Last chorus: Sören Thunell

10 december 2011 19:24 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag har känt, varit vän, under en period arbetskamrat på socialdemokratiska partistyrelsen med Sören Thunell. Birgitta och jag har bott över hos Sören och Gerd, när han var generalkonsul på Åland, och vi har på olika sätt hållit kontakt genom åren, och det har, som jag skrev i ett Last chorus över Gerd i samband med hennes begravning i början av 2008, alltid varit så mellan oss att vi, även när vi har varit åtskilda någon tid, liksom bara har återupptagit samtalet där det sist slutade.

För något år sedan såg vi, när vi tittade på ”Allsång på Skansen”, föga förvånande den förra Skansen-chefen Anna-Greta Leijon, sen ungdomsåren vän till oss båda, på en av ”uppvisningsplatserna” längst fram i publikhavet, men till vår stora förvåning såg vi Sören Thunell vid hennes sida. De här båda har naturligtvis känt varann länge genom politiken men för den skull inte varit nära vänner, så vad var det här? Birgitta slog genast huvudet på spiken och jag fick lite senare saken bekräftad i telefon av Sören: Jo, han och Anna-Greta hade hittat varann och levde i ett slags lite ambulerande särboförhållande.

Den som ringde oss och berättade, att Sören var mycket sjuk, intagen på sjukhus för långt gången cancer med metastaser, var Anna-Greta. Jag fick Sörens mobilnummer på sjukhuset och ringde honom senare samma dag. Det blev ett varmt men ändå rätt kort samtal – jag märkte efter ett slag, att han ganska fort blev trött.

Det blev vårt sista samtal, för sen gick det nästan osannolikt fort. Anna-Greta ringde oss, alldeles förtvivlad, och berättade gråtande att Sören var död.

Sören, född den 31 maj 1939, således ett par år yngre än jag, dog den 23 november 2011. Jag hade gärna unnat min gamle kompis ett längre liv, rent av ett liv med återvunnen lycka tillsammans med vår gamla vän Anna-Greta Leijon.

Sören, en grabb från arbetarsamhället Kolsva i Västmanland – han släppte aldrig riktigt dialekten därifrån – tog visserligen realexamen, men han tappade heller aldrig sin klasstillhörighet utan förblev rörelsemänniska och arbetarintellektuell.

Sitt första jobb inom arbetarrörelsen fick han som SSU-ombudsman här i Uppsala. Samtidigt – vi talar om tidigt sextiotal – fanns här i Uppsala en Laboremus-ordförande, son till estniska flyktingar men uppvuxen i en inte så annorlunda arbetarmiljö utanför Sundsvall. Medlemsantalet i Laboremus flerdubblades, medan SSU, som i och för sig var starkt på bruksorterna i norra Uppland, åtminstone för tillfället saknade klubbar i det stora Uppsala. Så SSU-ombudsmannen tog kontakt med mig, och så hamnade jag och min laboremuskompis Hans O Sjöström i SSUs styrelse, och hur det nu gick till, fick vi faktiskt i gång ett SSU Socius på anrika Katedralskolan.

På kuppen blev jag och Sören goda vänner: Det hände att han tog mig med i bilen, när han hade någon förrättning uppe i det röda Norduppland, och en gång – när han nog såg att jag behövde semester – tog han mig med till någon kurs på Bommersvik, där jag egentligen inte hade någon funktion. Det där fortsatte också när han hade avancerat till arbetarekommunombudsman: På den tiden då jag var en minimalt avlönad deltidsombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet såg han till att även jag inbjöds till den stora partiombudsmannaresan till Israel 1963.

Som partiombudsman såg Sören till att ett antal laboremiter – bland dem jag och Birgitta – fick kommunala uppdrag, och den här attityden från arbetarekommunens sida – Sören var inte ensam – bidrog säkert till att det tidiga sextiotalets mycket stora laboremusgeneration i motsats till vad som var fallet med medlemmar i flera andra socialdemokratiska studentklubbar till största delen förblev socialdemokrater under det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets yttervänstervåg.

