Våren i Öregrund

Våren har kommit till Öregrund, även om det ännu inte är särskilt varmt. Snön har smält, men det är inte vattensjukt, eftersom vårt relativt nytillsedda dräneringsrör fungerar. Fjolårsgräset är tovigt gult eller brunt, men Birgitta har börjat kratta och också plocka undan nerfallna kvistar och grenar i området nere vid grinden.

Nyss kom glasmästaren. Han ska byta ut drivhusfönster som snön krossade i vintras.

Vårsolen har fått rabatterna att börja blomma. Nu lyser krokus och snödroppar där, och de allra första scillorna har också slagit ut.

För första gången i år har Birgitta hängt ut tvätt på klädstrecken nere bland krikonträden – jag var tidigare i dag ute och tog in skjortor, kalsonger och strumpor som hade hunnit torka.

Fast nu ska vi göra en tur in till Uppsala. Det är konsertkväll.

Fallet Omar Mustafa

Fallet Omar Mustafa exploderade först efter (S)-kongressen i Göteborg, där han valdes in i partistyrelsen. När jag – jag var på kongressen som veteran/åhörare – hörde valberedningens förslag, reagerade jag framför allt på att ett par kända stockholmsnamn, Ylva Johansson och Anders Ygeman – inte fanns på förslag att återväljas. I det såg jag ingen speciell politisk tendens: Ygeman tilhör arbetarekommunens vänsterfalang, medan Johansson, före detta vänsterpartist, ligger längre åt höger. Namnet Omar Mustafa sa mig då ingenting.

Senare utbröt det mediarabalder, som ledde till att Omar Mustafa såg sig tvingad att lämna den plats han av partikongressen hade fått i partistyrelsen och också till att han lämnade socialdemokratiska partiet.

Låt mig först betona det regelbundna läsare av min blogg redan känner till: Jag är för egen del ateist, ser också med skepsis på försök att gifta ihop religiös tro med politik – exempel som KD och Livets Ord förskräcker. Men människor med en personlig religiös tro – de må vara kristna, judar eller muslimer – är naturligtvis välkomna att ge socialdemokratin sin röst, också engagera sig i partiet, förutsatt att de där står upp för de värderingar och mål som är (OBS!) socialdemokatins.

I den till en början mycket vildsinta mediadebatt som bröt ut om Mustafa framfördes en rad anklagelser mot honom om att han på en rad områden skulle ha gett uttryck för åsikter, som strider mot viktiga socialdemokratiska grundvärderingar. När jag sedan fick tillfälle att lyssna på honom själv, undanröjde han i stort sett alla de här anklagelserna. Kvar som frågetecken fanns Islamiska förbundets, vars ordförande Mustafa är, mötesarrangemang med kontroversiella personer, framför allt islamister.

Omar Mustafa har i och för sig förklarat, att detta inte ska ses som att han personligen delar de inbjudnas åsikter, men även om förklaringen skulle vara nyfikenhet på en aktuell idéströmning i den muslimska världen (och ungdomlig uppkäftighet), ligger det här honom till last. Å andra sidan har fokuseringen på detta och alltså en del annat som inte visade sig ha tillräcklig substans, när det granskades, förmodligen nu bidagit till att åter öka klyftan mellan delar av muslimerna i vårt samhälle och inte bara socialdemokratin utan också de sekulära partier i allmänhet som bär upp den svenska demokratin.

Den socialdemokratiska organisation som har arbetat mest aktivt för att organisera också andra troende än kristna är Socialdemokrater för tro och solidaritet, inte minst dess stockholmsavdelning Hjärta – det är i den Omar Mustafa har haft sin politiska bas. Tro och solidaritet hette förr Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund men kallades allmänt Broderskapsrörelsen. I just det här sammanhanget kan det också vara av intresse att påminna om att Stockholms arbetarekommuns sekreterare, Olle Burell, tidigae har varit förbundssekreterare i Broderskapsrörelsen.

