Fantomen, 80

Man får väl gratulera Fantomen på 80-årsdagen – fast egentligen är han ju enligt fantomenlegenden äldre ån så: Den förste Fantomen började bekämpa ondskan redan på 1500-talet. Den nuvarande Fantomen är den 21e i ordningen.

Nå, 80-årsfirandet gäller serien ”Fantomen”, skapad 1936 av Lee Falk och Ray Moore.

Jag minns inte längre, när jag allra först läste ”Fantomen”, fast på svenska publicerades han först 1940, i Vecko-Revyn, en tidning som jag varken då eller senare läste. Inte heller läste jag Svenska Dagbladet, där han 1942 började publiceras under namnet Dragos.

Men när han 1950 dök upp i en egen tidning, kom jag att bli en trogen läsare.

Numera läser jag dagligen ”Fantomen” i Svenska Dagbladet, som fortfarande har något som aningen liknar en gammaldags seriesida. Dagens Nyheter, där Sverker Lenas i dag med anledning av 80-årsdagen har en initierad artikel om Fantomen har ju lagt ner sin seriesida måndag till lördag – de nämnda dagarna publiceras summa två serier, utspridda på olika håll i tidningen.

Serien ”Fantomen” har, berättar Sverker Lenas, en ganska svag ställning i sitt ursprungsland, USA. Stark ställning har ”Fantomen” i dag egentligen bara i Sverige, Norge och Australien.

Trots rollen som superhjälte är Fantomen, trots myten om honom, inte odödlig ens med hjälp av någon magisk dryck. Det starkaste han dricker är för övrigt mjölk.

Estland: Abdul Turay lämnar (s)

I Tallinn i Estland kandiderade Abdul Turay, mörkhyad brittisk medborgare, som oberoende kandidat på Socialdemokraternas (Sotsiaaldemokraatlik Erakonds) lista och blev invald i fullmäktige. Sen blev han, för kort tid skulle det visa sig, också medlem hos Socialdemokraterna, men uppenbarligen kände han sig inte riktigt hemma där, och han har nu lämnat partiet.

Än så länge har han inte anslutit sig till något annat parti, men han säger i en tidningsintervju, att det lutar åt Keskerakond (Centerpartiet). Elaka socialdemokrater menar, att detta beror på att han har erbjudits ett hyggligt avlönat jobb av Tallinns stad, som ju styrs av Centerpartiet.

Var han egentligen står politiskt är svårt att utröna av den intervju tidningen Postimees har gjort med honom. I sitt tidigare liv i Storbritannien har han tydligen varit liberaldemokrat, men i fallet Estland har han bland partier, som i något avseende attraherar honom utöver Centern också nämnt det nyliberalt präglade Reformierakond (Reformpartiet) och i vissa avseenden även det kristna, konservativa och estnationalistiska IRL.

Att de estniska Socialdemokraterna inte nämnvärt har bidragit till att välkomna andra flyktingar än dem som har tvingats på landet har dock Turay en poäng i.

Norge: Høyre förlorar mark till Arbeiderpartiet i arbetslöshetsfrågan

Det senaste stortingsvalet i Norge, 2013, ändade så här:

Arbeiderpartiet 30,8 procent
Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Venstre 5,2 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent
Rødt 1,1 procent

I det valet förlorade den trepartikoalition, bestående av Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti, sin majoritet och ersattes av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Høyre och Fremskrittspartiet och med parlamentariskt stöd av mittenpartierna liberala Venstre och Kristelig Folkeparti.

Miljøpartiet De Grønne, som på grund av den norska fyraprocentsspärren bara fick utjämningsmandat, hade ställt sig vid sidan av blockpolitiken.

I en partibarometer, gjord av Norstat och publicerad i Vårt Land, fördelas partisympatierna så här:

Arbeiderpartiet 34,6 procent
Høyre 21,8 procent
Fremskrittspartiet 18,8 procent
Kristelig Folkeparti 4,8 procent
Senterpartiet 5,6 procent
Venstre 4,2 procent
Sosialistisk Venstreparti 3,3 procent
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent
Rødt 1,6 procent

I en mätning, gjord av InFact för Verdens Gang är partisympatierna fördelade så här:

Arbeiderpartiet 33,6 procent
Høyre 23,4 procent
Fremskrittspartiet 16,7 procent
Kristelig Folkeparti 5,5 procent
Senterpartiet 7,2 procent
Venstre 3,9 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,9 procent
Miljøpartiet De Grønne 3,5 procent
Rødt 1,9 procent

I Dagens Naeringsliv har jag hittat en artikel från nyhetsbyrån NTB om en regional opinionsundersökning för Vestlandet. DNs rubrik lyder ”Ap fosser fram på Vestlandet”.

