22 kommentarer

1. Intressant att en annars lugn och sansad debattör antar en sådan aggressiv hållning mot icke-ester i denna ”konflikt” (aggression).

   Esternas och övriga balters naziparader sedan självständigheten nämner du inte alls inte heller behandlingen av ”ryssarna” (samlingsbegrepp i Estland för Ukrainare ryssar vitryssar Georgier Armenier judar etc) eller ”negrerna” som de kallas populärt som en för kortning av ne-gr ”främlingar” vilket också står stämplat i deras pass.

   ”Främlingar” är de inte mer än vad fransmän är i Korsika eller londonbor i Wales, Estland har varit Ryskt längre än dessa, sedan 1721 förutom en kort period 1921-1940 och en överväldigande majoritet av den ryska intelligensian i landet var för självständigheten.

   Att skända dessa gravar och förnedra monumentet (som f.ö bär ansiktet av en etnisk est)över de 30 miljoner ryssar som mördades i kampen mot fascismen är så skamligt och ofattbart att jag inte förstår din hållning oavsett ditt ursprung eller etnicitet, inte heller med tanke på att en majoritet Ester var emot aggressionen.

   En populär amerikansk skribent uttrycker det så här:
   ”
   The pro-Nazi apartheid regime of Estonia is tolerated and supported by the West because the US and NATO needs an anti-Russian Estonia. The neocon flagship, the Wall Street Journal (30 April 2007, Estonia and the Bear), encouraged the Eestlanes to escalate their conflict with their Eastern neighbour. Once this newspaper pushed the Iraqi WMD threat, now, it decries “Russian involvement”: “Some of the 1,000 rioters arrested arrived only in recent days from Russia”, “The real inspiration was Moscow”.

   This is far from true. Russia is doing good business with Estonia. Independent Estonia is rather useful for Russia, as a nearby banking centre, a good place for transhipping, for small import-export operations, for popular tourism. Russian businessmen send their oil via Estonian harbours and develop its infrastructure, use Estonian airline connections and build tourist projects. Russia does not want trouble in Estonia.

   The Wall Street Journal and its neocons have no moral considerations; they preach human rights when it suits them, and ignore their breach when it fits their plans. They write: “[Estonians] insist, not unreasonably, that Russians learn a few words of their language to gain citizenship.” This is a lie. All inhabitants of Estonia know enough of the native language, but they can’t pass the test as its purpose is to deny equality to non-purebred Eestlanes. “And the majority of Latvian and Estonian Russians have gotten their citizenship”, says the WSJ, and this is another lie. Estonian apartheid is real, and it is obvious, but the neocons ignore it.

   The Estonian PM Ansip explained his actions by the urgent need to rid central Tallinn of the graves of “marauders, drunkards and occupants”. His actions were applauded by the Wall Street Journal: “The Estonian government transferred the bronze statue of a Red Army soldier and exhumed remains of Soviet troops to a military cemetery near the capital. Estonians are generous to keep them at all: France doesn’t have a memorial to the Nazi occupation.”

   Who was buried there? The Unknown Soldier’s Tomb was a common grave of 12 Soviet soldiers who perished while taking Tallinn from the Germans. One of the twelve was a twenty-year-old Jewish girl soldier, Nurse Elena Warshawsky, born in Ukraine. Her revolutionary father Moses called her Lenina, but she preferred her less exotic name. She was killed in action on September 23, 1944. She was not an occupant; she was a young woman who died fighting the Nazis. Now her remains and the remains of her eleven comrades-in-arms have been removed by a tender Estonian bulldozer, while she is compared to the Nazis by the neocon WSJ.”

   Comment by mia — 2007 05 07 13:14 #

2. Och så detta:

   Estonians may learn much from their neighbour, Finland. In the 1930s, the Finns embraced an ambitious anti-Russian policy, to the great pleasure of the neocons’ spiritual fathers. They paid for it with two lost wars and a chunk of lost territory. After this painful lesson, Finland swapped its Mannerheim’s Line of confrontation with Russia for the Paasikivi Line of friendship with Russia. Finland has never had reason to regret it. The country flourished, prospered on its transit trade with the USSR, and afterwards with the new Russia. Finland stayed out of NATO, out of anti-Russian blocs, and remained perfectly independent, free and prosperous.

