Partikongressen (S): ett steg fel och man är utslagen

Medelåldern bland deltagarna i den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg var märkbart lägre, men där fanns fortfarande väldigt många gamla bekanta från forna tider att skaka hand och byta några ord med. Dessutom kom det fram ytterligare några och morsade, de flesta av dessa hemmahörande i kretsen av melodikrysslösare.

Jag har ju deltagit i mängder av S-kongresser, men i ett avseende innebar årets kongress en omvälvande nyhet för mig: den var praktiskt taget papperslös. Den digra luntan av kongresshandlingar fanns inte i tryckt form, bara digitalt. Hustrun hade i och för sig skrivit ut handlingar tills färgen i skrivaren tog slut, men eftersom partistyrelsens utlåtanden över motioner och olika programtexter under kongressens lopp ideligen förändrades, skulle man ha behövt en handdator/läsplatta för att kunna följa med. Vi, som bara har våra större skrivbordsapparater hemma, fick därför förlita oss på hörsel och minne – de aktuella texterna, särskilt de som var föremål för debatt med ändringsförslag, lästes ju också upp från podiet. Den här datoriserade världen är, som ni förstår, inte främmande mark för mig, men jag undrar om den faktiskt inte fungerar lite exkluderande – jag är inte bekväm med tanken att det som sedan gammalt betecknar sig som Arbetarepartiet kanske tekniskt sett nu har blivit så modernt, att det exkluderar en hel del människor från att följa med, inte så få från de samhällsskikt vars intressen partiet en gång i världen bildades för att försvara. (Jo, ”Arbetets söner” och ”Internationalen” sjöngs forfarande av kongressen.)

Min status under kongressen var av någon anledning något oklar. När vi anlände till Svenska mässan, fick hustrun ett i förväg iordningställt gästkort, medan jag fick gå till en annan station, där jag fick åhörarkort. Nå, eftersom jag är en företagsam man, gav jag fullständigt fan i det här märkliga försöket att separera oss: satt alltid tillsammans med henne och lyckades till och med ta mig in i den lunchmatsal dit jag egentligen inte ägde tillträde – inte för att jag inte har råd att gå ut på stan och äta utan för att det är lättare att på det här sättet hinna med lunchen under det inte särskilt långa lunchuppehållet och för att jag givetvis vill äta lunch tillsammans med min hustru. Men vid andra tillfällen fungerade det annorlunda: Både hustrun och jag fick till exempel biljett till kongressfesten.

Ingen information hade getts om var vi skulle sitta under kongressfesten, men i slutet av samlingen med en drink blev vi haffade och meddelade, att vi skulle få sitta vid honnörsbordet, där bland andra partiordföranden, Stefan Löfven, och partisekreteraren, Carin Jämtin, satt.

Stämningen var hög, inte minst när kvällens huvudunderhållare Mia Skäringer skojade med Sefan Löfven. Från scenen spelade Augustifamiljen, känd bland annat från ”På spåret”, och en hel rad artister, bland dem Magnus Carlsson, sjöng. Själv gillade jag att få höra Titiyo, särskilt för att hon vände sig till oss i den här jättelika sossepubliken och berättade om sin farsas – Ahmadu Jarrs – heta socialdemokratiska engagemang. (Jo, jag har mött honom både på S-kongress i Stockholm förr i världen och vid en kväll med KSF, Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, i Uppsala.

Festlarmet blev till slut lite för högt för oss – folk dansade till musik för full volym, medan andra försökte samtala genom att skrika – så någon timme innan festen var slut, beslöt vi oss för att gå till vårt närbelägna hotell för att krypa till kojs. Vid det här laget var det mörkt, och även om vi hade gått den här vägen många gånger, fanns det moment som man inte kom ihåg att parera för. Så plötsligt, när jag hade glömt en nivåskillnad, föll jag fullständigt handlöst i gatan. Och det gjorde så fruktansvärt ont att jag hade svårt att resa mig upp. Men jag fick hjälp av hustrun plus ett kvinnligt kongressombud som var på väg hem till samma hotell. De tog mig under var sin arm, och linkande och med svåra smärtor lyckades jag ta mig upp på hotellrummet.

Jag hade fått ett par små blödande sår på vänster hand, och dem gjorde jag rent, men trots en värktablett ville den där förbannade värken i bröstet inte släppa. Så jag gick till sängs men sov inte mycket den natten.

