Bråda dagar

Vi har lämnat Öregrund igen för några dagar.

För mig började det med ett besök på Uppsala kommuns kulturkontor i onsdags; jag sitter i det av kulturnämndens utskott som fördelar pengar till kulturevenemang i Uppsala. Pengarna räcker långt ifrån till allt angeläget man skulle vilja stödja. Dessutom får flertalet sökande inte så mycket pengar som de skulle behöva. Evenemangsanslaget borde höjas!

Men visst bidrar kulturnämnden till ett vitalt kulturliv i Uppsala, arrangemang som Konstsommar, Linnévecka i Gränby och fjorton konserter genom Musik i Uppland i Uppsalas landsbygdsbetonade områden.

Resten av onsdagseftermiddagen gick åt till att uträtta ärenden: klippa sig, lämna igen kryckorna till Vårdcentralen, besök hos polisen för att få nytt leg – det gamla går snart ut.

Torsdagen har inte varit mindre späckad.

Dagen började med tidig uppstigning och kulturfrukost, den här gången – med anledning av att det i år är 100 år sen Gösta Knutsson föddes – förlagd till Pelle Svanslös hus, Dag Hammarskjölds väg 9 (mitt emot Uppsala slott). Unn Torell presenterade verksamheten där samt sin nya bok om Gösta Knutsson. Jag undrar om hon där nämner någonting om den radikale Gösta Knutsson, han som stod på rätt sida vid Bollhusmötet om de judiska flyktingstudenterna, han som gjorde barnsidorna och serien ”Pelle Svanslös” för gamla Folket i Bild.

Anna Starbrink presenterade kort Uppsala kommuns ambitioner att 2014 bli Europas kulturhuvudstad. Uppsalas tema är ”Förvandling – Metamorfos”, men jag tycker för egen del att uppläggningen än så länge snarast känns amorf – hoppas det tar sig!

Ett av de kulturevenemang som kommunen stöder – jämför ovan – presenterades av director musices Stefan Karpe från Uppsala universitet. Den 13 respektive 14 juni ges två föreställningar av Puccinis opera ”Tosca” i Uppsala. ”Tosca” rymmer så väl passionerad kärlek som religion och politik, men vad som gör den här uppsättningen så specifik är valet av spelplatser. De tre akterna spelas i Uppsala domkyrka, Universitetets aula samt rikssalen på Uppsala slott – publiken får förflytta sig mellan de olika spelplatserna. Professionella operasångare och ODister medverkar.

Ungefär samtidigt – 12-15 juni – äger årets performancefestival rum på Uppsala konstmuseum, beläget i Uppsala slott. Museilektor Helen Karlsson presenterade programmet.

Därefter presenterade Sissela Nordling Blanco ”Uppsala Pride”, som går av stapeln den 22-25 maj. Möt Bunny Rabbit, Strula med Siri, Mapei, Jan Hammarlund med flera på ställen som Grand, Slottsbiografen, Slottsbacken, Hantverksföreningen, V-dala, Orange och KB!

Samtidigt, söndagen den 25 maj, blir det tre föreställningar i Orangeriet i Linnéträdgården av ”Blomsteruret”, musikteater för barn. Två pigor från Linnés tid berättar om Blomsterkungen.

Kulturfrukosten rymde två musikinslag.

Programmet inleddes med Syskonen Sandbergs jazztrio från Musikskolan. Roligt att se (och höra!) dessa unga musikskolelever spela svängig och bra jazz!

En kul ny musikalisk bekantskap för mig var trion Syster Fritz, Helena Andersson Bromander, sång och fiol, Charlotte Magnusson, flöjt, och Sara Backström, klaviatur. De här tjejerna spelar fri etnojazz ”me humor å humör”, och de presenterade sin alldeles nya CD ”Fritno”. Både musiken och sångtexterna (på temat jämställdhet och familjeliv) tilltalade mig, så jag köpte genast skivan.

Kulturfrukostarna genomförs mellan 08.00 och 09.00, och från Pelle Svanslös hus fortsatte jag till Uppsala C och stockholmståget: jag hade tid för kontroll hos min läkare sen många år, Dr Han. I dag var värdena – blodsocker, blodtryck och annat – i det närmaste perfekta.

Stärkt av detta besked åkte jag tillbaka till Uppsala för nya uppgifter. Efter besök på Akademibokhandeln LundeQ och Musikörat – vad jag handlade kommer i sinom tid att redovisas här på bloggen – var det dags för dagens viktigaste värv: att hämta Viggo och Klara på dagis, roa dem, ge dem middag och passa dem fram till dess att pappa Bo hann hem. Allt det här går jättefint; barnen blir glada, så fort de får syn på morfar på dagisgården.