Arbeiderpartiet 35,3 procent
Høyre 24,5 procent
Fremskrittspartiet 16,0 procent
Kristelig Folkeparti 5,1 procent
Senterpartiet 5,4 procent
Venstre 5,6 procent
Sosialistisk Venstreparti 2,6 procent
Miljøpartiet De Grønne 3,4 procent
Rødt 1,5 procent

Både en ledande valforskare, Frank Aarebrot, och Arbeiderpartiets ledare, Jonas Gahr Støre, anger samma orsak till Høyres fall och Arbeiderpartiets uppgång regeringens passivitet i sysselsättningsfrågan och Arbeiderpartiets inriktning på att främst klara den ökande arbetslösheten

Danmark: Partierna på stället marsch

Vi startar som vanligt för jämförelsens skull med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015 och kan då fortfarande konstatera, att Socialdemokratiet ännu inte är uppe i sitt valresultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 10 april, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,6 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 6,8 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 20,3 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 6,7 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,2 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 17,9 procent
Dansk Folkeparti 20,3 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

De fem först nämnda partierna brukar i Danmark räknas till vänsterblocket, de fyra övriga till högerblocket.

Den här fronten är dock inte så given som somliga tror. Socialliberala Radikale Venstres ledare, Morten Østergaard, säger i en intervju i Politiken, att De Radikale gärna ser att man på nytt prövar blockpolitiken. Visserligen pekar han fortfarande ut Mette Frederiksen (s) som den lämpligaste statministerkandidaten, men han och hans parti skulle också kunna tänkas stödja en regering, där Socialdemokratiet och borgerliga Venstre utgjorde stommen.

Alla tillsammans

I lördags var Birgitta och jag i egenskap av partiveteraner (s) inbjudna att delta i det socialdemokratiska uppsaladistriktets årskongress, i år förlagd till Tierp.

Kongressen genomfördes i den nedlagda möbelfabriken därstädes, helt nära järnvägsstationen, dit vi och en del andra kongressdelagare anlände med hjälp av Upptåget. Den gamla möbelfabriken är numera förvandlad till ett kommunalt allaktivitetshus, där människor i högst skiftande åldrar normalt samlas för högst skiftande aktiviteter. Där finns följaktligen också konferensutrustning och möjligheter att som i detta fall servera ett stort antal människor lunch.

Men det var ju inte primärt för att äta, ens dricka kaffe tillsammans, alla dessa ombud från partiorganisationer i alla kommuner i vårt län plus distriktsstyrelsen och alltså några veteraner/gäster hade samlats. Fast visst finns det en återseendets glädje i att träffa partibekanta också från förr plus ett representativt urval av de nu aktiva. På gästplatserna längst fram hade vi sällskap av till exempel Hans Alsén och Mary Erixon från Uppsala och Mats O Karlsson från Enköping. Under kaffet efter lunchen kom vår nye distriktsordförande, Ardalan Shekarabi, och satte sig med Birgitta och mig. Vi har träffats tidigare, men nu hann jag kort berätta lite om min egen långa partibakgrund; jag nämnde bland annat att jag i unga år valdes till en distriktskongress med högsta röstetal och att jag också har suttit sekreterare vid kongresser för så länge sen, att han (för övrigt liksom jag med utländsk bakgrund, i hans fall Iran) varken var född eller hade kommit till Sverige.

Jag nämner det här som en ingång till vad som avhandlades på kongressen. En del av de församlade, främst från Uppsala arbetarekommun, gjorde försök att något luckra upp den ganska invandrarrestriktiva hållning den nuvarande socialdemokratiskt ledda regeringen tills vidare förespråkar, och Peter Gustavsson, ny ordförande i Uppsala arbetarekommun, lyckades också nyansera kongressens ställningstagande en smula.

