Melodikrysset nr 27 2007

I går klippte jag vår väldiga gräsmatta. I natt slog vädret om, och det har regnat av och till. Så gräset växer upp igen kan tänka.

Men skämt å sido: Öregrund har haft mycket sol, så trädgården behöver verkligen det här regnet. Det gäller inte minst min nyrestaurerade rabatt, där jag har satt en mängd nya blommor.

Mig skulle inte det mest gassande solsken locka bort från Melodikrysset, men onekligen känns det lättare att sitta inne vid radion en gråmulen och regnig dag som den här.

Veckans melodikryss tyckte jag hörde till de lättare. Men sånt kan ju variera, beroende på vad man råkar kunna.

Egentligen var det bara ett par frågor jag behövde googla lite på.

Filmen ”Breakfast on Pluto” har jag inte sett, men jag har hört Bobby Goldsboros ”Honey”. Genom att googla fick jag reda på att Stikkan Anderssons svenska översättning, den som Björn Ulvaeus spelade in, heter ”Raring”. Fast jag hade redan, innan jag började googla, av ledbokstäverna förstått att det efterlysta svaret skulle bli pluralen raringar.

Av ledbokstäverna förstod jag vidare omedelbart att den manliga delen av duon som sjöng schlagerparodin ”Värsta schlagern” var Markoolio. Men vem sjöng han ihop med? Jo, Linda Bengtzing. Hennes sjungande har jag aldrig gett mycket för.

Niklas Strömstedt med ”Oslagbara” klarade jag däremot omedelbart. Och så klart ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons ”Kristina från Duvemåla”. För att inte tala om Art Garfunkel i ”Let’s Fall in Love”.

Och eftersom jag både känner Lasse Åberg och har sett serien om Trazan Apansson i TV, var det heller inte svårt för mig att komma på att Klasse Möllberg där spelar apa (i två bemärkelser). Här hörde vi Electric Banana Band med ”Kameleont” i Melodifestivalen 2006.

”Simpsons” har jag bara flyktigt tittat på, men jag klarade TV-signaturen ändå.

Och för att fortsätta på barnlinjen: Eldeman spelade i dag, lite post festum, ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Är ni intresserade av att läsa mer om upphovskvinnan respektive upphovsmannen, kan ni hitta ett och annat ovan under Kulturspegeln.

Äldre, i radio ofta spelade hits brukar vara mitt bord och var det också i dag.

Vi hörde Siw Malmkvist sjunga (på finska) Thore Skogmans ”Bergsprängartango från Gällivare”, som här skulle ge verbet spränga.

Glenn Millers ”In the Mood” har en man i min ålder förstås dansat till.

Och ska man åka jorden runt, har man nytta av en atlas.

Filmen ”Pianot” har jag sett både på bio och på video. Här illustrerades den med ”Big My Secret”.

Och vad passar bättre att avsluta med en grå och regnig dag som denna än Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet”, vilket här skulle ge verbet droppa.

***

Söker du efter något svar till senaste Melodikrysset, föreslår jag att du antingen går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klickar på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.

That’s Entertainment!

Birgitta är i Uppsala och sitter ordförande vid IOGTs/NTOs kongress. Själv jobbade jag i trädgården under sena eftermiddagen, när den värsta middagshettan hade lagt sig: fyllde på jord i den nyrestaurerade rabatten.

Sent på kvällen satte jag mig framför TVn och såg MGM-filmen från 1974 med utdrag ur bolagets bästa dans- och musikfilmer, ”That’s Entertainment!”. Det blev drygt två timmar av suverän underhållning, också – när det främst gäller filmerna från 1950-talet, då jag var tonåring – återseendets glädje.

Självfallet kan innehållet i många av de här filmerna kritiseras utifrån ganska många aspekter: könsroller, verklighetssyn, värderingar. Men Hollywood, i det här fallet MGM, kunde också göra filmer med fullkomligt suveräna sång- och dansnummer. Och vilket yrkeskunnande, vilken dans- eller sångförmåga, vilken utstrålning hos stjärnor som Fred Astaire och Ginger Rogers, Gene Kelly, Mickey Rooney, Judy Garland, Esther Williams, Frank Sinatra, Bing Crosby, Maurice Chevalier, Cyd Charisse, Lena Horne, Jeanette MacDonald, Eleanor Powell, Jimmy Durante, June Allyson, Debbie Reynolds och många, många andra!