Självklart har också arbetarekommunens ordförande, Veronica Palm, spelat en roll för att föra fram Omar Mustafas namn, även om arbetarekommunens formella representant i kongressens valberedning var Teres Lindberg. Jag tycker det länder Veronica Palm till heder att hon har tagit ansvar och försökt förklara, varför det inte gick att ha Omar Mustafa kvar i partistyrelsen, men av Mustafas egna uttalanden framgår att både Stefan Löfven och Carin Jämtin har agerat i bakgrunden för att få bort honom.

Den mer stockholmslänsartade opposition mot den vänsterinriktade ledningen i Stockholmns arbetarekommun har i den här situationen sett ett gyllene tillfälle att välta eller modifiera vänsterledningen i huvudstaden. Den förser uppenbart kvällstidningarna med ammunition för att vid helgens årmöte om möjligt ersätta både Palm och Lindberg.

Som ny ordförande i arbetarekommunen i stället för Palm för de i stället fram Ylva Johansson, för övrigt inte bara före detta vänsterpartist utan också gift med Erik Åsbrink.

Dess bättre – och dess värre för dem – har Ylva Johansson tackat nej.

(S) fortsatt störst i Estland men har nu Reformpartiet i hälarna

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, är fortsatt störste parti i Estland i Emors aprilmätning. Partiet får 27 procent (+ – 0 jämfört med marsmätningen).

Det nyliberala regeringspartiet Reformierakond (Reformprtiet) nafsar för andra månaden i följd Socialdemokraterna i hälasrna med ett stöd på 25 procent (+ – 0).

Däremot sjunker stödet för dess koalitionsprtnerf i regeringen, det socialkonservativa, kristna och nationalistiska Isamaa ja Respublika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) från 15 procent i mars till 13 procent i april. Partiet lider av en del inre motsättningar.

Det lätt vänsterpopulistiskz Keskerakond (Centerpartiet) får i den här mätningen 24 procent (- 2).

Av de partier, som inte klarar femprocentsspärren, får i den här mätningen både De gröna (Rohelised) och Konservativa Folkpartiet (Konservativvne Rahvaerakond) vardera 3 procent.

Hela 40 procent uppgav sig inte kunna uppge partisymnpati.

Mätningen genomfördes 27 mars-17 april och omfattade 880 personer.

Dock ger det här ingen säker prognos för kommunalvalet i höst, detta inte bara på grund av de många osäkra tillfrågade. I kommunalvalet har nämligen också de som inte har estniskt medborgarskap, främst en del av ryssarna, rösträtt, och Emors månatliga mätningar handlar bara om medborgarnas partisympatier.

Emor har dock gjort en särskild undersökning som också omfattar icke-medborgarna, alltså främst ryssar i Tallinn och i de nordöstra delarna av landet. Något som säkert också påverkar resultatet i den här undersökningen är det faktum att många i kommunalval väljer lokala partier och koalitioner eller helt enkelt personröstar. Jag saknar närmare data om den här undersökningen, men enligt en tidningsartikel avviker det resultat som redovisas kraftigt från de normala partisympatiundersökningarnas: I landsgenomsnitt stöder här 22 procent Keskerakond (Centerpartiet), som ju är särskilt starkt bland ryssarna, 17 procvent Reformierakond (Reformpartiet), 15 procent Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) och 6 procent IRL. Men som man kan förstå, kan de nämnda partierna lokalt, där de har starka företrädare och attrasktiva program, få mycket större andel av rösterna.

OD med vårsånger och en hyllning till den bortgångne Eric Ericson

I lördags var jag och Birgitta på ODs vårkonsert. Plötsligt kändes också begreppet vårkonsert berättigat, inte bara för att den innehöll ett knippe sånger som Carl Wilhelm Böttigers och Frederik Kahlaus ”Majsång” (”O, hur härligt majsol ler”) och Herman Sätherbergs och Prins Gustafs ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”).

Våryra, fast i en annan bemärkelse, fanns också i Francis Poulencs ”Chanson à boire”, således en dryckesvisa, musikaliskt ett både svårt och roligt stycke.

