I tingen och minnena lever alla jular

Julaftonen blir lugn och fridfull när det bara är ett gammalt par som bestämmer takten. Inga barn längre som stojar och glammar – men jag erkänner gärna att jag ibland längtar tillbaka till den tiden då barnens glädje lyste upp vintermörkret.

Den här julen känner jag den största glädjen över att Birgitta fick komma hem från sjukhuset, åtminstone över helgerna. Hjärtkonverteringen lyckades inte den här gången heller, och man hittade nya komplikationer, så hon kommer att bli inlagd igen för ny behandling. Det här gör att vi, för första gången på mycket länge, inte kommer att åka ut till vårt älskade sommarhus i Öregrund över nyår och trettonhelg. Men Birgittas hälsa är viktigare.

I vårt hem råder julefrid.

Allt det där som är specifikt för julen är avlagringar av ett långt liv tillsammans. På bordet i vardagsrummet ligger en blå linneduk som jag fick av Birgitta när vårt förhållande var nytt och jag fortfarande bodde i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan. På den står bland annat en tomte med en stickad luva neddragen ner på näsan, ett arv också från den där våningen, som jag delade med min bor Matti. Matti är död, men hans tomte – en likadan – finns nu på samma bord hemma hos oss.

Och i en hög vas – evigt samma blåa keramikvas – står en bukett högskaftade vita syrener, sju till antalet; det står också 7! på det medföljande kortet – tolka det som ni vill. Vita syrener köper jag varje jul till Birgitta.

I dörren mellan vardagsrummet och köket står julgranen, en riktig gran, som vanligt köpt vid blomsterhandeln uppe vid torget. När barnen var små, klädde jag den alltid natten till julafton – den skulle stå där och lysa, när ungarna på julaftons morgon tassade in i vardagsrummet på bara fötter, och under den – på julgransmattan som Birgitta har broderat – hittade de då var sina morgonklappar.

Också granen är klädd med avlagringar ur vårt liv: Överst, under toppstjärnan av halm, finns alltid en grupp som ursprungligen kom till i mitt och brorsans viste där på Linnégatan/Kungsgatan: en präst, upphängd i en sytråd, ”hängda prästen” i familjetraditionen, omgiven av två änglar och två svarta katter och så ett antal klockor i olika färger. År efter år hänger jag också upp en rund, flat rosa karamell, som min vän Anders Thunberg en gång hade med sig hem från Italien, där han var korre åt Sveriges radio. Karamellen har ett litet hack – en jul kunde en då mycket liten Anna inte låta bli att knapra lite på den. Och de senaste jularna har jag, tack vare vår dotter Kerstin, kunnat pryda granen med något som fanns i vår julgran i barndomens Juniskär: istappar av glas.

Nu när vi bara är två hemma större delen av julen, äter vi våra måltider vid köksbordet, som täcks av en duk som Birgitta har broderat och där hon har ställt upp ett med åren allt längre luciatåg.

Jag kan berätta att min estniska julsylta i år blev en av de läckraste jag någonsin har lagat. Birgittas julskinka, inköpt i en gårdsbutik med ekologiska produkter, blev också jättegod. En av julens mathöjdpunkter är att göra ett par hårdbrödmackor med julskinka och Apotekets julsenap och äta dem med ett glas Verum fettsnål hälsofil, ett glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött och ett par koppar nybryggt svart kaffe.

Jo, vi ger varann julklappar också. Det blir mycket böcker, skivor och filmer.

Själv fick jag dessutom en varm och skön morgonrock – Pelle Vävare – att ersätta min nu ganska utslitna med ute på landet. Den ska jag ha bland annat när jag på morgnarna går till brevlådan nere vid grinden för att hämta dagens tidningar och när jag och Birgitta badar bastu och sen sitter under plommonträden med var sitt glas dry martini.

Min lite snarlika present till Birgitta var ett Marimekko-nattlinne, långt och med långa ärmar. Den här damen är lite frusen av sig även i vanliga fall, och det här har accentuerats av de krämpor hon just nu lider av.

Hon har redan sovit en natt i sitt nya nattlinne.

Men ännu roligare ska det bli att få träffa och ge presenter åt barnbarnen – alla våra tre barn med familjer kommer hit tredjedag jul för årets julkalas.

Och då kan jag väl passa på att berätta att det också är ytterligare ett barnbarn på väg. Välkommen hit hon med, än så länge i sin mammas allt rundare mage.

Den här gången blir jag farfar för första gången.