Nästa morgon lyckades jag i alla fall klara morgonbestyren och klä på mig och sen, i långsam takt, gå till kongresshallen. När jag sen var på en utflykt till toaletten – jag måste dess värre ta urindrivande tabletter – träffade jag min gamla kompis och forna arbetskamrat Eva Marcusdotter, numera partiombudsman i Jämtland, och berättade vad som hade hänt, också att jag – om det inte blev bättre – skulle uppsöka läkare. Men Eva är en handlingskraftig kompis, så i ett huj hade hon hämtat en läkare och en sjuksköterska, som fanns bland kongressombuden. Sköterskan kollade pulsen och konstaterade, att det i varje fall inte föreföll vara hjärtfel, och läkaren, som kollade vad som hade hänt med revbenen, sa kallt, att om det nu fanns något brutet revben, så kunde man ändå ingenting göra, bara invänta läkning.

Så jag tackade dem och lyckades sen, med viss hjälp av Birgitta och inte minst en mycket hjälpsam taxichaffis, ta mig till tåget. I Stockholm valde vi sen ett tåg mot Uppsala som kom in på samma perrong, och sen blev det ny taxi hem till lägenheten.

Efter ett uppehåll där har jag sen med hjälp av taxi, buss och ytterligare en taxi tagit mig till sommarhuset i Öregrund. Chauffören bar upp väskan ända upp till huset.

Värken i bröstet? Jo, den har vid det här laget lagt sig hyggligt, men jag kan fortfarande inte ligga i en viss sovställning.

Melodikrysset nummer 14 2013

När Melodikrysset sändes i lördags, var jag på socialdemokratisk partikongress i Göteborg. Jag var där som veteran och gäst, men jag har flitigare än de flesta följt förhandlingarna.

Återkommen till sommarhuset i Öregrund har jag nu, lite i efterskott men min vana trogen, löst melodikrysset – jag har lyssnat på webben.

Svårast för mig var frågan om ungdomsserien för TV från 1998, ”Xerxes”. Svår helt enkelt för att jag aldrig har sett den. Även om jag inte var i rätt ålder för den, hade jag kanske ändå tittat på den om jag hade haft tillfälle, detta för att jag har läst och med uppskattning recenserat en hel rad böcker av dess författare, Björn Runeborg.

Jules Sylvain dyker med jämna mellanrum upp i Melodikrysset, men nu hade Anders Eldeman hittat en extra klurig fråga att ställa. Den rumba som spelades kom ur en operett av Sylvain, ”Zorina” från 1943.

Jussi Björling är ju välkänd; däremot är väl inte Erik Odde, en psudonym Jussi använde när han spelade in populärmusik på skiva, lika känd i dag. Under detta namn gav han hur som helst ut en svensk version av tangon ”Warum”, ”Varför har du mig kysst?”.

Förvillande pseudonymer förekommer också i radioprogrammet Rally. Där sjöng en man som kallar sig Frank Robertson ”Billigt vin”, ursprungligen Michael Jackson-låten ”Billie Jean”. Men det är något mysiskt med den här Frank Robertson och hans göteborgska idiom. Den här Robertson lät, trots den göteborgska han har lånat av Frank Baude, mer som Alf Robertson.

På ganska lyckat lurendrejarhumnör var gruppen Ravaillacz i årets melodifestival med ”En riktig jävla schlager”. Claes Malmberg var med och gjorde den här låten till en av de mer uthärdliga i årets tävling.

Två filmmelodier fanns med i veckans kryss.

Orups och Anders Glenmarks ”Min arm omkring din hals” förekom i SFs jubileumsfilm ”1939” från 1989 och sjöngs där av Zenya Hamilton. Birgitta och jag var inbjudna till premiärvisningen i Stockholm.

Jag har sett många Robin Hood-filmer i mitt liv, men inte just ”Robin Hood Prince of Thieves” från 1991. Däremot har jag hört Bryan Adams-låten i den, (”Everything I Do) I Do It For You”.

”Sweet Hello, Sad Goodbye” med Roxette hade dock inte kommit i närheten av mina öron förrän nu.

Två sångerskor av lite olika ålder spelades också, och jag lyssnar gärna på dem:

Vi hörde ”Välkommen in” med Veronica Maggio.

Och så hörde vi ”I samma andetag” med Lisa Nilsson.

En kvinna, som har gått mycket långt i schlagervärlden, spelades också, Siw Malmkvist. Vi hörde henne sjunga på tyska, vilket hon ofta gjorde: ”Die Liebe ist ein seltsames Spiel”. Den blev 1960 en dundersuccé på svenska, då under namnet ”Tunna skivor”.