Också körens mångårige ledare Eric Ericson skulle förvisso ha gillat det här vårliga och uppsluppna anslaget, om han hade funnits kvar bland oss. Eric, som dog för inte så länge sedan, hyllades med minnesord och ett par verk av två av sina föregångare i värvet som ODs chefdirigent: Hugo Alfvéns och Herman Sätherbergs ”Aftonen” och Wilhelm Peterson-Bergers ”På fjället i sol”. Jag har träffat Eric vid ett antal OD-middagar, också insett hur stor han var i den internationella körvärlden, till exempel när jag såg honom på affischer på Metropolitan i New York.

ODs konserter utmärks av högt som lågt och av geografisk spridning.

Sålunda förekom tre kända musikalsånger i programmet.

Arthur Freeds och Nacio Herb Browns ”Good Morning” minns vi här i Sverige främst som signatur till Frukostklubben (1946-1949 och 1955-1978; jag minns den fortfarande med Sigge Fürst som programledare och sångledare). Ursprungligen dök den upp i en amerikansk film med Judy Garland och Mickey Rooney, ”Babes In Arms” (1939), men en riktig hit blev den 1952 genom ”Singin’ In the Rain” med Debbie Reynolds, Gene Kelly och Donald O’Connor.

Senare, från 1973, är ”Send In the Clowns”, som är hämtad ur Stephen Sondheims ”A Little Night Music”, som i sin tur bygger på Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”. Den här sången har sjungits in av många artister, till exempel Frank Sinatra, Judy Collins, Sarah Vaughan och Barbra Streisand.

Sist i sviten av musikalmelodier låg Jerry Hermans ”I Am What I Am” ur ”La Cage Au Folles” (1983).

Det var nog ändå ”Send In the Clowns” som tog andan ur oss i publiken, detta inte minst på grund av Magnus Lindgrens medverkan.

Lindgren var konsertens gästsolist och var det med bravur på såväl saxofon som flöjt och klarinett. Hans solonummer hade en dragning åt jazz, men som så många begåvade jazzmusiker visade han, i ”Visa från Rättvik”, att han kan ge speciellt liv också åt traditionellt material. Lindgrens stämspel med sig själv gjorde mig också intresserad – jag måste köpa några av hans skivor.

För oss som söker det utstuderade och överraskande fanns i programmet vidare uruppförandet av Hans Eks ”Orpheus Overdrive” med en Wikipedia-text om flöjt som sångtext, också med den nämnde Magnus Lindgren som instrumentalist.

Ännu svårare, sedd ur körens perspektiv, var mog Otto Franz Gensichens och Max Regers ”An das Meer”.

Därmed är vi inne på det i övriga Europa skapade körmaterialet.

Programmet avslutades med ett slovakiskt körverk, ”Slovenská pieseň” av Ján Smrek och Eugen Schoň.

Andligt innehåll hade också ”Gloria” av min landsman Andres Lemba.

Estnisk körsång och körsånger av estniska upphovspersoner är ju i dag något mycket stort i körvärlden, och det är roligt att få höra nya exempel, men av den här kvällens två estniska körverk sätter jag ”Meie varjud” (”Våra skuggor”) vida högre, dels för musiken av mästaren Veljo Tormis, dels för texten av Jaan Kaplinski. Den som vill veta mer om Kaplinskis böcker – en rad av dem finns översatta till svenska – rekommenderar jag att gå upp under Kulturspegeln, Prosa och lyrik, och där klicka på Kaplinskis böcker. Jag har också träffat Kaplinski personligen. Utöver att vara Estlands nu kanske främste författare är han också politiskt engagerad, socialdemokrat.

I samband med OD-konserten passade jag på att köpa två CD med kören. Dels en BIS-skiva med inspelningar av sånger av Veljo Tormis, bland annat den nämnda, dels nummer 4 i serien av Capricer med OD och Eric Ericson (BIS). Den sist nämnda rymmer bland annat den berömda medverkan av Tage Danielsson.

