Sommar i P1 med Elin Olofsson

12 juli 2018 1:45 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

38-åriga Elin Olofsson är författare, hittills till fyra romaner, samtliga utgivna av Wahlström & Widstand: ”Då tänker jag på Sigrid” (2013), ”Till flickorna i sjön” (2014), ”Gånglåt” (2016) och ”Krokus” (2018). Jag har själv inte läst dem, men jag blev tillräckligt nyfiken för att nämna titlarna.

Av hennes ”Sommar” i dag fick man intrycket att hon helt och hållet lever i Offerdal i Jämtland, men jag har lyckats få fram att hon även har en bostad i Östersund och också har och har haft journalistiska uppdrag där och dessutom har jobbat på en tidning i Västerås. Det närmaste hon kommer det här är att hon kallar sig själv för klassresenär.

Hur som helst: hon gjorde ett i många avseenden hörvärt ”Sommar”, detta utan att berätta några dramatiska historier ur sitt eget liv. Fast programmet hade som stomme tre andra kvinnors, nära släktingars, liv. Och naturligtvis speglar också de här berättelserna hennes eget liv.

Men riktigt personlig blir hon först mot slutet av sitt sommarprogram. Där får man hennes bild av den människa hon själv anser att hon är.

Hon är ensamvarg.

Hon säger sig inte passa in någonstans.

Kanske är det orsaken till att hon, som av bilderna på henne att döma är vacker, aldrig har hittat någon man att dela livet med. Och eftersom hon jobbar och har jobbat också i städer, kan det ju inte vara så enkelt som att det tillgängliga urvalet av män inte är så stort i Offerdal.

Och något flockdjur har hon ju aldrig varit. Hon säger själv att hon egentligen aldrig har passat in någonstans. Hon säger också uttryckligen att hon inte är medlem i något politiskt parti – men kanske skulle hon, om hon provade, finna att det finns politiska sammanslutningar där toleransen för avvikelser är ganska stor.

Något kan det här kanske ha att göra med att hon i yngre dar trodde att kvinnorna var samhällets nav. Matriarkat fanns det ju i var och varannan by.

Kanske har det också att göra med att hon under hela livet har legat under dubbla täcken och varit skräckslagen för döden.

Och värme kan hon ju ändå få av hunden Otto, av andra döpt till Kulturhunden.

Musikaliskt är hon mycket av själsfrände till mig, inleder till exempel med ”You Want It Darker” med Leonard Cohen och ”Down the Mississippi” med Mavis Staples. Också Ane Brun finns i mina skivhyllor; jag har till och med hört henne live. Och Dackes
rap ”Spy på dom” skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ha där. Av och med Cornelis Vreeswijk har jag redan allt, således även ”Grimasch om morgonen”. Också Anna Ternheim, i dag med ”The Longer the Waiting the Sweeter the Kiss”, lyssnar jag gärna på. Och sen avslutar hon med Franz SchubertsImpromptus”.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^