   The external anti-Russian course of the present Estonian leadership is inherently connected with their internal apartheid. Unless Estonians change both, the days of their independence are numbered. One fine day, when the US tanks move in to establish “democracy” in Teheran, a Russian airborne division may provide an asymmetric answer by removing the apartheid regime in Tallinn. Great countries have their ways, and Russia may learn from the US treatment of independent and hostile Panama. The passage to the Gulf of Finland is no less important for the Russian fleet than the passage through the Panama Canal is for the American Navy. Unless the Estonian leadership wants to share the fate of President Manuel Noriega they should give thought to whether the US will fight for them. The Eestlanes will always have the Russians for their neighbours, unless they plan a great trek to Manitoba. The elimination of apartheid and the establishment of a Paasikivi Line of friendship with their great Eastern neighbour will guarantee Estonian independence better than NATO and the WSJ neocons.

   Comment by mia — 2007 05 07 13:29 #

3. Till Mia: Ditt inlägg, allra minst de långa citaten, imponerar inte på mig. Parallellerna mellan amerikansk och rysk intresse- och maktpolitik är rent osmakliga. Skulle alltså USAs beteende – som jag i alla de här avseendena avskyr – rättfärdiga Rysslands?

   Du kan heller inte tillräckligt mycket om de delar av Estlands historia som du försöker åberopa. När Estland efter första världskriget fick sin självständighet, fanns det visserligen minoriteter (utöver den ryska även till exempel en tysk och en svensk) i landet, som i den nya konstitutionen för övrigt gavs omfattande språkliga och kulturella rättigheter. Men den dåtida ryska minoriteten var försvinnande liten, om man jämför med den i dag, som är en effekt av Stalins folkomflyttningspolitik: områden som Estland skulle gradvis förryskas för att mer effektivt kunna hållas kvar inom sovjetväldet, ester sändas i väg till avlägsna områden, företrädesvis fångläger i Sibirien. Under självständighetstiden mellan de båda världskrigen var Estland – trots sin långa historia under främmande välden – tämligen homogent estniskt, och det är därför helt irrelevant att komma dragande med att Estland under en lång period i historien lydde under Ryssland – lika irrelevant som att landet också har styrts av Sverige och Tyska Orden.

   Jag har i andra sammanhang själv skrivit om andra aspekter av Estlands historia, inte heller förskönat den. Självfallet fanns det i självständighetstidens Estland, liksom i stora delar av det övriga Europa (även Sverige), på 1930-talet bruna strömningar, men lika fullt hade det mycket breda estniska motståndet mot sovjetannekteringen och Röda arméns intåg i den andra omgången till allra största delen som bakgrund den ganska begripliga önskan att själva få bestämma i sitt eget land. Hur stalintiden upplevdes i Baltikum kan du läsa om i min recension av Sandra Kalnietes bok om deporteringarna i Lettland, snarlika dem i Estland. Du hittar recensionen under Kulturspegeln ovan. Läs gärna också den recenserade boken!

   Comment by Enn Kokk — 2007 05 07 14:21 #

4. Även om dagens estniska ryssar kom till Estland på grund av omflyttningspolitik så har de bott där länge och många är födda i Estland. De har dock svårt att få medborgarskap, när de inte beviljas sådan grundläggande förutsättning för att delta i politiken tycker inte jag att det är så konstigt att de inte har hela förståelsen gentemot de etniska esterna.

   Comment by Katarina — 2007 05 08 16:06 #

5. Hej, tydligen är allt väl. Har du nu en pacemaker?
   Mia för väl fram en del värt att tänka på. Själv tänkte jag innan hon åberopade de amerikanska citaten, att vissa saker kanske hängde ihop. Vem hotar vem? För ledarredaktionerna i våra tidningar är det självklart. Det är som att trycka på en knapp. Historiska orsaker.
   Men är det inte Ryssland som hotas? T ex planerna på en antimissilbas 30 mil från oss i Skåne. Läste Putins tal i München – i tysk översättning. Det mesta kunde man hålla med om, t ex det orimliga i att missilerna skulle vara avsedda för ev kärnvapenangrepp från Nordkorea eller Iran. Han undrade varför Nordkorea skulle skicka raketer hela vägen över Sibirien och Ryssland och sen Europa för att komma åt USA! De närvarande US-generalerna blev visst under hans tal högröda i ansiktet, men försökte efteråt skämta bort det hela.
   Planerna på statyflytten i Talinn diskuterades flera månader. Men när presidenten var mot liksom opinionsundersökning visade på stort motstånd också i befolkningen, trodde jag att förnuftet (det estniska) skulle segra. Kan ett stöd från Washington ha inverkat?
   I så fall beklagligt för både ester och ryssar i Estland. Borde inte ett litet land (som också Sverige) försöka ha fred med sina minoriteter och grannar?

