Melodikrysset nummer 43 2014

26 oktober 2014 15:41 | Barnkultur, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Bytet av pacemaker på Akademiska har gett mig livslusten tillbaka – jag känner mig upprymd av att den där viktiga pumpen åter går som den ska. Och tack alla ni som har kommit med uppmuntrande tillrop.

I morse sov jag fram till starten av Godmorgon världen i P1, och efter en långsam njutningsfull frukost med tre morgontidningar kände jag lust att, en dag för sent, lösa Melodikrysset.

Så här jag på banan igen. Med Elton John utropar jag ”Home Again”.

Veckans för mig enda riktigt svåra fråga var den om namnet på en TV-serie – jag ser nästan aldrig på sådana, allra minst sådana som går i TV 4, så det var inte ledtråden om en exotisk ö utan två ledbokstäver jag fick till som hjälpte mig på traven. ”Lost” heter tydligen den här serien.

Eftersom jag, barnslig som jag är, inte kan tänka mig en julafton utan Disney i TV och jag dessutom har sett hela hans version av ”Askungen” ett antal gånger, hade jag däremot inga som helst svårigheter att känna igen musiken från partiet då mössen ses sy den balklänning som kommer att göra Askungen till kvällens prinsessa. För att förvilla oss lite fick vi i dag höra melodin med Gävle symfoniorkester.

Men jag har favoriter också i mer närproducerad barnkultur. En av dem är norrmannen Alf Prøysen, som skulle ha fyllt 100 i år, om han fortfarande hade levat. I dag spelade Anders Eldeman en av hans barnvisor som inte är lika spridd som en del annat av honom här i Sverige:

Teddybjørnens vise

Jeg er en gammal teddybjørn så snill som bare det,
og hver gang jeg skal brumme litt, begynner jeg å le.
Det har jeg lært av Marian, d’er hun som eier meg,
og ingen kan vel tøyse sånn som Mariann og jeg.

Når Marian har lagt meg, og jeg vet at det er kveld,
så brummer jeg en vise jeg har diktet av meg selv,
og visa kan jeg synge på en gammal melodi
fra dengang jeg var storgevinst på Sirkus tivoli.

Det var et veldig tivoli med lamper og musikk,
og jeg var syk av lengsel hver gang karusellen gikk.
Jeg tenkte: Jeg vil håpe den som vinner meg i kveld,
har penger nok t’å ta meg med å kjøre karusell.

Så kom ei lita jente bort, og det var Marian,
med fullt av blanke penger i ei brun og lita hånd.
Hun kjøpte mange lodder, og jeg tenkte: Nei, å nei,
så moro det skal bli å kjøre karusell med deg.

Men plutselig så kvakk jeg i, for vet du hva hun sa?
”Nå har jeg ingen penger mer, men jeg er like gla’.”
Jeg brummet da jeg hørte det og tenkte; Isj a meg,
da vil jeg heller vinnes av en rikere enn deg!

For mange kjøpte lodd på meg, til slutt en gammel mann,
og aldri har jeg sett så mange penger som hos ham,
men enda var’n sparsom, og jeg tenkte: For et hell!
Han sparer slik at han og jeg skal kjøre karusell.

Og da jeg skulle trekkes, vet du hvem som vant meg da?
Jo, det var han med pengene, og spør om jeg var gla’!
Nå får jeg kjøre karusell! Men vet du hva jeg fikk?
Et gråpapir rundt magen før han tok meg med og gikk.

Jeg ble’kke pakket opp engang, han la meg på et kott.
Og jeg som trodde rike bamser hadde det så godt!
Da hadde det vært bedre å bli vunnet av en venn
som ikke eide penger, men som elsket en igjen.

Slik lå jeg lange ti’er, men en dag tok han meg ned
og la meg bak i bilen sin og kjørte til et sted.
Ja, det er nesten underlig at sånt no’ hende kan,
for den som pakket opp meg det var lille Marian.

Og han var hennes bestefar og tok henne på fang.
”Nå skal du få en teddybjørn i fødselsdagspresang!”
Og Marian var ellevill, hun danset og hun sang,
og jeg fikk snurre rundt og rundt for aller første gang.

Og siden har jeg snurra nesten mere enn jeg vil,
for Marian er ikke den som lar meg ligge still.
Og sløyfa mi har Tassen spist, og håra skreller a’,
Men det gjør ingen verdens ting, jeg brummer og er gla’.

For hvis jeg mister større ting, som hue eller ben,
tar Marian en hyssigstump og syr dem på igjen.
Og det er mye bedre enn å legges vekk et sted
med silkebånd om halsen sin – og aldri være med.

Jag har aldrig träffat Prøysen personligen, men jag blev tidigt bekant med hans verk bland annat genom gamla Folket i Bild, vars ombud jag var i unga år. Och sen har jag skaffat mycket Prøysen åt våra barn.

