Girighet eller rättfärdighet?

Den mycket omfattande ungdomsarbetslösheten i Sverige har nu debatterats under lång tid.

På sista tiden har man också uppmärksammat, att det i storstäderna – speciellt i deras förorter – finns en stor andel av dessa unga som varken studerar eller arbetar.

Att den borgerliga regeringen inte har något användbart recept mot den här omfattande ungdomsarbetslösheten är ju uppenbart – men jag är inte säker på att Socialdemokraterna heller har alla svar på det här växande samhällsproblemet.

Låt mig för ett ögonblick återvända till min egen ungdoms femtiotal.

Min lärare under det som senare kom att kallas mellanstadiet upptäckte att jag – en pojke från en flykting/arbetarfamilj där föräldrarna bara hade kort folkskoleutbildning – hade fallenhet för studier och övertalade mina föräldrar att, trots pappas låga inkomst, sätta mig i läroverk.

På den tiden fanns det andra av mina jämnåriga som också var duktiga i skolan som levde under ekonomiska och andra omsändigheter som gjorde det omöjligt för dem att gå vidae till realskolan i stan. Men på den tiden fanns det fullt med enkla jobb, som stod till buds för dem som saknade påbyggnadsutbildning, kanske inte ens hade klarat folkskolan med mer än nöd och näppe. Jag hade kompisar som startade sitt yrkesliv med att sopa i en fabrik eller göra småjobb i en bilfirma; Harry i Per Anders Fogelströms ”Sommaren med Monica” och ”Medan staden sover” jobbade på ett lager. På den tiden jag var spingsjas i Berglunds handelsbod, hände det att jag per paketcykel levererade varor till sommargäster, ”fina” sundsvallsfamiljer som höll sig med barnflicka/hembiträde, på den tiden ett inte ovanligt jobb för tjejer utan ykesutbildning.

Till och med många av de mest inkapala fick ofta något slags arbete i femtiotalets svenska samhälle. I min lilla norrländska by fanns en lite äldre kille som arbetade som cykelbud åt en konkurrerande liten affär. Hans förstånd var inte stort – säskilt inte när det gällde spriten – men en uppgift, om än säkert inte särskilt väl avlönad, hade han.

På många sätt kan man välsigna att det samhälle jag skildrar, med underordning och nådegåvor eller utomordentligt låg lön, försvann.

Men vad gäller sysselsättningsnivån bland unga har den utbildningsexplosion och den öviga samhällsomvandling vi har varit med om inte lett till önskade resultat. Här talar ungdomsarbetslöshetssiffrorna sitt tydliga språk.

Mitt eget parti vill möta det här främst med mer utbildning. Och utbildning är aldrig bortkastat, särskilt om den leder in ungdomar på yrkesbanor, där det råder brist på arbetskraft.

Men man ska inte inbilla sig att ens en massiv satsning på utbildning löser alla problem. Många av förortsungdomarna kommer från länder, där de inte har fått den skolutbildning, som svenskfödda ungdomar i motsvarande ålder förutsätts ha. Segregeringen i ghettoliknande sociala miljöer tenderar att bestå – man märker den på till exempel språkförståelse och idiom – och förstärks ofta drastiskt av de friskolor inte bara de borgerliga utan också, dess värre, socialdemokrater och miljöpartister i de här områdena accepterar.

Men hur frmgångsrika vi än blir med att eliminera de här svårigheterna, kommer vi aldrig – och det är det svåraste för socialdemokraer att erkänna – att lösa alla problem genom utbildning, inte ens om vi ger dem vi definierar som skoltrötta en andra och en tredje, ja rent av en fjärde chans.

Det finns till slut kvar ett antal ungdomar, som saknar förutsättningar att utvecklas tillräckligt långt genom just mer studier.

För min del lägger jag inget nedvärderande i detta. Jag dömer dem heller inte till utanförskap – tvärt om måste också de få ett meningsfullt liv med arbete och lön, den senare subventionerad av sådana som likt mig har det lite bättre förspänt i livet.

Det bästa sättet att organisera och finansiera det här är via den skattefinansieade gemensamma sektorn. Den senare är i dag, på geund av borgerlig snålhushållning med skattemedel och krav på ständiga effektiviseringar, så utarmad, att den bidrar till den utbredda arbetslösheten bland de unga. Mycket av det som utförs av den gemensamma sektorn kräver kvalificerad arbetskraft, men dess utkant rymmer också mängder av enkla tjänster, som skulle göra äldres, sjukas och barns liv mänskligare och bättre.