   Comment by Sixten Andréasson — 2007 05 08 16:20 #

6. Till Katarina och Sixten Andréasson: Jag hör, vill jag ännu en gång påpeka, till den grupp som liksom den estniske presidenten Toomas Hedrik Ilves (före detta partiledare för socialdemokraterna i Estland) inte förordade en flyttning av monumentet. Mer aktivistiska krafter i den estniska regeringen drev dock frågan i en annan riktning. Men att tro att USA skulle vara inblandat i den här frågan är nog att ta i – jag som känner stämningarna bland många ester bättre är övertygad om att aktivisternas (i det här fallet) handlande mer är ett uttryck för djupa känslor som har sin bakgrund i upplevelsen av sovjettiden. Och vad jag har försökt göra är att förklara, varför esterna reagerar på det här viset.

   Katarinas påpekande av hur många ryssar upplever sin tillvaro i Estland är absolut värt att beakta – jag har själv i olika skeden av frigörelseprocessen i Estland arbetat aktivt för en bättre integration av ryssarna. Dock finns det där omständigheter, som är svåra att övervinna: en stor del av Estlands ryskättade befolkning bor till exempel i ett par stora nästan helt ryskspråkiga enklaver, vilket inte gör det lätt för dem att integreras med esterna. Dessutom finns det bland en del av ryssarna en sturig motvilja mot att bli integrerade; en del av den gruppen har för övrigt själva aktivt valt ryskt medborgarskap och pretenderar inte ens på att få bli estniska medborgare.

   Det som gör den här frågan så inflammerad bland esterna är att de är väl medvetna om att en mycket stor majoritet av Estlands ryssar inte finns i landet genom historisk hemortsrätt utan på grund av Stalins folkomflyttningspolitik. Märk att de ryssar, som var födda under självständighetstiden (och alltså då var estniska medborgare) och deras efterkommande omedelbart beviljades medborgarskap i den återuppståndna estniska republiken.

   Comment by Enn Kokk — 2007 05 08 17:48 #

7. Roligt att du är på fötter Enn – och dessutom genast kastar dig in i den utrikespolitiska hetluft där de vassa knivarna yr.
   Du skriver bl a om esterna (inklusive ”etniska” ryssar i Estland)och deras kunskaper om den egna historien (eller det som genom föräldrars emigration blivit den ”egna historien”)

   Jag kan förstå att frågan kan upplevas som komplicerad. Det pågick ju flera krig i det stora kriget. Alla allianser stämde inte alltid med den egna nationella kampen för suveränitet och frihet. Ja i vissa fall -som i fallet med Finland under fortsättningskriget – övergick den nationella försvarsstriden till ett anfallskrig
   långt bortom de egna gränserna. Eller
   ta indiernas situation i det engelska imperiet, Skulle de avstå från den egna befrielsekampen för att rädda sina kolonialherrar?

   Som människa och humanist kan man så här efteråt känna en stor glädje över att nazismen och dess ras- och övermänniskoideologi gick i graven – och samtidigt också känna sympati och vördnad för de 226.000 ryska soldater som med sina liv bidrog till att rensa det baltiska området från den historiens hydra som nazismen utgjorde. 226.000- det var flera döda än vad USA hade under hela världskriget.

   Men jag kan självfallet förstå att esterna i gemen såg på saken utifrån ett annat perspektiv, och upplevde hur den ena ockupationsmakten ersattes av den andra.

   Jag hade en gång ett snack med en framstående estniska
   (jag vill låta henne vara anonym, eftersom hennes namn inte har någon betydelse i sammanhanget). Jag framhöll att hon under krigsåren hade ett arbete på den amerikanska legationen i Stockholm. Jag var nyfiken på vad hon hade sysslat med där. Hon svarade mig att hon aldrig hade vågat berätta för sina estniska landsmän om den här anställningen. Anledningen? Ja, amerikanerna var ju på ”fel sida”, dom var ju med ryssarna under kriget, och stödde ryssarna på alla sätt. Hon ville att alltså inte avslöja att också hon hade arbetat för ”fienden”.

