Altia koncentrerar sin baltiska alkoholtillverkning till Estland

Finländska statliga Altia blev, som en sidoeffekt till vad som efter hand hände med franska Pernod Ricard, till slut den största alkholtillverkaren i Norden och Baltikum. Det visade sig nämligen – precis som många hade trott – att den franska spritjätten egentligen mest bara var intresserad av att ta över Absolut vodka, och följaktligen såldes, i portioner, stora delar av den övriga tillverkningen i det uppköpta svenska Vin & Sprit ut, bland annat till Altia. Följaktligen blev mängder av kända klassiska svenska brännvins- och vodkamärken, Grönstedts cognac plus en rad storsäljande vinmärken finska.

Altia köpte också franska Renault cognac, men företagets expansion har annars begränsats till Norden och Baltikum: man äger produktionsanläggningar och säljföretag också i Norge, Danmark, Estland och Lettland; i flera fall är Altia nummer två på respektive marknad.

Till Altias företagskoncept hör en ganska hårdhänt rationaliseringspolitik: tillverkningsenheter slås samman oberoende av landgränser. Turen har nu kommit till fabrikerna i Baltikum: den lettiska vodkatillverkaren Jaunalko, med 26 anställda, ska i september slukas av den större spritfabriken i Tabasalu i Estland. I Tabasalu tillverkas redan den i Estland framgångsrika Saaremaa-vodkan. I både Estland och Lettland tillverkar de Altia-ägda spritfabrikerna också likörer (i Estland av märket Ofelia, i Lettland av märket Arsenič, och andra spritdrycker, i Lettland till exempel Kurland gin. Man får förstås hoppas att flytten av sprittillverkningen inte leder till marknadsförluster i det redan hårt arbetslöshetsdrabbade Lettland, men annars finns det ju en stor ryskspråkig befolkning både i Estland och Lettland att fortsatt vända sig till med vodka med rysk image.

Hittills tycker jag kanske Altia inte fullt ut har utnyttjat sin närvaro i hela Norden plus Estland och Lettland till gänsöverskridande expansion. Nog borde Altia testa, på en svensk (och varför inte också norsk och dansk) smakpanel, till exempel sina finska, estniska och lettiska likörer samt estniska respektive lettiska vodkamärken.

Altia har också, i vart fall i Sverige, Danmark och Norge, fått en allt större, gränsöverskridande konkurrent i Ratos.-ägda Arcus. Arcus var ursprungligen den norska motsvarigheten till vårt monopol, Vin & Sprit, men det ägs alltså numera av ett svenskt investmentbolag. Arcus lyckades också, när Pernod Ricard började stycka sitt svenska förvärv, köpa ett av V&S’ spritmärken, Star Dry Gin. Vid det här laget har Arcus kommit ännu ett stycke längre: man har köpt huvuddelen av Pernod Ricards tidigare V&S-ägda verksamhet i Danmark, i vilken ingår märken som Aalborg och Gammel Dansk.

Ratos skulle säkert vilja ha ett mycket högt pris för Arcus för att sälja, men om Altia gav ett riktigt bra bud, är det väl inte alls omöjligt att man vore beredd att sälja företaget.

I så fall skulle ganska mycket av gamla svenska Vin & Sprit återskapas, fast nu i finska i stället för svenska statens ägo. Förlusten av Absolut Vodka går ju inte att göra något åt, men vodka/brännvinssidan i företaget, med Koskenkorva som främsta märke, skulle ju ändå sammanlagt bli ganska stor i Norden plus Estland och Lettland.

Sen behöver Altia ett tillverkande företag också i Litauen och gärna även i Polen för att få den regionala bas, som behövs för en mer världsomspännande expansion.

En olycka kommer sällan ensam

Jag har ju berättat om min fallolycka i Göteborg, när jag en natt på väg från kongresshallen till hotellet i mörkret inte la märke till en höjdskillnad och plötsligt fullkomligt handlöst föll ner på stenläggningen. Det är bättre nu, men det ömmar fortfarande på vänstra sidan av bröstet, när jag ligger i fel läge i sängen.