Ett på det här sättet mer generöst samhälle skulle främja alla arbetarrörelsens klassiska värderingar: fihet, jämlikhet och solidaritet.

För somliga av oss skulle det här kännas mer i plånboken, men varför måste vi alltid styras mer av girighet än av rättfärdighet?

(S) i Danmark har inte haft ett så här lågt stöd på 115 år

Under den ganska långa period då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare besökte jag regelbundet Danmark i samband med till exempel val, socialdemokratiska partikongresser och nordiska SAMAKs möten. Jag läste också dagligen Politiken, Jyllands-Posten, Information, Berlingske Tidende och, så länge den fanns, Aktuelt (s).

När Svend Auken var partiledare för Socialdemokratiet, stod partiet rimligt långt till vänster, men Auken avsattes ju av partiets högerflygel – jag var för övrigt närvarande vid den kongressen.

Partiets nuvarande ordförnde Helle Thorning Schmidt träffade jag några gånger under bland annat SAMAK-arrangemang, men hon föreföll mig redan då som en främmande fågel i mer traditionell nordisk arbetarrörelse. Sen blev hon så småningom partiledare, och det vänsterblock hon ledde, vilket också inkluderar ett vänsterliberalt parti, vann med relativt knapp marginal – 50,9 procent mot 49,7 procent – folketingsvalet 2011, vilket ändade i att Thorning Schmidt blev statsminister.

Sen dess har det gått utför, under den allra sista tiden katastrofalt mycket utför. I den opinionsmätning som publicerdes i Berlignske Tidende den 2 maj fick Socialdemokratiet (24,9 procent och 44 mandat i valet 2011) 16,4 procent, vilket är det sämsta resultatet för socialdemokraterna i Danmarkj på 115 år.

Och man kan knappast hoppas på en snar ljusning för de danska socialdemokraterna. Just nu är Helle Thorning Schmidt involverad i en strid om det danska så kallade dagpenningsystemet, om storleken på den ersättning som utgår vid arbetslöshet och även vid sjukfrånvaro och graviditet. En växande grupp av de (fortfarande kvarstående) s-anhängarna är mitt inne i en pågående strid med sin partiledare.

Dess värre går det heller inte så bra för koalitionspartnern Socialistisk Folkeparti. SF får i den här mätningen 3,8 procent (mot 9,2 procent i valet 2011, vilket gav 16 mandat).

Bäst av partierna som bär upp den sittande vänsterkoalitionen klarar sig Enhedslisten / De rødgrøne, en valkoalition av vänstersocialister, gröna och gamla kommunister, kanske för att partiet självt inte ingår i regeringen. Det här partiet får fortfarande 7,7 prfocent (mot 9,5 procent och 12 mandat 2011).

Med i vänsterkoalitionen är nu, liksom flera gånger tidigare, det vänsterliberala Radikale Venstre. Partiet fick i folketingsvlet 2011 9,5 procent och 17 mandat men får i den här mätningen stöd av bara 3,9 procent.

Utmärkt går det för det ledande oppositionspartiet, det liberal-konservtiva Venstre, som nu är uppe i 32,2 procent (mot 26,7 procent och 47 mandat i valet 2011).

I 2011 års val gick det illa för dess ständiga regeringspartner Det konservartive folkeparti, som då var nere i 4,9 procent och 8 mandat. Nu är partiet på väg upp igen och får 13,6 procent.

Kristdemokraterna, som fortsatt envisas med att ställa upp i valen, fick i valet 2011 0,8 procent, och skulle med sina 07 procent i den här mätningen bli lika mandatlösa nu som då.

I 2011 års val fanns det dock en nykomling, som med 12,3 procent lyckades ta 22 mandat. Liberal Alliance, som partiet heter, propagerar för lägre skatt, högre tillväxt, en effektivare gemensam sektor och mer personlig frihet, och är som man kan ana av detta ett mer högerliberalt parti. Detta parti, lett av Anders Samuelsen, stöds nu av 5,2 procent.

Bland oppositionspartierna hittar vi också Dansk folkeparti, ett parti som i vissa avseenden liknar vårt Sverigedemokraterna, i andra norska Fremskrittspartiet.

Sommarmiddag och goda och nyttiga frukostar

I lördags lagade jag, faktiskt utan att anstränga mig särskilt mycket, en riktigt god trerättersmiddag.

Som förrätt serverade jag var sitt hoprullat mjukt minitunnbröd. I de lätt smörade tunnbröden hade jag lagt skivor av hamburgerkött med klickar av riven pepparrot och pepparrotsvisp plus lite dill och ett blad av mycket krispig sallad.