När jag, långt senare, blev de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, var jag ofta i Oslo på sammanträden och valvakor och sessioner med Nordiska rådet. Då passade jag alltid på att kamma igenom skivaffärerna i jakt på prøysenskivor jag inte hade, och på ett av Arbeiderpartiets landsmöten hittade jag på ett bokbord en fyrbandsutgåva av hans sånger. Prøysen var en kär medarbetare i partiorganet Arbeiderbladet, och på Arbeiderpartiets kongresser sjöngs alltid hans sånger unisont – alla kunde dem utantill.

Förlåt denna långa utvikning, men mitt nyrenoverade hjärta slår extra för Prøysen, hans visor och även prosa.

Jag tar mig friheten att fortsätta på det här spåret.

Under en alltför kort tid startade och drev den svenska arbetarrörelsen ett eget skivbolag, a disc, i vars utgivningsråd jag satt. Bland dem vi gav ut fanns nästan allt av och med den mångbegåvade skådespelaren Allan Edwall, som också visade sig vara en mycket talangfull vismakare. I veckans Melodikryss fick vi höra hans ”Kom”, fast med Östen Eriksson, känd från gruppen Östen med resten. Hans Allan Edwall-CD heter ”En rektig kär”.

Carl Anton (Axelsson), som vi i dag hörde i hans fina ”Om maskros och tjärdoft”, har jag dels mött uppe på den socialdemokratiska partiexpeditionen, då han var där för att träffa Mona Sahlin, dels hört på socialdemokratiskt valmöte i Stockholm.

Om jag nu fortsätter med ”I rosenrött jag drömmer”, tror ni väl att jag ska komma med något mer politiskt. Men Gustaf Torrestads insjungning kom redan 1948 då jag bara var en pojke, och den här sången hade inga politiska förtecken. Senare lyssnade jag också, och lärde mig uppskatta, den på franska, ”La vie en rose”, sjungen av Édith Piaf. Fast i dag hörde vi den i en instrumentalversion.

Ännu äldre, från 1937 (på film; på skiva kom den 1938) är ”Han hade seglat för om masten”. Den sjöngs då av Harry Brandelius, men i dag fick vi höra den i en lite för hurtig dragspelsversion med Veikko Aaremuinen.

Den sägs ha utländsk förlaga, men det har definitivt Gyllene Tiders ”Marie i växeln”: Mickey Japp’s ”Switchboard Susan”, inspelad 1979 av Nick Loewe.

Dagens melodifestivalare var ”Främling”, som Carola vann med 1983 och som sen kom trea i Eurovision Song Contest.

Internationell framgång har ju också Ace of Base haft med ”All That She Wants”.

Vi får väl hoppas att det senare också gällde den dam Katy Perry sjunger om i ”I Kissed a Girl (And I Liked It)”.

För egen del vill jag inte bli kysst av någon karl.

Men andra får förstås handla efter sin personliga läggning.

Melodikrysset nummer 42 2014

18 oktober 2014 12:34 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Som så ofta innehöll dagens kryss ett antal filmfrågor, flera av dem säkert knepiga för lyssnarna/krysslösarna.

Det är ju till exempel inte alldeles självklart att de yngre som löser Melodikrysset själva har sett ”Räkna de lyckliga stunderna blott” från 1944, den som Jules Sylvain gjorde titelmelodin till.

Per Åhlins och Beppe Wolgers’ ”Dunderklumpen” från 1974 är en underbar film, men man måste kanske ha haft barn i rätt ålder eller själv ha varit barn då för att känna igen jätten Jorms sång.

Allting som man har personliga referenser till är ju lätt att känna till. Själv har jag haft en Bette Midler-period, så jag har mycket med henne, även ”The Rose”, på skiva – i dag skulle vi översätta den till svenska, Rosen. Jag nämner den här, eftersom den också ingår i en film med samma namn.

Och när vi nu ändå är inne på det här ämnet, kan vi väl ta ytterligare en i samma krets: ”Alpens ros” skulle ge oss kryssordet alp.

Som vanligt hade Anders Eldeman också med några frågor med anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Clas-Göran Hederström vann Melodifestivalen 1968 med Peter Himmelstrands ”Det börjar likna kärlek banne mej”. I Eurovision Song Contest kom Hederström på femte plats.

Och Martin Stenmarck sjöng ”När änglarna går hem” så sent som i Melodifestivalen 2014.

Stenmarck kan väl vara OK, men själv föredrar jag vida Håkan Hellström, som vi i dag hörde i ”Äntligen på väg”.

”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini” finns i många insjungningar på olika språk, och frågan är om jag själv inte sätter den med M A Numminen allra främst. Men Lill-Babs, med efternamnet Svensson, har sjungit in den på svenska också, och då sjöng hon: ”Det är en itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini, en prickig baddräkt där midjan är bar.”

Från förr minns jag också Owe Thörnqvists ”Ett litet rött paket med vita snören”. Den blev ju sen en stor hit med Sven Ingvars, i och för sig vida bättre än den version vi i dag hörde med The Spacemen – men själv föredrar jag Owes original. Långt senare har jag för övrigt också lärt känna Owe personligen, liksom min hustru utnämnd till hedersupplänning.