Själv tyckte jag att det ibland blev lite för många, dessutom överlastade, dansscener på varann.

Det som gjorde starkast intryck på mig var några solo- respektive parnummer som Fred Astaires och Eleanor Powells steppdans från ”Broadway Melody” från 1940 och, självklart, Gene Kellys klassiska solodansnummer i regnet ”Singin’ in the Rain” från 1952.

That’s entertainment! Och konst!

Partivänner och andra vänner

Kristina Lindquist skriver på Syrrans blogg – länk finns här – insiktsfullt om vänskap, ibland kärlek, mellan människor med vitt skilda politiska värderingar:

”Antingen: Politik hör hemma i det offentliga, har en on/off-knapp och en rullgardin att dra ned när det räcker. Det kan tydligt särskiljas från det som är livet och människan och det privata är definitivt inte politiskt. Politik är inte vem du älskar, vad du äter, hur du bor och rör dig, om du är frisk, vilken luft du andas eller vem som diskar din disk. Människor till höger tenderar oftare än andra att hamna i den här kategorin och här är det givetvis smärtfritt att att vara nära vän med ideologiska meningsmotståndare.

Eller: Vänner är inte centrala i livet. Vänner är de man fikar och tar ett glas vin med i skarvarna av det riktiga livet med sambo, topplån, karriärstrategiska moves och bröllopsinbjudningar. Vänner är inte den innersta kretsen, inte your next of kin, inte dina livskamrater. De är en krydda vid sidan om.

Den som inte tillhör någon av dessa kategorier kommer ibland att få ont av tvärpolitisk vänskap.”

Både Kristinas eget inlägg (som rymmer mycket mer än det citerade) och den debatt det har föranlett är värda att läsa.

Kristina startar med att berätta om en kärlekshistoria, där en av hennes vänstervänner så småningom upptäcker, att den älskade är folkpartist. Också jag känner till sådana allianser över de politiska blockgränserna.

Känslor är förstås svårtyglade; det ligger i kärlekens natur att den är emotionell. Men själv har jag ändå alltid haft svårt att förstå mig på sådana allianser. Jag har för egen del svårt att föreställa mig, att jag skulle kunna leva ett helt liv ihop med någon som röstade på moderaterna, kanske rent av var aktiv medlem i Moderata samlingspartiet.

Fast det här handlar ju egentligen inte om partipolitik eller om konflikter som skärps i samband med valrörelserna och valen. Eftersom mina egna politiska ställningstaganden främst är grundade på samhällsanalys och värderingar: skulle jag kunna tänka mig att leva nära samman med någon, som i dessa avseenden hade en värdegrund och en syn på samhället, som radikalt skilde sig från min egen?

Fungerar man som jag, väljer man förstås också vänner på ett likartat sätt. Framför allt gäller det nära vänner.

Men talar vi om vänskap i meningen vänskapligt umgänge, för att inte tala om intellektuellt utbyte, har jag en mycket mer öppen inställning. Som gammal journalist är jag nyfiken på människor, också på sådana som inte tänker som jag (kanske just därför?). Jag har alltså under årens lopp blivit god vän med flera aktiva centerpartister, också några från de övriga borgerliga partierna. Jag är ateist men umgås av och till med präster – förstår inte deras grundläggande tro men hittar ändå tankebryggor att slå från individ till individ. Det finns ofta, om än inte alltid, pusselbitar i våra respektive livsmönster som passar ihop, även om helheterna inte stämmer överens.

Och det är nyttigt och intressant att få en inblick i hur andra med andra värderingar och erfarenheter tänker. Det gäller också omvänt: hur skulle de här människorna, om vi konsekvent agerade som antagonister, någonsin kunna komma fram till att det kanske också ligger något i mina sanningar?

För övrigt finns det även så kallade partivänner, som jag upplever som något katten har släpat in.

***

Avslutningsvis en historia som hör till ämnet.

När jag hösten 1959 flyttade in i mitt första studentrum i Uppsala, det på Jumkilsgatan, fick jag som granne i lägenheten (som i övrigt bara användes som lunchutrymme av den tandläkarfamilj som ägde den) en annan student, Curt Fredén. Vi var varandra ganska olika. Jag var humanist, han geolog. Han var aktiv i nationslivet, jag i Laboremus. Han brukade alkohol, jag var (fortfarande) nykterist.