   Måhända är den här historien en illustration på hur knepig statyaffären i Tallin kan vara för den som vill gå tilbaka till historien.

   Anders T-berg

   ingen e-mail-adress tack.

   Comment by anders thunberg — 2007 05 08 22:15 #

8. För det första har aldrig ett land en totalt enig befolkning. Det finns alltid avvikare, åt alla håll och kanter. Ett lands internationella politik, eller tom inrikespolitik, kan inte bara diskuteras i namn av enskilda invånares åsikter och känslor, utan den måste nästan handla om den officiella politiken, de mått och steg regimer, valda eller diktatoriska, har vidtagit. Det är den politiken som kommer att bestämma historien, inte om det fanns folk som ogillade politiken ifråga. Det är den politiken som kommer att bemötas av andra regimer och påverka vad dessa gör och vilka åtgärde de vidtar.

   Det hjälper exempelvis inte att det fredan från början fanns amerikaner som var kritiska till anfall på Irak, eller att det idag finns gott om amerikaner som ogillar Irakkriget, man kommer att säga att ”USA startade Irakkriget genom sitt oprovocerade anfall”. Det spelar ingen roll att många tyskar faktiskt inte var nazister och inte stödde Hitler, man kommer ändå att anse att det var Tysklands aggressiva utrikespolitik som orsakade, eller ledde fram till andra världskriget.

   Därmed kommer min fråga till Enn: Ett tyskt anfall på Sovjet låg i luften före Ribbentrop-Molotovpakten, av förklarliga skäl, alla europeiska stater förväntade sig närmast ett sådant. Vilken ståndpunkt intog den estniska regimen inför detta perspeltiv? Vilka sympatier uttryckte den och vilken sida stödde den, ryssarna eller tyskarna?

   Comment by Kerstin — 2007 05 08 23:11 #

9. Tack för ett bra svar Enn, jag har själv inte så stora kunskaper om själva integrationen av ryssarna mer än att jag besökt Estland och träffat en rysk familj boende där. Det var i början på nittiotalet och det framstod som nästintill omöjligt för en rysktalande att få medborgarskap även om man var född i Estland. Som jag förstod var det också ganska många människor det rörde sig om och fortfarande rör sig om. Jag tycker det är mycket problematiskt med en stor del av befolkningen som inte kan få medborgarskap.

   Här och i en annan kommentar på en sida som du länkade till i ditt inlägg så verkar det som att det är möjligt att få medborgarskap om man är född i landet eller talar estniska. Men är det verkligen så lätt? Om det är så lätt varför har så många inte fått medborgarskap? Hur många är det?

   Comment by Katarina — 2007 05 09 0:11 #

10. Och alla lyckönskningar efter operationen!

    Comment by Katarina — 2007 05 09 0:12 #

11. Intressant diskussion! Det är inte svårt att förstå den estniska ståndpunkten, men som Dr Phil brukar säga: funkar det? Jag är ingen vän av Philip McGraw i stort, men det är en pragmatisk hållning som jag gillar.

    Ryssland är en jätte i förhållande till oss andra smånationer. Dessutom en inte helt demokratisk jätte. I det här läget måste vi alla envetet försvara demokratin och i övrigt praktisera försoning. Att utmana tjänar inget till. Dialog, dialog, och åter dialog. Och i vissa fall en enad front när det verkligen krävs.

    Comment by Exonymia — 2007 05 09 9:59 #

12. Till Anders Thunberg: Också jag har ju – för övrigt i likhet med Estlands president, den före detta ledaren för socialdemokraterna, Toomas Hendrik Ilves – förordat att minnesmärket borde få stå kvar. Men jag har också försökt tolka många estländares känslor: De bland esterna som inte ville ha Hitler ville för den skull inte nödvändigtvis ha Stalin; tvärt om utgjorde kommunisterna efter ett misslyckat försök till statskupp 1924 redan sen tidigare ett näraliggande hot. I den lettiska EU-kommissionären Sandra Kalnietes gripande bok ”Med högklackade skor i Sibiriens snö” (se ovan under Kulturspegeln) finns en intressant vädjan till en västeuropeisk publik; boken har bland annat fått ett litterärt pris i Frankrike – ungefär så här: Jag förstår innerligt väl att människor i länder, som utsattes för tysk ockupation, vänder sin vrede mot tyskarna och nazisterna. Men försök förstå också oss balter – för oss var det ryssarna och kommunisterna som spelade en motsvarande roll.
    Glöm till slut inte vilket litet folk, utsatt för historiens kastvindar, esterna var och är.