Melodikrysset nummer 51 2011

Det speciella julkrysset sändes ju för en vecka sen, men även veckans kryss – sänt på själva julafton – innehöll en del julmelodier.

Bäst av dem var ”With Bells On” med Dolly Parton.

Detta med Art Garfunkels ”Come All Ye Faithful” som stark konkurrent.

Sämst, utan konkurrens, var ”Bjällerklang” med Anders Lundin.

Sten Nilsson är ju en av de långvarigt framgångsrika i svensk populärmusik, men inte tycker jag att hans ”Jungfru Maria” är någon riktig höjdare.

Fast jag tycker inte heller att ”Det är advent” av Nathan Söderblom, ärkebiskop, fredspristagare med mera, och Gustaf Nordqvist är något storverk i den här genren.

I smörigaste laget för min smak är ”Julens tid är här” med Molly Sanden och Magnus Carlsson.

Roy Orbison kan väl ofta vara OK, men ”Pretty Paper” hör kanske inte till det bästa med honom. Ett mysterium: jag tycker mig minnas ett ”pretty Christmas” ur texten jag hörde, men i den text jag har kontrollgooglat fram hittar jag inget sådant.

Fast jul och jul – vädret präglas mer av regn än av snö, så det var väl inte helt fel att spela Frédéric Chopins ”Regndroppspreludiet” i dag.

Och så plaskigt som det är, skulle det inte förvåna mig, om vi snart fick se små grodorna plaska omkring på gräsmattan, ni vet de där krabaterna som ”är lustiga att se”.

Och på tal om visor för barn: därefter spelade Anders Eldeman ”Min hatt den har tre kanter”, som i tyskt original heter ”Mein Hut, der hat drei Ecken”.

Kanske ska man också vara mer barnslig än jag är i min ålder för att riktigt uppskatta ”Runaway” med Darin (Zanyar).

Då ligger Anna Ternheim, i dag med ”Making It On My Own”, närmare det jag för egen del lyssnar på.

Anders Eldemans egen favorit är tydligen den danska TV-serien ”Matador”. Om den har jag ingen berättigd uppfattning. Jag har nämligen aldrig sett den.

Alla er som i likhet med mig tycker att det kan vara kul att lösa Melodikrysset till och med på julafton vill jag som avslutning tillönska en hjärtans god jul.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om julstädning och julsylta

I går skulle julstädningen ha gjorts, men någon halvtimme efter utsatt tid ringde städfirman och meddelade, att den var hårt drabbad av sjukdom och annat elände – den försökte till och med skjuta upp julstädningen till efter jul. Men jag stod på mig, och efter en stund återkom damen som hade ringt och lovade nu i stället städning nästa dag.

Så i morse steg jag upp tidigt igen och blev åter uppringd, den här gången dock för att bli lugnad: städerskan var på väg fast lite försenad. Och så kom då till slut i alla fall en ensam tjej, som sedan körde i gång efter att av mig ha fått de anvisningar Birgitta hade gett firman, redan då hon ringde och beställde julstädning.

Dock visade det sig att den här städerskan, när hon jobbade ensam, inte fick lyfta möbler, därmed inte heller vädra och piska våra största mattor.

Nu är det i alla fall klart, och det blev alltså en inte helt fullständig veckostädning.

För undvikande av alla missförstånd: jag var alltså missnöjd men jag var för den skull inte ovänlig mot den här tjejen, som ju bara var en utsänd representant för sitt företag och gjorde vad hon hann och fick göra. Vi önskade varann god jul.

När hon hade gått, ringde jag Birgitta och rapporterade. Fick också höra att Akademiska har hittat ytterligare komplikationer med hennes hjärtfunktion. Man ändrar åter igen medicineringen, och hon kommer att kallas till regelbundna efterkontroller, som kanske också leder till en operation.

Men jul ska det bli i alla fall.

I går var jag på Konsum och hämtade ut mina beställda tre fläskläggar och köpte också övriga ingredienser till min estniska julsylta.

Läggarna samt det tidigare inköpta kalvköttet fördelade jag i tre stora grytor – jag kokade upp vattnet i dem och skummade av. Sedan la jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar av svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar, dessutom seltin.

