Med ett anarkistiskt perspektiv

Jag upptäckte Dan Viktor som en alls inte oäven Dan Andersson-tolkare – om hans Dan Andersson-skiva kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Nu återkommer Viktor med CDn ”Det meningsfulla våldet” (CRG, Commendante Recording Group / Nacksving CRGCD 031-98, 2010), och den känns, fastän den har en del svagare inslag, som en mycket levande platta, inte minst i dessa melodifestivaltider.

Ska jag ge läsare, som inte känner till Viktor, några ledtrådar för musikalisk identifiering, kan jag nämna att Lars Demian medverkar på piano på ”Hjärtat är en djuphavsfisk”, en inledningslåt med fullt ös redan från starten, och på den utmärkta ”Apa i bur”. ”Här i hålet”, där Johan Johansson för övrigt medverkar, smakar Stefan Sundström. Och när det gäller den avslutande ”Tro”, medger Viktor uttryckligen påverkan från Kjell Höglund.

Musikaliskt rör sig den här skivan mellan allt från bluesrock (”Upp” och ”Terror på Blenda Street”) över rockballad (”Pärlor”) till riktigt tung rockmusik (”Det meningsfulla våldet”) och en del annat.

”Vägs ände”, som är estradpoesi, så småningom med bakgrundsmusik, skildrar en värld som gör allt för många av dess invånare alienerade. ”Där vi bor” fångar den förvåning och undran de flesta känner inför till synes oväntade våldsamma händelser som skolmassakrer. Också titellåten ”Det meningsfulla våldet” försöker fånga det som driver unga människor att slå sönder och vandalisera det samhäller som ställer dem utanför – Viktor gör där en intressant turnering i texten genom att på ett ställe sjunga ”nationell socialist, autonom pennalist” och på ett annat ”autonom socialist, nationell pessimist”. Det utanförskapets förvirring som leder till våld kan nog ta sig olika slag av politisk förvirring – även om Viktors sympatier, att döma av till exempel ”Kasta första stenen”, ligger hos anarkismen.

Som sosse är man kanske inte benägen att ansluta sig till Dan Viktors alla slutsatser, men hans texter bidrar till att göra vårt i många stycken kaotiska och förvirrande samhäller begripligare.

Ordlösa sånger på gitarr och kontrabas

Mats Bergström är en ypperlig akustisk gitarrist, som jag för ett år sen var med om att tilldela 100.000 kronor i stipendium från kulturnämnden i Uppsala; han framträdde då också vid prisutdelningen på Reginateatern i Uppsala. Lustigt nog finns det en Reginateater också i Stockholm. Där hörde jag, senast, basisten Georg Riedel vid det begravningskaffe som följde Rolf Theorins begravning.

Trots detta och trots att jag har båda herrarna på en rad skivor, känner jag ingen av dem personligen, gör mig alltså inte skyldig till vänskapskorruption, när jag säger att deras CD ”Sånger utan ord” (Naxos 8.572534, 2010) är en ytterst hörvärd skiva.

Mats Bergström spelar nylonsträngad gitarr på samtliga spår och har dessutom gjort pålägg med stålsträngad gitarr på tre av dem samt pålägg med barytongitarr respektive guitalele på ytterligare två. Georg Riedel spelar kontrabas på sju spår.

Det här med att göra instrumentalcovers på mycket kända kompositörers mycket kända låtar (vars texter lyssnaren dessutom kan) kan förstås ha sina risker, men när man är en så skicklig gitarrist som Mats Bergström, får man naturligtvis ändå till exempel Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och Olle Adolphsons ”Habanera” att låta bra. Ännu bättre bli resultatet vid inspelningar av så kända melodier när Bergström får sällskap av Riedels bas – exempel är Cornelis Vreeswijks ”Ångbåtsblues”, Povel Ramels ”Följ mig bortåt vägen” och, allra bäst, ändå faktiskt mest tack vare Bergströms eminenta gitarrspel, Lillebror Söderlundhs ”Får jag lämna några blommor”.

Pärlor blir också några av de låtar som jag inte tidigare känner till, Mats Bergströms egen ”Movin’” och så tre spår där Georg Riedel bidrar med sin kontrabas, Paula af Malmborgs ”Melankoli”, Jan Tolfs ”Dagvilse” och så den traditionella låten ”Visa från Raukasjö”, som, kanske just tack vare Riedels medverkan, smakar Jan Johanssons jazz på svenska.

