Danmark: Den nya borgerliga koalitionens partier har inte alla vunnit på samarbetet. Och Dansk Folkepartis framgång verkar vara bruten

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 18 december publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 27,8 procent
Radikale Venstre 4,5 procent
Socialistisk Folkeparti 3,8 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 7,1 procent
Venstre 17,6 procent
Dansk Folkeparti 16,8 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,6 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Det nya ytterhögerpartiet Nye Borgerlige får även i den här mätningen ett stöd under den danska tvåprocentsspärren. Socialdemokratiets stöd är fortsatt högt. Yttervänsteralternativet Enhedslisten är mer än dubbelt så stort som det gamla vänsterpartiet, SF. Det ledande borgerliga regeringspartiet, Venstre, ligger på en för partiet mycket låg nivå – det enda av de numera tre regeringspartierna som klarar sig hyggligt är Liberal Alliance. Märk slutligen också att högerpopulistiska Dansk Folkeparti bestående verkar ha tappat väljare jämfört med valet.

Epinions mätning den 18 december för Danmarks Radio avviker främst genom att visa, att Socialdemokratiets mycket höga stöd kanske inte är så stabilt:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 17,1 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,9 procent
Nye Borgerlige 2,9 procent

Enligt den här mätningen klarar Nye Borgerlige tvåprocentsspärren.

Ritzau Index, en sammanvägning av olika mätningar, visar då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,8 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 6,2 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 16,6 procent
Konservative Folkeparti 3,7 procent
Liberal Alliance 7,0 procent
Nye Borgerlige 1,9 procent

I går gjorde jag årets estniska julsylta

I går gjorde jag årets estniska julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag var liten pojke, fick jag hjälpa henne med att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. När jag så småningom bildade egen familj, blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på vårt julbord.

Det ska vara fläsklägg och kalvkött i lika delar. Vi köper ungefär lika mycket av vardera: tre läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Det här fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att gelea sig.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas flera gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra efter uppkok ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar; jag brukar använda 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Jag brukar ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem. Man kan också lägga dem i några stora pappkartonger med lock.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.

I år blev det tolv såna här stora syltor.

Ísland: Den sittande vänster-mittenkoalitionen i Reykjavík har fortfarande majoritet

Jag har ju regelbundet återgett nationella valresultat och aktuella opinionsmätningar från Ísland. Fréttablaðið har låtit göra också en lokal opinionsmätning för huvudstaden Reykjavík, och den skiljer sig från det nationella genomsnittet i flera avseenden. Det bör kanske tilläggas, att den isländska huvudstaden styrs av en fyrpartikoalition, bestående av Socialdemokraterna, Ljus framtid, Piratpartiet och Gröna vänstern. Det mesta dramatiska som har hänt i Reykjavík är att Socialdemokraterna har tappat nära hälften av sitt väljarstöd i valet 2014. I stället har Piratpartiet och Gröna vänstern (men också Självständighetspartiet) ökat. Ändå hade den nuvarande fyrpartikoalitionen, om nedanstående opinionsmätning hade varit ett valresultat i ett kommunalval, behållit makten, och det är att märka att Socialdemokraterna i Reykjavík trots tillbakagången ändå klarar sig bättre än i alltingsvalet.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, skulle med en uppgång med 6,2 procentenheter nu få 31,9 procent.
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, skulle trots nedgången (- 14,8 procentenheter) få 17,1 procent.
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, skulle öka med 7,1 procentenheter till 15,4 procent.
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, skulle öka med 8,7 procentenheter till 14,6 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, backar med 2,6 procentenheter till 13 pocent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, minskar med 6,7 procentenheter och stöds då av 4 procent.

För Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, redovisas inget resultat, möjligen för att det inte ställde upp i det kommunalval, som jämförelsesiffrorna utgår från.

