Östersjökryssning 4 juli 2013: Tallinn

19 juli 2013 22:37 | Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag var sex år, när vår familj i februari 1944 gav sig i väg från Estland. Dit återvände jag sedan inte förrän under sen sovjettid, och först under strävandena till frigörelse från Sovjetunionen kom besöken att bli mer frekventa. Då och under begynnelsen av den återerövrade självständigheten kom jag att åka som en skottspole, per färja och flyg, till mitt gamla hemland – bland annat fick jag i mitt arbete på Socialdemokratiska partistyrelsen hand om partiförbindelserna inte bara med Norden utan nu också med Baltikum.

Allt sedan dess är jag mycket hemmastadd i centrala Tallinn, så när kryssningsfartyget Vision of the Seas lägger till i Tallinn, behöver vi inte delta i någon guidad tur.

En buss kör oss till en parkering en bit från Viru värav (Viruporten), och därifrån letar vi oss strax in i Vana linn (Gamla stan). Från Viru-porten går en gata upp mot torget i centrum av Gamla stan, och vi följer den uppåt: kollar skyltfönster och tar oss en kopp förmiddagskaffe på en uteservering.

I en butik hittar Birgitta eleganta bärnstenssmycken – halsband och armband – åt Kerstin; de utmärker sig genom att vara mycket mörka i färgen. Vi köper också Tallin-tröjor åt Viggo och Klara.

Sen bär det uppför Toompea (Domberget) längs Pikk jalg (Långa benet). Motlutet och de många mötande turistflockarna tar på krafterna, så vi stannar till några gånger och vilar.

Vi kommer upp vid den vackra rysk-ortodoxa kyrkan och parlamentet, gör ett besök i Domkyrkan och promenerar långsamt bort mot utsiktsplatsen med fantastisk vy över Tallinns tak och torn. På vägen stannar vi till – Birgitta köper vykort och frimärken av en tjej som säljer sådant på gatan. En kort bit därifrån kommer vi till en rysk butik med bland annat ett stort bestånd av gummor som i allt mindre format går in i varandra. Birgitta vill köpa en sån till Mattis och Karins lilla Ella och väljer också ut en fin docka.

Då gör hon den tråkiga upptäckten: Hennes plånbok, som hon förvarade i handväskan, är borta och med den alla hennes kort och kontanter, ganska mycket i euro och så en del obrukade rubler, kvar från besöket i Sankt Petersburg. Hur det har gått till vet vi inte; väskan är för övrigt stängd. Det kan ha skett i folkträngseln ute på gatan eller rent av inne i butiken, där det är mycket folk.

Vi försöker få personalens hjälp att få dit polis, men det visar sig inte fungera. Vi är nu dessutom utan pengar (euro) som är giltiga i Tallinn – själv har jag ganska mycket pengar i svenska kronor i plånboken som reserv – jag skulle kunna växla om det bara fanns en bank i närheten. (Märk att den här resan var en födelsedagspresent från Birgitta till mig, så det är hon som har växlat till sig de lokala valutorna.)

En uppenbarligen rik medkund, en man från någon del av det forna Sovjetunionen, förstår vår belägenhet och ger mig helt sonika en lagom stor summa i euro, så att vi kan beställa en taxi, som kan föra oss till bank och/eller polis. Så småningom kommer det en taxibil, och jag sätter mig fram, och eftersom chauffören är estländare, förklarar jag på estniska vår situation för honom.

Det här visar sig vara en mycket hygglig och hjälpsam karl, så han föreslår att han för en inte särskilt stor summa ska köra oss först till Swedbank, därefter till polisen (som har flyttat ut från centrum) och så tillbaka dit vi vill i Gamla stan. Däremellan är han beredd att vänta.

Så vi gör en deal och vinner på så sätt ganska mycket tid. På Swedbank växlar jag en lagom stor summa svenska kronor till euro, och Birgitta får låna en telefon av personalen, så att hon kan spärra alla kortkonton utom det som gäller på kryssningsfartyget. (Också det klarar hon sen, ombord.)

Också den unga kvinnliga polisen på polisstationen, dit vi sen åker, är mycket hjälpsam, och sitt protokoll upprättar hon efter ett förhör på estniska med mig som tolk – jag får också läsa igenom protokollet för godkänannde. Vid ett tillfälle ursäktar jag mig och förklarar att jag lämnade Estland vid sex års ålder, men hon konstaterar, mycket uppskattande, att jag i så fall talar en förbluffande bra estniska.

Därefter återvänder vi till vår tålmodige taxichaufför och ber honom köra oss till Majasmokk (Läckergom) för en mycket sen lunch.

Han kör oss så nära han kan ta sig med taxin, och vi tackar honom för all hjälpsamhet – jag betalar honom också påtagligt mer än den summa han begär för att ha hjälpt oss.

Majasmokk är i grunden ett mycket fint konditori, men där finns också räksallad och annat mättande – dock måste vi, om vi vill dricka öl till det här, gå till en uteservering på deras baksida. Så vi gör det, slappnar så småningom också äntligen av. Ölet, finskägda A. L Coq, gör väl sitt till.

Vid det här laget har en mycket stor del av vår dag i Tallinn gått, och vi orkar inte hitta på något annat utan letar oss tillbaka till hållplatsen för bussen som går till kryssningsfartyget.

Där har Birgitta mer kontanta medel, bland annat i lettiska lat. Det finns kassaskåp i hytten.