Efter konserten skildes mina och Birgittas vägar. Jag tog bussen till Öregrund, medan Birgitta, som är moster i OD, tog sig till OD-borgen för middag och fortsatt sånglig och annan samvaro.

Också Birgitta är här i Öregrund nu, och hon har berättat, att Cecilia Rydinger Alin, ODs kvinnliga dirigent och en riktig stjärna som ledare för denna manskör, hälsade till mig.

”Att begrava en levande människa” – läs Anna-Lena Lodenius!

Anna-Lena Lodenius har den 20 april 2013 på sin blogg publicerat en text som slår det mesta jag har tagit del av: omskakande, gripande, om en gammal människa – en mycket känd svensk sångerska – som har fråntagits all den rätt hon borde ha att råda också över den allra sista delen av sitt liv.

Läs den här texten, ”Att begrava en levande människa” – länk till Anna-Lenas blogg finns här intill.

Melodikrysset nummer 16 2013

Jag tycker det är kul när Anders Eldeman blandar genrer hej vilt. Det ger utmaningar, olika för olika kategorier av lyssnare/melodikrysslösare.

De som lätt känner igen den musik av Franz Schubert som Hasse och Tage använde i sin ”Spader madame” – i dag ”Du går an” med Tage Danielsson och Grynet Mollvig – är kanske till exempel inte lika slängda på John Fogerty.

Det är nämligen han och inte Status Quo som är upphovet till ”Rockin’ All Over the World”, som vi i dag dessutom fick höra med en finsk grupp.

Melodifestivalkunskap brukar det däremot finnas bland melodikrysslösarna. I dag fick vi höra några av de musikaliskt bättre bidragen från senare år: ”Underbrt” med Kalle Moraeus (2010) och ”Spring för livet” med Sara Varga (2011) – och kanske får man räkna också ”Samba Sambero” med Anna Book (2007) till de bättre bidragen.

Själv gillar jag inslaget av äldre musik i Melodikrysset. ”Säg det i toner”, ur filmen med samma namn från 1929, är en schlagerhöjdare, signerad paret Jules Sylvain och Karl Ewert. Och dansken Jacob Gades ”Tango Jalousie” är praktiskt taget outslitlig.

Men jag gillar mycket av den nutida musiken också. Det gäller till exempel Annika Norlin och Säkert, som vi i dag hörde i ”Vi kommer att dö samtidigt du och jag”.

TV-serier brukar inte vara min grej – sålunda har jag aldrig sett på ”Rederiet”, som i dag skulle ge oss ordet färja. Men ”Helgonet” med Roger Moore brukade jag se på. Och ”Den tatuerade änkan” med musik av Ted Ström älskade jag. Jag gillade över huvud taget Lars Molins filmer – Molin lärde jag förresten känna en smula: Jag mötte honom först på en socialdemokratisk kulturarbetarkonferens, och han hade också kommunalt uppdrag för (s) i Östhammars kommun, i vilken vårt Öregrund ingår. Jag har träffat honom i Öregrund också i samband med inspelningen av ”Baddjävlar”.

Jag har mycket Jacques Brel på skiva, men jag gissar att många i dag blev överraskade över att han också är upphovsman till ”Seasons In the Sun”. ”Moribond” heter den i hans original.

Det kanske vackraste som spelades i dagens kryss var nog ”Nu grönskar det i dalens famn” – vi hörde visserligen bara melodin, men också texten är underbar.

Underbart – för att åter igen anknyta till Kalle Moraeus – vore det också, om vårens grönska snart kunde ta över i vår trädgård i Öregrund. Jag återvänder dit i natt, efter kvällens OD-konsert.

Populärmusik i mycket vid mening och ofta av god kvalitet

Ingemar Hahnes (redaktör) sångbok ”Våra älskade sånger” (Notfabriken Music Publishing, 2009) vore värd en bättre förpackning än prästkrageomslaget och de ännu mer kitschiga fotoillustrationerna inne i boken.