Många andra – Monica Dominique, Ted Gärdestad, Palle Danielsson, Jojje Wadenius, Stefan Nilsson med flera – bidrar på olika sätt till den här skivans ovanliga bredd och kvalitet.

Melodikrysset nummer 20 2010

Jag har tidigare bekänt att jag har svårt att minnas TV-signaturer – särskilt svåra att minnas är de ju, när man inte har sett serien i fråga. Svaret på dagens signaturfråga måste rimligen bli tre – men jag har faktiskt aldrig sett ”Tre kronor”, som jag gissar att signaturen hör till.

Däremot har jag sett en del avsnitt av ”Albert och Herbert”, TV-serien med miljön hämtad från Haga i Göteborg. De som spelade Albert och Herbert var Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömsen.

Båda var ju också scenartister, och dagens kryss innehöll ytterligare en framstående sådan, Ernst Rolf. Vi hörde honom i ”Bättre och bättre dag för dag”.

”Hair” – Milos Formans film från 1979 – såg jag på bio tillsammans med vår Anna. I dag fick vi dock höra ”Let the Sun Shine”, som är hämtad ur ”Hair”, med Army of Lovers.

Då passar det väl bra att redovisa svaret på en fråga som, liksom den om ”Hair”, även har scenanknytning. Björn och Benny gjorde musikal av Vilhelm Mobergs utvandrarepos och gav den namnet ”Kristina från Duvemåla”. Här hörde vi ”Guldet blev till sand” med Tommy Körberg, men Peter Jöback låg 1997-1999 på Svensktoppen med den här i hela 110 veckor.

Vi ska strax återvända till Svensktoppen, men apropå guldletande i Kalifornien passar jag på att sticka emellan med ”Hotel California”, stor hit med The Eagles 1976.

Tillbaka alltså till Svensktoppen: Sven-Ingvars låg på Svensktoppen 1966 med ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Och runt årsskiftet 1963-1964 hörde vi Lill-Babs på Svensktoppen med ”Leva livet”. För den svenska texten stod Stikkan Andersson, men originalet med Lesley Gore kallades ”It’s My Party”.

Ett par melodifestivalare från senare år fick vi också höra.

Dels ”I Did It For Love” med Jessica Andersson från 2010.

Dels ”Cara Mia” med Måns Zelmerlöw från 2007.

Dagens allra sista fråga gissade jag svaret på innan den hade ställts. I de två ord som återstod saknades bara mittenbokstaven (i båda fallet av tre), och jag anade att svaren skulle bli nio och fem. Och mycket riktigt: inte förvillade det mig att Eldeman i dag spelade ”Nine to Five” på finska. Själv förknippar jag förstås den här låten med filmen från 1980 med Jane Fonda, Lily Tomlin och Dolly Parton.

Slutligen har jag svårt att se poängen med att Anders Eldeman, så här års, spelade ”Å, se det snöar”. Så vida han inte tänkte på körsbärsblom.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 19 2010

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Sista frågan kunde jag egentligen inte, men svaret skulle uppenbarligen bli amen. Det som här hade fått ett för mig okänt musikaliskt beledsagande måste följaktligen ha varit en bön, förslagsvis ”Fader vår” eller ”Herrens bön”. Men jag har alltså aldrig själv hört den med den här musikaliska inramningen.

Inte heller hade jag tidigare någonsin hört Johan Palm med ”Emma-Lee” – jag håller mig alltid borta från Idol i TV, där han tydligen tävlade. Men Google ske pris, för att knyta an till förra frågan.

Anna Bergendahl, som vann årets melodifestival, har jag vid det här laget hört sjunga vinnarmelodin ”This Is My Life” inte bara i tävlingen utan också i andra sammanhang.

Däremot fick jag gräva djupt i minnets gömslen för att, även med hjälp av Google, komma på att 2009 års ganska märkliga tvåa i Britain’s Got Talent var skotskan Susan Boyle.

Resten av krysset vållade mig inte några större problem, och då syftar jag inte bara på gamla godingar som Carl Jularbos ”Drömmen om Elin” – som vi i dag dess bättre slapp höra med Peter Himmelstrands sockersliskiga text.