Men jag delar mina musikaliska gracer. Det är klart att Ebba Grön och deras ”800 grader” också finns i min skivsamling.

Det senare gäller också både Lill Lindfors och Bo Kaspers orkester, alltså var för sig. I dag hörde vi den förra sjunga den senares ”Hon är så söt när han sover”. Fast när Lill sjunger den, sjunger hon ”Han är så söt när han sover”.

Och tro det eller inte: Även Rufus Wainwright finns i mina skivhyllor (liksom andra delar av hans musikaliska familj). I dag hörde vi honom i ”Out of the Game”.

Och sen var det bara ABBA kvar, passande nog med ”So Long”.

Min egen hälsa är för övrigt nära So Long. Jag klarar bara att gå kortare sträckor – sen måste jag stanna och vila – och just nu har jag på nytt ont i och kring höger stortå. I natt gjorde det så ont att jag fick ta två värktabletter.

I går var jag på diabeteskontroll på Vårdcentralen och hade hyggliga värden, men hjärt-lungkomplexet är det sannolikt något fel på. I slutet av kommande vecka kommer jag att bli inlagd på Akademiska för analys och förhoppningsvis åtgärd, så jag kanske reser mig igen, för att citera en känd låt.

Men om jag är kvar på Ackis nästa lördag, lär det inte bli något melodikryssande då för min del.

Melodikrysset nummer 41 2014

11 oktober 2014 12:25 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I dag hotade Anders Eldeman med att Melodikrysset skulle vara knepigt. Det kan det ju ha varit för andra, men själv hade jag – kanske för att det här krysset innehöll ganska många äldre låtar och artister – inga större svårigheter med att lösa det. Googla har jag bara behövt göra för att kunna komplettera med korrekta faktauppgifter som årtal.

Vi kan ju börja med de filmanknutna frågorna.

Jag har ”Pilsnerboxen” och har skrivit – se Kulturspegeln, Film – om ”Pensionat Paradiset” med Thor Modéen i huvudrollen. Ur den hade ljudillustrationen, ”En äkta mexikanare” med Modéen, hämtats.

Ännu äldre, både som låt (1929) och som filmmelodi (1930), är Irving Berlings ”Puttin’ On the Ritz”. Många minns den säkert i insjungning av Fred Astaire (1946), men det finns också senare, hörvärda versioner.

Jag har sett Jönsson-ligan-filmer, däremot aldrig den danska varianten där den har fått namn efter Olsen.

Chuck Berry gjorde sin ”School Days” (”Ring Ring Goes the Bell”) 1957, när jag gick i gymnasiet – jag kommer snart att skriva om ett 3 CD-set med Chuck Berry-låtar. Men i dag fick vi höra den med en annan mycket långlivad skivhjälte, Cliff Richard.

När Paul Anka sjöng in ”Diana” (1957), var jag alltså själv gymnasist, och när jag efter studentexamen 1958-1959 gjorde lumpen i Sollefteå, sjöngs den fortfarande av en av mina lumparkompisar vid en kompaniafton.

Jo, vi lyssnade på rockmusik på den där tiden också – temat de äldre och deras musiksmak är mig välbekant från mina egna yngre år. Britta Borg slog för övrigt redan 1948 en brygga tvärs över generationsgränserna, med ”Jag ska ta morfar med mig ut i kväll”.

Till svunna tider, fast bara till 1966, förde oss i dag också Tom Jones tillbaka med ”Green, Green Grass At Home”, i Stikkan Anderssons svenska översättning ”En sång en gång för länge sen”.

Cornelis Vreeswijk har min hustru valturnerat med, men det är inte därför jag har alla hans skivor. Cornelis hade ett mycket brett musikaliskt register men gjorde också många politiska texter, till exempel ”Jag hade en gång en båt”, i original ”Sloop John B”. Också den här cornelistexten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – där finns också skivtips.

I politiska sammanhang – på valturné med Olof Palme – har jag också mött Monica Nielsen, som vi i dag hörde i ”Ulla Winblad i Fiskartorpet” med Pierre Ström som upphovsman. Pierre träffade jag senast i samband med en releasekonsert för en ny skiva med Jan Hammarlund; jag har skrivit om det här här på bloggen.

Däremot känner jag inte Thorsten Flinck, vilket inte har att göra med att hans kompband i Melodifestivalen 2012 hette Revolutionsorkestern. Det hindrar inte att jag tyckte, att hans melodifestivalbidrag, ”Jag reser mig igen”, signerat bland andra Ted Ström, var utmärkt.

Ska man klara Melodikrysset, måste man varje år se Melodifestivalen, inklusive alla deltävlingarna. Annars kan man inte klara att det var Elin Lanto som 2010 tävlade med ”Doctor, Doctor”.

Men ska jag vara helt ärlig, tilltalas jag mer av den musik som nu återstår att redovisa, skriven av Jacques Offenbach och hämtad ur ”Orfeus i underjorden”, 1858.

