Kryptiskt krypto

Kryptot i Aftonbladet Kryss & Quiz innehåller märkligheter vecka efter vecka. I grunden är det enkelt, för enkelt, men för att få till helheten tvingas konstruktören, Gudrun Pettersson, också att använda sig av förkortningar, som nu senast IG. Jag kan inte heller tänka mig att det finns några andra anledningar än konstruktörens svårigheter att få till det på slutet, att veckans krypto i nedre högra hörnet använder ett så ovanligt ord som MACH. Jag är, tror jag, en hyggligt allmänbildad person, men jag fick slå upp det här ordet: Mach, även Machs tal eller machtal, förkortas M eller Ma. Machtalet är kvoten mellan hastigheten hos ett föremål och ljudhastigheten i dess omgivande medium, för att citera vad jag hittade på Google.

Men vad som är värre är att kryptot, som så många gånger förr, innehåller ett fel. 12 i kryptot är den här gången i andra fall lika med X, vilket leder till att det andra översta lodräta ordet kommer att bli ASSOCIATIOX och det vågräta ord som korsar detta längst ner kommer att bli BAXALT.

Naturligtvis förstår jag, att svaren egentligen ska bli ASSOCIATION respektive BANALT. Men i så fall borde det ha stått 2 i stället för 12 i den ruta som förorsakar felet.

Och fortfarande undrar jag, varför Gudrun Petterssons krypton är så felbemängda.

Östersjöfinsk musik med Värttinä blir en häftig upplevelse

Värttinä heter en alldeles fantastisk finsk folkmusikgrupp. Jag fick tips om dem av en journalistkollega, Elisabeth Crona, som då arbetade för Svenska Dagbladet men på samma fält som jag, Norden och Baltikum. Sen hon själv hade fått korn på Värttinä, spelade hon dem ständigt, bland annat i bilradion. Sitt uppdrag att skriva om Finland och finsk politik tog hon på stort allvar: för att slippa gå omvägen över tolk lärde hon sig finska – vilket sannerligen inte är alldeles lätt för en som inte redan från början behärskar något finskt-ugriskt språk. Vad hon hade för nytta av just Värttinä i sammanhanget är svårt att gissa sig till, eftersom den här gruppen redan från början sjöng ålderdomliga karelska sånger och i en sångtradition med helt andra stavelsebetoningar än de som finns i talspråket.

Värttinä har utvidgat sin från början karelskt betonade repertoar till att omfatta också sånger på andra besläktade men ändå olika östersjöfinska språk (ingermanländska, som en gång i tiden dominerade landbryggan mellan Finland och Estland där i dag bland annat Sankt Petersburg ligger, och setuspråk, som talas av en folkspillra i sydöstra Estland) och så samiskt material – samiskan skiljer sig avsevärt från både finskan och de övriga nämnda språken men är även den ett finskt-ugriskt språk. Delar av det nämnda Karelen ligger fortfarande i Finland, men stora delar av Karelen, inte minst dess kulturbärande delar, är i dag en del av Ryssland, och karelskan har där till stor del trängts undan av ryskan; i princip samma utveckling har man sett också i Ingermanland.

I alla de här gamla finsk-ugriska områdena finns hur som helst ett unikt sångligt och musikaliskt kulturarv, värt att bevara för eftervärlden. I de nämnda östersjöfinska områdena – samernas joik tillhör en annan sångkultur – finns ända sedan förkristen tid runosång. Innehållsligt är det fråga om episk, i Ingermanland mer lyrisk folkdikt, och den framförs och sjungs på runometer, ett ostrofiskt och orimmat men allitterande versmått, som vanligen består av fyra trokéer i varje rad. Runometern förekommer också i det av Elias Lönnrot under tidigt 1800-tal upptecknade finska nationaleposet ”Kalevala”.

Runosången framfördes ursprungligen utan ackompanjemang, av en eller flera personer, men man kan väl säga att Värttinä har brutit med dess lätt monotona drag genom att backa upp den med musik, ofta mycket häftig sådan. Det kan man studera på till exempel CDn ”6/12” (BMG Finland 74321 881802, 2001), döpt så efter datum för en konsert i Helsinki år 2000. Men märkligt nog har skivan tagit en omväg över USA för att nå den skivbutik där jag köpte den, så mitt exemplar heter ”Live In Helsinki” och är utgivet av ett amerikanskt skivbolag, Northside (NSD 6066, 2002).

Värttinä har bytt en del medlemmar genom åren, så det är bäst att berätta, vilka det är som sjunger och spelar på den här skivan. Det är kvinnorna i Värttinä som står för sången: Susan Aho (dessutom percussion), Mari Kaasinen, Kirsi Kähkönen och Riikka Timonen. De backas upp, och mer än så, av Janne Lappalainen, bouzouki och sopransax, Markku Lepistö, dragspel, Pekka Lahti, ståbas, Kari Rotman, fiol, Marko Timonen, trummor och percussion, och så Antto Varilo, gitarrer.

Värttinä betyder Slända på svenska, och ni ska då associera till spinnrock och inte till insekt. Jag är estländare och kan en smula finska, men jag ska genast bekänna att det på den här skivan finns åtskilligt som jag går bet på: dels för att man ofta rör sig med ålderdomliga sånger med ett ålderdomligt språk, dels för att det i alla de östersjöfinska språk som förekommer här finns ord som jag inte vet vad de betyder. Jag insåg mina tillkortakommanden redan när jag hörde den annars mycket hörvärda ”Äijö”: ”äijö” betyder ”sothöna” tror jag, men jag undrar om ordet inte har också någon annan betydelse.