Till huvudrätt hade jag i vårt utmärkta Coop Konsums välsorterade fiskdisk hittat varmrökt röding, beredd och levererad av vårt lokala fiskföretag här i Öregrund, Stora Risten fisk. Till den kokade jag färskpotatis och fick då användning av dillstjälkarna. Gott tillsammans med en klick gräddfil och rädisor som jag hade snoppat, sköjt och lagt i en skål med vatten. Både till potatiskoket och som bordssalt, främst till rädisorna, använder vi seltin.

Till efterrätt serverade jag jordgubbar med vispgrädde, jordgubbarna förstås importerade men grädden från kooperationens eget mejeri, Grådö. Eftersom jag är diabetiker, använder vi inte vanligt socker utan Canderel till jordgubbarna.

En av fördelarna med pensionärslivet är att man kan ta god tid på sig för frukosten – själv ser jag den numera som dagens kanke viktigaste måltid. Det handlar inte om övermått, framför allt inte i fråga om mängd, men det man äter ska vara gott och varierat.

Jag äter alltid två smörgåsar, en på hårt och en på surt bröd, båda sockerfria. Det hårda bröd jag använder är den fiberrika varianten av Roslagsbröd, som kommer från Gimo, granne till Öregrund. På det brer jag Coop lättmargarin plus leverpastej av samma märke. En god smakbrytning får jag med några skivor Önos krispiga smörgåsgurka. Det sura bröd jag oftast använder är Fazers rallarhalvor – jag tar givetvis bara en bit av rallarhalvan. Samma slags margarin här, men här använder jag oftast köttpålägg, och sorten varierar över tid. Till det jag använder hör Lönneberga-skinka – flatrökt, basturökt eller med peppar – och så Kotivara rysk salami och Coop hamburgerkött rökt med alspån.

Till de här smörgåsarna hör alltid även en skiva krispig sallad, och när jag använder skinka som pålägg även en aning senap. Jag anänder Fyris senap, inte bara för att den tillverkas i Uppsala utan också för att den har låg sockerhalt. Men den är god!

Till mina båda morgonmackor dricker jag ett litet glas Verum hälsofil (med bara 0,5 procents fetthalt) och ett litet glas Coop Prima apelsinjuice, renpressad och utan tillsatser eller sötningsmedel.

Och så avslutar jag frukosten med morgonens clou, en eller ett par koppar kokkaffe – jag är estländare och dessutom uppvuxen i Norrland – av det utmärkta märket Coop.

Melodikrysset nummer 18 2013

Jag är stort fan av Tintin: har alla albumen och har sett alla filmer – har även gett dem till först barn, sen barnbarn. Ändå kände jag inte igen det filmledmotiv som spelades i dagens Melodikrysset – men tre ledbokstäver ledde mig till slut till rätt svar.

Lika svår för mig i dag var den fråga som illustrerades med ”All About the Money” med Meja. Jag har förvisso hört henne, men jag hade ingen aning om att hon var så stor i Asien, främst tydligen i Japan har jag nu läst mig till. Men även här ledde mig ledbokstäverna relativt lätt till rätt världsdel.

Och för att också ta den tredje och sista frågan jag hade lite svårigheter med: Chris Rea – i dag med ”Josephine” – är inte någon artist som jag ständigt lyssnar på.

Inte för att jag har massor av plattor med Elton John heller, men ”The One” hade jag betydligt lättare att förknippa med rätt artist.

Resten var rent av lätt, för mig alltså.

”Skomakar Anton” har spelats in av många, men i dag hörde vi den med Alf Robertson.

Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen” var lätt att känna igen, även om vi i dag fick höra den på finska med Arvi Tikkala.

Och ”Mamma är lik sin mamma” lät oss Anders Eldeman i dag höra på tyska, dock som vanligt med Siw Malmkvist.

Samma gamla könsroller fanns också i Felix Körlings ”Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma”, som skulle leda oss till det försvunna myntslaget öre.

Inte fem utan ”Tre Gringos” har vi hört både med Just D och Thorleifs.

Från gringos är inte steget långt till ”Bröderna Cartwright”, en enkel men ganska rolig västernserie jag gärna såg en gång i världen. Jag har sett någonstans att den här serien tydligen är på väg att göra comeback på bred front.

Enkel, med slående melodi, är också ”Yes We Have No Bananas”, på svenska ”Vi har inga bananer”. Visste ni att Karl Gerhard gjorde en tidig svensk version av den?