Melodikrysset nummer 40 2014

4 oktober 2014 12:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har aldrig begripit varför KF-ägda Rabén & Sjögren aldrig har återutgett en av de svenska barnklassiker som ursprungligen utkom på det av Socialdemokraterna ägda och sedan till KF sålda Tidens förlag, Thomas Funcks berättelser om Kalle Stropp och Grodan Boll. De här figurerna har också filmats flera gånger och dess förinnan förekommit i radio. Jag har själv sett Thomas Funck uppträda med sina figurer på en midsommarfest i min gamla hemby utanför Sundsvall, Juniskär. Alla rollerna, bland dem den som Grodan Boll, gjordes av Funck själv.

Det leder oss ganska osökt över till en annan stor barnklassiker, ”Trollkarlen från Oz” – läs mer ovan under Barnkultur. Den är mer känd som film med Judy Garland än som bokoriginal, skriven av L Frank Baum. Men den har också gjorts på scen. I dag hörde vi en sång ur den med Tommy Körberg och Lisa Nilsson.

Sagoaktig i handlingen är också Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön”. Jag har sett den på Operan.

Utgår vi från den suveräna filmversionen av ”Trollkarlen från Oz”, finns det fler filmer att redovisa ur dagens kryss.

Hasse & Tage gjorde ”Mannen som slutade röka” ur vilken vi hörde Glucks ”Dans på de saligas ängder”. Den som där försöker bli rökfri är Gösta Ekman.

”Love Story” har jag faktiskt aldrig sett, men musiken, skriven av Francis Lai, kände jag igen.

En ännu svårare fråga, inte bara för mig antar jag, var det att komma på vem som hade skrivit musiken till TV-serien ”Par i brott”, i original ”Moonlighting”. Så småningom fick jag båda bokstäverna i det efterlysta förnamnet på den som hade gjort titelmelodin och kunde sen via Google hitta hela namnet, Al Jarreau.

Betydligt lättare, åtminstone för oss som har sett Edvard Persson-filmer både på bio och i TV, var det att känna igen Lasse Dahlqvist-klassikern ”Lite grann från ovan”, som förekom i ”Kalle på Spången”.

Åtminstone ena halvan av en av dagens dubbelfrågor hade också anknytning till filmvärlden. ”Moon River” förekom i ”Frukost på Tiffanys”. Moon utgjorde bryggan till första halvan av den här frågan: ”Högt över havet”, som sjöngs av Arja Saijonmaa, skrevs av Lasse Holm, som också dolde sig bakom namnet Larry Moon.

Krysset började i dag med Queen-klassikern ”We Are the Champions” och fortsatte sen med Stevie Wonder och ”I Just Called To Say I Love You”.

En av de stora på den svenska skivmarknaden och scenen, Björn Skifs, fick bidra med en låt, lämplig att spela i början av oktober, ”Solglasögon & sommarbil”.

Och samma typ av besvärjelse låg det väl i Anders Eldemans val av Taube-låt, ”Sommarnatt”, också känd under titlarna ”Rose-Marie” och ”Kom i min famn”. Texten kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Till allra sist har jag sparat Kim Larsen. Jag har honom och Gasolin i mina skivhyllor. ”Where Do We Go Now, Mon Ami” gillar jag dock bäst i original på danska, ”Hva gør vi nu lille du”.

Ställer ni frågan till mig och min hustru, blir svaret att vi packar för höstflytten in till Uppsala.

Men vi kommer tillbaka till Öregrund ett antal helger redan i höst.

Strauss och Mozart

3 oktober 2014 23:29 | Mat & dryck, Musik | 5 kommentarer

Torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester skilde sig en smula från de vanliga i abonnemangsserien. Som dirigent agerade den här gången Stefan Klingele. Och, väl främst för att det i år är 150 år sedan Richard Strauss (1864-1949) föddes, ägnades första halvan av konserten åt hans sånger, och de sjöngs av sopranen Gisela Stille.

Före det låg ett straussverk från mycket tidig ålder, ”Serenad” för 13 blåsare, värd att fortfarande uppföra fastän den här serenaden skrevs 1881, när Strauss fortfarande bara var sjuttonårig skolpojke.

Men sedan följde en rad mer bekanta sångverk, till exempel den mycket kända ”Ständchen” från 1886 och den avslutande allhelgonasången ”Allerseelen”, som sångerskan förklarade sig ha en särskild kärlek till.

Efter pausen stod i stället Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) på programmet, och även här medverkade sångerskan, men bara i det första numret, hämtat ur operan ”Don Giovanni” (1787).

Avslutningen blev ett orkesterverk, Mozarts ”Symfoni nummer 40 i G-moll”, i det senare stycket ovanlig för kompositören. Vi har den sedan mycket länge på skiva, men inget framförande är ju det andra exakt likt, och både jag och Birgitta gillade också den här varianten.