När det hade kokat upp, drog jag ner värmen och fyllde gradvis på med mer vatten – grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gele – benen i fläskläggarna avger under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över köttet på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp köttet grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum hade jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, där jag placerade dem i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod, särskilt nu då de inte genast blir genomfrysta. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

Jag lärde mig att göra sylta på det här sättet redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Från hjärtkliniken klockan fem ett litet mumintroll gick hem

Att gå upp klockan halv sex var en del av vardagsrutinerna förr då jag skulle ta sjutåget till Stockholm och jobbet på Socialdemokratiska partistyrelsen. I morse kändes det inte det minsta naturligt, men jag ville följa med Birgitta till hjärtkliniken på Akademiska, så det måste gå – och det gick.

Birgitta hade nämligen äntligen fått tid för en ny konvertering av hjärtat, och även om det är precis före jul, ville hon inte skjuta ytterligare på det, så länge som hon redan hade fått vänta.

En konvertering betyder i princip att man stoppar hjärtat och sen sätter i gång det igen, fast nu i rätt rytm. Det lyckades också förra gången, men sedan återtog hennes hjärta sina mer oregelbundna vanor.

Ankomsten till sjukhuset i svinottan innebar, att hon fick sin behandling som nummer två i dagens kö. Vi var först på undersökning på en hjärtavdelning med detta som specialitet, och sedan förflyttade vi oss till en annan hjärtavdelning där konverteringen skulle göras och där hon sedan skulle bli inlagd för efterkontroll.

Konverteringen gick oerhört fort; jag fick sitta bara en ganska kort stund och vänta utanför rummet där den genomfördes. Ganska snart rullades sängen där hon låg ut – själv var hon då fortfarande inte vaken, men när hon hade legat en kort stund i ett transfer/kontrollrum, slog hon upp ögonen. Och fick äntligen dagens frukost: svart kaffe och två mackor.

När man hade konstaterat att hjärtat nu faktiskt hade rätt rytm och jag samtalsvis hade kunnat konstatera, att patienten efter omständigheterna mådde hyggligt, tog jag farväl av hustrun och lovade komma tillbaka senare.

Jag promenerade ner till centrum och startade med att klippa mig inför jul, och sen fortsatte jag arbetet med att, med hjälp av anlända önskelistor, inhandla julklappar. I dag handlade jag julkiappar åt de än så länge yngsta barnbarnen – bland annat hittade jag det som enligt vad jag har hört är dottersonens önskejulklapp.

Även stora får julklappar i vår familj, men självklart är det allra roligast att hitta något att ge som får ögonen att tindra av glädje hos en liten kille eller en liten tjej.

Jag åt lunch på stan och fortsatte sen med julklappshandlandet innan jag kände tröttheten komma och beslöt mig för att ta bussen hem.

Kort mejlrapport till våra barn och till Birgittas syskon om hur det hade gått på sjukhuset, och sedan var det dags att ta bussen till Ackis igen.

Personal visade vänligt vägen till Birgittas rum – det visade sig att hon delar sal med två andra patienter. Jag hade med mig Aftonbladet och choklad och befann mig snart halvt bakom den skärm som avskiljer Birgittas lilla egna revir i salen. Inga nya komplikationer hade tillstött, men hon kommer att få en ny medicin, vars eventuella biverkningar man förstås inte vet något om i just hennes fall, så prognosen var att hon hålls kvar ända till på fredag. Medan jag var kvar fick hon också radio och, viktigt, en telefon inkopplad, så nu har jag vidarebefordrat hennes direktnummer till våra barn och till Birgittas syskon.

I morgon eftermiddag ska jag besöka henne igen. På förmiddagen, med början klockan åtta, ska nämligen vår våning julstädas av en inhyrd städpatrull. Inte heller mitt muminhjärta, som numera går med hjälp av pacemaker, tål nämligen längre så värst mycket fysisk ansträngning.

Om fest och pompa och om livsval – och varför är allt en trasa?

Det är snart dags att lämna in, men jag hoppas ju innerst inne ändå på att både hinna bli 75 i juni och att kanske rent av få några år till. Men hälsan blir ju inte bättre med åren, även om jag för egen del efter en riktig downperiod nu känner mig fysiskt piggare igen. Birgitta tas på tisdag morgon in på Akademiska för en andra hjärtkonvertering, så vi hoppas på en bättring också för hennes del.

Birgitta blir, dels för att hon är före detta talman, dels för att hon har uppdrag inom universitetet, då och då inbjuden till akademiska evenemang. Jag brukar därmed också bli medinbjuden, men oftast har jag tackat nej – de här akademiska ceremonierna lockar mig inte särdeles. Fast nu, när vi hade fått inbjudan till rektorsskiftesceremonin med åtföljande slottsmiddag i fredags, tackade jag ändå ja, mest för att jag såg att Birgitta så gärna ville det.