Klara hann dock somna redan framför Bolibompa och bars i säng av Bo när han hade hunnit hem. Men Viggo ville faktiskt att morfar skulle stanna och natta honom: först läsa Bamse och sen ligga bredvid honom tills han somnade.

Sen skyndade jag hem och skrev.

För i morgon är jag upptagen hela dagen igen, av ett jubileumsprogram på Eric Sahlström-institutet i Tobo.

Inte bara ett stänk av rött

Erkki Tuomioja (född 1946) lärde jag känna långt innan han 2000-2007 var Finlands utrikesminister. På utrikesministerposten efterträdde han förresten Tarja Halonen, en annan socialdemokrat, som han under en tidigare period hade levt samman med.

I mitt arbete som de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare träffade jag regelbundet finländska politiker som Tuomioja och Halonen: på partikongresser, i valrörelser och på valvakor, på SAMAK-seminarier (SAMAK är de nordiska socialdemokratiska partiernas och landsorganisationernas gemensamma samarbetsorgan), på Nordiska rådet och så vidare. Från en finländsk valrörelse jag följde har jag förresten ett roligt minne av ett slumpmässigt sammanträffande med Tuomioja: Jag skulle följa valrörelsen och hade tagit in på Sokos-hotellet Merihotelli i Hakaniemi (Hagnäs torg), alldeles nära Folkets hus och SDPs, de finska socialdemokraternas, högkvarter; det här är klassisk röd mark. Innan jag gav mig ut på stan, tänkte jag ta en kopp kaffe i kaféet och gick in dit genom en bakdörr på hotellsidan. När jag kom in i kaféet fann jag mig plötsligt stå snett bakom en mikrofunutrustad och talande Erkki Tuomioja. Han fick syn på mig, hejdade sig och sa ”Hej, Enn”, varpå han fortsatte att agitera för kafégästerna. Lågmält; det var hans stil. När han så småningom var klar, talade vi valrörelse en stund.

Tuomioja är den evige vänsterutmanaren vid de finländska socialdemokraternas partiledarval. Jag har på nära håll sett honom förlora, bland annat mot Paavo Lipponen. Ett intressant personlighetsdrag hos honom är att han, i demokratins namn, inte tvekar att utmana men samtidigt ser ut att ta nederlagen med sinnesro. Jag känner en spontan respekt för Tuomioja, både för hans åsikter och för hans person.

Jag har åtminstone någon av Tuomiojas böcker med dedikation från honom. Men utan tvekan väcker hans senaste i ännu större utsträckning mitt intresse. Detta senare har att göra med att han delvis har estniska rötter. (Vi har förresten representerat var sitt socialdemokratiskt parti vid ett EU-seminarium, arrangerat av de estniska socialdemokraterna.)

Jag ska förklara. Erkki Tuomiojas far var Sakari Tuomioja (1911-1964), liberal men också en del av fredsopinionen under andra världskriget. Sakari Tuomioja gifte sig 1939 med Vappu Wuolijoki, som skulle bli Erkkis mor.

Namnet Wuolijoki berör alla i Finland, åtminstone alla i den äldre generationen. Vappus mor hette nämligen Hella Wuolijoki (1886-1954) och var inte bara en mycket framgångsrik författare och dramatiker utan också, under Finlands ödesår, en mycket betydelsefull politiker långt ute på vänsterkanten. Hella föddes i och växte upp i Estland och bar då det estniska efternamnet Murrik. (Hon hette egentligen Ella i förnamn men förfinskade sitt namn till Hella.)

Bland efterkrigstidens exilester här i Sverige väckte blotta namnet Hella Wuolijoki rysningar, och det var först när jag en bit upp i åldern kom i kontakt med Bertolt Brechts dramatik, som jag upptäckte, att hans ”Herr Puntila och hans dräng Matti” egentligen är ett gemensamt verk av Wuolijoki och Brecht. (Brecht bodde under landsflykten i Finland hos Wuolijoki.)

Ännu senare – jag kan inte exakt placera det i tiden – blev jag också varse, att Hertas syster Salme var gift med en av det brittiska kommunistpartiets ledare, Rajani Palme Dutt, där efternamnet Dutt kommer från hans indiske far och det för oss välbekanta efternamnet Palme kommer från hans svenska mor Anna Palme, mycket riktigt en släkting till bland annat Olof Palme.

Erkki Tuomioja har skrivit en nära 400-sidig bok, ”Ett stänk av rött” (Leopard förlag, 2008, översättning från det engelska originalet Margareta Eklöf), vars undertitel ”Två systrar i revolutionens tjänst” alltså syftar på hans mormor, Hella Wuolijoki, och hennes syster Salme Palme Dutt, båda födda i Estland under namnet Murrik.