Hur som helst är skivan rent musikaliskt och sångligt något att lyssna på, om och om igen.

Karelsk runosång kan man lyssna på i ”Viikon vaivane” – men ”Hoptsoi”, ursprungligen en ingermanländsk runosång, framförs här utan sång i en härlig instrumental version.

Från Karelen kommer också bröllopssången ”Kylä vuotti uuta kuuta” och från Ingermanland en sång om guden Ukko som ger snö, ”Ukko Lumi”. Från Ingermanland stammar de båda avslutande och mycket hörvärda låtarna ”Selinnikoi” och ”Vot i kaalina”. ”Laulutyttö” (sångflicka) bygger sitt riff på samisk joik. ”Pihi neito”, med sin häftiga tempoväxling, är en traditionell låt från setufolket i sydöstra Estland.

Och så vill jag nämna två låtar skrivna av gruppmedlemmar, ”Outona omilla mailla” (Främmande i eget land) och ”Mie tahon tanssia” (Jag vill dansa).

Både under den sist nämnda låten och flera andra är det faktiskt svårt att sitta stilla och bara lyssna.

Världsmusik från Finland

Piirpauke bildades 1974 av Sakari Kukko men är, trots det stora inslaget av finska musiker, långt ifrån ett entydigt finskt band. Genom åren har ett stort antal musiker från många olika länder spelat i Piirpauke, och Piirpaukes skivor innehåller musik av mångahanda slag: inlån, ofta blandade, från finsk traditionell dansmusik, folkmusik från många håll i världen och jazz, för att bara nämna några influenser, bildar här tillsammans det man brukar kalla världsmusik.

Jag har förstås även tidigare lyssnat på Piirpauke, men när jag i december 2007 på IOGTs/NTOs julmarknad på Drabanten i Uppsala hittade en bunt CD efter min döde bror Matti, hittade jag den här som jag inte ägde eller hade lyssnat på:”Muutolinnot / Terra Nova” (Zen Master / Rocadillo Records ZENCD 2037, 1993).

Som jag redan har antytt, har sammansättningen i Piirpauke växlat kraftigt genom åren, men centralgestalt är alltid Sakari Kukko, i det här fallet på keyboards, saxofoner, flöjter, trummor, percussion och sång. I just det här fallet består Piirpauke främst av dels Cinta Hermo, sångerska från Andalusien men som också spelar akustisk gitarr, kastanjetter och flamencoskor, och så senegalesen Ismaila (på CDn kallad Ismael) Sane, percussion och sång. Dessutom medverkar på enskilda spår även andra musiker från Finland och andra länder. Den här CDn är inspelad på Teneriffa, vilket är ännu ett vittnesbörd både om Piirpaukes turneer i många av jordens länder och om att gruppen har hämtat sin musik, åtminstone grundmaterialet i den, från många olika håll.

Piirpauke rör sig också i tiden. CDn öppnar med ”Karavana”, ett stycke turkiskt influerad musik, som bygger på ett körparti i Wolfgang Amadeus Mozarts ”Enleveringen ur Seraljen”. Också i det avslutande spåret, ”Terra Nova”, säger sig Piirpauke ha hämtat inspiration från Mozart.

Någon hänvisning till ”Vårt land” finns inte, men för egen del uppskattar jag inte minst de låtar som har sina rötter i finsk musik. Då tänker jag inte främst på Cinta Hermos skildring av hur hon upplevde den finska vintern med både sol och snö, ”Secreto”, utan mer på det som går tillbaka på det purfinska: skildringen av det lustiga dragspelet i ”Hilpeä hanuri”, valsen (i icke dansant rytm) ”Savonmuan Hilima”, ”Hämäläinen kehtolaulu0″, en vaggsång från Tavastland, Viljo Vesterinens ”Maijan polkka” (Maijas polka) och ”Muutolinnot” (flyttfåglar) skriven under andra världskriget av Valto Tynnilä och Martti Jäppilä. Allra bäst av de här finskpräglade låtarna är ”Tuohinen sormus” (näverring), en traditionell jenka, men ”Marssi” (marsch – här dock framförd som gammal dansmusik), skriven av Teppo Repo från det under kriget förlorade Viipuri/Viborg, är inte så dum den heller.

Den nämnde Repo var ingermanlänning, alltså från det område mellan Finland och Estland som historiskt hyste en ganska stor befolkning med ett finsk-ugriskt språk. Han komponerade också ”Suru (Sorrow II)”, som ligger som nummer två på den här CDn. Men låten före, ”Tristesa (Sorrow II)”, komponerades av Kukko och Hermo när irakiska trupper attackerade kurderna. Det här ser ut som en politisk tanke.

Också zigenarna är ett förföljt folk, inte minst i Rumänien. Rumänsk zigenarmusik är inspirationskälla till ”Caracola” – men man ska kanske inte övertolka det här stycket till något annat än just världsmusik. Piirpauke verkar förtjusta i just rumänsk musik. Från Rumänien kommer också den traditionella ”Selestat”, där vi får höra Kukko spela sopransaxofon.

Ismaila Sane breddar ytterligare repertoaren på den här CDn med ”Wonto minima”, som bygger på en traditionell sång från Jola-stammen i hans forna hemtrakter i södra Senegal.

Men jag vill i samtliga fall betona, att låtarna oavsett sitt ursprung spelas på världsmusikvis med musikaliska influenser som blandas med varann. Ytterligare ett exempel på detta är ”Raga Shostelerias”, där element från en cellokonsert av Dimitri Sjostakovitj blandas med indisk musik och flamenco.