Den är, med sina sångtexter, noter och ackord samt sitt breda urval – 170 sånger – väl värd att ha. Den väjer inte för genregränser utan innehåller både pop och folkton, både visor och schlager, både samhällsengagemang och verklighetsflykt.

Indelningen i olika avdelningar är kanske lite godtycklig, men boken innehåller förstås ett sångtitelregister.

Den inledande avdelningen kallas Folkligt internationellt och innehåller huvuddsakligen engelskspråkiga sånger som ”Cotton Fields”, ”Greensleeves”, ”Down By the Riverside”, ”Scarborough Fair”. ”Michael Row the Boat Ashore”, ”Streets of London”, Tom Paxtons ”The Last Thing On My Mind”, Pete Seegers ”Where Have All the Flowers Gone?” – ett exempel på att det här urvalet också innehåller politiska texter – ”Tom Dooley” och ”Swing Low, Sweet Chariot” men också till exempel ”Ljuvliga ungdom”, ”Där björkarna susa”, ”Lilla vackra Anna” och Violeta Parras ”Jag vill tacka livet”.

Nästa avdelning kallas Från film och estrad och innehåller både sådant som känns oumbärligt och annat som inte känns så angeläget. Här hittar man sådant som ”Aldrig ska jag sluta älska dig” med text av Jonas Gardell, ”Anthem” ur ”Chess”, Ernst Rolf-numret ”De’ ä’ grabben med chokla’ i”, Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, ”Karl Gerhards ”Jazzgossen”, ”Summertime” ur ”Porgy and Bess”, ”The Rose”, Evert Taubes ”Änglamark” och Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Fattig bonddräng”.

Avdelningen Moderna visor har kanske inte någon riktigt tydlig urvalsprincip, men där återfinns mycket i lite olika genrer: Åsa Jinders ”Av längtan till dig”, Robert Brobergs ”Båtlåt”, Bo Setterlinds ”Du är den ende”, Lasse Berghagens ”En kväll i juli”, bröderna Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”, Ulf Lundells ”Öppna landskap”, Mikael Wiehes ”Titanic” och ”Ska nya röster sjunga”, Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”, Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, Peter Lundblads ”Ta mig till havet” och åtskilligt annat här onämnt.

Avdelningen Pop- och rockklassiker spänner, som man kan ana, över ett vitt fält: ”Green Green Grass of Home”, ”Hotel California”, ”Proud Mary”, ”House of the Rising Sun”, ”Imagine”, ”Me and Bobby McGee”, ”Musik ska byggas utav glädje”, ”Sailing”, ”Oh Boy”, ”Mamma Mia”, ”Dancing Queen”, ”Purple Rain” och ”In the Ghetto” bara för att nämna några.

Sen kommer avdelningen Svenska örhängen, och där är det också blandad kost: ”Dansen går på Svinnsta skär”, ”Trettifyran”, ”En gång jag seglar i hamn”, ”Vårat gäng”, ”Gamla stan”, ”De’ ä’ dans på Brännö brygga” ovh ”Sakta vi gå genom stan” med flera.

Därnäst följer avdelningen Trubadurer, och där hittar man till exempel Mats Paulsons ”Barfotavisan” och ”Visa vid vindens ängar”, Cornelis Vreeswijks ”Ballad på en soptipp” och ”Brev från kolonien”, Bo Setterlinds och Staffan Percys ”Drömmens skepp”, Olle Adolphsons ”Gustav Lindsröms visa” och ”Trubbel”, Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Evert Taubes ”Flickan i Havanna”, ”Dansen på Sunnanö”, ”Min älskling du är som en ros”, ”Nocturne”, ”Oxdragarsång”, ”Rosa på bal”, ”Sjösala vals”, ”Så skimrande var aldrig havet” och ”Så länge skutan kan gå”, Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft” och Ed McCurdys ”I natt jag drömde” med svensk text av Cornelis Vreeswijk samt samme Vreeswijks ”Jag hade en gång en båt” och ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vidare Alf Hambes ”Kajsas udde” och ”Visa i Molom”.