Det märkliga är att Birgitta nu har råkat ut för en nästan identisk fallolycka. I söndags var vi på syskonmiddag på Birgittas sida hos hennes bror Gunnar och hans fru Annica i Åkersberga – vi åkte först tåg till Upplands Väsby oh blev där hämtade i bil av Birgittas yngste bror Ragnar. Vi gjorde ett uppehåll vid kyrkogården i Vallentuna, där Ragges fru Gunnel anslöt. Vi hade nämligen kommit överens om att före syskonmiddagen se till Anna Britas, mor till den dahlska syskonskaran, grav. Birgitta hade för ändamålet köpt årets första blommande penséer, och hon lyckades också, med viss möda och en del hjölp av Ragge, få ner en rad i jorden närmast gången.

Sen bar det i väg till Gunnar och Annica i Åkersberga, där vi också mötte syster Karin med make Hasse.

Den här syskonmiddagen blev, liksom sina föregångare, mycket trevlig, med god mat och så förstås minnesbilder och tankeutbyte om det ena och det andra.

Det var i själva finalen det hände.

Vi var på väg till Hasses och Karins bil – de hade lovat skjutsa oss till Upplands Väsby – när Birgitta missade det allra sista steget på den lilla trappa som leder från huset ner till trottoaren. Jag var redan på andra sidan bilen, när det hände, så jag såg inte hur det gick till, men plötsligt låg Birgitta på trottoaren, blödande från pannan och med ett par sår i vänstra handen.

Alla hjälptes åt att få henne på benen, och inifrån huset hämtades hjälpmedel att göra rent såren med och en kompress att sätta över såren i pannan.

Nu var det inte längre tal om att skjutsa oss till Upplands Väsby – Karin körde oss i bil ända hem (och hon och Hasse kom sen också med in på en kopp kaffe plus Kerstins goda hembakta kakor).

Det blev en tidig kväll efter det att Birgitta hade sett om blessyrerna ytterligare.

I dag har hon också varit på vårdcentralen, egentligen för reguljär provtagning, men samtidigt fick hon såren i pannan ytterligare rengjorda och omsedda.

Det är fan att bli gammal.

Svenskan bantar – men gör också ett ansiktslyft

Jag är inte särskilt upphetsad över nedbantningen av Svenska Dagbladet från tidigare tre till nu två tidningsdelar. Den särskilda näringslivsdelen, som också innehåller sporten, kunde jag för min del också avstå från.

Jag grundlade mina tidningsvanor under den tid, då dagstidningar regelmässigt bestod av en enda del. Vitsen med flera delar är väl främst att delar av samma familj ska kunna läsa var sin tidningsdel och sen byta med varann, men i vår familj, som prenumererar på tre morgontidningar, finns inte just det problemet.

Det första i nya Svenskan som får mig att hicka till visar sig dock vara ett skrämskott. Inte så att jag ogillar Niklas Erikssons – jag känner tidigare till honom som skapare av ”Carpe Diem” – ”#Sverige”. Tvärt om är det kul att se en serie sticka ut politiskt. Men när jag i söndagstidningen fann att den hade trängt ut ”Baby Blues” och trodde detta gällde beständigt, blev jag besviken, inte bara för att jag hade hoppats att Svenskan skulle bryta stockholmstidningstrenden och få ytterligare en daglig serie. Men sen blev jag lugnad: ”Baby Blues” av Rick Kirkman och Jerry Scott går övriga dagar. Jo, det är en familjeserie med mycket traditionella amerikanska könsroller, men den innehåller mängder av träffsäker vardagskomik.

För övrigt borde Svenskan ange serieskaparnas namn ovanför stripparna.

