Sommar med Timbuktu

29 juni 2011 15:09 | Media, Musik, Politik | 4 kommentarer

Som artist kallar sig Jason Diakité för Timbuktu; han berättade själv i sitt Sommar-program om att han valde detta namn på grund av att han, via USA, på fädernet har rötter i denna västafrikanska stad, belägen i Mali. En av flera mycket hörvärda delar av hans sommarprogram handlade för övrigt om hans smått besatta och mycket strapatsrika färd till den stad han har knutit sitt hip hop-alter ego till. Den här unge mannen föddes 1975 i Lund och talar med påtaglig skånsk accent. Lika fullt är han en av många i det här landet som på grund av sin hudfärg har fått uppleva att livet inte är lika enkelt som när man, liksom jag (som för övrigt är född i Estland) är blond och blåögd.

Hans sommarprogram var fullt av starka upplevelser och också framfört med stark känsla.

Timbuktu är med i mitt parti, det socialdemokratiska, men det är inte därför jag har en del av honom på skiva. Hip hop-musiken, här liksom i USA, drar sig inte för att kommentera samhället och dess avarter, och till exempel hans medverkan på CDn med artister mot nazister har rent politiska förtecken.

Hans musikval var selektivt men i många avseenden skönt att lyssna på, västafrikansk musik (som jag själv gärna också lyssnar på), så väl som både amerikansk och annan hip hop.

Jag ska nog skaffa ännu mer med honom på skiva.

4 kommentarer

  1. Timbuktu är en av få rappare som jag gillar. Han har ett rytmiskt gung som få. Ibland upplever jag rap som alltför mässande. Dessutom gillar jag hans texter, och har haft förmånen att se honom på scen. Programmet var bra, stora känslor och små vardagsfunderingar, ingen sentimentalitet. Jag såg ett program om västafrikansk musik för ett bra tag sedan, med Ry Cooder och Ali Farka Touré. Där kunde man tydligt höra var bluesen kommer ifrån, liksom jazzen. Afrikanske rytmer är baserade på synkoper, liksom jazzen. Många vill ändå hävda att Touré är inspirerad av John Lee Hooker, fast det nog måste vara så att bluesrytmerna kom med slavarna.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 06 29 16:21 #

  2. Till Ann Christin Sandlund: Själv tror jag att musikpåverkan mellan Afrika och USA, från att från början ha gått från Afrika till USA, så småningom har fått inslag av rundgång, så att afrikansk musik också har börjat ta intryck av amerikansk, även karibisk och sydamerikansk (jag har såna skivor) och europeisk.

    Comment by Enn Kokk — 2011 06 29 16:29 #

  3. Vi har ju en stor samling västafrikansk musik, mycket från 60-talet. Och jag har ett oförglömligt minne. I januari 1983 fick jag, i min egenskap av oljeminister, följa med på Olof Palmes officiella besök i Nigeria. En sen kväll sitter jag på hotellbalkongen och insuper atmosfären. Från ett kafé – dansställe vid gatan rakt under mig – strömmar en melodi som jag hade hemma på en 20 år gammal skiva. Jag har bl a också en skiva med Miriam Makeba som gatusångare i Johannesburg i slutet av 50-talet.

    Comment by Birgitta Dahl — 2011 06 29 17:42 #

  4. Naturligtvis är det så att musiken har återvänt, omstöpt i olika former och korsbefruktat. Inte minst kunde vi se detta under Falu Folk (bästa festivalen), numera insomnad. Det är underbart att höra musiker från alla världsdelar jamma med varandra, hitta varandra i rytmer, improvisera och bara se lyckliga ut. Miriam Makeba hörde jag som barn på radio. Tv-teatern och radion var veritabel folkbildning då. Sedan gick jag som ung på klubbar i London och Stockholm med både afrikansk och latinamerikansk musik. Jag har alltid tycket mycket om musik som får kroppen att börja svänga av sig själv. Däremot har jag inte hört den på plats (ännu).

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 06 29 18:32 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^