I sanningens namn måste man väl genast notera, att Tuomioja – helt naturligt – ägnar en mycket större del av boken åt sin mormor än åt hennes syster. Men också porträttet av Salme Palme Dutt är intressant på flera sätt: Hellas och Salmes politiska ideal delades inte av deras föräldrar och syskon; de båda systrarna radikaliserades uppenbarligen när de i unga år båda flyttade till Finland med dess inbördeskrig. (Salme var där också gift med en finländsk vänsterpolitiker, Eino Pekkala, innan hon kom till England och gifte sig med Rajani Palme Dutt.) Hella var veterligen aldrig medlem i det finländska kommunistpartiet, men inte bara hennes så att säga gränsöverskridande aktiviteter, som vi ska återkomma till, utan också nära band med Salme bidrar till den åsiktsmässiga bestämningen av henne. Textpartierna om Salme och hennes man är också värdefulla för helheten genom att de kastar ljus över Kominterns aktiviteter i olika europeiska länder.

Men främst är den här boken alltså en biografi över Hella Wuolijoki.

Som litteratur- och allmänt kulturintresserad tycker jag förstås att det är intressant att ta del av det Tuomioja skriver om hennes författarskap, främst dramatik, och då inte bara om det nog så intressanta avsnittet om hennes samarbete med Bertolt Brecht. Bortsett från ”Herr Puntila och hans dräng Matti” torde hennes dramatik inte vara särskilt välkänd i Sverige, men i finländskt teaterliv har hon varit mycket stor, och hon har spelats också på scener i andra länder. Jag har inte sett någon av de rätt många filmer, till vilka hon har skrivit manus, så om dem kan jag inte yttra mig. Men jag är tacksam över att Tuomioja skriver både om dem och om en mängd pjäser, som jag heller inte har sett.

Ändå är det det politiska djuret Hella Wuolijoki jag är mest intesserad av.

Hon tycks i mycket unga år ha drivits av intellektuell nyfikenhet och en lust att påverka. Att hon inte redan från början kunde inrangeras i någon extremistisk rörelse på vänsterkanten understryks av att hon i unga år samarbetade med (och möjligen hade ett förhållande med) den liberale estniske demokraten och publicisten Jaan Tõnisson, som hon sedan under en stor del av livet upprätthöll kontakten med – hans liv ändades av att han 1940 arresterades av de invaderande ryssarna och 1941 arkebuserades.

Hella fångades av de radikala idéer som flödade efter det förra sekelskiftet, i den då ännu odelade socialdemokratin men också utanför. Som många andra tycks hon då ha sett sig som socialdemokrat. Med tanke på att hon också hade en pacifistisk övertygelse och på att hon senare i livet kom att försörja sig som affärskvinna, kan det tyckas att hon åsiktsmässigt kanske inte borde ha stått just socialdemokratins vänsterflank och lite senare kommunistpartiet nära, men just så utvecklades hennes politiska hållning.

Där kan just hennes författarskap och därmed umgänge i radikala kulturskaparkretsar ha spelat en roll, men jag kan inte finna, att heller Erkki Tuomioja, som verkligen försöker förstå henne och hennes motiv, helt har lyckats kartlägga hennes ståndpunktsförskjutningar och skälen för dessa. Också erfarenheterna från finska inbördeskriget bör ha radikaliserat henne – men man bör samtidigt notera, att hon, i vart fall fram till andra världskriget, bibehöll sina gamla goda kontakter också med många ledande socialdemokrater.

Det mest intressanta spåret i det Tuomioja gräver fram går egentligen tillbaka till hennes ungdoms pacifism, senare antikrigshållning. Hennes livliga informationsanskaffande åt sovjetiska representanter – det som hon under andra världskrigets krig mellan Sovjetunionen och Finland blev dömd till fängelse för; hon hotades också av dödsstraff – ska kanske, som Tuomioja famhåller, främst ses i det ljuset. Men i så fall fanns det också ett drag av idealistisk naivitet hos henne, vilket fick henne att blunda för de omänskliga drag som präglade det Stalins blodsvälde, som inte minst drabbade många finska kommunister på andra sidan gränsen, i Sovjetkarelen. (Jo, Edvard Gylling och andra figurerar också i den här boken.)

När sedan Sovjetuionen som främst berörda segrarmakt föreskrev de hårda fredsvillkor, som drabbade Finland, inträdde ett nytt skede i Hella Wuolijokis liv: Hon inte bara slapp fängelset utan lyftes snart också upp till posten som chef för Finlands radio. För första gången gav hon sig nu också in i den aktiva politiken: lät sig bland annat väljas in i riksdagen för Folkdemokraterna, en frontorganisation i vilken kommunisterna var kärnan – men hon var, veterligen, inte heller då medlem av kommunistpartiet. Men nog var det väl i hennes fall fråga om mer än ett stänk av rött.