Tidningens nya huvuddel är hyggligt uppdelad i avdelningar som Ledare, Brännpunkt, Nyheter och Världen – om något, och i så fall vad, sorteras bort från papperstidningen till webben får väl tiden utvisa. Själv vill jag ha allting tryckt i papperstidningen.

En redigeringsmiss noterar jag som gammal tidningsmakare. Dödsrunorna, som många berörda klipper ut, börjar ofta nederst i en spalt och fortsätter överst i en intilliggande.

En del sån här textredigering med tratt kan man också se på kultursidorna, vars öde särskilt intresserar mig. Själv tycker jag inte att kultursidorna ännu har funnit sin ideala form.

Generellt vill jag som läsare ha mer av recensioner av böcker, teater, musik, konst, film et cetera. Detta betyder också, att jag – speciellt i söndagstidningens särskilda kulturbilaga – reagerar mot alltför långa och uppblåsta essäer. Också de monumentalt tilltagna neddragen i kulturbilagan förefaller mig slösaktiga, inte minst när det gäller en tidning som är piskad att spara.

Sammanfattningsvis: Som mina läsare förstår, finns det knappast något jag är enig om med Svenskans ledarsida, men det hindrar inte, att jag önskar att tidningen ska överleva – det behövs flera röster på den stockholmska tidningsmarknaden. Och kan en moderat tidning bjuda mig som läsare på korrekta och allsidiga nyheter, bra serier och ett läsvärt kulturmaterial, är jag för egen del gärna beredd att fortsätta prenumerera.

Melodikrysset nummer 15 2013

Med viss möda har jag fått ihop svaren också till veckans melodikryss – det innehöll ganska mycket som jag inte kunde spontant och fick göra nätsökningar på.

Amanda Fondell och ”Dumb” från årets melodifestival hade till exempel helt fallit ur mitt minne.

Dansken Rasmus Seebach och hans ”Lys i din lejlighed” var jag heller inte bekant med.

Måns Zelmerlöw, i dag med ”Miss America”, är heller ingen artist som jag frivilligt hör på.

Depeche Mode har jag åtminstone hört då och då. I dag hörde vi dem i ”Secret To the End”.

Pink ligger snäppet bättre till hos mig. I dag hörde vi henne sjunga ”Blow Me One Last Kiss”.

Jag är normalt ganska slängd på barnkultur, men ”Ro, ro din båt” har jag inte kommit i kontakt med. Men att man ror i den här sångtexten föreföll ganska sannolikt, eftersom jag bara saknade vokalen i det sökta ordet.

Märkligare är det att jag inte kommer i håg ”Tågresan”. Det måste ju rimligen vara Stina i Saltkråkan som sjunger, och jag har sett alla saltkråkefilmerna.

Gamla schlager och pop/rockhits har jag i alla fall ganska lätt för.

Sålunda minns jag inte bara ”Vi gratulerar” på svenska utan också ”Congratulations” med Cliff Richard.

Ett stjärnskott, både som författare och som vismakare, var på sin tid Åke Wassing. Han hade en riktig hit med ”Se nu tittar lilla solen in igen”.

En kär gammal bekant är också Hasses och Tages ”Vad i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?”, ursprungligen ett Lonnie Donegan-nummer. Fast här skulle vi skriva bank och Hans som svar.

Ni som följer min blogg vet att jag också lyssnar på en hel del klassisk musik. Så jag känner igen Bach, även om det inte är så vanligt att få höra hans musik på banjo.

Och så går vi då i mål med ett stycke smittsamt medryckande dragspelsjazz, signerad en ung Ulf Lundell.

”Och går en stund på jorden” heter det här stycket. Själv går jag fortfrande lite mödosamt efter fallolyckan i Göteborg.

PS Och så hade jag glömt att redovisa svaret på en fråga. Karl Gerhard gjorde en gång i världen ”Ett bedårande barn av sin tid”. Jag har den på skiva både med honom och i Magnus Ugglas mycket senare insjungning.