Men i den här frågan liksom i alla andra som aktualiserades i motioner hade distriktsstyrelsen kongressen i ett stadigt grepp. Missförstå mig inte – debatten var fri och öppen, och ombuden, särskilt många av de yngre, gav fritt uttryck för sitt hjärtas mening, men när votering begärdes, vann distriktsstyrfelsen nästan utan undantag.

Riktigt så här var det inte i vår, Birgittas och min, ungdom. Birgitta var en gång i världen en av anförarna i en av Laboremus, Broderskap med flera organiserad revolt i vietnamfrågan, en revolt som slutade i att den dåvarande distriktsstyrelsen trots uppbackning av flera statsråd fick storstryk. Ibland är det rätt att göra uppror!

Ett par programpunkter utanför kongressförhandlingarna i strikt mening kom att bli några av de mest intressanta.

Anders Lindberg, som flertalet av er känner till som ledarskribent på Aftonbladet (s), gjorde en mycket intressant analys av vårt partis läge och möjligheter. Eftersom jag råkar veta, att Anders Lindberg privat bildar par med Åsa Westlund, vars EU-entusiasm jag inte delar, var hans slutkläm ganska intressant. Lindbergs anförande handlade inte alls om EU, men i slutbilden framhöll han Anders Ygeman som ett attraktivt ledarämne för vårt parti, vilket jag verkligen inte vill invända mot.

Men jag vill gärna påminna om att Anders Ygeman på sin tid (liksom jag) slogs mot Sveriges anslutning till EEC (EG). Den omröstningen förlorade vi. Men sen gjorde vi tillsammans en mer segerrik insats i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU. Den segern tror jag en majoritet svenskar inte minst i dag har anledning att tacka oss för.

Det andra som engagerade mig var ett seminarium om den framtida länsindelningen. Börje Wennberg, ledande landstingspolitiker i vårt län, och Marlene Burwick, ledande kommunpolitiker (s) i Uppsala, presenterade tillsammans en fråga, som är en het potatis inte bara i vårt län eller i det gigantiska område vi nu föreslås bli sammanslagna med: Sörmland, Västmanland, Örebro, Värmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. (Och likadant blir det enligt det här förslaget i övriga landet.)

Jag förstår att främst sjukvårdspolitikerna med sitt behov av ekonomiskt underlag för verksamheten dras till lösningar av det här slaget, men som jag i ett inlägg om det här sa, är förslagets gigantomani en uppenbar risk för demokratin. Jag (och även hustrun som i den här frågan tycker som jag) har under vår aktiva tid besökt nästan alla delar av landet för valmöten, distriktskongresser, arbetarekommunmöten och seminarier, men det betyder ju inte att ens vi kan tillräckligt mycket till exempel om lokala förhållanden och lokala opinioner. Flertalet medborgare har dessutom ingen aning om vilka de där kandidaterna från andra delar av de planerade storlänen är. Genomförs det här, kan vi glömma det personvalsmoment, ytterst den persontillit, som åtminstone i någon mån i dag påverkar vårt partival. Jag vill påminna om att redan dagens län i vissa fall är så stora, att placerings- och servicefrågor är roten till uppkomsten av särskilda sjukvårdspartier. Jag kan inte hjälpa, att idealet i själv verket är naturliga, stora länscentra, med ett omland av kommuner, som kommunikationsmässigt – vi talar här både om resandeströmmar, var man söker arbete, utbildning och vård och, viktigt, med gemensamma media rimligt hör i hop. Det leder mig till att man bör bevara mycket av den länsstruktur, som har funnits i Sverige genom århundraden. Det handlar inte om konservatism utan om demokrati!

Efter att ha hört ett antal inlägg på inledarnas linje är jag ganska pessimistisk om att vårt parti kommer att hamna på denna rimliga ståndpunkt.

Men jag tror att Birgitta är ganska enig med mig om det här, och hon kan från sin aktiva tid i politiken det här landet utan och innan. I sitt hälsningsanförande i slutet av kongressen påminde hon om att hon under sin tid i politiken har deltagit i ett hundratal distriktskongresser, inte bara i vårt eget län utan över hela landet. Vid de här tillfällena är man inte bara ute och predikar. Man lär sig också enormt mycket om det land vi lever i.