Och så avslutar vi dagens svarsredovisning med ”Cabaret”, i filmversionen sjungen av Liza Minnelli. Musiken, för scen och film, skrevs av Fred Ebb och John Kander, men jag skulle vilja rekommendera också originalhistorien, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, en suverän roman om en politisk och kulturell brytningstid.

Två majnummer

Under samlingen på Vaksala torg inför Första maj-tågets avmarsch blir jag uppvaktad av en man som säljer FiB Kulturfront. Jag förklarar att jag redan har köpt det nummer han säljer, och han frågar då intresserat vad jag tycker.

Jag berättar att jag själv har en bakgrund som mångårigt FiB-ombud, fast på femtitalet, och att min egen syn på vad Folket i Bild är eller borde vara för evigt är präglad av det slaget av familjetidning, politiskt radikal men med läsning för hela familjen och framför allt en myckenhet skönlitterärt material, noveller och följetonger. Jag tillägger också att jag inser, att FiB Kulturfront med den ganska blygsamma upplaga tidningen i dag har knappast skulle orka med att bära kostnaderna för ett sådant kvalificerat litterärt material, illustrerat av de bästa tecknarna. Men en större bredd i innehållet skulle jag önska. Jag har ingenting mot tidningens vänsterpolitiska engagemang, men som journalistisk produkt känns den för ensidig – den känns inte som en familjetidning.

Det nummer av FiB Kulturfront, som såldes på Första maj, har nummer 4 2013. Passande nog för ett Första maj-nummer finns där en artikel om vår tids daglönare, del 1 i en ny serie artiklar om de tillfälligt anställda. Annat som ges utrymme är det växande antalet ensamkommande flyktingpojkar och Palestina.

Den kanske bästa artikeln i det här numret är Kerstin Ekströms långa rapport om den resa till Spanien barn till frivilliga i spanska inbördeskriget geomförde 75 år efteråt. På det här sättet får man del av ett svenskt och några amerikanska öden. Fast jag hoppas att det är en olycklig slump att samtliga, vars öde skildras, var kommunister – kommunisterna som slogs för den spanska republiken var många, men det fanns ju också andra som slogs mot den framvältrande spanska fascismen.

Ett par litterära smakprov bjuds vi också på i det här numret. Halvtidsförfattaren och förläggaren (Murbruk förlag) Kalle Holmqvist intervjuas, och i anslutning till det publiceras ett par korta utdrag ur två böcker som han själv har skrivit, ”Frans och Lars. Kärlek och klasskamp på 1890-talet” och ”Ondskan i Nordingrå. En norrländsk häxprocess 1675”.

Majnumret av Vi (5 2013) är dubbelt så tjockt, och där finns som vanligt mycket av olika slag att välja på.

Mycket läsvärd är Karin Thunbergs intervju med Ann Petrén: Det här är inte veckotidningsflams utan ett intressant porträtt av skådespelerskan på scenen och människan utanför scenen.

Läsvärd är också Ingemar Unges intervju med den bokaktuelle Julian Better, som började sitt liv i Stalins Gulag.

Jag gillar också ett udda resereportage från Ísland.

Vi innehåller en hel del recensioner av skönlitteratur, men jag har tidigare efterlyst regelbundna skönlitterära bidrag. Nu under Vis pågående jubileumsår tillgodoser tidningen i viss mån detta önskemål, men de författare som har inbjudits att lämna bidrag har ålagts begränsningen att skriva på temat ”Hundraåringen”. I det här numret tillgodoser Anna-Karin Palm detta önkemål genom att leverera en text om sin farmor. Den är utan tvekan läsvärd, men frågan är om det är en novell.

Röda fanor förlegad symbol?

Jag har aldrig missat Första maj allt sedan jag som tonåring började delta i demonstrationerna, på den tiden för min del i Sundsvall.

Oftast har jag därefter demonstrerat i Uppsala, men under Birgittas ministertid följde jag och barnen några gånger med när hon skulle tala på andra orter i Sverige. Under senare år har vi ibland, när vi har bott i Öregrund, åkt in till det närbelägna Gimo och demonstrerat där. Vid några tillfällen, när framför allt Birgitta men även jag har haft hjärtproblem, har vi inte orkat gå i tåget men har deltagit i mötesdelen.

I år är vi åter lite piggare, så vi beslöt oss för att gå med också i tåget, givetvis SAP-LO-tåget, som gick från Vakasala torg till Odinslund, så som det också gick när jag en gång i världen var student och ordförande för Laboremus.