* * *

Före föreställningen var vi ute och åt middag på Saffran Polo med Anna samt hennes pappa Bengt och hans fru Inger, som alla numera även de har abonnemang på konsertserien med kammarorkestern. Vi åt chenjeh, lammspett med grillad paprika, lök och peperoni plus ris och sås.

Saffran Polo är en persisk restaurang på Vaksalagatan, ett par kvarter öster om Vaksala torg. Synd att få i konserthuspubliken inte verkar hitta dit utan bara väljer restaurangerna alldeles i närheten.

Melodikrysset nummer 39 2014

27 september 2014 12:17 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I går kväll regnade det. I dag är himlen blå men vinden höstkylig. Det kände jag när jag i morse vid sjutiden var nere vid brevlådan och hämtade våra tre morgontidningar.

Sen har jag, som min estniska härkomst bjuder, kokat mitt morgonkaffe och i lugn och ro, medan jag drack det och åt mina morgonmackor, tagit mig igenom alla tidningarna. Radion har stått på, och jag har lyssnat på ”Ring så spelar vi”. Det är lördag!

Men nu ska vi alltså tala om Melodikrysset.

Det hade väl sina knepigheter, olika för olika grupper av lyssnare.

Själv hade jag svårast med ”Babbelover” eller snarare dess skapare, Daniel Adams-Ray. Jo, jag känner till honom men är inte så förtrogen med vad han har gjort. Till slut nystade jag ändå upp det med hjälp av strecket i efternamnet.

Dansband är heller inte riktigt min grej, även om jag naturligtvis har hört Ingmar Nordströms. I dag hörde vi dem i ”När du ler”, i original ”Sun Street”.

Andra kan ha haft problem med det klassiska stycket, hämtat ur Antonin Dvořáks ”Från nya världen”. Det här hade jag själv lite problem med på grund av egen ouppmärksamhet – jag hade fått för mig att det sökta ordet skulle in på ett annat ställe i krysset.

Å andra sidan är det väl få som inte känner igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”, just nu när blomsterlökarna ska i jorden extra aktuell.

Korta svarsord brukar ibland ställa oss lösare inför problem, men att de i dag utgjorde svar på kända fosterländska sånger gjorde det lättare.

Vi hörde Verner von Heidenstams och Wilhelm Stenhammars ”Sverige” och skulle sen i krysset översätta titeln till landkod, SE.

För säkerhets skull spelade Eldeman också grannlandet Norges nationalsång, ”Ja, vi elsker dette landet”. (Och apropå Norge gav oss i går kväll Skavlan ett av sina bästa program, med Frida, känd från ABBA, Desmond Tutu och Elvis Costello. Och så hoppas jag att ni lyssnade på avslutningen med In Flames.)

En anknytning till ABBA fanns ju också i en annan fråga, den där vi skulle identifiera en instrumentalversion av ”Du är min man”. Jag tänker då på dess upphovsman, Benny Andersson.

Per Gessle och Roxette har väl inte nått lika långt, men visst är också de stora inom populärmusiken. I dag fick vi höra ”It’s Possible”.

Det är möjligt att dagens yngre publik inte får några associationer, när den hör Vera Lynn-örhänget ”We’ll Meet Again”, som fick nytt liv genom TV-serien ”Vi möts igen”.

Men det är möjligt att de i stället är desto mer bekanta med ”Why Don’t You Do Right?”, sjungen av Amy Irving, och filmen den ingick i, ”Who Framed Roger Rabbit?”, på svenska ”Vem satte dit Roger Rabbit?”.

Högt uppe på min egen filmrankinglista finns Bo Widerberg och hans ”Elvira Madigan”. Vill ni läsa vad jag har skrivit om den här filmen, finns min recension ovan under Kulturspegeln, Film.

Och på tal om Kulturspegeln, hittar man där under sångtexter Evert Taubes ”En vals på Mysingen”.

Den finns längre söderut, men också Öregrund har sin skärgård, i samma hav, också samma hav som en gång i världen blev livlinan (och ibland döden) för tiotusentals flyende ester. Därför finns mitt sommarland numera vid roslagskusten.

Melodikrysset nummer 38 2014

20 september 2014 12:17 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vi ska ha stort familjekalas senare i dag – se nedan under nästa rubrik – men Melodikrysset vill man ju ändå inte missa.

Det senare bjöd på ganska blandad kost, en del av det rätt knepig sådan.

Vi kan ta barnfrågan som exempel. ”Ryska posten” med handtag, famntag, klapp eller kyss förknippar nog många melodikrysslösare med barnkalas. Men av Astrid Lindgrens många barnvisor hör väl inte ”Mors lilla lathund” – den som skulle ge oss ordet lat – till de vanligaste.

Jag ser, som väl framgår av bloggen, ganska mycket film men numera oftast på DVD, vilket medför, att jag inte så ofta som förr ser reklamfilm. (Och reklamavbrotten i TV utnyttjar man ju ofta till annat.) Så melodierna som skulle leda oss till det sökta ordet hade jag problem med, detta trots att jag känner till Izabella Scorupco och har ett antal plattor med The Real Group.