Birgitta kallades upp för att strax före kongressens slut hålla gästernas hälsningsanförande – det var i det hon berättade om sina många distriktskongresser runt om i hela vårt land. En röd tråd i hela hennes hälsning till kongressen var, med stöd av citat av bådas vår vän under många år, den nu döda Helga Henschen, poet, prosaförfattare, konstnär, budskapet att en folkrörelse som socialdemokratin måst präglas av och arbeta för gemenskap.

Hoppas kongressen förstod, att man då måste hålla ihop människor och landsdelar i ett arbete för gemensamma mål.

Hur som helst applåderade kongressen, entusiastiskt och stående, Birgittas lilla tal. Jag tolkar det i Helgas anda till att vi måste hålla om varandra för att inte falla.

Melodikrysset nummer 14 2016

Jag var alltså på distriktskongress i går, med Socialdemokraterna i Uppsala län. Därför kunde jag inte lyssna på Melodikrysset (och lösa krysset) förrän i dag.

Våldsamt svårt tyckte jag inte gårdagens kryss var, men Idol har jag aldrig sett, så följaktligen kände jag spontant inte till Mattias Andréasson heller utan fick rulla upp en del av svaret med hjälp av ”Your Song” och Sir Elton John.

Jag är gammal nog att minnas den tid då Yngve Stoor var stor och hawaiimusik ofta spelades i radio, men jag mindes först inte heller att han spelade in skivor tillsammans med Annica Risberg, däribland en låt som heter ”Tamure”.

Den tredje och sista frågan som vållade mig lite besvär var ”Spanska klådan” med Lasse Åberg och Electric Banana Band. Jag mindes inte ”Spanska klådan” med dess hot om att rocken är död. Lite genant att jag inte genast kom på vem som sjöng, detta eftersom jag har träffat Lasse och hans hustru ett antal gånger.

Däremot hade jag väl hjälp av min ålder när det gällde att identifiera en TV-serie från 1977 i regi av Leif Krantz, ”Ärliga blå ögon”. En ganska roande historia vill jag minnas, vars signaturmelodi gjordes av Bernt Egerbladh.

Jag är också tillräckligt gammal för att minnas ”Kvällstoppen”, som gick i radio 1962-1975. Jag minns också signaturmelodin, ”The Stripper”.

Dolly Parton finns i mina skivhyllor, så hennes röst kände jag igen i ”Island In the Stream”. Att det var Kenny Rogers som sjöng med henne fick jag dock googla på.

Opera och operett är jag hyggligt bekant med, och självklart känner jag då också till Birgit Nilsson, ofta kallad La Nilsson. Det var hon som sjöng ”Wien, mina drömmars stad”, i original ”Wien – du Stadt meiner Träumer” (1912).

För min del tyckte jag, att krysset innehöll ganska många ljudillustrationer, som vi som inte är helt purunga känner till genom eget radio- och skrivlyssnande.

Vi fick höra en låt, gjord av Billy Meskel, en låt som Lill Lindfors sjöng in i Peter Himmelstrands översättning, ”En man i byrån”. Byrå skulle kryssvaret bli.

Den evigt aktuelle Jules Sylvain var det som skrev ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som Karl Gerhard gjorde succé med.

Thore Skogman minns jag inte bara som sångmakare. I valrörelsen 1968 ställde han, av politisk sympati, upp på en förvalsturné med Sten Andersson (s). Jag tror inte att han då sjöng sin ”Ja se pengar”, något som han såg som ett bekymmer för fattig som för rik. Det sista har vi ju fått aktuella exempel på under publiceringen av namnen på alla de välbeställda, som har gömt undan pengar i Panama och i Karibien. De gör skäl för den beteckning som Anders Eldeman sökte till krysset, nämligen närig.

Evert Taubes glade bagare i San Remo befann sig däremot knappast i San Remo för att han skulle ha varit skatteflykting – han var en infödd italienare som för att tjäna sitt levebröd använde sig av en ugn.

* * *

Ett par läsare har hört av sig och påpekat, att jag har glömt att redovisa svaret på en fråga. Ja – jag ser det nu. Karl Gerhard förekom två gånger i det här krysset. Det jag tappade bort var en ganska svängig version av ”Jazzgossen”, och den skulle ge oss ordet ”gosse” (”och så kommer det en gosse”).

På socialdemokratisk distriktskongress i dag – således inget melodikryss för mig förrän i morgon

Birgitta och jag är i egenskap av partiveteraner (s) inbjudna som gäster till den distriktskongress Socialdemokraterna här i Uppsala län genomför på lördag. Kongressen hålls i år i Tierp, så vi måste åka tidigt och kommer hem till Öregrund sent.