Hon var i medarbetarnas och lyssnarnas ögon ingen oäven radiochef, även om hon hade sina (konservativa!) sidor. På radion sysslade hon inte med några vidlyftiga utrensningar. Mot sina gamla politiska motståndare visade hon däremot hämdlystnad, vilket kanske, efter fängelsedomen, är begripligt på det rent personliga planet. Men Erkki Tuomioja döljer verkligen inte, att hon hade en del mindre vackra personlighetsdrag. Ett av dem var att bara låtsas som det regnade när gamla vänner och bekanta (som Jaan Tõnisson) försvann.

Eftersom jag är starkt politiskt intresserad och har personliga beröringspunkter till både Estland och Finland, har jag läst Tuomiojas bok med stort intresse.

Samtidigt är jag medveten om att många svenska läsare kan ha svårare än jag att ta till sig den här tegelstenen. För mig är ändå många av de människor som figurerar i boken tidigare bekanta, och jag är hyggligt påläst om Estlands korta självständighetshistoria mellan de båda världskrigen liksom om finska inbördeskriget, andra världskriget samt de båda krigen mellan Finland och Sovjetunionen under detta krig. Men det som är relativt välbekant för finska läsare är det knappast i samma utsträckning för normala svenska läsare.

Boken innehåller visserligen biografiska uppgifter om de viktigaste personerna som figurerar i handlingen, men det finns många andra namn som till och med en läsare som jag också skulle ha velat slå upp.

Det skulle heller inte ha skadat med lite utförligare sammanfattningar av de historiska förlopp, som bildar bakgrund till boken.

Men det hindrar inte att jag tycker att ”Ett stänk av rött” är en mycket läsvärd bok.

Tjuven på Uppsala stadsteater

När Linus Tunström tillträdde som ny chef på Uppsala stadsteater, gjorde han en del ganska uppkäftiga uttalanden, som gick ut på att han skulle göra sin nya teater till en av de mest angelägna i landet. Frågan är om han inte har lyckats med det nu.

1986 gav Linus Tunströms nu avlidne far, Göran Tunström, ut romanen ”Tjuven”. Denna myllrande roman har nu dramatiserats av Armin Kerber, och den hade nyligen premiär på Uppsala stadsteater. Vi var inbjudna till premiären men var den kvällen på folkmusikfestival i Musikens hus, så Birgitta hade köpt biljetter i fredags i stället. Vi hade då redan hunnit läsa ett antal entusiastiska recensioner, och vi blev verkligen inte för egen del besvikna.

Jag vet inte om det är den familjenära historien – tjuven i den stjäl element till berättelsen från människorna omkring sig och ur förrådet av minnen; på slutet skriker en nyfödd son, som senare kan antas dikta vidare i samma anda – som har inspirerat Linus Tunström till att i sin tur lyfta ensemblens spel till nya höjder. Men stor teater har det blivit av ”Tjuven”.

Berättelsen har, i det här fallet i pjäsens första akt, sin startpunkt i en tid, då det berömda Folkhemmet visserligen var i tillblivelse men långt i från var uppbyggt. I varje fall omfattade det inte familjen Jonsson Lök, ett anhang av fattiga småkriminella och det man på den tiden benämnde tattare. Familjens överhuvud Fredrik Jonsson Lök, med stor bravur spelad av Antti Reini, är arbetsskygg samt dricker och slår hustru och barn – tolv stycken, av vilka flera dessutom har tillkommit genom våldtäkt. I familjens försörjning ingår också småkriminalitet, vilken här skildras på ett farsartat sätt – gränsen mellan tragedi och fars är ju understundom hårfin också i verkliga livet.

Det kaotiska och farsartade i det liv den här familjen lever understyks av Ulla Kassius’ scenografi: På den ganska stora scenytan åker möbler och annan rekvisita runt, ut och in, kors och tvärs, genom att de har placerats på plattformar på hjul.

Den i den Lök Jonssonska syskonskaran, som främst gestaltar vådan av att växa upp i den här miljön och som genom historien är fjättrad vid den som är dess huvudperson, är dottern Hedvig, med träffsäkerhet spelad av Shima Niavarani. Huvudpersonen, den som bär upp handlingen, är de tolv ungarnas kusin Johan, med lika stor inlevelse spelad av Bengt Nilsson.

Johan växer upp med familjen Jonsson Lök och är själv till att börja med en underdog bland andra mer eller mindre likadana. Men han grips av böckernas makt och vill bort från det utomsociala liv familjen lever. Till att börja med parar han denna längtan efter utbrytning med ett medel, som är utmärkande för den kriminella miljö han växer upp i: Han ska till Uppsala, och så ska han finansiera detta och mycket annat genom tidernas kupp – han ska stjäla Silverbibeln, Codex Argenteus, från Carolina Rediviva.