I ett par fall sökte Anders Eldeman svar som inte var omedelbart givna.

Som gammal radiot minns jag väl ”Jorden runt” / ”Around the World”, men svarsordet tullar var inte det första jag kom att tänka på.

Att ”Man ska ha HD” som förlaga hade After Shaves / Galenskaparnas ”Man ska ha husvagn” var ju ganska lätt att komma på. Men nu skulle svaret bli det som husvagnar ibland står på, campingar.

Andra kan ha haft det kämpigt med Kjell Höglund, som jag själv har mängder av skivor med. På skivan ”Kryptonit” finns låten ”Renässans”, där han sjunger om bland andra Botticelli.

Eric Gadd är en hygglig artist som man inte i första hand förknippar med Melodifestivalen, men 2013 tävlade han i den med ”Vi kommer aldrig att förlora”.

Själv har jag, trots min otro, ett stort förråd av psalmtexter i huvudet, men svensk psalm nummer 248, ”Tryggare kan ingen vara” – ”ingen” är som synes ord nummer tre i ordningen – hör väl till de psalmer nästan alla kan.

Och eftersom jag har läst Erik Axel Karlfeldt både i femtiotalets latingymnasium och senare (och dessutom har ett öra för tonsatt poesi), hade jag inga svårigheter att komma i håg heller ”Dina ögon äro eldar”.

Från mina yngre års ångradio minns jag också Sven Arefeldt och hans uppmaning ”Res med mig Stina, i en roddbåt till Kina”, i original ”Slow Boat to China”. Kineserna dricker te – men från ett besök i Kina minns jag också en starkare dryck som heter Maotai.

Dricker man den, förleds man både till att anamma Povel Ramels maning ”Ta av dig skorna” och sen förlusta sig på sätt som jag inte ska gå in på här.

Det senare är inget för en sjungande nunna som Jeanine Deckers, som vi i dag hörde i ”Dominique”.

Och när vi nu är inne på ämnet damer, kan vi väl ta också ”Drömmen om Elin”, i dagens kryss dock exekverad på finska.

Dagens sista fråga bör ha varit hyggligt lätt för er som såg TV sent i går kväll. Då var det nämligen ett program med Doug Seegers. Det var han som fick avsluta dagens kryss med ”Going Down the River”.

Kammarorkestern med Ellen Nisbeth som solist på viola

16 september 2014 11:31 | Mat & dryck, Musik | Kommentering avstängd

Höstsäsongens första konsert med Uppsala kammarorkester, som vanligt under ledning av Paul Mägi, ägde rum i torsdags, och jag var förstås där, men val och annat har hindrat mig från att skriva.

Programmet inleddes med en Ouvertyr i C-dur (omkring 1830) av Felix Mendelssohns på sin tid (1805-1847) sorgligt tillbakahållna och förbisedda syster Fanny Mendelssohn-Henzel – för att över huvud taget bli spelad publicerade hon några av sina kompositioner i hans namn. Intressant att få höra detta sällan spelade stycke för orkester!

Inte mindre intressant var det att därefter få höra den sällan spelade ”Romanze för viola och orkester i F-dur” (1911) av Max Bruch (1838-1920). Romanser var ju ursprungligen verk för sång, men här har i stället violan, skickligt trakterad av unga Ellen Nisbeth, den bärande rollen.

Sin virtuositet fick hon också användning för i rondosatsen i den italienske violinisten Niccolò Paganinis (1772-1840) Violinkonsert nummer 2 i H-moll (1826).

Efter pausen avslutade orkestern med ett längre verk, Symfoni nummer 2 i C-moll (1877) av Anton Bruckner (1824-1896). Bruckner har jag inte lyssnat så mycket på, vilket kan vara en delförklaring till att jag ställde mig lite avvaktande till det här verket – men å andra sidan hade jag inga svårigheter att ta till mig de för mig lika okända verk som spelades före pausen. Och jag medger att den musik av Bruckner som spelades hade partier, vars kraft slog an på mig.

* * *

Anna, som Birgitta och jag brukar äta middag med i samband med konserterna i Musikens hus, har den här säsongen skaffat abonnemang också åt sin pappa, Bengt, och hans fru, Inger. Vi har beslutat oss för att fortsätta traditionen att äta middag på restaurang, nu alltså med fler i middagssällskapet.

Enklast var det att starta med middag i Musikens hus, men eftersom restaurangen var stängd, serverades maten i stället högre upp i huset, och det var buffé som gällde. Buffén var rikligt tilltagen och varierad.

Melodikrysset nummer 37 2014

13 september 2014 12:19 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

I dag, dagen före valet, aktade sig Anders Eldeman noga för att spela musik med politiskt innehåll.

Fast slutdebatten i TV i går var ju lite av ett ”Stjärnornas krig” – även om John Williams’ musik närmast skulle leda oss till George Lucas’ film.