Jag kommer att lyssna på Melodikrysset först på söndag, då också mitt lilla kåseri med inbäddad lösning kommer att återfinnas här på bloggen.

Danmark: Socialdemokratiet på väg uppåt men fortfarande inte uppe i sitt valresultat

I Gallups senaste mätning består den lätt uppåtgående trenden för Socialdemokratiet.

Men vi startar som vanligt för jämförelsens skull med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015 och finner då, att partiet ännu inte är uppe i sitt valresultat:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Gallups senaste mätning, för Berlingske den 7 april, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,8 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 6,6 procent
Venstre 18,4 procent
Dansk Folkeparti 19,5 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 7,7 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,0 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 7,0 procent
Venstre 17,8 procent
Dansk Folkeparti 20,44 procent
Konservative Folkeparti 3,2 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

På Dan Andersson-seminarium i Göteborg

Tystnaden här på bloggen i går berodde på att jag och även hustrun var inbjudna till ett seminarium på Jonsereds herrgård i en utkant av Göteborg och arrangerat av Göteborgs universitet och Ny Tid – att Ny Tid, en lokal avläggare till Aktuellt i politiken (s), var medarrangör hade sin bakgrund i att Dan Andersson (1888-1920) 1917-1918 medarbetade i Ny Tid.

När han av en olyckshändelse – av vätecyanid som hade använts mot skadeinsekter – i september 1920 dog på hotell Hellman i Stockholm, befann han sig i huvudstaden bland annat för att söka arbete på tidningen Social-Demokraten.

Dan Andersson fanns, som seminariets inledare Göran Greider framhöll, politiskt på Socialdemokratins vänsterkant; han medarbetade också i tidskriften Brand. Hur bestående den politiska positionen skulle ha förblivit är svårt att veta. Dan Andersson prövade ständigt nya livshållningar.

Jag bidrog själv till den diskussionen genom att citera passager ur hans två fullbordade längre prosaverk. Ur ”De tre hemlösa”, tillkommen i en första version 1916 men fullbordad och publicerad 1918, läste, jag ett parti med en revolutionär rallare som predikar anarkism och citerar Brand, och ur fortsättningen, ”David Ramms arv”, skriven 1918-1919 och utgiven 1919, där socialisterna anklagas för att vara materialister. Huvudpersonen i de här böckerna, den första med påverkan från Guy de Maupassant, den andra med influenser från främst Fjodor Dostojevskij, alltså David Ramm, brottas mycket mer med sin från fadern och modern ärvda kristna tro, dras även till asiatiska trosläror.

Därför bekände både Göran Greider och jag att vi hade studsat till, när vi i inbjudan till det här seminariet såg, att dess tema skulle vara ”Den politiske Dan Andersson”. Han fanns naturligtvis också, men så mycket annat överväger i hans alltför korta författarskap. Ser man till hans lyrik, handlar ju dikterna ofta om utsatta människor, pressade och fattiga, men deras räddning är snarare ”brännvin till tröst”, för att citera ”Helgdagskväll i timmerkojan” i min arbetarrörelsesångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, än kamp för ett mer jämlikt samhälle.

Dan Andersson skrev naturligtvis också några kampdikter – Göran Greider läste ett par från 1917, ”Handling” och ”Till dem som tänkte tanken om borgargardet” och jag skulle också ha kunnat göra det, om jag hade haft mer tid till mitt förfogande. Men de sociala bilder man i stor mängd hittar i Dan Anderssons poesi är ofta porträtt av människor som, om än i yttersta armod, levde i de finnmarker vars berg, skogar och vatten Dan Andersson ständigt återvände till. Det här är en mycket folklig och älskad form av poesi, men kampdikt är det inte.

Vi hade också en stunds diskussion om Dan Anderssons kvinnosyn, och en sak var vi alla överens om: Dan Andersson var inte precis någon tidig förkämpe för kvinnosaken. Hans bilder av kvinnor i en del av dikterna kan vara vackra, men inte ens den mest åtrådda kvinnan i de nämnda båda romanerna, mer utförligt i den andra, Ziri, skildras riktigt på ett sätt, som gör det möjligt att förstå hennes beteende och motiv – faktum är att jag som läsare bättre förstår hennes bedragne makes förtvivlan och utbrott. Och David Ramm, som blir Ziris älskare, ser vi, framför allt i den första delen av den här bokserien, som en av de många män som söker sexuell tillfredsställelse hos prostituerade. Säkert ganska tidspräglat som sedesskildring, i dag tyvärr inte bara en obehaglig påminnelse.