I universitetsaulan gick Birgitta i processionen, medan jag satt på en plats relativt långt fram. I min omedelbara närhet satt bland andra några jag brukar träffa på hedersupplänningsmiddagarna hos landshövdingen: Hans och Karin Alsén och Gunilla Strömholm; bakom mig satt ett tidigare landshövdingepar, Ann-Cathrine Haglund med make Finn.

Jag träffar, och hälsar på, ganska många som jag känner eller som känner igen mig. Men detta är inte min värld, trots att jag en gång i världen kom till Uppsala för universitetsstudier, till och med med de bästa förutsättningar, ett toppbetyg i studentexamen. Jag kom i stället att ägna mig åt politik och journalistik. Det var ett val som ganska snart blev självklart för mig, och jag har inte ångrat det. Fast när jag i dag ser det parti jag var med om att föra till segrar ligga i ruiner, kan jag ibland – det medger jag – undra, varför jag inte – som tänkt var – ägande mig åt litteraturhistoria i stället. Varför blev allt en trasa?

Från middagar med OD, Orphei Drängar, känner jag den avgående rector magnificus, Anders Hallberg, och vid samlingen före den påföljande festmiddagen på Uppsala slott får jag möjlighet att hälsa också på den tillträdande rectrix magnifica Eva Åkesson – hon kommer (liksom sin företrädare) från Lund, så henne har jag tidigare inte träffat. Hur som helst verkar hon lovande: använde i sitt anförande i universitetsaulan i motsats till den avgående rektorn du-form, och återkom flera gånger till jämställdhetstemat – hon är för övrigt också den allra första kvinnan på den här posten i Uppsala.

Middagen vi bjuds på på slottet är utmärkt, halstrade och örtmarinerade pilgrimsmusslor med jordärtsskockspannacotta och sepiabröd, stekt lammfilé med dijongräddsås med stekt matvete och grönsaker och så björnbärsparfait med varm chokladsås med torkat fruktströssel. Till detta serverades en rad italienska viner.

Jag hade som bordsdam Kerstin Westholm, landstingsdirektör, och mitt emot oss satt docenterna Ingegärd Bäcklund och Carl-Gustaf Thornström. Med Westholm diskuterade jag en smula behandlingen av hjärtpatienter på Akademiska och Bäcklund, som för övrigt hälsade till vår Anna som hon kände till via Katedralskolan, introducerade jag en smula i bloggvärlden. Thornström visade sig vara mycket intresserad av mina erfarenheter av Sovjetestland, och det samtalet, i vilket även Westholm deltog, fortsatte när vi hade bytt lokal för kaffe och cognac.

Det hann bli sent, mycket sent, innan vi lyckades få tag på en taxi och äntligen kom hem.

Det gjorde att jag inte orkade kolla e-posten, innan jag gick till sängs.

Och det var kanske lika bra det: I mejlboxen hittade jag ett brev som inte handlade om fest och pompa men väl om smärtsamma livsval. Vad det handlade om är none of your business, men det jag läste gjorde mig mycket sorgsen.

Den sorgsenheten lär inte gå över i första taget. Varför är allt en trasa?

Melodikrysset nummer 50 2011

100 procent jul utlovade Anders Eldeman, och det var det i dagens kryss.

Och trots att julkrysset ju återkommer varje år, var det i dag inte ens någon större mängd upprepningar. ”O helga natt” är jag i och för sig säker på har förekommit i ett tidigare julkryss, men den är ju så fin – inte minst i Jussi Björlings version – att jag gärna hör den igen. I franskt original heter den ”Le Cantique de Noël”, men mer känd är den som ”Adams julsång”, så kallad efter kompositören, Adolphe Adam, som skrev den 1847.

En svensk julklassiker är ”Betlehems stjärna”, mer känd som ”Gläns över sjö och strand”. Viktor Rydberg publicerade texten i sin ”Vapensmeden”, 1891, och Alice Tegnér tonsatte den 1893.

Bland de många julsångerna med religiös text finns också ”Bereden väg för herran”, som skrevs av Carl Michael Franzén år 1812. I dag hörde vi den i en modern version med tre sjungande damer, Shirley Clamp, Sanna Nielsen och Sonja Aldén.

Till julklassikerna, även här hos oss, får man väl också räkna amerikanska ”White Christmas”, som Irving Berlin skrev 1940. Den blev en stor succé i insjungning av Bing Crosby 1942, men den har förstås sedan spelats in av många andra, till exempel Elvis Presley 1957.