Norge: Stora skillnader i oslobornas politiska preferenser i kommmunalval respektive stortingsval

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Sentios opinionsmätning för Dagens Næringsliv gjordes 6-13 december och publicerades den 16 december:

Høyre 23,3 procent (- 0,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,7 procent (+ 3,3)
Venstre 3,5 procent (+- 0)
Kristelig Folkeparti 4,0 procent (- 1,1)
Senterpartiet 8,0 procent (+ 0,3)
Arbeiderpartiet 36,8 procent (- 1,6)
Sosialistisk Venstreparti 3,6 procent (- 0,2)
Rødt 1,9 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,0 procent (- 0,6)

MMIs mätning för Dagbladet den 16 december gjordes 12-14 december och borde alltså, om båda mätningarna är korrekt gjorda, fånga opinionssvängningar under senare delen av perioden:

Høyre 23,3 procent (- 1,5 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,0 procent (- 1,1)
Venstre 4,6 procent (+ 0,3)
Kristelig Folkeparti 4,0 procent (+- 0)
Senterpartiet 6,8 procent (+ 0,5)
Arbeiderpartiet 37,8 procent (+ 2,2)
Sosialistisk Venstreparti 3,4 procent (- 0,3)
Rødt 1,5 procent (- 1,6)
Miljøpartiet De Grønne 2,9 procent (- 1,6)

Respons Analyse har för Aftenposten gjort två mätningar om hur osloborna skulle rösta i kommunvalet respektive i stortingsvalet. Båda mätningarna publicerades den 19 december.

I kommunvalet visar mätningen, gjord 8-13 december, att det inte skulle gå så bra för det ledande partiet i den koalition som styr Oslo, Arbiderpartiet:

Høyre 36,6 procent (+ 2,8 procentenheter)
Fremskrittspartiet 6,1 procent (- 1,8)
Venstre 6,9 procent (+ 0,8)
Kristelig Folkeparti 2,2 procent (- 0,1)
Senterpartiet 0,9 procent (+- 0)
Arbeiderpartiet 26,0 procent (- 3,2)
Sosialistisk Venstreparti 6,9 procent (+ 1,0)
Rødt 5,7 procent (+ 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 7,9 procent (+ 0,4)

Raymond Johansen, som är byrådsleder och representerar Arbeiderpartiet, tror att problemen med bortforslande av sopor samt höga bostadspriser har gjort folk förbannade på det ledande partiet i den rödgröna koalition som styr i Oslo. Men om de här siffrorna är korrekta, ligger nu Høyre tio procent över Arbeiderpartiet i den norska huvudstaden. Senterpartiet är i Norge ett utpräglat landsbygds- och jordbrukarparti och alltså nästan obefintligt i Oslo. Där är också liberala och kulturradikala Venstre större än i landet i genomsnitt, medan Kristelig Folkeparti är ganska litet. Både MDG och SV ligger högt bland storstadsborna, så även yttervänsterpartiet Rødt, som om de i hela landet hade samma stöd som i Oslo skulle ta sig in i Stortinget.

Det intressanta är att osloborna skiljer på kommunpolitik och rikspolitik och följaktligen i ett stortingsval inte skulle rösta på det här sättet. I Respons Analyses mätning den 8-13 december av oslobornas partipolitiska preferenser i ett stortingsval, publicerad i Aftenposten den 19 december, fördelade sig partisympatierna så här:

Høyre 20,5 procent (- 0,3 procentenheter)
Fremskrittspartiet 8,4 procent (- 1,4)
Venstre 8,0 procent (+ 0,7)
Kristelig Folkeparti 1,9 procent (- 0,6)
Senterpartiet 1,2 procent (- 0,9)
Arbeiderpartiet 36,1 procent (+ 2,6)
Sosialistisk Venstreparti 6,6 procent (+ 0,5)
Rødt 3,5 procent (- 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 5,7 procent (+ 0,9)

Oslobornas förtroende för arbeiderpartiledaren Jonas Gahr Støre är tydligen mycket stort.

Ísland: Ny mätning ger ingen öppning för regeringsbildning

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent
 
Det råder som bekant dödläge i regeringsförhandlingarna, och den senaste opinionsmätningen, gjord för Fréttablaðið, öppnar inga nya möjligheter:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 31 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 17 procent
Píratar (Piratpartiet) 13,1 procent
Björt framtíð (Ljus framtid) 10,8 procent
Viðreisin (Renässans) 10,1 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 9,7 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten) 5,6 procent

De båda liberala partierna är nu alltså större än det centristiska Framstegspartiet. Både Självständighetspartiet och De vänstergröna har ökat sedan valet, medan Piratpartiet har backat. Socialdemokraternas stöd är fortsatt mycket lågt.