Gästspel av norrköpingssymfonikerna

Det var konsertkväll i Uppsala, så jag lämnade tillfälligt Öregrund och infann mig, som överenskommet, för middag på restaurang Ai, Bredgränd 14, där vi också skulle möta Anna, som kommer med tåg från Stockholm. Tåget var dock försenat, men Anna meddelde sin mor, att hon ville ha en stor sushi – Ai är en japansk restaurang. Birgitta och jag bestämde oss för biff Yakiniku med ris och kimchisallad och, dess förinnan, misosoppa. Birgitta beställde också en flaska riojavin, Becquer, att dela på tre.

I den abonnemangsserie vi går på i Musikens hus spelade den här gången Norrköpings symfoniorkester under ledning av Michael Francis. Scenen var sålunda fylld av musiker och instrument – Norrköping har en hel symfoniorkeser, medan det större Uppsala håller sig med en mindre ensemble.

Programmet innehöll inslag som jag tidigare inte var bekant med.

Konserten började med Symfoni nummer 1, den så kallaqde ”Sinfonia Sacra” (vilket antyder en andlig dimension) skriven 1963 av den då i Storbrittanien verksamme landsflyktige polacken Andrzej Panufnik (1914-1991). Den här symfonin skrevs till tusenårsminnet av Polens kristnande och innehåller element från en polskspråkig hymn om Guds födelse. De här associationerna finns ju inte hos en lyssnare av min typ, men jag fäste mig självfallet vid de kraftfulla trumpetstötarna och även inslaget av slagverk. Men det här verket innehöll också mer tillbakahållna musikaliska partier.

Också Ralph Vaughan Williams (1872-1958) är obekant för mig, men jag lyssnade gärna på hans Symfoni nummer 2 (”A London Symphony” från 1914 men sedan reviderad flera gånger). Också den här symfonin tycks, åtminstone i associationsvärlden hos dess skapare, hämta element från den stad som har namngett den, men själv slås jag kanske mer av ljudkontrastrerna i den.

Där emellan låg kvällns solistframträdande, Nareh Arghamanyan på piano i Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) Pianokonser nummer 1 i B-moll (1875), vida mer känd än de två andra verken under den här konsertkvällen. Pianisten, en mycket ung armeniska, lyckades mycket väl fånga tonen i det här kända tjajkovskijverket.

I pausen, som följde på det här numret, kom vi att tala om den märkliga armeniska kulturen. Anna, som är pastor, uppehöll sig vid den armeniska kristenheten. Själv påminde jag om alla de framstående kulturpersonligheter det armeniska folket, genom erövringar gjorda av omkringliggande länder spritt över hela världen (ungefär som judarna), har frambringat. Det finns hur många exempel som helst att nämna, men till de mer kända exemplen hör kompositörerna Aram Kachaturjan och Michel Legrand, sångarna Charles Aznavour och Cher, författaren William Saroyan – och schackmästaren Gari Kasparov bör kanske också nämnas.

Numera har armenierna återerövrat åtminstone ett av de landområden, där det bor armenier, Nagorno Karabach. Med det har jag uttalat min sympati för att landgränser av språkliga/historiska skäl borde kunna revideras.

En fantastisk balettföreställning på GöteborgsOperan

En del av torsdagskvällen smet vi i väg från S-kongressen och gjorde en utflykt till GöteborgsOperan. Birgitta hade kollat opera- och teaterutbudet i Göteborg och förbeställt biljetter till ”Våroffer” / ”Body Remix” med GöteborgsOperans danskompani.

Vi är inte så välorienterade i Göteborg, så vi tog taxi till operan, som ligger som ett modernistiskt skepp vid randen av solglittrande vatten. Vi gick först en liten rond längs kajen för att få något till livs – det var middagstid – men uteserveringarna föreföll oss trots solskenet för djärva. Dock visade det sig att barserveringen en trappa upp i operahuset var öppen, och där fanns mycket fräscha – och goda, visade det sig – räklandgångar att köpa. Med ett glas vitt vin till blev det här en riktigt delikat festmiddag.