1967 rekryterades Sören till partistyrelsen i Stockholm, först som tjänstemannasekreterare. Dit plockades också jag själv i början av 1968, formellt av Sten Andersson och Anders Thunborg, som i egenskap av informationssekreterare blev min förste chef där – men jag är helt övertygad om att också Sören hade agerat som rådgivare, och när han efter det att Anders hade lämnat partistyrelsen fick jobbet som informationssekreterare, blev han min chef, vilket inte är någon lätt uppgift, ska ni veta.

Men vi hade många roliga samarbetsprojekt också. När Olof Palme hade blivit partiordförande och kampanjerna mot honom började resultera i sjunkande opinionssiffror, åt Sören och jag vid ett tillfälle lunch på Drottens uteservering på Centralbadets gård och pratade strategi inför valet 1973, och då lanserade jag det första embryot till det som skulle bli ”Motståndsrörelsen mot borgerlig regering”. Sören tände på idén, och jag fick i uppdrag att arbeta vidare med den. Sen las idé till idé, en formellt ansvarig styrelse av kulturarbetare bildades, och det kom affischer, annonser och aktiviteter på löpande band – och Sören betalade villigt ur sin informationsbudget.

Sören hamnade så småningom som pressekreterare hos Olof Palme – och jag hörde nu under begravningen att han just hade lovat Palme att återvända till statsrådsberedningen, när Palme mördades.

Annars har Sören haft en rad uppdrag som har haft med just press att göra: Han har varit chefredaktör för Söderhamns-Kuriren och också nu, perioden innan han dog, skrivit krönikor åt sin gamla tidning. Han har varit ledamot av Radionämnden, Kabelnämnden och Presstödsnämnden samt utrett presstödet. I linje med det här ligger att han har varit pressråd vid ambassaden i Oslo – vi sågs där många gånger, när jag var i Oslo på val eller på Arbeiderpartiets kongresser. Och så har han som sagt varit Sveriges generalkonsul på Åland.

Men viktigare än allt det här formella är att Sören hade en enastående analytisk talang. I mitt minnestal över Sören vid samlingen i Folkets hus i Köping i går benämnde jag honom, som i en av mina beryktade följetonger på partiexpeditionen, som ”katastrofseismolog”, men jag har också om honom använt ett annat, mer offensivt (och därför mer rättvist) ord, ”troubleshooter”. Och det ska gudarna veta är en egenskap som han hade stor användning för, när han försökte (och faktiskt lyckades) gjuta olja över stormvågorna som på den tiden ibland gick mellan LO och partiet.

Efter pensioneringen 2002 flyttade Sören tillsammans med Gerd tillbaka till barndomens Kolsva och gjorde därefter stora insatser för socialdemokraterna i Västmanland, bland annat som valanalytiker.

Han var nämligen en av Sveriges skickligaste valanalytiker, och har i den egenskapen gjort stora insatser åt sitt parti och dess ledande företrädare.

Av partiledarna var Ingvar Carlsson på plats i Köping, men jag kan försäkra, att det är sällan man på en begravning ser så många förutvarande statsråd.

Jag tänker nämna varken dem eller övriga gäster, många av dem mycket kända även de, vid namn. Det skulle bli en fånigt lång namnlista à la Gala-Peter på begravning, och det vore djupt orättvist med tanke på att de alla trotsade vädret för att de kände med hjärtat.

En person till måste dock nämnas vid namn. Officiant var Leif Karlsson, under många år känd via PRO, men han hade ombetts att sköta det här värvet i egenskap av, liksom jag, gammal vän och arbetskamrat på partistyrelsen till Sören. Leif bildade för övrigt redaktionstrio tillsammans med mig och Helga Henschen för hennes mycket roliga Motståndsrörelse-annonser.

Begravningsakten i S:t Olovsgården bestod mest av musik och sång, exekverad av gamla vänner till Sören. Leif Karlsson valde att i sitt minnestal berätta ganska utförligt om Sörens värv för arbetarrörelsen, men han vände sig också särskilt till Sörens barn, Rebecka och Torbjörn och inte minst till barnbarnen.

Som jag sa i mitt eget minnestal senare i Folkets hus, hoppades jag att Sörens barn skulle fatta den stora uppställningen vid begravningen rätt, nämligen att arbetarrörelsen för att kunna nå framgångar också behöver människor som Sören Thunell.