Vi fick höra fler svenska schlager och svensktoppshits av olika årgångar.

Vikingarnas och Christer Sjögrens ”Räck mig din hand” fick vi visserligen höra på tyska – ”Reich mir die Hand” – men visst gjordes originalet på svenska.

Och om Gösta Stevens’ och Jules Sylvains ”Aj-aj-aj, vilken röd liten ros” kan jag berätta att den ingick i filmen ”Ombyte förnöjer” från 1939 och att den där sjöngs av Tutta Rolf.

Schlager blev ju också ”Pappa, jag vill ha en italienare”, som ingick i Galenskaparnas och After Shaves scenföreställning, senare också film, ”Stinsen brinner” (1988). De tre som sjöng var Per Fritzell, Knut Agnred och Kerstin Granlund.

Vi fortsätter på scenlinjen. ”Tea For Two” ingick i musikalen ”No, No, Nanette” (1925) av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Och så hörde vi musik ur ”Orfeus i underjorden” av Jacques Offenbach.

Ännu äldre, fast i hög grad levande, är Bellmans epistlar. I dag hörde vi nummer nio, ”Käraste bröder”, här fint tolkad av Fred Åkerström. Honom har jag allt av på skiva. Han var för övrigt också med vid introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”.

Men som mina läsare vet, har jag inget emot rockmusik heller. Jerry Lee Lewis, i dag med ”You Belong To Me”, hör jag till exempel gärna på.

Och så avslutar vi dagens redovisning med en favorit allt ifrån ungdomsåren i Juniskär – Povel Ramel såg jag till exempel i sitt Knäpp upp-tält, då uppställt på läroverksplan i Sundsvall. Så visst minns jag hans ”Siskorna i björken”.

Och dess sammanfattning stämmer på vår trädgård här i Öregrund i dag: ”Och över alltihopa lyser moder sol”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

De amerikanska indianernas språkrör

Buffy Sainte-Marie (född 1941) fick ett stort internationellt genombrott med sin ”Universal Soldier” från 1964 men kanske främst i Donovans insjungning. Här i Sverige gjorde Thorstein Bergman en svensk version, ”Soldat i universum”. Den här låten kom alldeles rätt i tiden för att gripa alla unga som deltog i motståndet mot USAs krig i Vietnam, men texten är egentligen mycket mer allmän, en sorgesång över alla unga män som offras i krig för det ena eller det andra förment goda syftet.

Också en annan av Buffy Sainte-Maries låtar blev en jättehit i Sverige, ”I’m Gonna Be a Country Girl Again” från 1968. Den blev i Stikkan Anderssons förfarna händer själva sinnebilden för gröna vågen och hördes länge på Svensktoppen med Lena Andersson: ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”.

Båda de här låtarna är Buffy Sainte-Maries egna, men det förtjänar att påminnas om att hon också har spelat in låtar av sina kanadensiska landsmän Joni Mitchell – ”The Circle Game” och ”(He Played Real Good) For Free” – och Neil Young (”Helpless”). Bland lyckade insjungningar av andras material bör också nämnas Mickey Newburys och Townes Van Zandts ”Mister Can’t You See”.

Men främst bör Buffy Sainte-Marie ändå nämnas för att ha gjort sig till språkrör för indianerna, den amerikanska ursprungsbefolkningen. Hon är själv kråkindian från Kanada men när hon tidigt blev föräldralös adopterades hon av släktingar i USA.

Bland de många låtar hon har skrivit med amerikanska indianer som tema kan nämnas ”Now That the Buffalo’s Gone”, ”Soldier Blue”, ”He’s an Indian Cowboy In the Rodeo”, ”Native North American Child” och den fina ”My Country; ’Tis of Thy People You’re Dying”, som jag och Jan Hammarlund tog med i vårt program i ABF-huset i Stockholm för några år sen om amerikansk politisk musik.

Alla de här sångerna (och några till) finns på en samlings-CD med Buffy Sainte-Marie, ”Soldier Blue – The Best of the Vangaurd Years” (Vanguard Masters VMD 74004, 2010 i europeisk distribution via brittiska ACE Records). Urvalet går från Sainte-Maries skivdebut 1964 till mitten av 1970-talet.