Vi har aldrig varit på GöteborgsOperan förut, men så snart föreställningen hade kommit i gång med ”Body Remix”, med koreografi och scenografi och regi av Marie Chouinard, med verksamhetsbas i Kanada, satt vi helt fascinerade. Redan musiken, signerad Louis Dufort, har ett fräckt sug: i den ingår delar av Johann Sebastian Bachs ”Goldbergvariationer”; dessutom hörs pianisten Glenn Goulds röst. Scenbilden är en av de mest geniala jag har sett, och dansarna exponeras (kostym: Liz Vandal) så att de ter sig nakna. Jag kan inte tillräckligt om GöteborgsOperans dansensemble – de är rekryterade från länder över hela världen – men jag är mycket imponerad också över dansarnas prestationer.

Den inlednde ”Body Remix” är så skickligt gjord, att den vida mer kända och berömda ”Våroffer” av Igor Stravinskij nästan riskerar att hamna i skymundan.

Det här verkets rituella innehåll, vårens ankomst och ett offer av en jungfru till gudarna, är förvisso utmanande för oss rationalister, men man måste naturligtvis se det här som en mytologisk saga, och Stravinskijs musik, här briljant exekverad av GöteborgsOperans orkester under ledning av Henrik Schaefer, är helt oemotståndlig.

Vill ni se en dansföresällning, som i nästan alla avseenden är perfekt, åk till Göteborg!

Partikongressen (S): ett steg fel och man är utslagen

Medelåldern bland deltagarna i den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg var märkbart lägre, men där fanns fortfarande väldigt många gamla bekanta från forna tider att skaka hand och byta några ord med. Dessutom kom det fram ytterligare några och morsade, de flesta av dessa hemmahörande i kretsen av melodikrysslösare.

Jag har ju deltagit i mängder av S-kongresser, men i ett avseende innebar årets kongress en omvälvande nyhet för mig: den var praktiskt taget papperslös. Den digra luntan av kongresshandlingar fanns inte i tryckt form, bara digitalt. Hustrun hade i och för sig skrivit ut handlingar tills färgen i skrivaren tog slut, men eftersom partistyrelsens utlåtanden över motioner och olika programtexter under kongressens lopp ideligen förändrades, skulle man ha behövt en handdator/läsplatta för att kunna följa med. Vi, som bara har våra större skrivbordsapparater hemma, fick därför förlita oss på hörsel och minne – de aktuella texterna, särskilt de som var föremål för debatt med ändringsförslag, lästes ju också upp från podiet. Den här datoriserade världen är, som ni förstår, inte främmande mark för mig, men jag undrar om den faktiskt inte fungerar lite exkluderande – jag är inte bekväm med tanken att det som sedan gammalt betecknar sig som Arbetarepartiet kanske tekniskt sett nu har blivit så modernt, att det exkluderar en hel del människor från att följa med, inte så få från de samhällsskikt vars intressen partiet en gång i världen bildades för att försvara. (Jo, ”Arbetets söner” och ”Internationalen” sjöngs forfarande av kongressen.)

Min status under kongressen var av någon anledning något oklar. När vi anlände till Svenska mässan, fick hustrun ett i förväg iordningställt gästkort, medan jag fick gå till en annan station, där jag fick åhörarkort. Nå, eftersom jag är en företagsam man, gav jag fullständigt fan i det här märkliga försöket att separera oss: satt alltid tillsammans med henne och lyckades till och med ta mig in i den lunchmatsal dit jag egentligen inte ägde tillträde – inte för att jag inte har råd att gå ut på stan och äta utan för att det är lättare att på det här sättet hinna med lunchen under det inte särskilt långa lunchuppehållet och för att jag givetvis vill äta lunch tillsammans med min hustru. Men vid andra tillfällen fungerade det annorlunda: Både hustrun och jag fick till exempel biljett till kongressfesten.

