En stund i gamla vänners lag

9 maj 2010 18:24 | Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Birgitta är alltså i Seoul i Sydkorea på UNICEF-möte, blir borta en hel vecka.

I dag fick jag dock väntat men alltför kort besök i huset i Öregrund, av två gamla vänner från de röda ungdomsåren i Laboremus i Uppsala, Hans O Sjöström och Björn Kumm. Björn hade haft ett framträdande för Utrikespolitiska föreningen i Umeå och hade efter en mellanlandning i Hudiksvall stannat till hos Hans O – bara för att de båda sen alltså skulle göra en söndagsutflykt till mitt sommarviste.

Vi tillhörde på 1960-talet den grupp unga radikala socialdemokrater, som inte bara vred Laboremus åt vänster utan också under några år gjorde den här föreningen ”för tanke- och kroppsarbetare” till Uppsalas mest aktiva studentförening, när den var som störst med över 500 medlemmar. Till våra gemensamma insatser hörde att vi 1962, till Laboremus’ sextioårsjubileum, gav ut en bok som slog ner som en bomb i den dåtida utrikespolitiska debatten, ”Förändringens vind” (Partisanserien, Rabén & Sjögren). Min egen insats i detta sammanhang var en starkt EEC-kritisk essä – EEC var det som senare blev EU. Både det jag skrev och mycket annat i den här boken kom att substantiellt bidra till sådant som att för lång tid hålla Sverige utanför den europeiska gemenskapen, hålla fast vid en neutralitetspolitisk linje, som förenades med utrikespolitisk aktivism och samarbete och bistånd, när det gällde progressiva u-länder.

Jag har pressklippen från debatten om ”Förändringens vind” bevarade, och jag kan försäkra att den här boken fick ett mycket stort medialt genomslag, också påverkade den svenska debatten.

Björn och Hans O är båda i dag gråhårsmän – mitt redan från början blonda hår tycks vara skyddat från just den förändringen, men visst är håret glesare. Någon förändringens vind har däremot inte fått oss att byta åsikt i de flesta av de frågor vi var engagerade i redan under det tidiga 1960-talet. Av unga radikaler har det blivit gamla radikaler.

Det är så påfallande att vi, när vi, ibland med ganska långa mellanrum, träffas, aldrig behöver starta samtalet med att känna varann på pulsen. Vi vet var vi har varandra. För min del tycker jag att det är underbart att det finns människor, som lyckas hålla fast vid sina åsikter från unga år. Jag är för vindkraftverk, men politiska vindflöjlar vinner inte min aktning.

Det är fortfarande kallt, alldeles för kallt, här ute vid kusten, men innan vi gick in för lunch tog jag mina gamla vänner för kort promenad runt trädgården. Vi tittade på de blå scillamattorna, som har inspirerats av motsvarigheten i rektorsvillans trädgård i vår ungdoms Uppsala, på mitt restaurerade stenparti, på Birgittas kryddträdgård och en hel del annat.

Det kyliga vädret hade inspirerat mig att bjuda på en rykande varm soppa, en estnisk köttsoppa med korngryn och rotfrukt. I den här ganska bondska rätten använder man sig av flera olika sorters kött, i mitt fall oxfilé och fläskfilé. Det här köttet tärnade jag och kokade upp, och så skummade jag av. Därefter tillsatte jag en deciliter korngryn, som behöver stå och koka på svag värme i drygt en halvtimme. Nästa steg var att tillsätta tärnad selleri, morot och gul lök och så allra sist skivor av potatis. Sen kryddar man med svartpepparkorn, salt (i mitt fall seltin) och skivad saltgurka och smakar av. De många ingredienserna och inte minst korngrynen gör att den här soppan lätt blir för tjock, så späd gärna med mer vatten medan du smakar av.

Till det här serverade jag hårt Roslagsbröd med Västerbottensost och så Grolsch’ goda starköl – Hans O som var chaufför fick dock nöja sig med Ramlösa original.

Efter maten serverade jag kaffe med bröd ute på glasverandan, den som öppnar sig som ett skepp ut mot trädgården.

Det kändes gott att träffas igen. Och vi gör nog om den här träffen sommartid, då gärna med våra damer med. Gärna också med övernattning så att vi får gott om tid både till att ventilera gamla minnen och till att analysera den samtid, som skulle behöva mycket mer av vår ungdoms radikalism.

4 kommentarer

  1. Om jag tänker tillbaka så har alla riktigt kalla vintrar följts av kalla somrar. Så var det efter de kalla vintrarna på 60-talet, om jag inte missminner mig, så var det efter en kalla vintern 86/87. Så det verkar inte lovande inför stundande sommar.
    Här är nämligen också svinkallt för årstiden. Övermåttan dystert, i synnerhet som man inte, av ideologiska skäl, vill flyga till solen på semester.

    Comment by Kerstin — 2010 05 11 15:04 #

  2. Till Kerstin Berminge: I dag är det åtminstone soligt väder här i Öregrund, men det är fortfarande kyligt i luften. Det skulle vara härligt att få uppleva lite vårvärme och sen en riktigt fin försommar…

    Comment by Enn Kokk — 2010 05 11 15:39 #

  3. Vem vill inte uppleva lite vårvärme :-).

    Jag är så trött på kyla och dåligt väder att jag kan skrika. Först en vanvettigt regnig höst, sedan en förfärligt lång och påfrestande snövinter och nu något som inte är vår utan bara en grön vinter.

    Vi får väl göra bokslut i september, över hur sommaren blev.

    Comment by Kerstin — 2010 05 12 1:06 #

  4. Det var verkligen en fin eftermiddag och inte minst fin var maten, som beskrivs i själva bloggen. Imponerande var trädgården, vädret vackert men kallt. Det enda som saknades var egentligen hörapparater. Långa stunder bestod vårt samtal av tre parallella monologer och det vanligast förekommande ordet var ”Va?”
    På väg till tåget till Malmö från Stockholms central utkämpade vi en andlöst spännande tävlan med klockan. Tåget skulle gå 17.06 och vid Norrtull gav jag upp hoppet om att vi skulle hinna. Klockan fem stannade jag emellertid bilen på Klarabergsvägen och Björn klev ur. Han hinner aldrig, tänkte jag, för jag visste hur långt det var till spåret och hur illa Björn går. Men då uppenbarade sig som en deus ex machina en hiss innanför dörren. Den gick rakt ner till spår 10 där tåget till Malmö stod. Björn kunde praktiskt taget kliva direkt från bilen till tåget.Det var en riktig rysare.
    Till Kerstin vill jag bara säga att inga gamla tecken om vädret någonsin stämmer. Det är alldeles riktigt att sommaren -87 var fruktansvärt kall utom en vecka. På midsommarafton var det sju grader varmt lika varmt som det samma år var på nyårsafton. Men den värsta vinter jag minns, den 65-66, som varade från allhelgona till första maj och var fruktansvärt kall, följdes av en normalt varm sommar. En vän till mig, Anders Persson, som är meteorolog och har jobbat med en jättedator i London för att försöka få fram pålitliga långtidsprognoser ha gett upp. Det finns många exempel i världshistorien på människor som har trott sig ha funnit lösningen till det ena eller andra väderfenomenet, till exempel solfläckarnas samvariation med Indiens monsuner. Den teorin höll i sju år men sprack sedan skändligen. Det är nog helt enkelt så att vi människor nästan inte vet någonting alls om hur vädret ska bli och på något sätt känns det trösterikt. Tänk om vi visste allt. Vad tråkigt vi skulle ha!
    Hans O

    Comment by Hans O — 2010 05 16 0:13 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^