Själv började jag lyssna på henne när debut-LPn ”It’s My Way” kom – Vanguards skivor (på vilka man hittade även till exempel Joan Baez) distribuerades då i Europa av österrikiska Amadeo. Den aktuella CDn innehåller ett mycket gott urval, om man vill bekanta sig med Sainte-Marie innan man köper originalskivorna, som förstås numera finns på CD.

Hennes kraftfulla röst, med ett visst vibrato, kommer väl till sin rätt både i det folksong/balladpräglade materialet och hävdar sig förstås också väl, när musikuppbackningen i mer rock- eller countrypräglade låtar är mer massiv.

Ola Magnell tillbaka efter sju år

Ola Magnell spelade in sina plattor på Metronome och sågs därför med viss skepsis av proggfolket, men visst var han en del av proggeran, en begåvad låtskrivare och artist dessutom.

Nu har han inte gjort någon ny skiva på länge men återkommer, efter ett uppehåll på sju år, med CDn ”Rolös” (Viskwa/National viskwacd 001, 2010, distribution Border Music). Det tar ett par spår innan jag känner den där speciella magnellkänslan igen, men sen är jag fast.

”Lisa Lucidor” är en mycket bättre låt än den lite fåniga titeln låter ana. ”Tröstens änglar”, med bakgrundssång av Lars Winnerbäck, blir ett stycke hörvärd dansmusik, och ”Livet är en cykeltur” har vacker text. ”Solveig” saknar inte charm, och ”Sorgsna seglatsen” blir, med sitt inslag av dragspel och drag av rockballad, en av de allra bästa låtarna på den här CDn. Till den senare kategorin hör också ”Du är inte kvinnan”, en ballad med mycket tungt rockkomp och bakgrundssång av samme Winnerbäck. Och den starkt Tom Waits-influerade ”Nattens vind är hemlös” har en suverän text.

Det är nu 36 år sen Ola Magnell debuterade och ganska snart blev ett stort namn i den svenska skivvärlden. Den här CDn borde kunna bidra till att också en ny och yngre generation börjar lyssna på honom. Han har fortfarande en talang för att kombinera fin vis- och rockpoesi med mycket hörvärd musik – även om jag som vanligt för egen del har lite svårt att ta till mig den religiositet som också ibland finns i hans texter.

Lysande avslutning på vårsäsongen

”Grande Finale!” kallade Uppsala kammarorkester sin säsongsavslutning i torsdags kväll, och det var verkligen ingen överdrift.

Jag kom med tåg från en begravning i Stockholm och sammanstrålade med hustrun i restaurangen i Musikens hus för en bit mat inför konserten och befann mig i en dämpad stämning, men konserten fick mig mycket snart att skifta till en helt annan sinnesstämning. Till detta bidrog en orkester på topp, utmärkt ledd av Paul Mägi, och så ett intressant och omväxlande program.

Det hela började med Elegi ur Gustaf II Adolf, opus 49 av Hugo Alfvén (1872-1960). Det här är ett mycket kort stycke musik, men Mägi och hans orkester lät redan då ana, att den här kvällen skulle bli minnesvärd. Dock så att den mjuka karaktären i den här klagosången skulle följas också av betydligt mer temperamentsfull musik.

Sådan fanns redan i nästa nummer, Violinkonsert i D-dur, opus 77 av Johannes Brahms (1833-1897). Det händer att jag känner mig sval inför Brahms’ musik, men så var absolut inte fallet här. Violinsolisten Nils-Erik Sparf briljerade, i den tredje snabba satsen till den grad att en sträng brast – han lyckades dock blixtsnabbt parera detta genom att låna fiol av Klara Hellgren, konsermästare för kvällen.

Efter pausen bjöds det åter igen på helt annan sorts musik, nykomponerad sådan. Vi fick höra uruppförandet av Rolf Martinssons (född 1956) Chamber Concerto nummer 2, opus 83. Dess uppbyggnad – växlingar i tempo och styrka – framgår ganska väl av de beskrivande benämningarna på de in alles fem satserna: Agitato, Dolce, Con brio, Tranquillo, Energico e molto ritmico.