Ville man, kunde man ju också tolka ”SOS”, i dag dock på grekiska, som ett nödrop från den borgerliga regeringen. Men varken Benny eller Björn hör veterligen till dess anhängare.

Och bröderna Gärdestads ”Sol, vind och vatten” kan ju ses som en plädering för en annan miljöpolitik än dagens. I dag sjöngs den av Laleh, som har droppat sitt efternamn, Pourkarim, och det leder oss osökt in på nästa tema, sångerskor med avlagda efernamn.

Rihanna, som sjöng ”What Now”, har tappat sitt efternamn, Fenty, kanske i havet utanför Barbados som hon kommer ifrån.

Och Enya, som vi hörde i ”Journey of the Angels”, heter egentligen Eithne Ni Bhraonáin hemma i Irland.

Hjördis använde däremot också sitt efternamn, Pettersson. I dag hörde vi henne i ”En sång om kärlek”, Bo Setterlinds försvenskning av ”My Way”, som vi ofta hör med Frank Sinatra.

Några melodifestivalare hörde vi förstås också i dagens kryss.

Tommy Körberg sjöng ”Judy min vän” i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1969, fast i dag hörde vi den i engelsk version, ”Dear Mr Jones”.

Och 1986 sjöng Lena Ph ”Kärleken är evig” i Melodifestivalen.

Fast flera strån vassare är eurovisionsschlagervinnaren från 1985, Norges bidrag ”La det swinge”. Vinnarduon var då Elisabeth Andreassen och Hanne Krogh, men på en skiva med den förstnämnda finns en på sätt och vis ännu roligare instrumentalversion av den här låten, exekverad av Orsa spelmän.

Mer nordiskt: Vi hörde Sanne Salomonsen och Jill Johnson i Peter LeMarcs ”Lycklig att du lever”.

Den är inte alls dum, men själv tycker jag också att det är roligt när Eldeman plockar fram gamla godingar ur skivarkivet. Ett exempel på detta i dagens kryss var ”I’d Like To Teach the World To Sing” med New Seekers.

Sist kvar att redovisa är då en trio, känd och älskad inte bara av dem som i slutet av fyrtiotalet och under femtiotalet besökte Casinorevyn utan också av radiolyssnarna. Den här trion kallade sig Tre Knas och bestod av Nils Ohlson (sedan ersatt av Curt ”Minimal” Åström), Gunnar ”Knas” Lindkvist och Carl-Gustaf Lindstedt.

Carl-Gustaf var allt sedan unga år och fram till sin död en mycket övertygad socialdemokrat, både av social erfarenhet och av ideologiska skäl. När vi på den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) bad honom om en intervju, ställde han villigt upp och berättade också om sin bakgrund och sin politiska övertygelse. Vi hade honom på bild på omslaget.

Om Joe Hill hos Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd

12 september 2014 22:54 | Musik, Politik | 7 kommentarer

UPS, Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd, bad mig, när jag för inte så vansinnigt länge sen var hos dem och berättade om flykten från Estland, att återkomma och då göra ett musikprogram kring Joe Hill.

Jag var där, på deras lokal på Storgatan 11 i Uppsala, här om dan, utrustad med ett bandat program med musik om och framför allt av Joe Hill, och mellan låtarna, tagna från en rad skivor med olika amerikanska och svenska artister – Joe Hill föddes i Gävle som Joel Hägglund – berättade jag om både hans frikyrkliga familjebakgrund och hans korta liv som antireligiös facklig agitator i den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW, Industrial Workers of the World. Jag diskuterade förstås också dödsdomen mot honom, den som ändade i att han på morgonen den 19 november 1915 arkebuserades.

Det här programmet varade i en och en halv timme, och jag ska inte här upprepa allt det som jag berättade, men jag vill nämna vad jag spelade:

Jag öppnade med Alfred Hayes’ och Earl RobinsonsJoe Hill” i Robinsons insjungning från 1940. Jag hämtade den från 10-CD utgåvan med bok ”Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1963” (Bear Family Records, 1996), Disc 2: ”Theatre And Cabaret Performers 1936-1941” (BCD 15720-1&2 JL).

Sen spelade jag Joe Hills ”Luffaren” (i original ”The Tramp” från 1913). Hill lånade melodin närmast från George Frederick RootsJesus Loves the Little Children”, i Sverige känd som ”Jesus älskar alla barnen”, men den är tidigare känd som en marschsång från amerikanska inbördeskriget 1861-1865, ”Tramp, Tramp, Tramp, the Boys Are Marching”. Jag spelade den på svenska med Fred Åkerström på LPn ”Dagsedlar åt kapitalismen”, Metronome MLP 15291, 1967, senare återutgiven på CDn ”Fem sidor: Vol 4, Den politiske” (Warner 4509-96995, 1994). Den svenska text Fred använde gjordes av Rune Lindström 1963 för en Joe Hill-föreställning på Uppsala stadsteater.