När vi åkte buss in till centrum, hejdades bussen av dagens första Första maj-tåg, Vänsterns, imponerande långt bland annat på grund av att det lockar många flyktinggrupper. Lite senare, när vår samling pågick framför Musikens hus, såg vi ett annat tåg marschera in mot centrum: Kristdemokraterna demonstrerade också i år, med Lars Adaktusson som uttolkare av Livets Ord.

Enligt Upsala Nya Tidning var båda de nämnda tågen något större än vårt, men mitt intryck var ändå att vårt tåg i år var större än det ibland har brukat vara. Kanske har det att göra med den nu-får-det-vara-nog-stämning som sprider sig i landet. Dessutom talade för oss tidigare inte kända personer med Birgitta om personliga sådana skäl för att sluta upp i Första maj-tåget.

Det var fin stämning i tåget, och deltagarna skanderade under ledning av högtalarförsedda anförare paroller mot borgerlig politik och för socialdemokratisk. Bakom oss gick också vår dotter Kerstin och våra barnbarn Viggo och Klara, Viggo dock utan det Första maj-märke morfar hade köpt åt allihop. Möjligen förstod han inte vitsen med årets märkliga Första maj-märke, detta trots att han är ganska slängd på datavärlden. Men vad tänkte de som utformade det här Första maj-märket på? Förstår de inte att många av de äldre, en stor grupp i Första maj-tågen, undrar över varför de ska bära ett märke, som ser ut att föreställa rosornas krig?

I Svenska Dagbladet och Expressen finns uppgifter om att Stefan Löfvens medarbetare, när Expressen ville fotografera Löfven framför några röda fanor, ingrep med motiveringen att ”det är en förlegad symbol”. Löfven borde välja medarbetare med lite större förstånd – annars kan det gå som i Danmark.

Den dagen de röda fanorna försvinner, är det nog slut med Socialdemokraternas Första maj-firande. Fast då kommer jag den första maj att ställa mig, till att börja med om nödvändigt ensam och så länge benen kan bära mig, med en röd stormduk någonstans på en offentlig plats. Och jag är säker på att allt fler sedan kommer att flockas runt mig, till slut så många att vi har väckt Första majs vårstormsande till liv igen.

Uppe i Odinslund lyckas Birgitta och jag till slut hitta var sin ledig stol att sitta på – vi behöver sittplats. Men naturligtvis reser vi oss upp och sjunger med både i den inledande ”Arbetets söner” och den avslutande ”Internationalen”.

Där emellan lyssnar vi på talen. Först ut är Inga-Lill Sjöblom från LO-distriktet, och sen talar SSUs förbundssekreterare Ellinor Eriksson, personligt och bra.

Huvudtalare är Thomas Bodström, född i Uppsala, där hans far Lennart Bodström – för övrigt också närvarande vid mötet – var studentfackligt aktiv på den tiden då jag kom till stan.

Thomas’ Första maj-tal var ledigt och agitatoriskt, och det innehöll bara sådant som socialdemokrater av alla schatteringar är eniga om, dessutom det som vi är ännu mer eniga om, nämligen att den borgerliga politiken på område efter område har gjort bankrutt. Publiken uppskattade också, med långa applåder, hans stenhårda angrepp på Sverigedemokraterna.

Jag hade tänkt bjuda vår demonstrerande familj på middag efteråt, men det visade sig, att Klara redan hade fått Kerstin att lova ha picknick i skogen på Stabby gärde.

Hade barnbarnen varit med, hade vi säkert hamnat på en kinakrog, men nu hamnade vi till slut på en av de få vanliga restauranger som var öppen på eftermiddagen Första maj, Stationen, och åt där dijongrillat kalvrack. Inte så tokigt.

Dagens dikt

FiBs lyrikklubbs gamla Lilla serien har fått en fortsättning i Ellerströms Lilla serien. Som prenumerant på Lyrikvännen, som också har haft och har samma utgivare, får jag regelbundet de här små lyrikhäftena, oftast introduktioner till lyrik från olika hörn av världen.

Nummer 48 i Ellerströms Lilla serien liknar dock mer gamla Lyrikklubbens basutgivning, visserligen med stor bredd men oftast tillgänglig också för en relativt bred publik. Den heter ”Dagens dikt 75 år” (2012) och är redigerad av Göran Sommardal.

