Last chorus: Adèle Zettergren

7 maj 2010 14:52 | Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Adèle Zettergren (1926-2010) hann bli nästan 84 år gammal innan hon dog. Åldern märktes förstås på ansikte och kropp, men när man träffade henne, var hon oförändrat vital, nästan ung, till sinnet, ständigt beredd att ta itu med nya projekt.

När jag den 1 januari 1968 började på Socialdemokratiska partistyrelsen, fanns hon redan där, på organisationsavdelningen som sekreterare åt dess chef, Rune Hammarbäck. Själv jobbade jag på andra avdelningar, först som pressekreterare, sen som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), men naturligtvis träffades vi praktiskt taget dagligen, bland annat under eftermiddagsfikat.

Så småningom bytte jag jobb igen, hamnade på partisekreterarens – Bo Toressons – kansli. Organisationsavdelningen hade också genomgått förändringar, bland annat fått ny chef, och när jag så var i behov av en ny sekreterare, uppvaktades jag av Adèle, som ville byta arbetsuppgifter och förklarade att hon gärna ville jobba ihop med mig. Adèle var en av partiexpeditionens duktigaste och mest erfarna kontorister – till hennes meriter hörde, att hon kunde partiorganisationen, även ute i landet, utan och innan – så jag sa ja på stubinen utan att tjänsten utannonserades.

Och det fungerade alldeles utmärkt.

Adèle var glad och social, spred glädje omkring sig både under vardagarnas ibland enahanda slit, på avdelningsöverläggningar ute på Bommesvik, under de restaurangmiddagar vi någon gång unnade oss, till exempel i samband med någons jämna födelsedag. Hon var en mycket duktig maskinskriverska, också en klippa när det gällde annat som den tidens sekreterare skulle utföra, men hon var en dam med bestämda meningar, givetvis också om politik, som hon gärna framförde till exempel under våra överläggningar tillsammans med partisekreteraren. Samtidigt: som den lite gammaldags sekreterare hon var, eller kanske snarare som den omtänksamma medmänniska hon var, såg hon ofta till att ha med eget, nybakt kaffebröd till våra överläggningar.

Fast mycket skrivjobb blev det, även på partisekreterarens kansli: att från band skriva ut det som skulle bli VU- och partistyrelseprotokoll, utskrifter av utlåtanden över kongressmotioner och annat sådant. Under min tid på partisekreterarens kansli genomfördes, bland annat för man skulle slippa dessa ständiga omskrifter, en datorisering – men det var, åtminstone till att börja med, inte riktigt Adèles grej. Hon hade förstås som alla andra fått gå datakurs, och jag hade gjort en skriftlig instruktion för det man främst måste kunna för att kunna hantera det slags dokument vi vanligtvis producerade eller bearbetade.

Adèle kämpade på tappert, men åtminstone i begynnelsen hände det ganska ofta, att hon kom instörtande på mitt rum och hojtade:
– Enn, Enn, nu har datorn…

Då fick jag, åter igen, försöka förklara att datorer inte företog sig något för egen maskin och fråga henne, vad hon själv hade gjort dess förinnan.

Nå, snart blev hon rutinerad också på det här nya arbetsredskapet.

Datoriseringen kom ju så småningom att revolutionera kontorsarbetsplatserna, också den socialdemokratiska partiexpeditionen. Dagens funktionärer skriver själva, med ganska varierande tempo och grad av korrekthet, ska man kanske tillägga.

Adèle var en produkt av äldre tiders arbetsliv, men i hennes liksom i många andras fall leder den hierarkiska tankefiguren funktionär-sekreterare helt fel. Adèle var en brett kunnig och brett engagerad folkrörelsemänniska, aktiv inte bara i partiet utan också i konsument- och bostadskooperationen, mot slutet även i PRO. Och hon verkade i en tid då folkrörelser verkligen var folkrörelser, levande bärare av opinioner som fanns ute i samhället och inte bara megafoner för en styrande maktklick omgiven av en aningen bredare klick av beställsamma ledarwannabes.

Många ur den nu pensionerade grupp av partianställda som var Adèles arbetskamrater på 68an – kontorister så väl som funktionärer – hade kommit till hennes begravning i Kista kyrka i går.

Som inledningsmusik hörde vi Bachs ”Air”, och sen avslutades begravningen med två lite överraskande och sins emellan olika musikstycken, Johann Strauss den yngres ”An der schönen blauen Donau” och Dire Straits’ ”Why Worry”.

Där emellan låg en kyrklig begravningsakt inramad av två psalmer, ”Likt vårdagssol i morgonglöd” (Svensk psalm 198) och ”Härlig är jorden” (Svensk psalm 297).

Själv är jag inte troende, men jag respekterar självfallet att andra vill ha en kristen inramning av det som är slutet på deras jordevandring.

Men särskilt den första av de båda psalmerna innehöll också element som talar till människor som likt mig saknar tron. Också vi som inte tillhör någon kristen trosgemenskap känner starkt, så här års, när ”fåglars kör i lund och mark besjunger våren, blid och stark, och livets alla under” och när ”alla ängar står i skrud, och skogen kläder sig som brud, när livets krafter komma”, att ”efter vinter kommer vår”.

Helt fel var det inte att, med Adèle bevarad i ljust minne, besjunga våren.