Alldeles i början av vår gemensamma tillvaro gjorde han ett test, som vi båda skulle svara på, jag först och han sen. Det innehöll raka frågor som ”Höger eller vänster?”. Efteråt konstaterade han – och jag höll med – att vi åsiktsmässigt hade en mycket olika profil. Han konstaterade sakligt, att det var bra att veta – men att det nog skulle gå bra ändå.

Det gjorde det.

Vi käftade en del, men på ett vänskapligt sätt. Annars var Curt en hyvens kille, som jag gärna småpratade med om ditt och datt och åt lunch med på Delmonico; han skjutsade mig dit på sin skoter, när det passade.

Och vi hittade också de där nödvändiga bryggorna till varann. Curt hade en jättestor samling jazzskivor, och han är utan tvekan den som har lärt mig allra mest om jazz. Han till och med förhörde mig om vad han blindspelade för mig, à la tentamen.

Under den tidiga hösten 1960 ägnade jag mig mer åt valrörelsen än åt att studera. På kvällarna kom jag hem allt senare och senare och allt tröttare och tröttare.

En sådan kväll, när jag kom hem trött på gränsen till sammanbrott, upptäckte jag redan när jag granskade mitt gråbleka ansikte i hallspegeln, att där satt en dekal för Högerpartiet (som Moderata Samlingspartiet hette då). Sen fann jag, att mitt rum var tapetserat med hundratals såna här märken: på en tavla, bakom tavlan, i böckerna i bokhyllan, under sängöverkastet, under kudden. Och på samma sätt fortsatte det i badrummet: det fanns till exempel en dekal i tandborstglaset.

Jag började skratta, fullkomligt hysteriskt. Jag tyckte verkligen att det var ett roligt practical joke från min trätobroders och meningsmotståndares sida.

Jag fortsatte att hitta ytterligare dekaler i månader efteråt, och varje gång garvade vi tillsammans.

Sen flyttade han, och jag tappade honom ur sikte.

Om du läser det här Curt: Vad blev det av dig?

Eller kanske någon annan vet.

Svarta fingrar

Den senaste veckan har jag jobbat hårt med att restaurera en försummad rabatt: rensat ogräs, glesat ut bestånden av blommor som har en tendens att sprida ut sig för mycket, fortsatt kampen mot åkervindan som, trots upprepade utrotningsförsök, finns kvar i ena ändan av rabatten. (Åkervindan är med sina skära klockblommor rent av vacker. Men den slingrar sig som en lian runt andra växter, förkväver dem.)

Personer som ägnar sig åt sådant sägs ha gröna fingrar. Men det är lögn. Fingrarna blir svarta. Särskilt svart blir man under naglarna.

I går, när grundarbetet var gjort, planterade jag in nya växter i den här rabatten: sådana som jag fick i 70-årspresent av mina barn och sådana som jag tillsammans med Birgitta i lördags köpte i Eds handelsträdgård utanför Östhammar.

Till de senare växterna hör två exemplar av Röd solhatt (Rudbeckia purpurea, Echinaceae), som får rödvioletta blommor och kan bli en meter hög. Jag har tidigare haft två exemplar av den, en som jag har köpt på Julita gård och en som jag fick av Karins föräldrar – Karin är sambo med vår Matti – men båda exemplaren har av någon anledning gått åt fanders.

Av Matti och Karin fick jag på 70-årsdagen en ros och en pion, som nu också finns i jord i den nyrestaurerade rabatten.

Rosen är en Ghirlaine de Féligonde, en gammaldags parkros som blir 1,5-2,5 meter hög och får små koppargula blommor som sitter i klasar. Den finns nu i ett hörn av rabatten, där flera sorters rosor trivs. Dessutom finns där andra blommor i olika gula nyanser: Spirstånds (Ligularia), Gullris (Soldiago) och en fullständigt enastående hög orange lilja, som just nu blommar. I närheten finns också Brinnande kärlek eller Studentnejlika (Lychnis Chacledonica), som blommar i orangerött, samt två på Eds handelsträdgård nyinköpta exemplar av Röd nejlikrot (Geum).