Dundersuccé blev också Povel Ramels och Beppe Wolgers’ ”Ta av dig skorna”, en låt skriven för en revy där Povel själv för ovanlighetens skull inte mndverkade. Här skulle den ge oss ordet skor.

Och så avslutar vi med en riktig gammal schlager, ”Marina”, där man sjunger ”Marina, Marina, Marina” i refrängen. Den tillägnar jag Marina på Konsum här i Öregrund.

Partikongressen: några försiktiga steg åt vänster. Partiet: tydligare vänstervind

Mitt under den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg (3 april 2013) publicerade Expressen en Demoskop-undersökning av viss relevans för socialdemnokratins fortsatta kurs.

Den första frågan i den här undersökningen löd: ”Anta att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i riksdagsvalet 2014 skulle får mer än hälften av rösterna. Av följande alternativ, vilka tycker du då borde ingå i en regering?” Bland S-väljarna fördelade sig svaren med 55 procent för S+Mp+V, 28 procent för enbart S och 17 procent för S+Mp.

Nästa fråga berörde en av kongressens stora stridsfrågor: ”Vad av följande tror du är bäst för den totala kvaliteten inom vård, skola och omsorg?” Här svarade 54 procent av S-väljarna ”Att tjänsterna utförs enbart av kommuner och landsting”, medan 44 procent av S-väljarna föredrog ”att tjänsterna utförs av såväl privata företag som av kommuner och landsting”; 1 procent tyckte att de här tjänsterna borde utföras enbart av privta företag, och 1 procent kunde inte svara.

Av stor relevans för debatten på kongressen var också denna fråga: ”Det finns en debatt om utdelning av vinst till aktieägare i skattefinansiserat välfärdsföretagande. Vad av följande anser du är bäst?” Här föredrog 42 procent av S-väljarna alternativet ”Att utdelning av vinst förbjuds”. 34 procent valde alternativet ”att utdelningen inte får överstiga en viss nivå.” 18-procent av S-väljarna valde alternativet ”att utdelningen inte regleras men kräver att bestämda kvlitetskrav uppfylls”. 5 procent valde alternativet ”att man inte gör någon skillnad mellan välfärdsföretagande och annat företagande”, och 2 procent kunde inte svara.

Mitt intryck, allmänt, av S-kongressen var, att den hade några starka vänsterbastioner i främst den stora skånedelegationen, men att den också präglades mer generellt av en lust att gå till roten med det onda, det vill säga en radikal stämning. Men här fanns det främst två faktorer, som höll tillbaka kongressens lust att gå fullt så långt som den nog ibland hade lust att gå. Dels insikten hos ombuden om att vunna slag med partiledningen som förlorare skulle leda till publicitet om splittring, dels partiledningens ibland nästan akrobatiska manövrerande för att med hjälp av kompromisser och reträtter nå enhälliga beslut. Och det senare lyckades, i så stor utsträckning att den borgerliga pressen i stället började angripa detta.

Min, åtminstone till namnet, gamla tidning Aktuellt i politiken rubricerade på sitt omslag de mödosamt sammanförhandlade viljorna i blocket om välfärdspolitiken som ”Festräddaren” – rubriken syftar på kongresfesten. På det här omslaget sammasnfattas välfärdskompromissen i följande meningar: ”Vinstintresset ska inte vara styrande i välfärden.” ”Möjligheten för riskkapitalister att plocka ut privata vinster ska avsevärt begränsas!” ”Kommuner och landsting avgör om valfrihetssystem ska riktas enbart till non profitaktörer.” ”Kommunerna ska ges ett avgörande inflytande vid nyetableringar.” ”Lagen om valfrihet ska inte vara obligatorisk och bör dessutom förändras så att fri etablering inte är möjlig.”

Daniel Suhonen, som jag talade med efter beslutet, var ganska nöjd med den här kompromissen, som han hade medverkat till, och även jag, som inte tyckte att man nådde ända fram, kan hålla med honom. Kompromissen räddar fortsatt samarbete, nu förhoppningsvis i regeringsställning, med det Miljöparti jag personligen inte är särskilt förtjust i men som kanske behövs som regeringsunderlag, och å andra sidan måste socialdemokratin som ledande regeringsparti, på allvar och inte på låtsas, hålla fast vid den restriktiva linje, som kongresskompromissen står för.

Dock, det fanns ställningstaganden vid S-kongrfessen, som var ännu djärvare.