Dagens dikt är som bekant ett stående inslag i Sveriges Radio. Programmet började sändas 1937, men jag har av och till lyssnat på det allt sedan mina tonår på 1950-talet, ibland med intresse, ibland mer förstrött.

Dagens dikt-antologier har utgivits 1943, 1957, 1966, 1981 och 1987, och ur dessa har Göran Sommardal gjort sitt eget urval, tre-fyra dikter ur vardera av de fyra första, sju ur samligen från 1987. Sen har han helt på egen hand valt tio dikter som har förekommit under peridoen därefter. Av detta har det blivit en antologi som sträcker sig mellan Esaias Tegners ”Det eviga” (1810) till Helena Erikssons ”Blå; inte svart” (2008).

Över tid formar sig den här antologin till provkarta, godtycklig men sällan ointressant, över främst svenskspråkig poesi – Horatius finns dock också med. Många av de klassiker vi läste i mitt gamla latingymnasium finns med – Johan Henric Kjellgen, Erik Johan Stagnelius, Carl Jonas Love Almqvist, Anna Maria Lenngren, August Strindberg, Erik Axel Karlfeldt – och förstås också många av de poeter som stod högt i kurs under mina yngre år, Anders Österling, Karin Boye, Vilhelm Ekelund, Harry Martinson, Gunnar Ekelöf. Samtliga nämnda finns mycket riktigt representerade, ibland komplett, i mina bokhyllor. I den här kategorin får väl en man i mina år också räkna in Erik Beckman och Lars Gustafsson, av vilka jag själv senare har hunnit recensera då nyutkomna böcker.

Bland poeterna från senare år hittar man till exempel Ann Jäderlund, Lars Mikael Raattamaa, Bruno K Öijer, Lars Norén, Birgitta Lillpers och Ida Börjel.

Som i alla antologier finns här både sådant som redan i mina yngre år grep mig och annat som inte heller nu rör vid någon sträng i mig. Roligt är det när jag genom det här urvalet upptäcker nya dikter, till exempel ”Här, just här” av Solveig von Schoultz och ”Till en almanack” av Ragna Kjellgren.

Men ska jag lyfta fram ett par dikter som just i läsögonblicket har känts mest angelägna, är det de här två, för övrigt publicerade på samma uppslag i boken:

Ragnar Thoursie

Vittne

Dagen står dukad,
sommar doftar brödet
och porslinsskyn klingar.
Svärmen av löv i det flitiga trädet
brummar som bin om fredens sötma.

Sedan pansarkommer ett moln,
det åskar i servisen
myggsirenerna börjar tjuta
och fjäriln står startklar med skälvande vingar.

*

Men evad hon bjuder dig smaka sin luftiga måltid
eller jagar oss iväg med en störtskur
av förebråelser, alltid skall du förvirrad
fråga vilken avsikt
som döljs bakom de dagsklara
skiftningarna i naturen.

Varför denna lek med känslor,
varför denna nyckfulla
önskan att behaga och bedraga?
Bär inte natten som nalkas
med kylslaget allvar,
som från symbolernas välde befriar
vår trädgård, säkrare vittne om vad som väntar?

Ur ”Nya sidor och dagsljus”, 1952

* * *

Tomas Transtömer

Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugn tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Ur ”Det vilda torget”, 1983

Ísland: det stormar i partilandskapet

Ísland är i många avseenden något udda i det politiska landskapet i Norden.

Det påfallande välstånd islänningarna upplevde förbyttes i den ekonomiska kris landet drabbades av till följd av att en uppblåst framgång utan reell täckning snabbt i skuldkris och stora ekonomiska svårigheter för breda befolkningsskikt.

Islänningarnas vrede drabbade främst det ledande regeringspartiet, det liberal-konservativa Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) under ledning av Davið Oddsson. Partiet, länge Íslands ledande parti, hamnade nu – knappt – på andra plats med 23,7 procent och 16 mandat (- 9). Partiet bestraffades både för att många av finansvalparna som hade kört Íslands ekonomi i botten associerades med partiet och för att statsministern och andra ansvariga inte hade gjort något för att stävja problemen i tid.

Partiet hade haft en regeringskoalition tillsammans med Socialdemokraterna, Samfylingin (Samlingsfronten eller Enhetsfronten). Det här namnet fick partiet 1999 efter en sammanslagning av fyra partier, socialdemokratiska Alþýðuflokkrinn (Folkpartiet), vänsterpartiet Alþýðubandalagið (Folkalliansen), Þjóðvaki (Folkrörelsen), det vänstersocialistiska utbrytarparti socialdemokraten Jóhanna Sigurðardóttir hade bildat, och så Kvennalistinn (Kvinnolistan). Det här partiet blev i alltingsvalet 2009 Íslands största parti med 29,8 procent och 20 mandat (+ 2).