Last Chorus: Lennart Gustafsson

Jag lärde känna Lennart Gustafsson (1943-2016) relativt sent i livet, mitt eget men också, skulle det visa sig, i hans, detta trots att han föreföll vara själva sinnebilden för livskraft, intellektuellt nyfiken och rörlig, fysiskt mycket mindre än jag drabbad av den stigande åldern. Och han var ju också yngre än jag.

När vår son Matti bildade par med Karin, dotter till Lennart och hans hustru Lena, fick vi genom de yngre stifta bekantskap med Karins föräldrar. Vi har sedan kommit att träffa dem regelbundet, främst i samband med barnbarnens – Ellas och Sofias – födelsedagar. Lennart och jag har också någon gång setts på möten för S-veteraner.

Lennart, som ju det här handlar om, var en mycket ovanlig och mångsidig person, utbildad på Handelshögskolan men, som en person som har känt honom längre än jag formulerar det, främst en intellektuell humanist.

På Handelshögskolan blev han ekonomie doktor och docent. På hans meritlista fanns jobb som utredare på Statskontoret och chefskap inom Statens arbetsgivarverk, som departementsråd och planeringschef i regeringskansliet; han blev också chef för Statens förnyelsefond. Till det kommer utredningsarbete, en översyn av UNESCOs arbete och mer begränsade uppdrag i Afrika, Asien och Östeuropa.

Att människor med den utbildningsbakgrunden och med den sortens jobb blir socialdemokrater är långt ifrån någon självklarhet, men när man läser åtminstone en av de publicerade minnesrunorna, förstår man, att det hos Lennart redan under hans studenttid på Handelshögskolan fanns ett drag av revoltör, förvisso av studentikos art men ändå. Som exempel kan nämnas det han också i familjens dödsannons kallades, Lennart Gustafsson Culpa.

Det här fick sin förklaring både i en av minnesrunorna och i några av minnesorden efter begravningsgudstjänsten: Lennart hade nämligen efter ett domstolsbesök, som ingick i juridikkursen, undertecknat sin skriftliga rapport med Leonardius Culpa. (Jag som är gammal latinare vet, att uttrycket Mea culpa betyder ungefär Mitt fel. Inom juridiken – inte mitt bord – lär culpa betyda oaktsamhet eller vårdslöshet.)

I motsats till mig hade Lennart också en religiös tro. Det här tog sig det praktiska uttrycket, att han blev medlem av kyrkofullmäktige i Högalids församling från 1998 och dess ordförande i två omgångar, 2002-2005 och 2010-2013. Prästen i Högalidskyrkan Per Axerup, som ledde begravningsgudstjänsten, vittnade mer om detta.

Deras personliga vänskap plus, antar jag, familjens önskemål kom också att ge den här akten ett mycket ovanligt musikaliskt innehåll.

Inte genom valet av psalmer: ”Blott en dag”, ”Bred dina vida vingar” och ”Härlig är jorden”, och inte heller genom avslutningen, Johann Sebastian Bachs ”Air”.

Men sen var det så att Lennart också var ett hängivet Frank Zappa-fan.

Alltså fick vi höra Annemaricke Schoonerwaldt på altfiol spela Zappas ”Sofa”. Och vid defileringen – lång på grund av många deltagare och på grund av att det stora flertalet också ville krama om Lena, Karin och henne syskon Ingrid och Nisse – spelades mer Zappa, nu i original. Kramade Lena och Karin och hälsade på Karins syskon gjorde även jag – dessutom gick jag fram till lilla Ella som satt bredvid sin pappa Matti och fick ett vänligt leende tillbaka.

Under den efterföljande måltiden i den intilliggande församlingsgården satte Birgitta och jag oss vid ett bord alldeles nära familjens bord. Också där satt Ella exemplariskt tyst – ritade och färglade i ett medfört block. Matti kunde komma över en stund till oss och prata.

Lena och Karin kunde vi säga några tröstande ord till innan vi tog adjö av dem och Karins syskon.