Så småningom kommer han till insikt om att han visserligen är tjuv, men inte en silverbibeltjuv som han först tänkte utan en stjälande författare – jämför ovan.

Också vägen dit kantas av farsartade inslag – i andra aktens början får vi se en film från Ravenna à la Da Vinci-koden; i det här fallet handlar det om att tolka gammal gotisk text – men annars är senare delen av pjäsen mer tragedi än skröna, vilket scenografiskt understryks av en mycket mer avskalad scen.

Bland uppsalaborna är ”Tjuven” redan en publik succé. Ni som bor i Stockholm med omnejd borde också ta er till Uppsala för att själva kunna konstatera, vilka sevärda teaterföreställningar som finns tillgängliga alldeles i er närhet. Uppsala stadsteater ligger snett över Järnvägsparken, sett från Uppsala C.

Melodikrysset dröjer

Jag lever just nu ett hektiskt liv. I går kväll var jag och Birgitta på Uppsala stadsteater och såg iscensättningen av Göran Tunströms ”Tjuven” i regi av sonen, Linus Tunström.

I dag ska jag och Birgitta åka till Tierp. I egenskap av partiveteraner (s) ska vi bevista socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län.

I morgon, söndag, ska jag ha heldagssammanträde med oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden. Därefter åker jag ut till hustrun i Öregrund.

Men nästa förmiddag (måndag) ska jag åter ta bussen in till Uppsala – jag ska till Folktandvården och få en avtrillad krona ersatt.

Så där håller det på.

Under dagens melodikryss är jag alltså upptagen av distriktskongress.

Jag kommer förstås att försöka lösa krysset på webben (och sen berätta hur det gick), men jag vet ännu inte när jag kommer att kunna passa in det.

Uppsala Konsert & Kongress – ett välbesökt hus med musik för alla smakriktningar

Tillsammans med andra ledamöter i kulturnämnden i Uppsala träffade jag i kväll VDn för Uppsala Konsert & Kongress (Musikens hus), Magnus Bäckström. Magnus berättade för oss, hur det hade gått under 2007, de första månaderna när huset var i gång:

Från den 31 augusti till den 21 december genomfördes 158 konserter och föreställningar. Antalet besökare var 67.590. Räknar man in siffrorna också för Öppet hus och för Kulturnatten, alltså gratisevenemangen, blir publiksiffran över 83.000. På scenerna medverkade 2.210 musiker med flera.

Sammansättningen av programmet är mycket varierad. 38 av de 158 evenemangen (24 procent) bestod av västerländsk klassisk musik. En lika stor andel utgjordes av nöjes- och underhållningskonserter. Programmen för yngre publik av typen electronica, hiphop och indiepop var 28 (18 procent); 12 program bestod av övrig pop- och rockmusik (= 8 procent). 25 program (16 procent) innehöll folk- och världsmusik, 10 procent (16 program) jazz. Publiken kunde ta del av 13 dansframträdanden (= 8 procent). 18 barnkonserter framfördes (= 11 procent). 16 av programmen (10 procent) kategoriserade Magnus som övrigt.

Jag och Birgitta har fortfarande ett antal konserter med Uppsala kammarorkester kvar att gå på – vi har säsongsabonnemang. Den 11 mars ska vi gå och lyssna på Mikael Wiehe och Åge Aleksandersen. Den 20 mars ska vi gå på den stora folkmusikgalan med Väsen, Lena Willemark och internationella gäster. Den 19 april är det dags för ODs vårkonsert.

OD kan man lyssna på även den 20 april. Här några ytterligare glimtar av vårens återstående program: Babben Larsson, Lennie Norman och Adde Malmberg (9 mars), Henrik Schyffert (11 mars), Björn Skifs (15 mars), Sveriges Radios symfoniorkester (10 april), Cesaria Evoria (12 april), Rigmor Gustafsson (23 april), Anne-Lie Rydé (25 april)…

Huset där allt detta (och mycket mer) äger rum ligger vid Vaksala torg 1, ett stenkast från Uppsala C; det är urenkelt för stockholmare att gå på konsert i Uppsala och sen hinna hem igen.

Gå in på www.ukk.se och kolla hela programmet!

Alla dessa ester

I TV såg jag konstnären Lars Vilks, han med Mohammed som rondellhund. Jag skrev då större delen av nedanstående text – men har inte kunnat publicera den förrän nu, eftersom bloggen ju har legat nere. Men här kommer det jag skrev:

Jag påminner mig, att jag en gång pratade om Lars Vilks med en kusin, nu avliden men då bosatt i Skåne. Hon hävdade, när vi talades vid i telefon, att han är estländare. Jag kollade aldrig närmare då, men när jag nu gör det, ser jag att Vilks är född 1946 här i Sverige. Hans efternamn, Vilks, låter mer som ett lettiskt än ett estniskt namn. Men så ser jag, att hans fullständiga namn är Lars Endel Roger Vilks. Av de här namnen är Endel solklart ett estniskt förnamn. Rimligen är alltså åtminstone en av hans föräldrar estländare.