Som man kan ana av det sammanslagna partiets sammansättning, blev det mer vänsterinriktat än det ursprungliga socialdemokratiska partiet, men bland annat dess positiva hållning till isländskt EU-medlemskap gjorde, att det likväl fick en konkurrent på sin vänsterflygel. Detta parti skaffade sig också ytterligare ett ben att stå på genom att vända sig även till miljömedvetna islänningar; dess namn blev Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterrörelsen – grön lista) – dessutom försökte partiet även locka till sig delar av den kvinnorörelse, som i huvudsak hade anslutit sig till den nya socialdemokratiska alliansen. I valet 2009 gjorde partiet en skräll och fick 21,7 procent och 14 mandat (+ 5).

Också det borgerliga parti, som inte hade suttit i regeringen, klarade sig bra. Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som till sin kärna är de isländska böndernas parti, fick i 2009 års val 14,8 procent och 9 mandat (+ 2).

Den folkliga vrede som ritade om Íslands politiska karta i 2009 års val, fäste stora förhoppningar vid den nya rödgröna regering under ledning av Jóhanna Sigurðardóttir Ísland fick efter valet. Men förhandlingarna med utlandet om den nödvändig skuldsaneringen visade sig leda till svåra bördor för islänningarna, och till det kom att det inom den röd-gröna regeringskoalitionen fanns stora motsättningar, kanske främst om ett eventuellt isländskt EU-medlemskap. Socialdemokraterna är Íslands mest EU-positiva parti, medan den rödgröna vänstern är hårdnackade EU-motståndare.

De bestående ekonomiska svårigheterna för islänningarna plus oenigheten inom vänsterregeringen har lett till att den isländska regeringskoalitionen snabbt har förlorat stöd.

Framför allt har det här folkliga missnöjet drabbat Socialdemokraterna, Samfylingin (Samlingsfronten eller Enhetsfronten), som nu mer än halverades och fick 13 procent (9 mandat).

Nästan lika illa gick det för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterrörelsen – grön lista), som nu fick 11 procent (7 mandat).

En del av Socialdemokraternas förlorade röster bör ha gått till ett helt nytt parti, Björt framtið (Ljus framtid), bildat av en politisk vilde i Alltinget, Guðmundur Steingrimmsson, som tidigare har representerat både Framstegspartiet och Socialdemokraterna. Det här är ett populistiskt parti, där partiledaren har betonat vikten av att ändra ståndpunkt allt efter förutsättningarna.

Vänsterpartierna har säkert också tappat särskilt unga väljare till nykomlingen Piratpartiet, som fick 5,1 procent och 3 mandat.

Närmast obegriplig är ju Sjálfstæðisflokkurinns (Självständighetspartiets) formidabla återkomst, även om partiet nu har en ny partiledare i Bjarni Benediktsson: Partiet fick i det här valet 27 procent (19 mandat). Men även det förra valresultatet var ju resultatet av en populistisk våg, och nu hoppas uppenbarligen många islänningar, att det tidigare ledande partiet i isländsk politik ska ge ekonomin ny vind i seglen. Man bör också märka, att detta ledande borgerliga parti säger nej till EU-medlemskap.

Det senare gäller också det parti, som av allt att döma blir dess koalitionspartner, Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet). Det här partiet gick kraftigt framåt och fick 24 procent (19 mandat).

Återstår att se hur länge framgången består för de nya regeringspartierna. Lever de inte upp till förväntningarna hos dem som som har gett de här båda partierna sin röst, kan opinionsvindarna i Nordatlanten åter vända.

Melodikrysset nummer 17 2013

I dag innehöll Melodikrysset inte mindre än tre frågor med anknytning till Disney-filmer. Svårast av dem var väl ”Thats What Friends Are For”, sjungen av gamar – fast här skulle vi skriva gam i singularis. Sen skulle filmtiteln, ”Djungelboken”, ge oss miljön, djungel. Betydligt lättare var det att identifiera scenen ur ”Askungen”, där möss och fåglar hjälpte Askungen med att fixa en snygg klänning att gå på prinsens bal med. Och så hörde vi Bruno Winzell som prinsen i ”Snövit”. Disneys studior har gjort mycket skräp under senare år, men de här filmerna är, fastän de innehåller avvikelser från de litterära förlagorna, klassiker i sin genre.