Birgitta Dahl, en kvinna ständigt i rörelse

I går, mär jag hade dukat för lunch, kunde jag inte hitta hustrun någonstans i lägenheten. Hon hade gett sig ut för att julhandla mitt under det att jag höll på med Melodikrysset. Men så här är det då och då: Birgitta Dahl är en kvinna ständigt i rörelse.

I veckan var jag tillsammans med henne på arbetarekommunens möte i Drabanten här i Uppsala. I programmet ingick ett samtal om hennes memoarbok, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Hon hade sålt ett antal böcker redan under samlingen inför mötet, men när förhandlingarna var slut, bildades det en lång kö av människor, som ville köpa boken, ibland dessutom i present till någon annan, och praktiskt taget alla ville ha den signerad.

Det fanns förstås annat på dagordningen också, till exempel en punkt om socialdemokratins ställning, politiskt men framför allt organisatoriskt, i olika delar av Uppsala stad, både i olika delar i det som är stad och i olika delar ute på landsbygden och i dess tätorter. Jag gjorde ett inlägg i samma anda som på (s)-föreningens möte nyligen hemma i Svartbäcken: Det finns ett samband mellan aktivitet och bra medlemstal, likaså mellan bristande aktivitet och förtvining. Ska rörelsen fortleva och växa, måste dess medlemmar ständigt vara i rörelse.

Melodikrysset nummer 50 2016

Livet har sina kast. I går var Birgitta och jag i Stockholm på begravning – jag ska separat skriva om den – och i dag är det åter dags för Melodikrysset.

Vid begravningen, som var kyrklig, förekom psalmer men också musik av Frank Zappa, så jag tror nog att vår begravne vän, om han nu omfattas av det eviga liv han men inte jag trodde/tror på, har förståelse för att jag inte överger en kär lördagsvana, och jag försöker då inte försvara mig med att en av dagens ljudillustrationer var den gamla psalmen ”Hosianna Davids son”.

Dessutom förekom det, helt naturligt eftersom ju julen också har många gamla kristna rötter, ganska mycket annat som innehöll anknytningar till det religiösa arvet. Ta som exempel ”Sankta Lucia”, den som börjar ”Natten går tunga fjät”. I dag hörde vi den på italienska med Tetra, men vem av oss alla som förr eller i dag har gått igenom den svenska skolan kan inte melodin och åtminstone delar av texten utantill.

Julkrysset började med ”Juletid”, en duett med Carola Häggkvist och Christer Sjögren. Den här sången är i och för sig inte oäven, men jag har av lite olika skäl lite svårt för de båda som sjöng.

Man kan knappast hävda, att Kurt Olsson sjöng bättre, men det kändes befriande och roligt att krysset sen avslutades med hans version av ”Bella Notte”.

Oerhört mycket i det här krysset var säkert känt för de flesta av lyssnarna, men även om jag inte mindes just ”I Saw Three Ships”, har jag hört Sting så pass mycket, att jag genast kunde identifiera sångaren.

Och att lista ut att ”Frosty the Snowman” handlar om en snögubbe var ju heller inte särskilt svårt.

Jag har följt Paul Simon och hans mångårige partner Art Garfunkel nästan sen begynnelsen, så att känna igen den senare i ”Oh Come All Ye Faithful” var inte svårt.

Men sen var det, som sig bör, väldigt mycket barnanknutet material i det här julkrysset.

Felix Körling förekom till och med två gånger. Både ”Nej se det snöar” och ”Tomtegubbe(n som hade snuva)” har jag sjungit allt sedan min egen skoltid.

Och otaliga är också de generationer av barn som har sjungit, ibland tip-tappat i ”Tomtarnas julnatt”, den där man mitt i julens natt kan få höra steg, som går till ett utplacerat grötfat.

Också vi som gick i skolan på 1940-och 1950-talen förknippar nog ”Tre pepparkaksgubbar” främst med Alice Tegnér, som skrev musiken. Men texten skrevs av Astrid Gullstrand.