Det finns många av den sorten här i Sverige. Under den stora flyktingvågen från Estland i slutet av andra världskriget kom in emot 30.000 människor hit till Sverige. Jag var en av dem, då sju år gammal. Den äldre generationen av estniska flyktingar som kom till Sverige är till stora delar död i dag, men deras barn – i äktenskap med andra estländare eller med svenskar – lever vidare och verkar överallt i det svenska samhället. Många av dem är kända i det svenska samhället, detta utan att människor här i allmänhet har en aning om deras hel- eller halvestniska påbrå.

Skådespelerskan Lena Endre är ett exempel. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström ett annat.

Ofta förvillar svenskklingande efternamn, förvärvade till exempel genom giftermål. Hur många vet att Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland, vars bilder av många betraktas som det svenskaste av det svenska, i själva verket är estniska? Fast Ilon låter ju inte svenskt – inte estniskt heller för den delen. (Läs gärna Ilon Wiklands självbiografiska bilderböcker för barn. I dem finns hela hennes bakgrund.) Ett helt osvenskt namn har en annan estländare och barnboksillustratör, Mati Lepp; Lepp betyder förresten Al.

Och då kan vi väl också nämna Enno Hallek, som ett exempel på att ester i Sverige inte bara utövar sina bildkonstnärliga talanger som illustratörer. Hallek har bland annat varit professor vid Konsthögskolan.

Därmed är vi definitivt inne på namn, som gör att svenskar förstår, att vederbörande nog kommer någon annan stans ifrån än från Sverige. Pianisten Käbi Laretei – hon som var gift med Ingmar Bergman – är ett exempel; Käbi betyder Kotte. Käbi Laretei är förresten också en mycket läsvärd författare.

Fler estniska författare i Sverige: Peeter Puide och Enel Melberg har båda publicerat skönlitteratur på svenska; de är dessutom skickliga översättare från estniska till svenska. Uuve Snidare, också känd från tidningen Vi, har publicerat många fina böcker om textilt konsthantverk. Inger Jalakas har skrivit både fackböcker och deckare.

Från den äldre, under kriget hitflyende generationen, kommer Rudolf Jalakas, under många år bankekonom på Handelsbanken.

Jag har stött på ett antal estländare i svensk politik. De för närvarande mest kända är nog det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu och så, i en yngre generation, Per Nuder; hans pappa, Ants Nuder, var bostadspolitisk parhäst med Mona Sahlins pappa, Hans Andersson. Länge hade jag som arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson, journalist på Aktuellt i politiken (s) – men det fanns faktiskt vid ett tillfälle ytterligare ett par estländare mer tillfälligt anställda på 68an. Vi skojade då om att vi borde bilda en estnisk fackklubb där.

Jaan Kolk var, som representant för partiets tjänstemannaråd, adjungerad till socialdemokraternas partistyrelsen. Sen var han verksam i Teaterförbundet. Peeter-Jaan Kask, journalist, hjälpte Göran Persson att skriva ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Av detta ska man inte tro, att alla i Sverige politiskt verksamma ester skulle vara socialdemokrater. Av de för en större krets kända borgerliga politikerna med estnisk bakgrund vill jag främst nämna den relativt nyligen avlidne folkpartisten Andres Käärik, som var verksam inom Stockholms läns landsting.

Journalistkåren i Sverige har rymt många med estniskt påbrå. Några är redan nämnda; själv var jag i hela nio år chefredaktör för socialdemokratiska partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), som alltså i Jaan Ungerson senare fick ytterligare en purestnisk journalist. När jag dess förinnan var pressekreterare på partistyrelsen (s), träffade jag inte så sällan Tõnu Nilsson, som bevakade politik i Rapport. I mitten på 1960-talet, alltså ännu tidigare, hade jag som kollega på Örebro-Kuriren Jaak Saving – han gick sen vidare till Expressen. Dagens Nyheter hade under många år en respekterad medarbetare i Mert Kubu. På den syndikalistiska tidningen Arbetaren skrevs ledarna i åratal av Ahto Uisk. Många journalister med estnisk bakgrund är regionalt kända i olika delar av Sverige: Ivo Grentz i Skåne via radion, Ülo Masing i stockholmsregionen via Radio Stockholm och Tiiu Gräslund här i Uppland via Upsala Nya Tidning. Eftersom min läsekrets är kulturintresserad, känner den säkert till kulturradions mångåriga medarbetare Maarja Talgre. (Jag passar på att också rekommendera hennes skönlitterära dokumentärroman om hennes far, ”Leo”.) När vi är inne på riksradio, bör jag väl också nämna Kristjan Saag med Rendezvous i P2 18.14-19.30 på fredagskvällarna. Och när vi är inne på musik, får jag inte glömma att nämna Andres Lokko. Och förstås, så här i melodifestivaltider, programledaren Kristian Luuk. Lokko har en bakgrund i Killinggänget, där man även hittar Martin Luuk.