En mycket, mycket äldre julsång, faktiskt från 1500-talet, är engelska ”We Wish You a Merry Christmas”. Det lär finnas en svensk text också, ”God jul önskar vi er alla”.

Men sen finns det musik av helt annan karaktär, som hör julen till. Jag hör till dem som varje julafton måste se Discney-kavalkaden ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, där man bland annat får höra ”Ser du stjärnan i det blå”.

Och för att hålla oss till det amerikanska julmaterialet: För egen del tycker jag inte att ”Sleigh Ride”, i dag med Andy Williams, riktigt når upp till samma nivå som det övriga ovan nämnda – därmed inte sagt att jag tycker den är dålig.

Inte heller ”Jag såg mamma kyssa tomten”, i amerikanskt original från 1952 ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus”, är något musikaliskt mästerverk, men texten har ju ändå ett slags charm.

Däremot tycker jag inte att ”Julen är här” med Tommy Körberg och Sissel Kykjebö riktigt håller måttet.

Werner & Werner såg jag på sin tid, men deras ”Vår julskinka har rymt” hade jag faktiskt ändå svårt att komma i håg.

Men trots de två sista frågorna har jag lyckats lösa krysset den här gången också.

Och nästa lördag är det jul på riktigt. Då får vi klämma i med det hittills ännu inte redovisade svaret: ”Nu har vi jul här i vårt hus”.

Julförberedelser med förhinder

Julen har sina måsten.

I dag har jag var varit ute på den första längre julklappsköprundan och kom hem med en stor axelväska full av presenter som nu ska slås in. Allra roligast är det att köpa saker till de någorlunda små barnbarnen.

Men jag började rundan nere på stan med att gå in på Nordeas kontor, dels för att ta ut hopsparade julklappspengar, dels för att avsluta kontot där. Jag gör det med sorg i hjärtat, eftersom jag har haft konto där i drygt 40 år, nästan hela livet om man räknar med min gamla postsparbanksbok, och eftersom det fortfarande är en delvis statligt ägd bank. Men jag har läst i tidningen att Nordea om ett slag kommer att upphöra med kontanthantering, och eftersom jag propsar på att kunna gå in på banken och ta ut – OBS! – mina egna pengar, har jag inget val.

Nu visade det sig att att jag hade för mycket pengar på mitt konto på Nordea för att kunna ta ut alltsammans på en gång, så jag får gå dit en gång till för att fullfölja mina avsikter.

Jag kommer att göra samma sak i fallet Föreningssparbanken, som avser att göra likadant som Nordea, stoppa kontanthanteringen. Min förbindelse med denna kooperativa bank är lika lång.

Inte heller konsumentkooperationen är vad den har varit. Allt är så färdigförpackat och, ännu värre, färdigkryddat, att jag, som har en viss dragning åt matlagning från grunden, ibland förtvivlar. Som nu när jag hade min brorsa på besök och sökte en hel broiler men mest hittade färdigstyckade och sorterade kycklingdelar, dess värre dessutom ofta färdigkryddade – men till slut hittade jag i alla fall ett paket okryddade lår och ett paket okryddade bröst. Ibland undrar jag vilka som har nytta av alla de där recepten med vackra färgbilder som man hittar både i dagstidningarna och i matlagningstidskrifterna.

Snart är det dags för mig att laga årets julsylta enligt min estniska mammas recept. Till det behöver jag kalvkött, som jag har lyckats beställa i en liten gårdsbutik, som finns i vår stadsdel och som säljer ekologiska varor.

Men den butiken kunde inte få fram några fläskläggar, som man också behöver till den estniska julsyltan. Så jag gick till vårt Konsum och hittade där mycket riktigt fläsklägg, dock urbenad – varför vet jag inte riktigt. Det är nämligen så att det behöver finnas ben med i det här koket, eftersom benen avger det bindemedel som får syltan att gelea sig, kort sagt bli sylta. Så det blev ett samtal med den charkansvariga i butiken, och hon lovade faktiskt fixa hem tre riktiga fläskläggar åt mig. Så när Birgitta tisdag-torsdag är inlagd på Akademiska för en ny hjärtkonvertering, ska jag passa på att utnyttja köket för mitt årliga julsyltakok.

Varför man säljer fläsklägg utan ben vet jag inte – fläsket släpper ju från benet när man kokar läggen, och man får på köpet ett mustigt spad. Och vilken god mat även det här blir med rotmos och lite senap!

