Sommar i P1 med Tauba Katzenstein

2 augusti 2018 0:16 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Tauba Katzenstein är 92 år och en av de äldsta programvärdarna, som har gjort ”Sommar” i P1. Dessutom är hennes program ett av de bästa och mest angelägna den här sommaren.

Hon är en av de överlevande från nazisternas förintelseläger i det ockuperade Polen under andra världskriget, i hennes fall Auschwitz, och i en tid då antalet förintelseförnekare åter igen växer, får vi vara tacksamma för att det fortfarande finns några ögonvittnen kvar, som dessutom är beredda att vittna.

Hennes historia börjar i Lodz i Polen, där det under mellankrigsperioden fanns en mycket stor judisk minoritet. Den levde sitt eget liv, delvis i egna områden i staden, och eftersom de flesta judarna var fattiga människor, tvingades de också att leva under mycket knappa villkor. Det fanns ingen motsättning mellan judarna (3,5 miljoner i hela Polen) och de flesta polackerna, och judarna levde med sin egen religion och kultur – judarna hade sina egna domstolar, fester, skolor och så vidare. Tauba Katzenstein väljer att berätta om sig själv, sin mamma och sin mormor.

Hon försöker inte dölja, att hon själv som skolflicka var obstinat och självsvåldig, sökte skydd och stöd hos mormor, när mamma försökte hålla efter henne, bland annat gav henne utegångsförbud. Till slut fogade hon sig ändå i de regler mamman satte upp.

Men krigshotet närmade sig, och så ockuperades västra Polen av tyska trupper, östra av ryska. Judarna i Lodz hamstrade om de hade pengar; alla lyssnade på nyheterna. Snart tvingade tyskarna judarna att bo i soldatövervakade ghetton, där varje familj bara fick tillgång till ett rum. Judarna tvingades att tvångsarbeta i fabriker och liknande. De blev utnyttjad arbetskraft som avlönades med lite soppa. De blev allt smutsigare – det fanns inte vatten att vätta sig med.

Transporter av fler fångna judar ökade trycket på ghettot, och snart kom det upp Achtung, achtung-affischer, som förebådade vad som skiulle komma. De unga judarna levde fortfarande på hopp och drömmar, sjöng tillsammans, drömde om andra tider. Men de kom inte – judarna lastades i tågvagnar och kördes mot Auschwitz.

Taubas mamma blev sjuk, och när de kom fram till Auschwitz plockades hon ut – det sista Tauba såg av henne var ryggen när hon, som det visade sig, var på väg mot sin förintelse.

Tauba själv togs ut för arbete och hamnade då som slavarbetare i en vapenfabrik, där en stram och sluten tysk kvinna basade. Det visade sig dock att den här tyska lägerkommendanten höll en skyddande hand över sin personal, också Tauba när hon i perioder blev mycket sjuk. Hon fick rent av vid ett tillfälle bröd, uppblött i vattenblandad mjölk.

Av en medfånge, som hade god personlig kontakt med den kvinnliga lägerchefen, fick hon sedan veta, att lägerchefen var gift med en vidrig SS-officer och motarbetade honom på det här sättet.

Så för Taubas del slutade kriget med transport till Sverige. Allt det hon då var med om fick henne inte att se ljusare på livet, och hon säger sig inte minnas mycket av vad som då hände. Men när hon hade blivit placerad i ett svenskt flyktingläger för att genom näring bli människa igen, kom nästa lass befriade fångar, och bland dem fanns en trevlig ung man, och så gick det som det brukar gå: De fick barn och sen barnbarn tillsammans.

Tauba Ratzensteins låtval till sitt ”Sommar” är fantastiskt fint, och allt hon spelar med undantag för två låtar har anknytning till judisk kultur. Det ena undantaget är Laleh med ”En stund på jorden”, men Lalehs personhistoria från Iran handlar ju också om förföljelse. Sen avslutar hon med Arja Saijonmaa och Inti-Illimani i ”Jag vill tacka livet”, men Violeta Parras sång handlar också om förtryck.

Resten har mer eller mindre tydlig judisk koppling. Vi får höra Frank Sinatra sjunga ”Remember”. skriven av Irving Berlin, som kommer från en judisk familj. Sen kommer The Klezmorim med ”Thalassa” – jag är hyggligt förtrogen med klezmer och judisk sång och musik från både USA och Israel. Ella Fitzgerald och Louis Armstrong hörs i ”Summertime” ur Irving BerlinsPorgy and Bess”, och Berlin är ju av rysk-judisk härkomst. Basia Frydman hör vi i ”Dir a Waltz” och i ”My Jiddishe Momme”. Sen hör vi Leonard Cohen – jag har mängder av skivor med honom – i ”You Want It Darker”, även Jeff Buckley i samme Cohens ”Hallelujah”. Och ”What the World Needs Now Is Love” med Jackie Deshannon är skriven av Burt Bacharach, av judisk familj om än inte särskilt religiös.

Själv skulle jag vilja tillägga, att jag har varit i Israel, till och med träffat Golda Meir medan hon levde. Jag har känt sympati för skapandet av staten Israel men också försvarat palestiniernas rätt, definitivt aldrig försvarat Israels expansionistiska politik.

13 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Ja det var ett intressant program och även en, som jag tycker, intressant recension. Men ingenstans i programmet nämner hon staten Israel, ändå avslutar du din text med en recension av den israeliska högerregeringens politik. Jag ser inte kopplingen emellan Katzensteins program och den kommentaren. Hur tänkte du där

    Comment by Jean — 2018 08 02 20:13 #

  2. Till Jean: Märk att det du syftar på var ett personligt tillägg – jag ville för läsarna klargöra min egen ståndpunkt i den här frågan. Tillägget innehåller ingen polemik mot sommarprataren.