Ingen information hade getts om var vi skulle sitta under kongressfesten, men i slutet av samlingen med en drink blev vi haffade och meddelade, att vi skulle få sitta vid honnörsbordet, där bland andra partiordföranden, Stefan Löfven, och partisekreteraren, Carin Jämtin, satt.

Stämningen var hög, inte minst när kvällens huvudunderhållare Mia Skäringer skojade med Sefan Löfven. Från scenen spelade Augustifamiljen, känd bland annat från ”På spåret”, och en hel rad artister, bland dem Magnus Carlsson, sjöng. Själv gillade jag att få höra Titiyo, särskilt för att hon vände sig till oss i den här jättelika sossepubliken och berättade om sin farsas – Ahmadu Jarrs – heta socialdemokratiska engagemang. (Jo, jag har mött honom både på S-kongress i Stockholm förr i världen och vid en kväll med KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, i Uppsala.

Festlarmet blev till slut lite för högt för oss – folk dansade till musik för full volym, medan andra försökte samtala genom att skrika – så någon timme innan festen var slut, beslöt vi oss för att gå till vårt närbelägna hotell för att krypa till kojs. Vid det här laget var det mörkt, och även om vi hade gått den här vägen många gånger, fanns det moment som man inte kom ihåg att parera för. Så plötsligt, när jag hade glömt en nivåskillnad, föll jag fullständigt handlöst i gatan. Och det gjorde så fruktansvärt ont att jag hade svårt att resa mig upp. Men jag fick hjälp av hustrun plus ett kvinnligt kongressombud som var på väg hem till samma hotell. De tog mig under var sin arm, och linkande och med svåra smärtor lyckades jag ta mig upp på hotellrummet.

Jag hade fått ett par små blödande sår på vänster hand, och dem gjorde jag rent, men trots en värktablett ville den där förbannade värken i bröstet inte släppa. Så jag gick till sängs men sov inte mycket den natten.

Nästa morgon lyckades jag i alla fall klara morgonbestyren och klä på mig och sen, i långsam takt, gå till kongresshallen. När jag sen var på en utflykt till toaletten – jag måste dess värre ta urindrivande tabletter – träffade jag min gamla kompis och forna arbetskamrat Eva Marcusdotter, numera partiombudsman i Jämtland, och berättade vad som hade hänt, också att jag – om det inte blev bättre – skulle uppsöka läkare. Men Eva är en handlingskraftig kompis, så i ett huj hade hon hämtat en läkare och en sjuksköterska, som fanns bland kongressombuden. Sköterskan kollade pulsen och konstaterade, att det i varje fall inte föreföll vara hjärtfel, och läkaren, som kollade vad som hade hänt med revbenen, sa kallt, att om det nu fanns något brutet revben, så kunde man ändå ingenting göra, bara invänta läkning.

Så jag tackade dem och lyckades sen, med viss hjälp av Birgitta och inte minst en mycket hjälpsam taxichaffis, ta mig till tåget. I Stockholm valde vi sen ett tåg mot Uppsala som kom in på samma perrong, och sen blev det ny taxi hem till lägenheten.

Efter ett uppehåll där har jag sen med hjälp av taxi, buss och ytterligare en taxi tagit mig till sommarhuset i Öregrund. Chauffören bar upp väskan ända upp till huset.

Värken i bröstet? Jo, den har vid det här laget lagt sig hyggligt, men jag kan fortfarande inte ligga i en viss sovställning.

Melodikrysset nummer 14 2013

När Melodikrysset sändes i lördags, var jag på socialdemokratisk partikongress i Göteborg. Jag var där som veteran och gäst, men jag har flitigare än de flesta följt förhandlingarna.

Återkommen till sommarhuset i Öregrund har jag nu, lite i efterskott men min vana trogen, löst melodikrysset – jag har lyssnat på webben.