En del av de sverigeester, som många svenskar fortfarandde minns, är nu döda. Ernst Idlas gymnastiktrupp Idla-flickorna bidrog väl rent av till den svenska nationalstoltheten. Tonsättaren Eduard Tubin är fortfarande känd bland musikvänner. Alltför tidigt dog den mycket begåvade prosaförfattaren Mare Kandre. Död är också journalisten och författaren Andres Küng.

De människor jag har nämnt återfinns alla i intellektuella yrken. Det betyder givetvis inte, att esterna i Sverige och deras ättlingar alla skulle återfinnas i sådana. Självfallet hittar man dem i alla yrkeskategorier. Min egen för länge sedan döde pappa var först fiskare, sedan bland annat maskinreparatör på en stor industri. Och jag har själv, på den tiden då jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, på partikurser och fackliga kurser träffat ester med manuella yrken, en del av dem med fackliga uppdrag. Men när jag skriver om ester i Sverige, är det ju rimligare att i första hand nämna personer, som är kända för en relativt stor svensk publik.

En sociologisk sammanställning jag har sett – jag minns inte längre var – visade hur som helst, att de estniska flyktingar, som kom hit till Sverige, socialgruppsmässigt och yrkesmässigt hade en ganska genomsnittlig, alltså representativ sammansättning.

Men man ska kanske ändå nämna en i sammanhanget intressant sak. Estland hade under självständighetstiden mellan de båda världskriget Europas högsta percapitaproduktion av böcker och av studenter. Bildningstörsten var enorm i det här lilla landet.

Jag har där ingen statistik, men min erfarenhet säger mig, att även bland esterna i Sverige en mycket stor andel ungdomar fortsatte till högre studier – vi talar nu om 1940- och 1950-talen, då den obligatoriska skolan ännu inte var utbyggd ens till nio års skolgång. Min pappa var alltså fiskare och fabriksarbetare och mamma hemmafru, men två av deras tre barn fick gå i gymnasium och sen på universitet; det tredje barnet fick gymnasieingenjörsutbildning.

Hur som helst, något slags utbildningsexplosion var det i den estniska flyktinggruppen i Sverige. Jag har hört svenska vänner med sådana kontakter säga, att det här i landet inte fanns något sjukhus av betydelse, där det inte fanns åtminstone en estnisk läkare.

Nå, vad lär man sig av detta?

Tre saker, tror jag:

Dels att det går att integrera flyktingar i deras nya samhälle, till och med så långt att den infödda befolkningen oftast inte ens lägger märke till att de har något annat ursprung.

Dels att esterna i Sverige är ett exempel på att man kan bli totalt integrerad, samtidigt som man behåller ursprungsspråk och delar av sina socialt nedärvda sedvänjor. Esterna har genom årtiondena upprätthållit egna skolor, egna tidningar och tidskrifter och bokförlag, egna organisationer inom de mest skiftande områden, och de har framhärdat i att tala estniska med varann.

Dels att det är fan så mycket enklare att blir intregrerad i och accepterad av det nya samhället, om man, som är fallet med många av esterna, är blond och blåögd och tillhör den nordiska och lutheranska kulturkretsen, än om man kommer från Irak eller Afganistan eller Eritrea, med allt vad det innebär. Vilket senare verkligen inte ska tolkas som att jag skulle ha något emot flyktingar från dessa länder – jag gör bara en realistisk jämförelse av förutsättningar. Min egen flyktingerfarenhet säger mig, att även mörkhyade nyanlända med avvikande religion skulle klara anpassningen till det svenska samhället mycket lättare, om vi svenskar (ja, jag räknar mig som svensk) visade större förståelse för de här flyktingarnas speciella svårigheter.

Själv vårdar jag, så svensk jag är i dag, också mina estniska rötter: läser estniska, praktiserar språket när jag kan och så har jag lärt min svenska familj att med hjärtat ta till sig en del estniska seder. Som att färga påskäggen med lökskal och att ha estnisk sylta på julbordet.

Melodikkrysset nr 7 2008

Mitt webbhotell har för andra gången på relativt kort tid utsatts för en allvarlig hackerattack. Min blogg har, som andras där, legat nere i flera dar, medan man har ökat säkerheten och bytt operativsystem. Som tur är har min webmaster, Bo Strömberg, säkerhetskopierat bloggen, vilket innebär, att vilka skador som attacken än kan ha förorsakat, går det förlorade att återställa. Men vad är det för idioter som sabbar så här för andra?