    Jag har själv läst den estniska pianisten Käbi Lareteis självbiografiska böcker – har dem samtliga i bokhyllan – och vet följaktligen att hon arbetade hos amerikanarna. Några av dem har jag också recenserat – se mer under Kulturspegeln!

    Comment by Enn Kokk — 2007 05 09 11:16 #

13. Till Kerstin Berminge: Estland drabbades som många andra länder i mellankrigstidens Europa av tidens bruna idéer. För att göra en lång historia komprimerad: Estland fick efter upprepade försök från sådana aktivisters (de så kalalde ”vapsarnas”) sida genom folkomröstning en författning med korporativa inslag. Den sittande presidenten Konstantin Päts, ledare för ett högerinriktat bondeparti, grep då själv den makt den nya författningen gav presidenten – och lät bland annat fängsla de ledande ”vapsarna”. Estland hade sålunda under perioden före andra världskriget ett aukotoritärt styre men kan knappast karaktäriseras som en diktatur i nazitysk mening.

    I Estland fanns, allt sedan ett försök till kommunistisk och prosovjetisk statskupp 1924, en utbredd misstro både mot kommunisterna och mot den store grannen i öster.

    Men det betydde omvänt inte att esterna i gemen var tyskvänliga. I Estlands historia var den tyska godsägaradeln det avskydda herrefolket. I den estniska historieskrivningen har Jüriöö (Georgsnatten) en nästan mytologisk ställning: den förslavade estniska lantbefolkningen startade den 23 april 1343 ett heroiskt uppror mot de tyska länsherrarna: dödade, stack godsen i brand; upproret startade förresten i mitt gamla hemlän Harjumaa på den estniska nordkusten öster om Tallinn. Men upproret slogs förstås ner och upprorsmakarna straffades grymt.

    En liten språklig illustration. Substantivet ”tysk” heter på estniska ”sakslane” (alltså samma ord som sachsare, saxare), adjektivet ”tysk” ”saksa”. ”Herrar” (i en mycket distanserad och avståndstagande mening) heter på estniska ”saksad”, singularis ”saks”.

    Vad som kanske inte är allmänt känt här i Sverige är att den tyska godsadeln tilläts att sitta i orubbat bo samt styra och ställa också under den långa period, då Estland lydde under Tsarryssland.

    De tyska godsherrarna utgjorde fortsatt ett stort problem, när Estland efter första världskriget vann ställning som självständig republik. Under ledning av det då mycket stora socialdemokratiska partiet genomförde parlamentet en radikal jordreform: De balttyska godsen fick behålla en kärna av sina jordegendomar men resten av deras marker fördes över till självägande estniska bönder.

    När Estland i freden i Tartu mellan Estland och Sovjetunionen (februari 1920) fick sin gräns reglerad mot Ryssland/Sovjetunionen, blev den estniska republiken språkligt i stort sett homogent estnisk; den ryska minoriteten var mycket liten, en bråkdel av antalet ryssar i dagens Estland – de senare är nästan alla en effekt av Stalins folkomflyttningspolitik. Inte heller fanns det någon estnisk enklav på andra sidan gränsen att eventeullt erövra. Estlands främsta strävan före andra världskriget var sålunda att hålla sig utanför eventuella konflikter. Man gjorde en del (misslyckade) försök att bilda någon form av försvarsallians med de övriga baltiska staterna plus eventuellt Polen – att bilda allians med Hitlertyskland var det aldrig tal om.

    Comment by Enn Kokk — 2007 05 09 12:20 #

14. Till Katarina: Estland har cirka 1,3 miljoner invånare, av vilka 68 procent är ester och 28 procent ryssar. Drygt 40 procent av den ryskspråkiga befolkningen är i dag estniska medborgare. Redan när den estniska republiken återupprättades, fick de ryssar, som hade varit medborgare i den förra estniska republiken samt deras efterföljande, estniskt medborgarskap, och sen har en växande andel av de övriga ryssarna gradvis fått medborgarskap. 20 procent av ryssarna i Estland har aktivt själva valt ryskt medborgarskap – de önskar således inte estniskt medborgarskap. De kvarstående 40 procenten betraktas som statslösa. De har samma sociala rättigheter som de estniska medborgarna, ockå rösträtt i kommunalval men alltså inte i riksdagsval. Gruppen av statslösa krymper år för år genom att allt fler av dem ansöker om och på vissa kriterier, främst ett språkprov, beviljas estniskt medborgarskap.