På jullunch med gamla arbetskamrater

Om man har gått i pension från en tjänst på Socialdemokratiska partistyreslen, inbjuds man årligen till att äta jullunch på sin gamla arbetsplats, 68an kallad efter sin gatuadress, Sveavägen 68 i Stockholm. Det är ju ett kriterium som är svårt att vantolka, men det betyder naturligtvis att en del personer som har arbetat mycket länge på Socialdemokraternas partihögkvarter inte blir bjudna, eftersom de inte var kvar där just till pensionen. Men det är förstås kul för oss s-pensionärer att åter få träffa en del av de arbetskamrater man länge har fått arbeta ihop med.

Ja, ihop och ihop. Jag pratade förstås själv ganska mycket med till exempel Lisbeth Sundström, som arbetade som sekreterare på Aktuellt i politiken (s), under en stor del av den period då jag var dess chefredaktör. Men flertalet andra, till exempel Conny Fredriksson som satt till höger om mig, fanns på andra avdelningar – han jobbade på internationella avdelningen.

När jag anlände, en smula före utsatt tid, pratade jag med damerna i växeln/receptionen, som jag känner sedan gammalt. De kunde på min förfrågan berätta att det annars nästan inte finns kvar några personer på 68an, som arbetade där redan under min tid. Jo, bland värdarna fanns i alla fall partikassören, Tommy Ohlström.

Partisekreteraren, Carin Jämtin, har jag i och för sig också träffat förut, men hon var inte anställd på partikontoret på min tid. Carin tog efter lunchen i alla fall med mig och några andra som var intresserade till kontorsdelen på andra våningen, där numera hela partiexpeditionen är inrymd. Detta har man klarat genom att flytta över en del funktioner till riksdagsgruppen och genom att bygga om kontorslokalerna på tvåan till kontorslandskap med bås och arbetsplatser som i princip består av skrivbord och stol.

För mig, som har haft eget rum, rättare sagt två olika rum på den här våningen – jag arbetade där närmast under partisekreteraren, mot slutet med bland annat min IB-utredning – känns det här oerhört ovant. Jag är en fakta- och papperssamlare av stora mått, och jag behöver kunna stänga dörren om mig, när jag arbetar med komplicerade uppgifter som att skriva boken om IB (och spela upp alla intervjubanden!) eller att skriva partiprogram.

På mitt rum förde jag, med stängd dörr, förstås också många förtroliga telefonsamtal eller tog emot besök – några av mina IB-intervjuer är till exempel genomförda på det viset.

Partiexpeditionens gamla Branting-byst såg jag längst inne i korridoren, men vart den stora, tunga Wigforss-byst jag hade i mitt dåvarande arbetsrum har tagit vägen visste ingen.

Men det var kul också att vara där igen. Med både Carin och en ny medarbetare, som sköter de nordiska kontakterna – ett av mina gamla värv – förde jag ett intressant samtal om nordiskt samarbete och om hur mycket likasinnade partier i dessa grannländer faktiskt kan lära av varann.

Besök av en skröplig lillbrorsa

Min estlandsfödda familj håller på grund av frånfälle efter frånfälle på att bli ganska liten här i Sverige. Kvar från min ursprungliga kärnfamilj finns nu egentligen bara min lillebror Mikko, född den 1 april 1944 i Riihimäki i Finland.

Ja, lillebror och lillebror – han är pensionär han också.

Han bor egentligen inte så vansinnigt långt ifrån mig, dock i Skutskär som är mer vänt mot Gävle än mot Uppsala, så framför allt efter det att vår mellanbror Matti dog, har vi inte setts så ofta. Matti var en sammanbindande länk, eftersom han och Mikko ofta var ute och fiskade tillsammans, medan jag aldrig har delat deras intresse för fiske.

Men det som också har lagt hinder i vägen är att jag och Birgitta saknar inte bara bil utan också körkort. Tidigare har Mikko kommit till Uppsala eller Öregrund, alltid i bil, men nu har han drabbats av fysiska krämpor som gör det omöjligt för honom att själv köra bil. Den räddande ängel, som i dag äntligen möjliggjorde en återförening, heter Eva Wikman; hon är sedan ett antal år tillbaka Mikkos särbo – de hade en romans i ungdomsåren, bildade sedan familj på ömse håll men har på gamla dar hittat varann igen.

Sånt händer. Och eftersom hon inte har drabbats av de skröpligheter Mikko har drabbats av, kan hon alltså bland annat frakta honom i bil.