Och så var det då bara Alf Prøysens ”Mössens julafton”, på norska ”Musevisa”, kvar. Den kom ursprungligen ut i Norge inför julen 1946 och har sen getts ut också här i Sverige i många olika upplagor och med genom åren växlande illustratörer. Den spelades in på skiva av Ulf Peder Olrog, men melodin är traditionell. Både ”Mössens julafton” och samme Prøysens ”Byn som glömde att det var jul” har använts som sångläsning i vår familj inför julklappsutdelningen.

Må julens stjärna lysa upp även ert hem, och om ni inte vill mata just mössen, så ge åtminstone småfåglarna något att äta sig mätta på! Och en hjärtans god jul till er alla, kära läsare!

Halldór Kiljan Laxness värd att läsa och återutge

I förmiddags blev jag uppringd av en man, som höll på att tonsätta en sångtext han hade hittat i Halldór Laxness’ roman ”Salka Valka”. Uppenbarligen kände han till mitt långvariga intresse för Laxness, och nu undrade han om jag visste, hur det det förhöll sig med rättigheterna. Det var inte så lätt att svara på, eftersom jag för egen del läste ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild i början av 1950-talet.

Men min spontana gissning var att det inte rörde sig om något av Laxness själv för ändamålet diktat utan någon isländsk psalm eller andlig sång, och när jag sedan plockade fram mitt bokexemplar av ”Salka Valka” och såg mer av samma sort, kom jag fram till att det här nog var en gammal Frälsis-sång.

* * *

I nummer 49 1953 började Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild; illustrationerna gjordes av Eric Palmquist. Jag läste följetongen – slukade berättelsen – nummer för nummer. Jag var FiB-ombud på den tiden. Långt senare kom jag faktiskt att använda Eric Palmquist som novellillustratör i Aktuellt i politiken (s).

1954 blev ”Salka Valka” film, i regi av Arne Mattsson och med filmmanus av Rune Lindström. Den unga Salka Valka spelades av Birgitta Pettersson, den vuxna av Gunnel Broström.

1955 fick Laxness nobelpriset i litteratur. Samma år gav Folket i Bilds förlag ut Laxness’ ”Världens ljus” i sin folkbokserie. Den trycktes i 80.000 exemplar. Jag var vid det laget ombud också för FiBs folkböcker och sålde boken. Det här är första delen av en tetralogi, ”Heimsljós”, de 1937-1938 publicerade delarna ”Ljos heimsins” och ”Höll sommarlandsins”. Den svenska översättningen var gjord av Rannveig och Peter Hallberg.

Men det förlag som hade utgivningskontrakt på Laxness’ böcker i Sverige och som således fick intäkterna av den med nobelpriset ökande försäljningen var det på den tiden KF-ägda Rabén & Sjögren.

I min bokhylla har jag också:

”Himlens skönhet” (utgiven i Sverige 1951), översättning Rannveig och Peter Hallberg (”Hus skaldsins”, 1939, + ”Fegurd himinsins”, 1940).

”Land till salu” (1952 utgiven u7ndr titeln ”Atomstationen”, 1955 återutgiven i den av KF huvudägda Vingserien), översättning Rannveig och Peter Hallberg
(”Atómstödin”, 1947).

strong>Salka Valka” (1953, 1967 i Rabén & Sjögrens pocketserie Tema), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Salka Valka”, 1931-1932).

Gerpla – En kämpasaga” (1954, 1967 i Tema-serien), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Gerpla”, 1952).

”Islands klocka” (1955), i original ”Íslandsklukkan” (1941-1946), översättning Peter Hallberg.

”Tidens gång i backstugan” (1957, i Tema-serien 1967), i original ”Brekkukotsannál”, översättning Ingegerd Fries.

Sen får man, när det gäller tryckår, gå långt fram i tiden, innan man hittar ytterligare några få böcker av Laxness (1906-1991).

1989 gav Alfabeta ut den fina berättelsen ”Den goda fröken och Huset”, utsökt illustrerad av Siri Derkert. Den är hämtad ur novellsamlingen ”Fotaták manna” (Människors steg), 1933. Peter Hallberg har gjort översättningen.

Och 2001 gav Atlantis i sin klassikerserie ut en ny upplaga av ”Islands klocka” (1948), fortfarande i Peter Hallbergs översättning, men nu med den isländska originaltexten, ”Íslandsklukkan” (1941), i samma volym.