    Varför fortfarande 40 procent är statslösa har flera orsaker. En sådan är det jag tidigare har nämnt, att ryssarna huvudsakligen bor i två stora ryskspråkiga enklaver. En finns i Tallinns betongförorter, men om dessa ryssars gradvisa integration finns det ändå hopp, eftersom de bor i huvudstadsregionen med dess mer rörliga sociala liv – i Tallinn finns också många ryska företag och företagare, som kan tänkas hjälpa till med nödvändiga jobb. Värre är det i det näringsmässigt mycket mer underutvecklade och starkt förryskade nordöstra Estlad, främst sträckningen mellan Narva och Sillamäe. Vilka ska de här ryssarna, även om de går någon kurs, tala estniska med? Var ska de hitta arbetsplatser där det även jobbar ester?

    Som synes är de problem jag pekar på inte helt artskilda från det invandrare och flyktingar upplever i ghettoiserade områden i våra svenska storstäder.

    Ändå känner jag, utan att vara överoptimistisk, visst hopp inför framtiden. Redan medan jag var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare träffade jag många ryska ungdomar som talade god estniska i den estniska motsvarigheten till vårt SSU – det socialdemokratiska ungdomsförbundet i Estland hade en av sina allra största klubbar i det ryssdominerade Sillamäe och har fortlöpande också haft ryssar i sin ledning.

    När jag nu i radio och TV, i program om det omdiskuterade monumentet, har hört intervjuer med ryssar, har många av dem genomförts på estniska, i och för sig av växlande kvalitet men ändock. Det sker i accelererande takt en integrationsprocess, där naturligtvis ett bärande element är, att de som bor och arbetar i landet också måste kunna tala landets språk, estniska.

    Något som naturligtvis var mycket stötande för esterna var att ryssarna, av esterna betraktade som främmande erövrare, under sovjettiden ofta över huvud taget inte hade i sin föreställningsvärld, att de kanske borde lära sig det språk som talades i det land, dit de hade kommit för att bo. Den här attityden levde kvar också efter det att Estland på nytt blev självständigt, vilket starkt har bidragit till animositeten mellan ester och ryssar. Men den håller alltså på att ändras. Många ryska föräldrar har till exempel, för att underlätta för nästa generation, börjat sätta sina barn i estniska skolor och daghem.

    Min erfarenhet från Estland – och jag har verkligen varit där många gånger – är att man ofta finner mänskliga kontakter och band, som bortser från om man är est eller ryss. När jag (redan 1985) för första gången efter familjens flykt under andra världskriget besökte min lilla hemby Juminda, fanns där en enda ryss, som otvunget umgicks med de andra byborna – på estniska. Han var helt accepterad av de estniska byborna. Mig bjöd han på kalja. Och en av mina egen kusiner, också boende i byn, hade under sin militärtjänstgöring utanför Estland träffat en ukrainska och gift sig med henne. Han är numera död, men jag skickar fortfarande julkort och påskkort till henne.

    Comment by Enn Kokk — 2007 05 09 14:58 #

15. Till Exonymia: Jo, det hade varit bättre med mer dialog mellan ester och ryssar än med den demonstrationspolitik, som nu praktiserades.

    Comment by Enn Kokk — 2007 05 09 15:09 #

16. Tack för långt svar. Vill avslutningsvis bara protestera på en punkt. Du skriver:
    Skulle alltså USAs beteende – som jag i alla de här avseendena avskyr – rättfärdiga Rysslands?
    Det gör det förstås inte, men det kanske förklarar en del.
    Håller annars med om ditt ställningstagande i den här frågan, samt om innehållet i din sista kommentar. Vapenskrammel är alltid illa.