Som om Taube och flera av de andra nämnda inte räknades till de svenska visklassikerna, finns det en särskild avdelning som heter Visklassiker. Där har man placerat Ture Nermans och Lille-Bror Söderlundhs ”Den vackraste visan”, Nils Ferlins och samme Söderlundhs ”En valsmelodi” och ”Får jag lämna några blommor”, Martin Kochs ”Blomman” och ”Lyckan”, Ruben Nilssons ”Balladen om Eken” och ”Åkare Lundgrens begravning”, Emil Norlanders ”Fia Jansson”, den gamla Snoddas-hiten ”Flottarkärlek”, Lasse Dahlquists ”Lite grann från ovan”, Dan Anderssons och Gunnar Turessons ”Jag väntar”, samme Anderssons och Gunde Johanssons ”Omkring tiggarn från Luossa”, Anderssons egen ”Till min syster”, Gustaf Frödings och Felix Körlings ”Tre trallande jäntor”, Rune Lindströms och Håkan Norléns ”Visa vid midsommartid” och Povel Ramels ”Underbart är kort”. Till och med ”Studentsången” och Thore Skogmans ”Tiotusen röda rosor” är med.

En del av det här skulle väl kunna betecknas som Visor från förr, men det finns en särskild sådan avdelning också. Där hittar man Emil Nordlanders ”Amanda Lundbom”, ”Amazing Grace”, ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen”, ”Igelkottaskinnet”, ”Si god afton och god kväll”, ”Uti vår hage”, ”Längtan till landet”, ”Vårvindar friska” och Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad”, ”Så lunka vi så småningom” och ”Solen glimmar”.

För egen del älskar jag inte dansband, men vissa dansbandslåtars status som schlager motiverar en avdelning som Älskade dansband. Vi som löser Melodikrysset har förstås också nytta av den här avdelningen. I den återfinner man till exempel ”Jag ringer på fredag”, ”Säg inte nej – säg kanske”, ”Leende guldbruna ögon”, ”Kristina från Vilhelmina”, ”Jag vill vara din, Margareta”, ”Två mörka ögon” och ”Min gitarr” – här hittar man också Åge Aleksandersens fina ”Ljus och värme”.

Och den avslutande delen, Älskade melodifestival innehåller sådant som ”Det börjar verka kärlek, banne mej”, ”Dover-Calais”, ”E’ de’ det här du kallar kärlek?”, ”Främling”, ”Växeln hallå”, ”Diggi loo, diggi lej” och ”We Are All the Winners”.

Det här blev mycket uppräkning, och ändå har jag inte nämnt alla låtar. Självfallet kommer en del, liksom jag själv, att också sakna texter, som vi anser borde ha fått plats i den här boken, men ”Våra älskade sånger” innehåller faktiskt ett mycket generöst och i många avseenden representativt urval av sångtexter.

Serier från Engelsfors

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har gjort formidabel succé med sina fantasyböcker ”Cirkeln” (Rabén & Sjögren, 2011) och ”Eld” (Rabén & Sjögren, 2012). Den tredje och avslutande delen ”Nyckeln” utkommer hösten 2013.

Den här serien och dess framgångar även utomlands har också lockat till uppföljare inom andra genrer. Ett filmprojekt har havererat – författarna godkände inte ändringarna – men nu ska Ludvig Andersson, med ekonomiskt stöd av sin far, Benny Andersson, ta sig an projektet.

Och redan innan tredje delen av trilogin ens har utkommit, har författarna med hjälp av tre serietecknare, Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, gjort seriealbumet ”Berättelser från Engelsfors” (Rabén & Sjögren, 2013).

Det här är en intressant men också problematisk seriesatsning. Problematisk i meningen att den innehåller episoder, som inte bara saknas i engelsforstrilogin i bokform utan också ibland ligger både före och efter i tid jämfört med den.