Och 2011 utgav Leopard förlag ”Fria män”, översättning Inge Knutsson (”Sjálfstætt fólk” (1934-1935).

Jag vet att det finns fler böcker av Laxness översatta till svenska, men det här är de jag har.

Norstedts har ju sedan slukat Rabén & Sjögren (inklusive alltså dess forna vuxeunutgivningsdel).

Men någonstans på vägen försvann Laxness (och många andra mycket läsvärda författare med honom). Vad jag kan påminna mig, har Norstedts inte återutgett en enda av Laxness’ böcker, ens i sin pocketserie. Vore det inte dags för en egen klassikerserie, bland annat med de nobelpristagare som finns i förlagets och ingående förlags backlist? Jag talar alltså om en klassikerserie, där de ingående titlarna ständigt hålls i lager och vid behov nytrycks.

Om ingen på Norstedts vet, vilka nobelpristagare och andra klassiker som har getts ut på i koncernen ingående förlag, så kan jag bistå med en lista.

* * *

Mycket senare i livet än under det 1950-tal, då jag var FiB-ombud och började läsa Laxness har jag kommit att göra oerhört många resor till Ísland, vars både natur och kultur fascinerar mig. En gång har jag under en guidad tur med buss också passerat Laxness’ hem: fått det utpekat men inte besökt det.

Litauen: Partiet för bönder och gröna samt Socialdemokraterna bildar en regering, i huvudsak bestående av experter utan partitillhörighet

Lietuvos valstičių ir žaliųjų sajunga (Litauens union av bönder och gröna), som vann valet och blev regeringsbildande parti i Litauen, har ingått koalition med Lietuvos socialdemokratų partija (Litauens socialdemokratiska parti), som ledde den förra regeringen, men den nya regering som just har tillträtt innehåller bara fyra medlemmar med uttalad partipolitisk tillhörighet: Dels premiärministern, Saulius Skvernelis, och jordbruksministern, Bronius Markauskas, som företräder unionen av bönder och gröna, dels två socialdemokrater, ekonomiminister Mindaugas Sinkevičius och utrikesminister Linas Antanas Linkevičius – den senare hade samma post i den förra regeringen.

Övriga betecknas alla som oberoende:
Liana Ruokytė-Jonsson, kulturminister – skådespelerska, översättare, diplomat med kulturuppdrag
Jurgita Petrauskienė, utbildnings- och vetenskapsminister – direktör för ett center för finansiering av forskning och högre utbildning
Žygimantas Vaičiūnas, energiminister – tidigare Litauens energiattaché i Bryssel
Kęstutis Navickas, miljöminister – med bakgrund som ordförande i en sammanslutning av miljöorganisationer
Vilius Šapoka, finansminister – tidigare på den litauiska Centralbanken
Aurelijus Veryga, hälsominister – professor i biomedicin
Eimutis Misiūnas, inrikeminister – domare
Milda Vainiutė, justitieminister – professor i juridik
Raimondas Karoblis, försvarsminister – diplomat, var vice utrikesminister i den förra, av Socialdemokraterna ledda regeringen
Linas Kukuraitis, socialförsäkrings- och arbetsmarknadsminister – med bakgrund i katolska kyrkans Caritas
Rokas Masiulis, transport- och kommunikationsminister – ekonom

Tre av statsråden – kuylturministern, utbildnings- och vetenskapsministern samt justitieministern – är kvinnor.

Bara tre av medlemmarna i den nya regeringen (om man räknar med också försvarsministern) har alltså anknytning till Socialdemokraterna, som ju i valet en smula oförskyllt fick lida för främst en populistisk koalitionspartners fadäser. Uppenbart är den här expertbetonade regeringen tänkt som ett sätt att tvätta bort stämpeln av fifflande politiker.

Regeringsprogrammet fokuserar på hållbar utveckling men innehåller, men också en rad sociala frågor – stöd till barnfamiljer, barns rättigheter, åtgärder mot våld, minskad tillgång till alkohol och tobak – prioriteras. Korruption ska aktivt bekämpas.

Konservativa och liberala partier fanns bland dem som röstade mot den nya regeringen och dess program, medan andra partier utanför regeringskoalitionen var för eller delade.