Stefan Löfven, som nu till slut även formellt blev utsedd till partiledare, gjorde redan i kongressens inledning ett ställningstagande, som det kommer att krävas både idérikedom och ansträngningar för att förverkliga. Under perioden 2014-2020 ska Sverige nå den lägsta arbetslösheten i EU. För att nå dit måste vi då klara att gå ned från dagens 8,2 procent till 4,7 procent. I dag ligger vi på tolfte plats i den här arbetslöshetsligan.

Blogguppehåll på grund av partikongress (s)

Jag är inbjuden gäst till den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg. Så småningom ska jag sammanfatta mina intryck därifrån, men under kongressdagarna lyssnar jag, bloggar inte.

Kongressen pågår även på lördag, så jag kommer heller inte att skriva om Melodikrysset, åtminstone inte förrän efteråt.

Pressgrodor

citerade efter Journalisten nummer 4 2013:

I Smålands-Tidningen under rubriken

”Döda

All uppvaktning
på min högtidsdag undanbedes.
Bortrest”

* * *

”300 miljoner satsas för att göra ölandet mindre sårbart för strömavbrott.”

Nyheten i Dagens Nyheter visar sig handla om Värmdö

* * *

”Sedan 2007 ägs Scan av den finska HK Scankoncernen med runt 11500 anställda och en omsättning på drygt 20 konor om året.”

Arbetet

* * *

”Blev skolbussarna billigare eller inte, buden har varit många, och svaret är ja.”

Gotlands Tidningar

* * *

”Nio av tio får vistas i Sverige”

Rubrik i Dagens Arena

Troells ”Utvandrarna” sevärd men inte lika fullödig som Mobergs bokoriginal

Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” kom ut på Bonniers 1949; jag har den själv i den utgåva som kom i Bonniers Folkbibliotek. Moberg var dock vän med Ivar Öhman, chefredaktör för min ungdoms liv- och husorgan Folket i Bild, och följetongrätten gick – trots Bonnies protester – till FiB.

Jan Troells filmatisering av ”Utvandrarna” (1971) hade jag märkligt nog inte sett förrän jag nyligen såg den på DVD.

Det är en ambitiös och på många sätt intressant version av boken, men med dess intensitet kan filmen inte mäta sig. Egentligen är detta märkligt – Troell har ju till exempel gjort lysande film av Eyvind Johnsons självbiografiska romnsvit om Olof. Här har han, tycker jag, varit alltför högaktningsfullt bunden till romanförlagan – det är som om han ville ha med varje detalj i den, och därmed blev också filmen mycket lång, över tre timmar med paus i mitten.

Filmberättelsens styrka ligger i skildringen av det steniga Småland, där levnadsvillkoren – materiella så väl som andliga – driver människor att lämna fädrens trakter för en okänd kontinent: Karl-Oskar Nilsson (Max von Sydow) och hans hustru Kristina (Liv Ullman), som drabbas av missväxt och vilkas dotter äter sig till döds, driven av hunger, Karl-Oskars bror Robert (Eddie Axberg), som inte riktigt orkar med sitt hårda drängliv och straffas när han smiter, samt hans kompis drängen Arvid (Pierre Lindstredt), Danjel (Allan Edwall), Kristinas morbror men framför allt frikyrkopredikant som drabbas av kyrkans bannbulla, och så den skara som samlas kring honom, bland dem före detta sockenhoran Ulrika i Västergöhl (Monica Zetterlund). Alla de här spelar sina roller mycket väl, men på en punkt vill det sig inte: När norskan Liv Ullman och värmländskan Monica Zetterlund – bara för att ta ett par exempel – tvingas tala imiterad småländska, låter det konstgjort.

Jag har alltså invändningar mot den alltför rapsodiska – ibland för romanbundna – handlingen, men avsnitten från Småland och sedan överfarten över Atlanten med sjösjuka och kolera och begravning i havets djup fångar ändå ens intresse. När våra småländska utvandrare så småningom når det hägrande USA, tycker jag att regissören tappar greppet. Men Karl-Oskar finner ändå sina drömmars mål i Ki-Chi-Saga, även om mötet med Fina Kajsas son Anders Månsson blir en nyttig påminnelse om att många utvandrare i breven hem har förgyllt sitt nya liv over there. Naturscenerierna från den del av den nya och främmande kontinenten Karl-Oskar väljer till sin egen bit av det förlovade landet är dock storslagna och betagande.