Svårast för mig var frågan om ungdomsserien för TV från 1998, ”Xerxes”. Svår helt enkelt för att jag aldrig har sett den. Även om jag inte var i rätt ålder för den, hade jag kanske ändå tittat på den om jag hade haft tillfälle, detta för att jag har läst och med uppskattning recenserat en hel rad böcker av dess författare, Björn Runeborg.

Jules Sylvain dyker med jämna mellanrum upp i Melodikrysset, men nu hade Anders Eldeman hittat en extra klurig fråga att ställa. Den rumba som spelades kom ur en operett av Sylvain, ”Zorina” från 1943.

Jussi Björling är ju välkänd; däremot är väl inte Erik Odde, en psudonym Jussi använde när han spelade in populärmusik på skiva, lika känd i dag. Under detta namn gav han hur som helst ut en svensk version av tangon ”Warum”, ”Varför har du mig kysst?”.

Förvillande pseudonymer förekommer också i radioprogrammet Rally. Där sjöng en man som kallar sig Frank Robertson ”Billigt vin”, ursprungligen Michael Jackson-låten ”Billie Jean”. Men det är något mysiskt med den här Frank Robertson och hans göteborgska idiom. Den här Robertson lät, trots den göteborgska han har lånat av Frank Baude, mer som Alf Robertson.

På ganska lyckat lurendrejarhumnör var gruppen Ravaillacz i årets melodifestival med ”En riktig jävla schlager”. Claes Malmberg var med och gjorde den här låten till en av de mer uthärdliga i årets tävling.

Två filmmelodier fanns med i veckans kryss.

Orups och Anders Glenmarks ”Min arm omkring din hals” förekom i SFs jubileumsfilm ”1939” från 1989 och sjöngs där av Zenya Hamilton. Birgitta och jag var inbjudna till premiärvisningen i Stockholm.

Jag har sett många Robin Hood-filmer i mitt liv, men inte just ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991. Däremot har jag hört Bryan Adams-låten i den, (”Everything I Do) I Do It For You”.

”Sweet Hello, Sad Goodbye” med Roxette hade dock inte kommit i närheten av mina öron förrän nu.

Två sångerskor av lite olika ålder spelades också, och jag lyssnar gärna på dem:

Vi hörde ”Välkommen in” med Veronica Maggio.

Och så hörde vi ”I samma andetag” med Lisa Nilsson.

En kvinna, som har gått mycket långt i schlagervärlden, spelades också, Siw Malmkvist. Vi hörde henne sjunga på tyska, vilket hon ofta gjorde: ”Die Liebe ist ein seltsames Spiel”. Den blev 1960 en dundersuccé på svenska, då under namnet ”Tunna skivor”.

Dundersuccé blev också Povel Ramels och Beppe Wolgers’ ”Ta av dig skorna”, en låt skriven för en revy där Povel själv för ovanlighetens skull inte mndverkade. Här skulle den ge oss ordet skor.

Och så avslutar vi med en riktig gammal schlager, ”Marina”, där man sjunger ”Marina, Marina, Marina” i refrängen. Den tillägnar jag Marina på Konsum här i Öregrund.

Partikongressen: några försiktiga steg åt vänster. Partiet: tydligare vänstervind

Mitt under den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg (3 april 2013) publicerade Expressen en Demoskop-undersökning av viss relevans för socialdemnokratins fortsatta kurs.

Den första frågan i den här undersökningen löd: ”Anta att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i riksdagsvalet 2014 skulle får mer än hälften av rösterna. Av följande alternativ, vilka tycker du då borde ingå i en regering?” Bland S-väljarna fördelade sig svaren med 55 procent för S+Mp+V, 28 procent för enbart S och 17 procent för S+Mp.

Nästa fråga berörde en av kongressens stora stridsfrågor: ”Vad av följande tror du är bäst för den totala kvaliteten inom vård, skola och omsorg?” Här svarade 54 procent av S-väljarna ”Att tjänsterna utförs enbart av kommuner och landsting”, medan 44 procent av S-väljarna föredrog ”att tjänsterna utförs av såväl privata företag som av kommuner och landsting”; 1 procent tyckte att de här tjänsterna borde utföras enbart av privta företag, och 1 procent kunde inte svara.