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 02 22:22 #

  3. Men vad i Katzensteins program får dig att koppla in Israel i sammanhanget? Du vill klargöra din ståndpunkt ”i den här frågan” skriver du. Men inget i programmet är ju kopplat till Israel,vad jag kan se.Så var finns kopplingen?

    Comment by Jean — 2018 08 02 22:33 #

  4. Till Jean: Det här är en blogg, inte en tidningsredaktion. Jag är både skribent och ansvarig utgivare och kan alltså göra de ställningstaganden jag själv vill förmedla till mina läsare.

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 02 23:17 #

  5. Det är just där skon klämmer, som min skofabriksarbetande pappa sa om klagande människor som gick barfota. Du associerar till staten Israels politik när en polsk-svensk judinna har berättat sin förfärliga livshistoria. En kvinna som lidit enbart för att hon är judinna då staten Israel bara fanns som en 2000-årig utopi. En utopi som hon kanske inte ens delade!
    Man kan ju tycka att du hade kunnat berätta vad som hände med judarna i ditt födelseland under den period Katzenstein tar upp.

    Comment by Jean — 2018 08 03 14:06 #

  6. Till Jean: Nu är du ute och svamlar. Jag har visst skrivit om judarnas öde i mitt gamla hemland Estland. Läs till exempel inledningen till min presentation under Kulturspegeln, Prosa och lyrik, av den i Sverige bosatte estniske författaren Peeter Puide – artikeln börjar med en beskrivning av innehållet i hans ”Samuil Braschinskys försvunna vrede”.

    Ge dig! Man kan mycket väl helhjärtat solidarisera sig med de skändligt behandlade europeiska judarna och samtidigt, till och med om man i princip är för bildandet av Israel, finna delar av landets politik oförsvarlig.

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 03 15:52 #

  7. Tack, Enn, för en mycket fin artikel om ett beundransvärt program, som jag tack vare nätet kunde ta del av. Berättelsen och musikvalet var rörande och som du skriver, angeläget i dessa tider när antisemitismen i nya former öppet visar sig inom extremhöger – och även vänstern.

    Men jag håller med signaturen Jean om att den personliga notisen om Israel var onödig. Den såg för mig snarare ut som ett tvångsmässigt post scriptum. Det du la till följer ditt partis sedan länge rådande linje, åsikter som inte alltid håller opartisk granskning. Din fina beskrivning förstördes lite av det politiserade om den judiska staten, som berättaren inte alls nämnde. Hade det inte passat bättre om du tog upp Estlands agerande under kriget, även om du har berättat det tidigare? Var det inte närmare till hands? En känga till Israel kanske välkomnas av många i alla sammanhang, men inte av alla. Men du har rätt till din åsikt.

    Igen, tack för en för en fin artikel om Taube Katzensteins minnen. Hon är beundransvärd! Och musiken! Mycket rörande.

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2018 08 03 17:05 #

  8. Till Ann-Katrin Roth: Min starka aversion mot det judarna utsattes för före och under andra världskriget har jag ju också tidigarfe gett uttryck för. Dessutom vet du mycket väl att jag aldrig har funnits bland dem som har ifrågasatt bildandet av Israel.

    Däremot ifrågasätter jag landets expansionistiska politik. Det jag skriver här på bloggen speglar till 100 procent mina egna åsikter – jag har aldrig någonsin frågat någon om lov om vad jag får eller borde skriva.

    Behandlingen av judar i mitt forna hemland Estland har jag alltså inte ett ögonblick försökt dölja eller urskulda, ens försökt skylla bara på den ockuperande tyska krigsmakten, men snälla: Varför skulle jag ta upp den just här?

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 03 18:48 #

  9. ”Jag har visst skrivit om judarnas öde i mitt gamla hemland Estland”, ja och du har skrivit även tidigare vad du tycker om högerpolitiken i Israel. Så förvaret för din släng håller inte. Det finns en annan förklaring som en amerikansk vän, akademisk sociolog för övrigt, svarade när jag frågade vad han tyckte om din kommentar. Jag avstår från att vidarebefordra hans svar om ”mind set”…
    Hej då!

    Comment by Jean — 2018 08 03 19:00 #

  10. Till Jean: Och jag bestämmer själv, eftersom detta är min blogg, när jag tycker det är dags att återupprepa det jag tidigare har sagt.

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 03 20:14 #

  11. Du har förstås all rätt till din åsikt på din egen blogg. Vi ser alla olika samband till händelser. Jag skulle t.ex. i kontext till Taubes upplevelser ha tänkt på hur antisemitisk uppvigling och belönade attacker idag pågår under både Fatahs och Hamas styren. Men bäst lämna det därhän. Allt gott.

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2018 08 03 20:58 #

  12. Till Ann-Katrin Roth: Märk att jag, när det handlar om väpnade attacker, inte försvarar heller arabisk aggression.

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 03 23:21 #

  13. Jag förstår och uppskattar. Men det är mycket som ignoreras i mainstream-media. Och inte är det politiskt korrekt att påpeka det. När Stefan Löfvén vågade yppa att israelerna hade rätt att försvara sig förskräcktes han av alla antisemitiska reaktioner och påhopp. Det hat och våld som sprids och belönas av palestinska ledare borde få mer mothugg. Några få vågar ta upp saken i riksdagen. Mer blir det inte.

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2018 08 04 1:56 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^