Jag avser att mer utförligt skriva om de här romanerna, när jag också har aktualitetsläst de fragment av en planerad fortsättning, som jag har i Tidens utgåva från 1978 av Dan Anderssons ”Samlade skrifter”.

Till det jag hann göra i mitt inlägg vid seminariet om Dan Andersson var att också tala en smula om de dikter av Dan Andersson som har blivit en mycket älskad del av den svenska sångskatten.

Dan Andersson tonsatte faktiskt själv några av sina texter: Mest känd och sjungen är väl ”Jungman Jansson”; dessutom har han gjort musiken till ”Till min syster” och den Rudyard Kipling-inspirerade ”Brooklandsvägen”.

Hans också av många andra tonsatta dikter, bland dem den ovan nämnda, av Sven Scholander tonsatta ”Helgdagskväll i timmerkojan”, blev så småningom en viktig del av rörelsesångboken ”Tidens sångbok”.

Bland de sånger jag nämnde fanns också Sven Scholanders tonsättning av ”En spelmans jordafärd”, Gunnar Turessons av ”Jag väntar vid min mila” och ”Per Ols Per Erik” och från lite senare tid Thorstein Bergmans av ”Gässen flytta”.

Sofia Karlsson har, bland annat på CDn ”Svarta ballader”, sjungit in en rad Dan Andersson-sånger, i en del fall dikter tonsatta av henne själv.

Jag nämnde vidare Jan Norrmann, Dan Viktor Andersson, och så tolkningar på andra språk av Esa Niemitalo, Åge Aleksandersen och Kiko del Paraguay.

Och så måste jag ju bara nämna Hootenanny Singers, en grupp i vilken bland andra Björn Ulvaeus ingick. Den här gruppen gjorde 1973 pyramidal succé med skivan ”Dan Andersson på vårt sätt”. Och som den slog! ”Omkring tiggarn från Luossa” låg i 52 veckor på Svensktoppen, ”Per Ols Per Erik” i 40 veckor och ”Till min syster” och ”Brooklandsvägen” vardera i elva veckor.

Många av de tonsatta dikterna fanns i sångboken ”Dan Anderssons vackraste visor”, utgiven 1961 på samma förlag, Prisma, som mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och den nämnda ”Upp till kamp!” (1970). De här sångböckerna såldes under den tiden och i nytryck i flera tiotals tusen exemplar.

Min ambition med den här texten är inte att ge ett referat av det seminarium det här handlar om, men nämnas bör att flera andra givetvis på olika sätt bidrog till diskussionen, bland dem Birgitta Dahl, Marita Rhedin, Jimmy Ginsby från Dan Andersson-sällskapet och så Nils Holmdahl som håller på att skriva en bok om Dan Andersson.

Ísland skakas av ledande borgerliga regeringsföreträdares skatteflykt

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmundur Davíð Gunnlaugsson. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen).

Gunnlaugsson, som är statsminister, har under de senaste dagarna hamnat i ett orkanliknande blåsväder, sedan han i media har anklagats för att han och hans hustru ska ha gömt undan pengar i ett skatteparadis i Karibien. Han har förnekat att han skulle ha gjort något olagligt och säger att han ska sitta kvar på posten som statsminister, men avdelningar i hans eget parti och ungdomsförbund samt desamma i koalitionspartnern kräver hans avgång.

I Alltinget har alla fyra oppositionspartierna – Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Árni Páll Árnason, Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, samt Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir – ställt frågor och gjort misstroendeförklaring.

Utanför parlamentet samlades demonstranter: 10.000-15.000 enligt polisen, 22.000 enligt arrangörerna.

* * *

Gunnlaugsson har sedan först meddelat, att han tänker avgå, men sedan modifierat detta till att han ska ta time out och sen återkomma.

Återstår att se, om den upprörda opinionen låter sig lugnas av detta, särskilt som Gunnlaugsson inte är ensam i regeringen om den här formen av skatteflykt.