Detta följdes så av Zoltán Kodálys (1882-1967) Danser från Galánta. Galánta, som ligger i Ungern, var den ort där Kodály bodde som barn, och det här verket har hämtat bärande element från traktens folkmusik – jämför här med till exempel Béla Bartók. Den folkmusik, med många romska rötter, som Kodály lyssnade på och tog intryck av kallas verbunkos och har släktskap med det mer kända czardas. I många stycken blev det här rena uppvisningsnumret från både Mägis och orkesterns sida.

Extranummer gjorde att jag och Birgitta sen fick lite bråttom därifrån för att hinna med bussen till Öregrund. Det blev sent ändå, inte minst med tanke på att Birgitta nästa morgon skulle upp tidigt för att åka till Arlanda och sen därifrån till Seoul i Sydkorea. Men hon kom i väg, och är nu på ett veckolångt UNICEF-möte där.

Fast alldeles ensam blir jag inte hela tiden. Alldeles precis när taxin stod utanför grinden, ringde telefonen: Det var Hans O Sjöström som tillsammans med vår gemensamme vän Björn Kumm ville göra en söndagsutflykt till Öregrund för att hälsa på.

De var självklart välkomna – men träffa Birgitta får de göra när de kommer tillbaka någon annan gång.

Melodikrysset nummer 18 2010

Nästan alla melodikryss innehåller något som man fastnar på, åtminstone ett slag. I dag hade jag först svårt att komma på vad det var för parodi som sjöngs som duett – men med hjälp av några ledbokstäver kom jag på var jag hade hört den där melodin förut: i Melodifestivalen (vid närmare kontroll visar det sig, att den hade sänts in till 2006 års upplaga, men den kom inte med där). De som sjöng var Markoolio och Linda Bengtzing, och deras bidrag hette ”Värsta schlagern”.

Då var det lättare att minnas ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir, kanske för att han sjöng den i årets upplaga av Melodifestivalen.

Anders Eldeman spelade också något jag inte hade hört förut, en alldeles färsk låt med Robyn (Robin Miriam Carlsson). Jag googlade på henne, och det enda jag hittade från i år var singeln ”Fembot”. Var det den vi hörde?

Två musikaler förekom i dagens kryss.

Den första var ”Les Miserables”, ur vilken vi hörde ”Herre i sitt hus”. Den bygger på Victor Hugos ”Samhällets olycksbarn” och har skrivits av Claude-Michel Schönberg och Alan Boutil.

Den andra var ”Chess”, bakom vilken ligger Björn och Benny men också Tim Rice.

Också Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus” blev ju ett slags musikal, fast för barn. I Hackebackeskogen letar man efter nötter.

Ytterligare en visa, som ofta används vid ringlekar med barn, är ”Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru skär”. Det ovanliga med den i dag var att vi fick höra den spelas i moll.

För egen del förknippar jag också Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna” med barn. Vi har en Anna i familjen, och när hon var liten, spelade vi ofta ”Lilla vackra Anna” med Alf Prøysen på skiva.

Elvis Presleys storhetstid ligger ännu lite längre tillbaka i tiden. I dag hörde vi hans hit ”Can’t Help Falling In Love With You”, som på svenska blev ”Tro på mig”.

I schlager kan man besjunga allt möjligt.

Till exempel en hand. ”Jag kysser Eder hand, Madame”, kallade Gösta Stevens sin svenska version av Fritz Rotters och Ralph Erwins tyska original ”Ich küsse ihre Hand, Madame”.

Eller en hatt, som i Edvard Perssons insjungning av Alvar Krafts ”Min lilla hatt”.

Anders Eldeman lyckades till och med få in en hästsko i dagens kryss, detta trots att ”Gamle Svarten”, Cacka Israelssons stora succé från 1954, egentligen inte handlar om just hästskor.

För egen del är jag inte någon idrottsfantast – tvärt om – men Nacka Skoglund var ju en sån där fotbollsspelare som man inte kunde undgå att stöta på, ens på skiva. De flesta tyckte nog att han var en skön lirare, och i detta, som var hans eget språk, hittar vi dagens sista kryssvar, lir.