De har tillsammans gjort resor till till exempel mitt gamla hemland Estland, så jag passade naturligtvis på att visa dem, framför allt Mikko, den bok om vår estniska hemby Juminda jag fick tidigare i höst från släktingar i Estland. Det visade sig då, att Mikko har några av de fotografier, som finns återgivna i boken – det är nämligen han som har fått ärva vår bror Mattis fotosamling.

Jag lagade mat – persikokyckling efter ett recept från Azerbajzjan och till det råris – och sen satt vi en stund och småpratade, drack kaffe och åt av Birgittas hembakta kakor. Vi var också överens om att vi måste ordna fler såna här träffar.

Last chorus: Sören Thunell

Jag har känt, varit vän, under en period arbetskamrat på socialdemokratiska partistyrelsen med Sören Thunell. Birgitta och jag har bott över hos Sören och Gerd, när han var generalkonsul på Åland, och vi har på olika sätt hållit kontakt genom åren, och det har, som jag skrev i ett Last chorus över Gerd i samband med hennes begravning i början av 2008, alltid varit så mellan oss att vi, även när vi har varit åtskilda någon tid, liksom bara har återupptagit samtalet där det sist slutade.

För något år sedan såg vi, när vi tittade på ”Allsång på Skansen”, föga förvånande den förra Skansen-chefen Anna-Greta Leijon, sen ungdomsåren vän till oss båda, på en av ”uppvisningsplatserna” längst fram i publikhavet, men till vår stora förvåning såg vi Sören Thunell vid hennes sida. De här båda har naturligtvis känt varann länge genom politiken men för den skull inte varit nära vänner, så vad var det här? Birgitta slog genast huvudet på spiken och jag fick lite senare saken bekräftad i telefon av Sören: Jo, han och Anna-Greta hade hittat varann och levde i ett slags lite ambulerande särboförhållande.

Den som ringde oss och berättade, att Sören var mycket sjuk, intagen på sjukhus för långt gången cancer med metastaser, var Anna-Greta. Jag fick Sörens mobilnummer på sjukhuset och ringde honom senare samma dag. Det blev ett varmt men ändå rätt kort samtal – jag märkte efter ett slag, att han ganska fort blev trött.

Det blev vårt sista samtal, för sen gick det nästan osannolikt fort. Anna-Greta ringde oss, alldeles förtvivlad, och berättade gråtande att Sören var död.

Sören, född den 31 maj 1939, således ett par år yngre än jag, dog den 23 november 2011. Jag hade gärna unnat min gamle kompis ett längre liv, rent av ett liv med återvunnen lycka tillsammans med vår gamla vän Anna-Greta Leijon.

Sören, en grabb från arbetarsamhället Kolsva i Västmanland – han släppte aldrig riktigt dialekten därifrån – tog visserligen realexamen, men han tappade heller aldrig sin klasstillhörighet utan förblev rörelsemänniska och arbetarintellektuell.

Sitt första jobb inom arbetarrörelsen fick han som SSU-ombudsman här i Uppsala. Samtidigt – vi talar om tidigt sextiotal – fanns här i Uppsala en Laboremus-ordförande, son till estniska flyktingar men uppvuxen i en inte så annorlunda arbetarmiljö utanför Sundsvall. Medlemsantalet i Laboremus flerdubblades, medan SSU, som i och för sig var starkt på bruksorterna i norra Uppland, åtminstone för tillfället saknade klubbar i det stora Uppsala. Så SSU-ombudsmannen tog kontakt med mig, och så hamnade jag och min laboremuskompis Hans O Sjöström i SSUs styrelse, och hur det nu gick till, fick vi faktiskt i gång ett SSU Socius på anrika Katedralskolan.

På kuppen blev jag och Sören goda vänner: Det hände att han tog mig med i bilen, när han hade någon förrättning uppe i det röda Norduppland, och en gång – när han nog såg att jag behövde semester – tog han mig med till någon kurs på Bommersvik, där jag egentligen inte hade någon funktion. Det där fortsatte också när han hade avancerat till arbetarekommunombudsman: På den tiden då jag var en minimalt avlönad deltidsombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet såg han till att även jag inbjöds till den stora partiombudsmannaresan till Israel 1963.

Som partiombudsman såg Sören till att ett antal laboremiter – bland dem jag och Birgitta – fick kommunala uppdrag, och den här attityden från arbetarekommunens sida – Sören var inte ensam – bidrog säkert till att det tidiga sextiotalets mycket stora laboremusgeneration i motsats till vad som var fallet med medlemmar i flera andra socialdemokratiska studentklubbar till största delen förblev socialdemokrater under det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets yttervänstervåg.

