Troells ”Utvandrarna” sevärd men inte lika fullödig som Mobergs bokoriginal
1 april 2013 13:40 | Film, Prosa & lyrik | 4 kommentarerVilhelm Mobergs ”Utvandrarna” kom ut på Bonniers 1949; jag har den själv i den utgåva som kom i Bonniers Folkbibliotek. Moberg var dock vän med Ivar Öhman, chefredaktör för min ungdoms liv- och husorgan Folket i Bild, och följetongrätten gick – trots Bonnies protester – till FiB.
Jan Troells filmatisering av ”Utvandrarna” (1971) hade jag märkligt nog inte sett förrän jag nyligen såg den på DVD.
Det är en ambitiös och på många sätt intressant version av boken, men med dess intensitet kan filmen inte mäta sig. Egentligen är detta märkligt – Troell har ju till exempel gjort lysande film av Eyvind Johnsons självbiografiska romnsvit om Olof. Här har han, tycker jag, varit alltför högaktningsfullt bunden till romanförlagan – det är som om han ville ha med varje detalj i den, och därmed blev också filmen mycket lång, över tre timmar med paus i mitten.
Filmberättelsens styrka ligger i skildringen av det steniga Småland, där levnadsvillkoren – materiella så väl som andliga – driver människor att lämna fädrens trakter för en okänd kontinent: Karl-Oskar Nilsson (Max von Sydow) och hans hustru Kristina (Liv Ullman), som drabbas av missväxt och vilkas dotter äter sig till döds, driven av hunger, Karl-Oskars bror Robert (Eddie Axberg), som inte riktigt orkar med sitt hårda drängliv och straffas när han smiter, samt hans kompis drängen Arvid (Pierre Lindstredt), Danjel (Allan Edwall), Kristinas morbror men framför allt frikyrkopredikant som drabbas av kyrkans bannbulla, och så den skara som samlas kring honom, bland dem före detta sockenhoran Ulrika i Västergöhl (Monica Zetterlund). Alla de här spelar sina roller mycket väl, men på en punkt vill det sig inte: När norskan Liv Ullman och värmländskan Monica Zetterlund – bara för att ta ett par exempel – tvingas tala imiterad småländska, låter det konstgjort.
Jag har alltså invändningar mot den alltför rapsodiska – ibland för romanbundna – handlingen, men avsnitten från Småland och sedan överfarten över Atlanten med sjösjuka och kolera och begravning i havets djup fångar ändå ens intresse. När våra småländska utvandrare så småningom når det hägrande USA, tycker jag att regissören tappar greppet. Men Karl-Oskar finner ändå sina drömmars mål i Ki-Chi-Saga, även om mötet med Fina Kajsas son Anders Månsson blir en nyttig påminnelse om att många utvandrare i breven hem har förgyllt sitt nya liv over there. Naturscenerierna från den del av den nya och främmande kontinenten Karl-Oskar väljer till sin egen bit av det förlovade landet är dock storslagna och betagande.
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Undrar vad Jan Troell hade kunnat gjort av Mobergs ”Din stund på jorden” och de eviga existensiella frågorna om livets ändlighet? Boken, som skrevs på överskottsmaterial från Utvandrarböckerna, är med sin mer koncentrerade stil ett kanske större mästerverk av Mobergs hand än böckerna i Utvandrar-serien. Nu blev ju den en sevärd TV-serie från 1973 med Georg Sundqvist (f ö född i Uppsala) i huvudrollen som Albert Carlson och i regi av Per Sjöstrand.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 04 02 10:48 #
Till Bengt Eliasson: ”Din stund på jorden” är också min hustrus favoritbok av Vilhelm Moberg – hon har ofta citerat den i anföranden.
Comment by Enn Kokk — 2013 04 02 11:21 #
Boken ”Din stund på jorden” har färdats många varv runt jorden och torde vara en av de mest älskade av Mobergs litterära verk. Den används bl a i undervisningen i det svenska språket vid ett av universiteten i Osaka, Japan p g a sitt lätta språk.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 04 02 12:24 #
Hej Enn! Läste med intresse din recension av filmen Utvandrarna. I mitt tycke är det en helt fantastisk filmatisering, en av de bästa svenska filmer som gjorts, så jag förstår inte riktigt din lite negativa kritik.
Såg den första gången i slutet av 70-talet, när den gick som TV-serie. Jag var då i 10-årsåldern och blev helt fängslad! Många av scenerna från filmen etsade sig fast för evigt. Jag har senare sett om filmen flera gånger, alltid med samma behållning. Jag tycker att den står sig bra ännu. Tre faktorer som gör att jag ger den högsta betyg:
1. Fantastiska miljöer, dels från dåtidens Småland och dels från Amerika, som gör att man riktigt kan känna hur det kunde vara att leva på den tiden.
2. Fantastiska skådespelarinsatser. Von Sydow, Ullman, Lindstedt, Hasse Alfredsson och inte minst Allan Edwall, en av mina favoriter, lika bra som prästen Danjel som Emils pappa.
3. Vissa scener som etsat sig fast på näthinnan. Tänker speciellt på lilla Annas död och scenen där familjen åker iväg från Korpamoen i vagnen. Scenen där indianer dödar nybyggarna (otäckt när jag var 10, får fortfarande en olustkänsla när den scenen närmar sig. Sist men inte minst när Kristina ligger för döden. En långdragen scen, där Troell vågar ligga kvar med kameran länge utan att något egentligen händer. Detta ser man nästan aldrig i dagens filmer, då det ska hända saker hela tiden. I en nutida film hade den scenen klippts av mycket tidigare.
Jag har även läst boken och tycker att den också är ett mästerverk. Men jag håller nog filmen minst lika högt i rang. Kanske för att jag såg filmen före jag läste boken till skillnad från dig.
Många exempel finns på ”bra bok-dålig film” och även ”dålig bok-bra film”, men här tycker jag absolut att det är ”bra bok-bra film” och man kan ju även lägga till ”bra musikal”. Jag får ståpäls varje gång jag hör Helen Sjöholm klämma i för allt hon är värd i de sista takterna av sången ”Du måste finnas”.
Som slutsummering vill jag bara säga: En helt fantastisk och gripande berättelse av Vilhelm Moberg som gett mig tre guldkorn i mitt liv: En suverän bok, en otroligt bra film och en ljuvlig musikal.
Hälsningar Jonas P
Comment by Jonas P — 2013 04 07 12:37 #