Av stor relevans för debatten på kongressen var också denna fråga: ”Det finns en debatt om utdelning av vinst till aktieägare i skattefinansiserat välfärdsföretagande. Vad av följande anser du är bäst?” Här föredrog 42 procent av S-väljarna alternativet ”Att utdelning av vinst förbjuds”. 34 procent valde alternativet ”att utdelningen inte får överstiga en viss nivå.” 18-procent av S-väljarna valde alternativet ”att utdelningen inte regleras men kräver att bestämda kvlitetskrav uppfylls”. 5 procent valde alternativet ”att man inte gör någon skillnad mellan välfärdsföretagande och annat företagande”, och 2 procent kunde inte svara.

Mitt intryck, allmänt, av S-kongressen var, att den hade några starka vänsterbastioner i främst den stora skånedelegationen, men att den också präglades mer generellt av en lust att gå till roten med det onda, det vill säga en radikal stämning. Men här fanns det främst två faktorer, som höll tillbaka kongressens lust att gå fullt så långt som den nog ibland hade lust att gå. Dels insikten hos ombuden om att vunna slag med partiledningen som förlorare skulle leda till publicitet om splittring, dels partiledningens ibland nästan akrobatiska manövrerande för att med hjälp av kompromisser och reträtter nå enhälliga beslut. Och det senare lyckades, i så stor utsträckning att den borgerliga pressen i stället började angripa detta.

Min, åtminstone till namnet, gamla tidning Aktuellt i politiken rubricerade på sitt omslag de mödosamt sammanförhandlade viljorna i blocket om välfärdspolitiken som ”Festräddaren” – rubriken syftar på kongresfesten. På det här omslaget sammasnfattas välfärdskompromissen i följande meningar: ”Vinstintresset ska inte vara styrande i välfärden.” ”Möjligheten för riskkapitalister att plocka ut privata vinster ska avsevärt begränsas!” ”Kommuner och landsting avgör om valfrihetssystem ska riktas enbart till non profitaktörer.” ”Kommunerna ska ges ett avgörande inflytande vid nyetableringar.” ”Lagen om valfrihet ska inte vara obligatorisk och bör dessutom förändras så att fri etablering inte är möjlig.”

Daniel Suhonen, som jag talade med efter beslutet, var ganska nöjd med den här kompromissen, som han hade medverkat till, och även jag, som inte tyckte att man nådde ända fram, kan hålla med honom. Kompromissen räddar fortsatt samarbete, nu förhoppningsvis i regeringsställning, med det Miljöparti jag personligen inte är särskilt förtjust i men som kanske behövs som regeringsunderlag, och å andra sidan måste socialdemokratin som ledande regeringsparti, på allvar och inte på låtsas, hålla fast vid den restriktiva linje, som kongresskompromissen står för.

Dock, det fanns ställningstaganden vid S-kongrfessen, som var ännu djärvare.

Stefan Löfven, som nu till slut även formellt blev utsedd till partiledare, gjorde redan i kongressens inledning ett ställningstagande, som det kommer att krävas både idérikedom och ansträngningar för att förverkliga. Under perioden 2014-2020 ska Sverige nå den lägsta arbetslösheten i EU. För att nå dit måste vi då klara att gå ned från dagens 8,2 procent till 4,7 procent. I dag ligger vi på tolfte plats i den här arbetslöshetsligan.

Blogguppehåll på grund av partikongress (s)

Jag är inbjuden gäst till den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg. Så småningom ska jag sammanfatta mina intryck därifrån, men under kongressdagarna lyssnar jag, bloggar inte.

Kongressen pågår även på lördag, så jag kommer heller inte att skriva om Melodikrysset, åtminstone inte förrän efteråt.