Luktpionen (Paeonia Lactiflora) är rosa, fylld, och heter Edulis Superba. Den har redan sällskap av en hel rad pioner i den rabatten. Runt omkring i trädgården har vi minst 25 olika pioner av alla tänkbara varianter: bondpion, dillpion, luktpion, röda, mörk- och ljusrosa, vita, fyllda, enkla. Pioner hör till det vackraste så här års. En del har redan blommat över, medan andra fortfarande står i knopp. Genom att vi har så många, tar vi ofta in flera buketter att ha i vas.

Stjärnflockan (Astrantia major) hade före den stora rensningsaktionen brett ut sig över stora delar av den högra delen av rabatten, så mycket att jag har fått glesa ut den. Dessutom blir den hög, 40-90 centimeter. Den är en oerhört behagfull gammaldags trädgårdsblomma, som med sina bleka, grönrosa blommor gör sig utmärkt i buketter. Nu fick jag av min dotter Kerstin och hennes familj – Bo, Viggo och Klara – ett fint exemplar av en variant med rödare blommor. Det ska bli oerhört spännande att få se den utvecklas och blomma, där den nu står i närheten av sina grönrosablommande kusiner.

Jag har tidigare inte odlat vivor i den här rabatten, men när jag nu fick en Hyacintviva (Primula vialii) av Kerstin och hennes familj, satte jag den inte långt från min tibetanska jättelilja. Hyacintvivan blommar redan i rött och violett. Med sin toppiga form ser dess blomma nästan obscen ut – men den är verkligen vacker!

Slutligen har Kerstin & co förorsakat mig ett mysterium. Jag fick en Akleja (Aquilegia) av dem, och jag har med framgång tidigare odlat akleja i den aktuella rabatten, så det är inte det som är problemet. Med aklejan i fråga följde nämligen två skyltar: enligt den ena ska den här aklejan vara grön, enligt den andra röd. Visserligen har jag av erfarenheten lärt mig, att olika sorters aklejor – vi har jättemånga i vår trädgård och tycker att de är underbara – korsar sig med varandra hej vilt, men den kan ju knappast blomma i både grönt och rött.

Den som lever får se.

***

I dag på eftermiddagen gick jag till Anna, vår lokala trädgårdsmästare (hon har tagit över efter sin mamma, Inga-Lill) för att köpa säckar med jord att läggas på den restaurerade rabatten; Anna skjutsar hit dem i kväll, när hon har stängt butiken.

Jag passade då på att köpa ytterligare perenner till rabatten.

För det första hade hon Vit solhatt, som jag köpte två exemplar av.

För det andra köpte jag en rosa (Digitalis purpurea) och en gul (Digitalis grandiflora) Fingerborgsblomma. Vi har sådana på andra håll i trädgården, men jag har inga i just den här rabatten.

Jan Hammarlund på Alternativfestivalen i Norrköping 5 juli

Min sjungande vän Jan Hammarlund framträder på Alternativfestivalen i Norrköpings Folkets Park den 5 juli klockan 19.00.

Alternativfestivalen, som pågår i två dagar, 5 och 6 juli, har också i övrigt ett förnämligt program. Pugh Rogefeldt, Dag Vag, Stefan Sundström, Plura och Carla Jonsson, Py Bäckman, Dan Hylander, Mikael Ramel, Lars Demian med flera deltar. Också Sanna Carlstedt, som jag skrev om för ett tag sen.

Det fullständiga programmet hittar du här.

Gisela May sjunger Brecht / Weill

Birgitta och jag har gemensam 70-årsmottagning först den 31 augusti. Men riktigt gamla vänner vet ju när jag har min riktiga födelsedag (19 juni), och flera av dem har därför hörts av med födelsedagshälsningar. Hans O Sjöström, som ni ofta har kunnat läsa här på bloggen, och hans hustru Lill skickade också en present, en mycket välvald sådan för en man med min inriktning.

Jag fick en LP med Gisela May, ”Brecht / Weill” (Eterna 8 25 427, 1966).

Eterna är ett östtyskt skivbolag, som för övrigt har gett ut många mycket bra skivor; jag har ett antal.

Gisela May (född 1924) är en tysk skådespelerska, som bland annat från 1962 (och trettio år framåt) arbetade för Berliner Ensemble, som leddes av Bertolt Brecht. Hon har också spelat in mängder av skivor och även filmer. Den här LPn spelades alltså in relativt kort tid efter det att Gisela Mays samarbete med Brecht hade inletts inom ramen för Berliner Ensemble.