Därnäst spelade jag Joe Hills ”Casey Jones” från 1911, baseras på en låt med samma namn från 1909, signerad Tallifero Lawrence och Eddie Newton. Här valde jag en mycket rapp version med Pete Seeger som solist: ”The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs With Pete Seeger and Chorus” (Folkways Records FH 5285, 1955). Nämnas kan att Rune Lindström gjorde en översättning vid ovan nämnda tillfälle.

Joe Hills ”The Preacher and the Slave”, även kallad ”Pie In the Sky”, från 1911, valde jag att spela i Ture Nermans svenska översättning från 1951, ”Svarta präster”. I det här fallet valde jag att spela den i den version som finns på LPn ”Björn Arabh & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979). Joe Hills förlaga är här ”In the Sweet By and By” eller ”There’s a Land That Is Fairer Than Day”, signerad Sanford Fillimore Bennett (text) och Joseph Philbrick Webster (musik), 1868. På svenska är det här originalet känt som ”Till det härliga land”.

Men Joe Hill lånade inte låtar bara från frikyrkosfären. ”Ta-ra-ra Boom De-ay” från 1915 fanns redan 1891, då som en mycket populär schlager med text och musik av Henry J Sayers. Den letade sig, som schlager, 1891 också över till Sverige och kallades då ”Ta-ra-ra-bom-tra-la” eller ”Hvar Stockholms-flicka är så nätt”. Jag spelade den i den översättning Jacob Branting gjorde för min ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969), ”Ta-ra-ra-bom-tara”. Nämnas kan att det här är en sång om det som anarkosyndikalister kallar för direkt aktion. Den inspelning jag valde var den som Finn Zetterholm gjorde på ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, 1969 – Finn fick låna texter ur min då ännu inte utgivna sångbok).

Därnäst spelade jag ett stycke kritik av reformismen, Joe Hills ”Mr Block” från 1912. Den här valde jag att spela i amerikanskt original, insjunget av fackföreningssångaren Joe Glazer på LPn ”Songs of Joe Hill” (Folkways Records FA 2039, 1954). Jag kan i sammanhanget nämna, att alla Folkways’ gamla skivor numera går att beställa, överförda till CD, från Smithsonian Folkways i Washington.

Därefter spelade jag Joe Hills ”There Is Power In a Union” från 1913 men i Rune Lindströms svenska version från 1963, ”Det är kraft i vårt förbund”. Dess härliga religiösa förlaga, Lewis E Jones’There Is Power In the Blood of the Lamb”, är känd också i Sverige som ”Det finns kraft, det finns kraft”, så när Monica Nielsen sjöng den i Olof Palmes valrörelse 1969, tog några i publiken illa vid sig, och Monica ändrade då Rune Lindströms text ”Om du på Gudslammets blod blivit mätt” till ”Om du på nöd och förtryck blivit mätt”.

Sen berättade jag utförligt om det mord Joe Hill anklagades och mot sitt nekande 1914 dömdes för i Salt Lake City, om opinionsbildningen till förmån för honom och om hans sista tid, i fängelset, före avrättningen. Bland annat berättade jag om hans kontakt med den unga IWW-organisatören Elizabeth Gurley Flynn, som han inte kände tidigare men som gjorde ett kort besök hos honom i fängelsecellen.

Jag gav ett par exempel på deras kontakt och korrespondens: spelade utdrag ur ett föredrag Elizabet Gurley Flynn höll senare (1962): ”Narrative: Elizabeth Gurley Flynn” från CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990) och därefter ”Brev till Elizabeth Gurley Flynn”, i uppläsning på svenska av Mats Paulson på hans LP ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP-20, 1968).

Och avsnittet om Elizabeth Gurley Flynn avslutade jag sedan med ”Rebellflickan”, Jacob Brantings svenska översättning från 1969 av Joe Hills ”The Rebel Girl” från 1915, för övrigt en av de mycket få egna texter Joe Hill också har tonsatt. I det här fallet valde jag att starta med att spela den på svenska med Thorstein Bergman på LPn ”Folk som har sånger kan inte dö” (Brevskolan/YTF-50300, 1976). Men sen spelade jag den också i en härlig, textmässigt lätt bearbetad bluegrassversion med Hazel Dickens & The Johnson Mountain Boys . Den finns på CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of the Labor Organizer Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990).

Kvällen före avrättningen skrev Joe Hill sitt mycket politiska testamente, ”My Last Will”, som i Ture Nermans svenska översättning från 1951 blev ”Min sista vilja”. Det här lilla prosastycket spelade jag uppläst av Monica Nielsen på LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979).

Och sen berättade jag förstås om avrättningen, det väldiga sorgetåget och alla kuverten med hans aska som sedan spreds till alla amerikanska stater utom Utah och till många andra länder i världen, bland dem förstås också Sverige.

Sist spelade jag åter igen Earl RobinsonsJoe Hill”, men nu i en instrumentalversion med lätta popinfluenser, hämtad från CDn ”Fellow Workers” (Righteous Babe Records / Cooking Vinyl COOK 182, 1999) med Ani DiFranco och den sentida IWWaren Utah Phillips.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^