Lysande avslutning på vårsäsongen

”Grande Finale!” kallade Uppsala kammarorkester sin säsongsavslutning i torsdags kväll, och det var verkligen ingen överdrift.

Jag kom med tåg från en begravning i Stockholm och sammanstrålade med hustrun i restaurangen i Musikens hus för en bit mat inför konserten och befann mig i en dämpad stämning, men konserten fick mig mycket snart att skifta till en helt annan sinnesstämning. Till detta bidrog en orkester på topp, utmärkt ledd av Paul Mägi, och så ett intressant och omväxlande program.

Det hela började med Elegi ur Gustaf II Adolf, opus 49 av Hugo Alfvén (1872-1960). Det här är ett mycket kort stycke musik, men Mägi och hans orkester lät redan då ana, att den här kvällen skulle bli minnesvärd. Dock så att den mjuka karaktären i den här klagosången skulle följas också av betydligt mer temperamentsfull musik.

Sådan fanns redan i nästa nummer, Violinkonsert i D-dur, opus 77 av Johannes Brahms (1833-1897). Det händer att jag känner mig sval inför Brahms’ musik, men så var absolut inte fallet här. Violinsolisten Nils-Erik Sparf briljerade, i den tredje snabba satsen till den grad att en sträng brast – han lyckades dock blixtsnabbt parera detta genom att låna fiol av Klara Hellgren, konsermästare för kvällen.

Efter pausen bjöds det åter igen på helt annan sorts musik, nykomponerad sådan. Vi fick höra uruppförandet av Rolf Martinssons (född 1956) Chamber Concerto nummer 2, opus 83. Dess uppbyggnad – växlingar i tempo och styrka – framgår ganska väl av de beskrivande benämningarna på de in alles fem satserna: Agitato, Dolce, Con brio, Tranquillo, Energico e molto ritmico.

Detta följdes så av Zoltán Kodálys (1882-1967) Danser från Galánta. Galánta, som ligger i Ungern, var den ort där Kodály bodde som barn, och det här verket har hämtat bärande element från traktens folkmusik – jämför här med till exempel Béla Bartók. Den folkmusik, med många romska rötter, som Kodály lyssnade på och tog intryck av kallas verbunkos och har släktskap med det mer kända czardas. I många stycken blev det här rena uppvisningsnumret från både Mägis och orkesterns sida.

Extranummer gjorde att jag och Birgitta sen fick lite bråttom därifrån för att hinna med bussen till Öregrund. Det blev sent ändå, inte minst med tanke på att Birgitta nästa morgon skulle upp tidigt för att åka till Arlanda och sen därifrån till Seoul i Sydkorea. Men hon kom i väg, och är nu på ett veckolångt UNICEF-möte där.

Fast alldeles ensam blir jag inte hela tiden. Alldeles precis när taxin stod utanför grinden, ringde telefonen: Det var Hans O Sjöström som tillsammans med vår gemensamme vän Björn Kumm ville göra en söndagsutflykt till Öregrund för att hälsa på.

De var självklart välkomna – men träffa Birgitta får de göra när de kommer tillbaka någon annan gång.