    Comment by Kerstin — 2007 05 10 10:34 #

17. Till Enn Kokk:

    Härom dagen skrev jag på prov en liten text i liknelseform om det här förloppet och dess bakgrund. Jag lämnar en länk dit; misstycker du så är det ju bara att ta bort den.

    http://www.bodilzalesky.com/blog/2007/04/29/en-liknelse/

    Hälsningar Bodil Zalesky

    Comment by Bodil Z — 2007 05 10 17:23 #

18. Tror jag förstår dina förklaringar av hur ester (många av dem) tänker i de frågor som aktualiserades av statyflytten och kände viss sympati med dig och dina tidigare landsmän. Men under förra natten besöktes jag av ”djävulens advokat”. Varför inte tvärtom?
    Din argumentering blev för mycket – försök till statskupp av kommunister 1924 och hur ryssar uppträtt därefter. En nu död estnisk vän sa ibland: ”ryssjävlarna” , som jag uppfattade som ironisk anspelning på många av de tidigare landsmännens uppfattning.
    När du försvarar Estlands politik mot den ryska minoriteten läggs mycket av skulden på just ”ryssjävlarna”. De vill kanske inte integreras och de är oönskade eftersom Stalin hade en folkomflyttningspoltik osv.
    Men Stalin dog 1953 och de kan väl inte rå för hans handlingar?
    Sverigedemokraterna resonerar faktiskt liknande om invandrarna i Sverige. De passar inte här och de kom hit på grund av en felaktig politik De vinner röster och ett skrämmande men inte orealistiskt scenario är att flera partier tar över deras syn.
    Uppfattar ett rätt fanastiskt rysshat hos en del ester och som tycks uppmuntras av den nuvarande ledningen. Sådant gör folk blinda och kan leda till att de blir utnyttjade av annan makt.

    Comment by Sixten Andréasson — 2007 05 10 20:38 #

19. Till Sixten Andréasson: Jo, Stalin dog 1953, men varken folkomflyttningen till Estland eller diktaturen tog ju slut då, och inte heller fick esterna sin efterlängtade självständighet förrän relativt nyligen.

    Det tar tid att vända misstro till förtroende.

    Comment by Enn Kokk — 2007 05 10 21:14 #

20. Tack än en gång för ett långt och informativt svar. Men jag måste säga att jag i förstonde kände som Sixten, att du förminskade agg mot ryssar och la skulden på dem. De enskilda personerna som bor i Estland kan ju inte hållas ansvariga för det sovjetiska styret. Om man ska se på det ur ett demokratisk synsätt så är stater ansvariga och individers rättigheter kan bli kränkta. Och jag anser nog inte att Estland gjort tillräckligt för att integrera ryskspråkig befolkning. Att 40% av en minoritet är statslösa är inte värdigt. Om man är lågutbildad och inte känner sig välkommen kan det vara svårt att lära sig ett nytt språk med annat alfabet.

    Comment by Katarina — 2007 05 13 0:15 #

21. Till Katarina: Så är det naturligtvis, och jag har ju själv pekat på faktorer som boendet i enklaver som hinder för integration. I början av självständigheten la desutom den utbredda fattigdomen, också hos staten, hinder i vägen för bred undervisning i estniska för ryssar. I dag borde staten ha råd att göra mycket mer, men nu finns det ett annat hinder för detta: den platta statsskatten, som några av de ledande partierna i nyliberal anda har infört: samma låga stattskatt oavsett inkomst.

    Och det går säkert att hitta mer att kritisera.

    Comment by Enn Kokk — 2007 05 13 8:31 #

22. ”Därmed kommer min fråga till Enn: Ett tyskt anfall på Sovjet låg i luften före Ribbentrop-Molotovpakten, av förklarliga skäl, alla europeiska stater förväntade sig närmast ett sådant. Vilken ståndpunkt intog den estniska regimen inför detta perspeltiv? Vilka sympatier uttryckte den och vilken sida stödde den, ryssarna eller tyskarna?”
    Att nazityskland och Sovjetunionen inte verkade gilla varandra pre-Molotov-Ribbentroppakten är det ingen tvekan om. Däremot var det ju knappast så att Europas länder förväntade sig ett stundande krig mellan de två inom kort. Bla låg ju Polen ivägen för något sådant företag, och det landet var ju faktiskt någerlunda stort med en överskattad militärmakt. Därför har jag svårt att tänka mig att tex de baltiska staterna skulle ha valt någon sida. Deras situation påminde ju snarare om Polen, omgiven av hotfulla stormakter. Som Enn skriver så var ej heller tyskarna särskilt populära i baltikum. Ett exempel är ju att många av de fascistiska organisationer (som däremot var små och i regel förbjöds) som fanns i baltikum, förenade antisemitism, med ännu kraftigare tyskhat.

    Comment by Niklas — 2007 05 18 11:41 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.