1967 rekryterades Sören till partistyrelsen i Stockholm, först som tjänstemannasekreterare. Dit plockades också jag själv i början av 1968, formellt av Sten Andersson och Anders Thunborg, som i egenskap av informationssekreterare blev min förste chef där – men jag är helt övertygad om att också Sören hade agerat som rådgivare, och när han efter det att Anders hade lämnat partistyrelsen fick jobbet som informationssekreterare, blev han min chef, vilket inte är någon lätt uppgift, ska ni veta.

Men vi hade många roliga samarbetsprojekt också. När Olof Palme hade blivit partiordförande och kampanjerna mot honom började resultera i sjunkande opinionssiffror, åt Sören och jag vid ett tillfälle lunch på Drottens uteservering på Centralbadets gård och pratade strategi inför valet 1973, och då lanserade jag det första embryot till det som skulle bli ”Motståndsrörelsen mot borgerlig regering”. Sören tände på idén, och jag fick i uppdrag att arbeta vidare med den. Sen las idé till idé, en formellt ansvarig styrelse av kulturarbetare bildades, och det kom affischer, annonser och aktiviteter på löpande band – och Sören betalade villigt ur sin informationsbudget.

Sören hamnade så småningom som pressekreterare hos Olof Palme – och jag hörde nu under begravningen att han just hade lovat Palme att återvända till statsrådsberedningen, när Palme mördades.

Annars har Sören haft en rad uppdrag som har haft med just press att göra: Han har varit chefredaktör för Söderhamns-Kuriren och också nu, perioden innan han dog, skrivit krönikor åt sin gamla tidning. Han har varit ledamot av Radionämnden, Kabelnämnden och Presstödsnämnden samt utrett presstödet. I linje med det här ligger att han har varit pressråd vid ambassaden i Oslo – vi sågs där många gånger, när jag var i Oslo på val eller på Arbeiderpartiets kongresser. Och så har han som sagt varit Sveriges generalkonsul på Åland.

Men viktigare än allt det här formella är att Sören hade en enastående analytisk talang. I mitt minnestal över Sören vid samlingen i Folkets hus i Köping i går benämnde jag honom, som i en av mina beryktade följetonger på partiexpeditionen, som ”katastrofseismolog”, men jag har också om honom använt ett annat, mer offensivt (och därför mer rättvist) ord, ”troubleshooter”. Och det ska gudarna veta är en egenskap som han hade stor användning för, när han försökte (och faktiskt lyckades) gjuta olja över stormvågorna som på den tiden ibland gick mellan LO och partiet.

Efter pensioneringen 2002 flyttade Sören tillsammans med Gerd tillbaka till barndomens Kolsva och gjorde därefter stora insatser för socialdemokraterna i Västmanland, bland annat som valanalytiker.

Han var nämligen en av Sveriges skickligaste valanalytiker, och har i den egenskapen gjort stora insatser åt sitt parti och dess ledande företrädare.

Av partiledarna var Ingvar Carlsson på plats i Köping, men jag kan försäkra, att det är sällan man på en begravning ser så många förutvarande statsråd.

Jag tänker nämna varken dem eller övriga gäster, många av dem mycket kända även de, vid namn. Det skulle bli en fånigt lång namnlista à la Gala-Peter på begravning, och det vore djupt orättvist med tanke på att de alla trotsade vädret för att de kände med hjärtat.

En person till måste dock nämnas vid namn. Officiant var Leif Karlsson, under många år känd via PRO, men han hade ombetts att sköta det här värvet i egenskap av, liksom jag, gammal vän och arbetskamrat på partistyrelsen till Sören. Leif bildade för övrigt redaktionstrio tillsammans med mig och Helga Henschen för hennes mycket roliga Motståndsrörelse-annonser.

Begravningsakten i S:t Olovsgården bestod mest av musik och sång, exekverad av gamla vänner till Sören. Leif Karlsson valde att i sitt minnestal berätta ganska utförligt om Sörens värv för arbetarrörelsen, men han vände sig också särskilt till Sörens barn, Rebecka och Torbjörn och inte minst till barnbarnen.

Som jag sa i mitt eget minnestal senare i Folkets hus, hoppades jag att Sörens barn skulle fatta den stora uppställningen vid begravningen rätt, nämligen att arbetarrörelsen för att kunna nå framgångar också behöver människor som Sören Thunell.