En sak som jag genast slås av, när jag lyssnar på skivan, är att Gisela May, en sjungande skådespelerska, gör mycket större rättvisa åt Brechts och Weills material, än till exempel en operasångerska (åtminstone i normalfallet) skulle ha kunnat göra.

Några ord också om Brecht och Weill.

Bertolt Brecht (1898-1956) var, allt sedan åren kring 1920, en lysande författare av scenpjäser, sånger och lyrik. Hans verk blir inte sämre av att han som dramatiker ofta bearbetade andras idéer och material. Jag kan här bland annat hänvisa till det jag har skrivit om ”Tolvskillingsoperan” – se Kulturspegeln, Teater. Det här är inte platsen för en utförligare analys av hans ofta episka teaterstycken, men man måste åtminstone, när man talar om teatermannen Brecht, nämna att han arbetade med Verfremdungseffekte (på svenska distanseringseffekter).

1933 lämnade Brecht av politiska skäl Tyskland. Han vistades i perioder i Österrike, Schweiz, Danmark, Sverige och Finland. 1941 kom han till USA. Den radikale Brecht blev där under McCarthy-tiden också föremål för förhör (1947) av kongressens utskott för undersökning av oamerikansk verksamhet. Förhöret med honom – sinnessjukt roligt genom Brechts svar – finns tillgängligt på CD genom Smithsonian Folkways: ”Bertolt Brecht Before the Committee on Un-American Activities: An Historical Encounter” (Folkways FW 05531). Gå till Smithsonian Folkways hemsida och skriv Brecht på Quick Search, så får du upp både den och andra brechtanknutna skivor.

Men för att göra en lång historia kort: Ett par år efter förhöret, 1949, flyttade Brecht tillbaka till Europa, först till Schweiz och sen till DDR. Han arbetade sedan med Berliner Ensemble fram till sin död 1956. Hans förhållande till den kommunistiska diktaturen där har diskuterats mycket, men de flesta även bland dem som inte omhuldar kommunismen är nog överens om att han klarade att upprätthålla en viss distans till den. För övrigt blev han aldrig östtysk medborgare utan fick 1950 österrikiskt medborgarskap.

Hur som helst skrev han teaterhistoria i Berlin, på Berliner Ensembles scen Theater am Schiffbauerdamm. Bland skådespelarna där fanns bland andra Helene Weigel och, alltså, Gisela May.

Kurt Weill (född 1900 i Tyskland, död 3 april 1950 i USA; han var från 1943 amerikansk medborgare) var tonsättare. I den egenskapen samarbetade han under en relativt kort tid, 1927-1930, med Bertolt Brecht. Weills hustru, skådespelerskan Lotte Lenya, hör för övrigt också till dem som har gjort oförglömliga tolkningar av Brechts (och makens) verk.

Eftersom Gisela Mays ovan nämnda Brecht-LP genomgående har musik av Kurt Weill, är det lätt att räkna ut, att de sånger hon framför är skrivna under några korta år med 1930 som slutpunkt. Men vilka verk!

Jag har hört ”Surabaya-Johnny” och ”Bilbao-Song” ett oändligt antal gånger – och jag älskar dem, men varifrån kommer de? Jo, från ”Happy End” (1929). Den är en komedi i tre akter, som genom ämnesval och miljö (gangsters i Chicago) väl kan sägas ha vissa likheter med den vida mer beömda ”Tolvskillingsoperan”. Brecht har skrivit den tillsammans med Elisabeth Hauptmann (som här kallade sig Dorothy Lane), och musiken är alltså av Kurt Weill.

Ytterligare ett samarbete mellan Brecht och Weill var ”Staden Mahagonnys uppgång och fall” (”Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny”, 1930), en opera där Weill stod för musiken och tillsammans med Brecht skrev librettot. Även här rör vi oss i en krets av skurkar: Tre förrymda sådana, Trinity Moses, Leona Begbick och Fatty the Bookkeeper, hamnar i öknen och beslutar sig för att där bygga en stad, Mahagonny, som erbjuder den som kan betala allt tänkbart i fråga om sprit, spel och sex.

Tre sånger ur ”Mahagonny”, framför allt den berömda ”Alabama-Song”, finns med på LPn med Gisela May.

Hon avslutar med fyra sånger ur det mest berömda Brecht-Weill-verket av alla, ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”) från 1928. Här har Brecht arbetat utifrån en förlaga, John Gays ”Tiggarens opera”. I fallet ”Tolvskillingsoperan” ber jag att få hänvisa till en utförligare artikel under Kulturspegeln, Teater.