För egen del förknippar jag budskapet i den sång Nacka sjöng mer med vad som äger rum den 19 september i år: Vi kommer tillbaka!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Last chorus: Adèle Zettergren

Adèle Zettergren (1926-2010) hann bli nästan 84 år gammal innan hon dog. Åldern märktes förstås på ansikte och kropp, men när man träffade henne, var hon oförändrat vital, nästan ung, till sinnet, ständigt beredd att ta itu med nya projekt.

När jag den 1 januari 1968 började på Socialdemokratiska partistyrelsen, fanns hon redan där, på organisationsavdelningen som sekreterare åt dess chef, Rune Hammarbäck. Själv jobbade jag på andra avdelningar, först som pressekreterare, sen som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), men naturligtvis träffades vi praktiskt taget dagligen, bland annat under eftermiddagsfikat.

Så småningom bytte jag jobb igen, hamnade på partisekreterarens – Bo Toressons – kansli. Organisationsavdelningen hade också genomgått förändringar, bland annat fått ny chef, och när jag så var i behov av en ny sekreterare, uppvaktades jag av Adèle, som ville byta arbetsuppgifter och förklarade att hon gärna ville jobba ihop med mig. Adèle var en av partiexpeditionens duktigaste och mest erfarna kontorister – till hennes meriter hörde, att hon kunde partiorganisationen, även ute i landet, utan och innan – så jag sa ja på stubinen utan att tjänsten utannonserades.

Och det fungerade alldeles utmärkt.

Adèle var glad och social, spred glädje omkring sig både under vardagarnas ibland enahanda slit, på avdelningsöverläggningar ute på Bommesvik, under de restaurangmiddagar vi någon gång unnade oss, till exempel i samband med någons jämna födelsedag. Hon var en mycket duktig maskinskriverska, också en klippa när det gällde annat som den tidens sekreterare skulle utföra, men hon var en dam med bestämda meningar, givetvis också om politik, som hon gärna framförde till exempel under våra överläggningar tillsammans med partisekreteraren. Samtidigt: som den lite gammaldags sekreterare hon var, eller kanske snarare som den omtänksamma medmänniska hon var, såg hon ofta till att ha med eget, nybakt kaffebröd till våra överläggningar.

Fast mycket skrivjobb blev det, även på partisekreterarens kansli: att från band skriva ut det som skulle bli VU- och partistyrelseprotokoll, utskrifter av utlåtanden över kongressmotioner och annat sådant. Under min tid på partisekreterarens kansli genomfördes, bland annat för man skulle slippa dessa ständiga omskrifter, en datorisering – men det var, åtminstone till att börja med, inte riktigt Adèles grej. Hon hade förstås som alla andra fått gå datakurs, och jag hade gjort en skriftlig instruktion för det man främst måste kunna för att kunna hantera det slags dokument vi vanligtvis producerade eller bearbetade.

Adèle kämpade på tappert, men åtminstone i begynnelsen hände det ganska ofta, att hon kom instörtande på mitt rum och hojtade:
– Enn, Enn, nu har datorn…

Då fick jag, åter igen, försöka förklara att datorer inte företog sig något för egen maskin och fråga henne, vad hon själv hade gjort dess förinnan.

Nå, snart blev hon rutinerad också på det här nya arbetsredskapet.

Datoriseringen kom ju så småningom att revolutionera kontorsarbetsplatserna, också den socialdemokratiska partiexpeditionen. Dagens funktionärer skriver själva, med ganska varierande tempo och grad av korrekthet, ska man kanske tillägga.

Adèle var en produkt av äldre tiders arbetsliv, men i hennes liksom i många andras fall leder den hierarkiska tankefiguren funktionär-sekreterare helt fel. Adèle var en brett kunnig och brett engagerad folkrörelsemänniska, aktiv inte bara i partiet utan också i konsument- och bostadskooperationen, mot slutet även i PRO. Och hon verkade i en tid då folkrörelser verkligen var folkrörelser, levande bärare av opinioner som fanns ute i samhället och inte bara megafoner för en styrande maktklick omgiven av en aningen bredare klick av beställsamma ledarwannabes.

Många ur den nu pensionerade grupp av partianställda som var Adèles arbetskamrater på 68an – kontorister så väl som funktionärer – hade kommit till hennes begravning i Kista kyrka i går.

Som inledningsmusik hörde vi Bachs ”Air”, och sen avslutades begravningen med två lite överraskande och sins emellan olika musikstycken, Johann Strauss den yngres ”An der schönen blauen Donau” och Dire Straits’ ”Why Worry”.