Anders Eldeman spelade i dag en låt med den eurovisionsschlageraktuelle Robin Stjernberg. Hans Idol-bidrag ”California King Bed” gjorde mig ännu mer övertygad om att han är ett stolpskott.

Också Caroline af Ugglas deltog i den senaste Melodifesivalen, men hon är helt överlägsen som artist, även om ”Nothing Left To Say”, som spelades i dag, inte hör till hennes allra bästa låtar.

Fin poesi signerad Bo Setterlind hittar man i ”Drömmens skepp”, nättre tonsatt än sjungen av Staffan Percy.

Av svenska artister håller jag Eva Dahlgren högt. I dag hörde vi hennes ”Jag klär av mig naken” i en inte fullt så bra instrumentalversion.

Ytterligare en dam som inte gick av för hackor var ”Fia Jansson”, en låt som ursprungligen hördes i Emil Nordlanders klassiska revy ”Den förgyllda lergöken”.

Ulf Peder Olrog var det som gjorde ”Nig och kuta runt”, också det en låt som det fortfarande spritter om.

Mer hörvärt svenskt: ”Pojken på månen” med Richard Wolff som fick inleda dagens kryss.

Näst sist i dag hörde vi ”There Goes My Everything” med Elvis Presley, men den svenska textversionen, ”Han är min sång och min glädje”, signerad Pelle Karlsson, är faktiskt också slagkraftig.

Generellt var inte dagens kryss särskilt svårt, men jag gissar att en och annan kan ha haft svårt att identifiera ”Sugar Man” med Rodriguez, men en del av krysslösarna kan ha sett honom i samband med oscarsgalan. Annars har nog Sixto Diaz Rodriguez varit mer känd i Sydafrika än här och hemma i USA.

USA är, som framgår av det här exemplet, ett mångkulturellt samhälle – man kan ju som ytterligare exempel anföra att Bob Dylan ursprunligen hette Zimmerman i efternamn. Att identifiera Dylan via ljudillustrationen måste annars ha hört till det allra lättaste i dag. Själv publicerade jag sången, ”Blowing In the Wind”, både i original och i svensk översättning i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Japanskt, svenskt och österrikiskt

”Stämningsfullt med Uppsalatonsättare” – själv skriver jag uppsalatonsättare – kallades säsongens sista abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester. Lite missvisande är den här formuleringen som rubrik hur som helst – programmet innehöll också verk av en japansk och en österrikisk tonsättare.

En intressnt ingrediens i den här konserten utgjorde öppningen med musik ur tre japanska filmer, komponerad av Toru Takemitsu (1930-1996). Jag har sett filmer av Akira Kurosawa, som Takemitsu också arbetade för, däremot inte de här aktuella filmerna i regi av andra regissörer. ”Music of Training and Rest” ur filmen ”Jose Torres” (1959) har fått sitt namn av att filmen i fråga handlar om en amerikansk boxare, och mycket riktigt märks det amerikanska bland annat i stråk av bluesklanger. Filmtiteln ”Black Rain” från 1989 syftar på det radioaktiva nedfall japanerna utsattes för efter de amerikanska atombombningarna, och till den här filmens tema knyter Takemitsu an med filmmusiken ”Funeral Music”. Om personlighetsförändring i spåren av den ansiktsmask en olycksdrabbbad tvingas bära handlar filmen ”The Face of Another” (1966), där Takemitsus filmmusik, ”Face of Another Waltz”, har valsform.

Kvällens stämningsfulla uppsalaanknutna verk, det som alltså betonas i programrubriken, var ”Salva Oscura” (Mörk skog) av Håkan Larsson (1959-2012) – Larsson är således död, och den här konserten för viola och orkester var ett uruppförande. En huvudroll i den här musiken har violan, med bravur trakterad av Susanne Magnuson, men Salva Oscura är ett komplext verk som arbetar med olika betoningar och växlingar,

Kvällens kända verk var Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni nummer 5 i B-dur”. Orkestern, under ledning av Paul Mägi, spelade den utmärkt, och jag liksom en del andra kände säkert igen den sats som Tage Danielsson använde i sin ”Spader Madame” – jag identifierade den så sent som i förra lördagens Melodikryss.

* * *

Före konserten mötte jag och Birgitta Anna – hon har också börjast gå på konserterna med Uppsala kammarorkester – för middag på närbelägna Katalin. Vi valde att äta torskrygg med parmesancrème och persilje/palsternacksmos. Till det delade vi på en flaska vitt vin.