Sammantaget vill jag varmt rekommendera Gisela Mays tolkningar av de här nämnda (och även onämnda) styckena. Hennes framföranden präglas av både kraft och elegans, och hon har den skickliga skådespelerskans förmåga att framhäva textens och musikens dramatik utan att för ett ögonblick spela över. Hennes diktion är också utmärkt, vilket kan glädja lyssnare som i likhet med mig har tillräckligt mycket av skoltyskan i behåll.

Emil Hagström – en minnesutställning

Galago 2 2007

Jag har läst Galago mycket länge. Upplevt tidskriftens många olika format. Sett den skötas av olika redaktörer. Oerhört många av de svenska serieskapare, som i dag är etablerade och har nått stora framgångar, började sin bana eller har ett förflutet i Galago.

Jag hörde till dem som gladdes, när Galago togs över av Ordfront. Det kändes riktigt att det politiskt radikala Ordfronts utgivning vidgades också till utgivning av avantgardistiska serier.

Dess värre återstår i dag inte mycket av detta. Galagos stall av serieskapare är skingrade åt alla håll. Joakim Lindengren gav sig tidigt i väg och startade den egna serietidningen Kapten Stofil. Albumutgivningen finns på många olika håll: ”Kapten Stofil” kommer ut på Optimal, Daniel Ahlgren på Bakhåll och så vidare.

Men framför allt har Kartago tagit över som Sveriges ledande förlag för utgivning av seriealbum. Hos Kartago finns i dag Jan Stenmark, Martin Kellerman med ”Rocky”, Lena Ackebo, Charlie Christensens ”Arne Anka” och så de bästa norska serierna: ”Nemi” och ”Pondus”.

Det snöpliga – för Galago – är att Kartago leds av Galagos mångårige chefredaktör Rolf Classon.

Men också Galago kämpar på. Förlaget Galago, som numera är en etikett inom Ordfront, har gett ut Mariane Satrapis fantastiska självbiografiska svit (se Kulturspegeln, Serier), Jason Lutes ”Berlin – stad av sten”, Åsa Grennvall och Mats Jonsson, också Jim Meddicks ”Robotman & Monty”.

Seriebokklubben Galago är dock nedlagd, och tidskriften Galagos utgivning har dragits ner; jag antar att distributionskostnaden är en viktig bidragande orsak. Galago är numera en drygt 200-sidig serieantologi i bokform. Det går även att prenumerera: Tre sådana nummer per år kostar sammanlagt 349 kronor, vilket man sätter in på Galagos plusgiro 957 900-4.

Nummer 2 2007 (volym 90, 29nde årgången) hör kanske inte till de allra starkaste, vilket inte nämns för att avskräcka någon från att prenumerera. Där finns i och för sig gamla galagobekanta som Lars Sjunnesson, Gunnar Lundkvist, Simon Gärdenfors och David Liljemark, men inget av deras bidrag hör till det allra bästa av dem jag har läst. Joakim Pirinen med ”Pirinens sextontusenfemhundrade dröm” är ett undantag i den kategorin. Liv Strömquists ”Historiens mest provocerande pojkvänner!” är inte så dum den heller.

Benjamin Stengård, med galagoförflutet, har rent av åstadkommit en intressant historia med ”Beläte”.

De som är nya för mig gör mig i allmänheten besviken. Det gäller till exempel Sara Granér, Hanna Petersson och Marcus Ivarsson. Fabian Göransson (med ”När djävulen skapade världen”) gör mig åtminstone nyfiken. Också Tom Karlsson har talang – men jag vill se mer, innan jag avger något slutgiltigt omdöme.

Av de introducerade utlänningarna gillar jag inte Jarmo Latva-Nikkola och tycker direkt illa om Johnny Ryan. Gabrielle Bells bidrag var heller ingen höjdare. Edmond Baudoins ”Hamnen” har en särpräglad tecknarstil, men jag grips inte av historien. Thomas Ott har också en utstuderad tecknarstil i ”The Hook”, men är i all sin knapphet mycket bättre. (Lägg märke till att Gunnar Lundkvist har gjort en cover i samma nummer.) Vincent Vanolis ”Tårar i glasrutan” är också läsvärd.