Där emellan låg en kyrklig begravningsakt inramad av två psalmer, ”Likt vårdagssol i morgonglöd” (Svensk psalm 198) och ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297).

Själv är jag inte troende, men jag respekterar självfallet att andra vill ha en kristen inramning av det som är slutet på deras jordevandring.

Men särskilt den första av de båda psalmerna innehöll också element som talar till människor som likt mig saknar tron. Också vi som inte tillhör någon kristen trosgemenskap känner starkt, så här års, när ”fåglars kör i lund och mark besjunger våren, blid och stark, och livets alla under” och när ”alla ängar står i skrud, och skogen kläder sig som brud, när livets krafter komma”, att ”efter vinter kommer vår”.

Helt fel var det inte att, med Adèle bevarad i ljust minne, besjunga våren.

Fred Lane om det politiska läget

Uppmuntrande att artister åter tar politisk ställning, till och med i aktuella frågor. Nyligen kom Mikael Wiehe med CDn ”Ta det tillbaka”, vars titel är en uppmaning till vänstern inför valet.

Nu gör Fred Lane, som jag minns från sjuttiotalets musikaliska barrikader, något liknande med ”Läget 2010” (YTF(r) 145, 2010, distribution Sony). Politiskt är den lika hårtslående som Wiehes CD.

Redan innan jag fick Fred Lanes CD, hade jag fått länkar med material till den på min blogg från honom själv. De väckte min nyfikenhet, och när Fred nu sände ”Läget 2010″ per post, har jag kunnat stilla den där nyfikenheten.

Lite kul är det, rent musikaliskt, att jag, när jag satt och skrev om Torkel Rasmussons och Kjell Westlings skivor, fick löfte från Fred om att få hans nya CD, där Kjell Westling också medverkar, som vanligt på en rad av instrument. Westling har, förtjänstfullt, också arrangerat alla låtarna, som alltså är skrivna av Lane – den senare spelar själv stålsträngad gitarr på några spår. Och så sjunger Fred Lane förstås.

Fred Lane, vem är det, kanske några frågar. Under 1970-talet var han alltså verksam i den då livaktiga musikrörelsen, gav till exempel 1977 ut LPn ”Vi smida”. Senare har det, kanske inte självvalt, varit mer tyst om honom, åtminstone på skiva, men han är välkommen tillbaka med nya CDn. Det har nu, alltför länge, funnits en brist på socialt och politiskt engagerade sångare och musiker, men när Fred Lane återvänder till skivarenan, innehåller texthäftet länkar både till www.gemensamvalfard.se och www.verdandi.se.

Och Fred Lanes nya CD är en enda lång plädering för de solidaritetsvärderingar som utmärker de organisationer länkarna leder till. ”Vinden viner” handlar om uteliggarna, ”I Grängesberg” om sjukförsäkringen. ”Lite till” gisslar tanken att det behövs ständig tillväxt och konsumism”. ”Sysslolöshet” är en blues om arbetslöshet.

Och han döljer inte att alltsammans ytterst handlar om vilka som får lov att styra det här landet. Flera korta låtar har udden vänd mot enskilda allianspartier och deras ledare, och i ”Ett brev till statsministern” ställs valet i höst i centrum.

Men Fred gisslar också alla dem som, även i vårt eget block, hukar för att inte stöta bort marginalväljare. ”Jag står modigt i mitten” är en återkommande fras i ”Modigt i mitten”.

Den allra bästa låten på CDn är dock inte partipolitisk utan handlar om att våga vara sig själv:

Tänk

Tänk, alla mänskor som aldrig vågar vara sej själva
Skakar galler i en osynlig cell;
Räds sin spegelbild,
Viskar, småfalskt, en bräcklig sång av Brel.

Tänk, alla mänskor som hånas, kallas fula och skumma:
Hukar sej och stukar sej i småstadsidyller;
Fäktar inte – flyr,
Blommar ut och gör sej hemma i storstadsmyller.

Tänk, om jag nån gång vågar bli just den jag är,
Helt och hållet, en stund – om än helt kort;
Innan liemannen
Viskar vänligt ”Följ med!” och för mej bort.