De fans som redan känner till Minoo, Vanessa, Linnéa, Ida, Elias, Adriana, Gustaf med flera kommer att kunna relatera till böckerna men kommer då till exempel att finna, att det här måste ha hänt tidigare eller senare.

Stilen varierar också mellan bokens tre tecknare, två av dem ganska väletablerade med egna serier, Kim W Andersson med ”Love Hurts” och ”Alena” och Lina Neidestam med ”Zelda”. Bäst av de tre lyckas Kim W Andersson, som i sina egna serier har legat någorlunda nära det som skildras i de här serierna. Jag är i och för sig imponerad av att Lina Neidestam också behärskar en annan genre än hennes vanliga – men blev inte en av tjejerna i ”Frestelse” väldigt Zelda-alike?

Den enskilt bästa historien i det här albumet är Kim W Anderssons ”Tornet”, för övrigt tidigare publicerat som ett smakprov på det kommande albumet. Det här avsnittet är inte bara extremt vältecknat utan också fullt begripligt för en serieläsare, som tidigare inte har läst böckerna och alltså inte har något att relatera till. Dessutom är det dramatiskt och spännande.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 5 2013:

”Enligt tingsrätten misstänks mannen i torsdags ha hamnat i bråk med en kvinna som han haft en relation med på en tunnelbaneperrong i Bromma.”

SvD

* * *

”Linnéa Karlgren hoppas kunna ställa krav på sin blivande arbetsgivare när hon är färdigutbildad förskollärare. Det är en lyx som kommer med bristen på hennes kompetens.”

Dagens Nyheter

* * *

”MORDKOREA
Hoten på Korea-
halvön når ny nivå”

Rubrik i Östersunds-Posten

När det går undviker jag privata detaljhandelsföretag

Jag har tidigare berättat om kampen för att få behålla vårt Coop Konsum vid Torbjörns torg i Uppsala. Vi har nu lyckats skjuta upp det definitiva beslutet i ett år, men omsättningen måste öka ganska mycket för att butiken definitivt ska vara räddad. Den här veckan, då vi är inne i stan för att skicka barnbarnen till skolan, går både jag och Birgitta i tur och ordning till Konsum och handlar. Men det kommer att bli svårt att nå det uppsatta målet, om inte många andra hjälper till. Går det ändå till slut åt helvete, kommer jag säkert att åtminstone delvis åka buss ner till Uppsala C oh handla i den nya stora konsumhallen där. Och halva året bor vi ju i Öregrund, där Konsumhallen är störst och obestridligt bäst, också har flest kunder.

För mig är det närmast självklart att välja icke-privata detaljhandelsföretag, där sådana finns tillgängliga.

I dag var jag till exempel nere på stan, eftersom jag behövde en vit skjorta inför helgens OD-konsert, och då valde jag att gå till Brothers, som kooperationen är delägare i och där Med mera-kortet gäller. Jag köpte en annan skjorta och tre par kalsonger med gylf också, när jag ändå var där.

Sedan gick jag till Akademibokhandeln/Lundeq, till 100 procent ägd av KF, och fick fler Med mera-poäng: handlade en Rȉga-karta och en S:t Petersburg-karta inför sommarens östersjökryssning och köpte tre seriealbum: ett Smurf-album åt Klara och var sitt seriealbum med historier från Engelsfors åt mig och Viggo.

Dess förinnan hade jag varit på Apoteket, det statliga, där jag alltid brukar handla – jag har bonuskort. Bonus får man, om man handlar kemisk-tekniska varor och receptfria varor där, till exempel schampo, flytande tvål, tandkräm, tandborstar, munskölj, engångsrakhyvlar, bomullstoppar, tandstickor, deodoranter, vitamintabletter – och mängder av basläkemedel som inte fordrar läkarförskrivning.

Naturligtvis handlar jag också, när inget annat står till buds, även i privata detaljhandelsföretag, men jag önskar att det fanns ännu fler kollektivt ägda att gå till, också på andra områden än de nämnda.