Nu är bloggen, med komplett tidigare innehåll, flyttad till ett nytt webbhotell – se Bo Strömbergs kommentar, som ligger under den här texten. Bo är en hjälte! Jag får lov att tacka honom för allt jobb han har lagt ner, också på något annat sätt än genom att passa hans och vår dotter Kerstins barn.

Den här texten om Melodikrysset nummer 7 fick jag alltså skriva och lagra i min egen dator i avvaktan på att bloggen skulle bli tillgänglig igen. Och här är den nu:

För egen del tyckte jag inte att det här Melodikrysset hörde till de svårare.

Till min egen förvåning kom jag till och med på, att det var Pet Shop Boys som sjöng ”Go West”, den med det upprepade ordet ”Together”. Jag har för säkerhets skull kontrollgooglat, så jag vet, att det är rätt.

Lite huvudbry vållade mig också ”Temple of One Love” med BWO, Bodies Without Organs (där bland andra Alexander Bard ingår), från Melodifestivalen 2006. Jag konstaterar åter igen, att melodierna i de här festivalerna mest utmärks av att aldrig fastna i mitt musikminne.

Fast det händer förstås också med helt andra typer av musik, att det tar en stund, innan polletten faller ner. Längst grubblade jag i dag på vad det var som Jan ”Tollarparn” Eriksson spelade ur Jan Malmsjös repertoar. Till slut kom jag på det: ”En så’n underbar dag som idag”.

Resten kom jag på bums och utan att googla.

ABBAs ”Ring, ring” skulle förstås leda tanken till en mobiltelefon. Själv är jag en sån där urmodig typ, som inte har någon mobiltelefon, inte ens telefonsvarare på min vägganslutna telefon. Jag tycker inte att man ska vara nåbar jämt, inte heller att man ska babbla överallt.

Möjligen har det med åldern att göra – och det var väl också på grund av den som jag klarade resten av frågorna så lätt.

På 1950-talet lyssnade vi alla på den enda kanalen i radio, lärde oss följaktligen allt om alla sorters musik, också att känna igen sångröster.

Alltså minns jag, att den kristallklara röst vi hörde sjunga ”14 år tror jag visst att jag var” tillhörde den då mycket unga stjärnan Ingeborg Nyberg.

Alltså har jag lyssnat på programmen med gammal dansmusik och lärt mig känna igen Karl Grönstedts ”Månsken över Ångermanälven”, som illustrerade frågan om veckans vattendrag.

Alltså har jag många gånger lyssnat till den sjungande bonden Bertil Boo, som här sjöng en sång om sig själv.

Alltså har jag i samma ångradio många gånger hört Kai Gullmars ”Uti Rio de Janeiro”.

Alltså har jag där också hört Egon Kjerrman – mannen som sjöng hellre än bra – framföra den roliga ”Bla-bla-bla”.

Alltså har jag, fastän jag då redan var överårig, i radio hört Thomas Funck – mannen med alla de olika rollrösterna – göra sin serie om Kalle Stropp och Grodan Boll. Här hörde vi Grodan Boll sjunga ”Skiffle i ett skafferi”. Thomas Funck har jag förresten sett och hört live på en av de väldiga midsommarfesterna på Sågplan i min barndoms Juniskär.

Och alltså har jag under min skoltid i det närbelägna Nylands skola (i Njurunda, inte Ångermanland) sjungit Felix Körlings ”Nej se det snöar”, liksom jag – ända från programmets begynnelse 1959 – har hört signaturmelodin till ”Sommar”, ”Sommar, sommar, sommar” av Sten Carlberg och Eric ”Kvar i sängen” Sandström. Den här dubbelillustrationen skulle leda tanken till den inte alltför svårfunna förbindelselänken årstider.

Den som för övrigt lär ha kommit med idén till ”Sommar” var Tage Danielsson, då för tiden chef för radiounderhållningen. Här förekom hans förnamn dock som svar i en annan fråga, där ljudillustrationen var ett revynummer. Tage har jag alltid gillat högt och rent. Jag och Birgitta har varit på flera av Svenska Ords revyer; vi har dem alla på video. Jag talade med Tage i telefon 1968, då han och Hasse Alfredson engagerade sig i socialdemokraternas valrörelse: Vi pratade om lanseringen av hans ”En soffliggares dagbok”, som var ett led i detta. Och jag har på gamla dar, 2002, gett ut en bok, som lånar sin vemodiga titel från en sångtext av Hasse & Tage, som också återges i boken, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Ni hittar sången ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Då var det väl bara en låt kvar, gammal även den – och bra: Ella Fitzgeralds och George Shearings ”Lullaby of Birdland”. Fast här sjöngs den av Babben Larsson, en dam med många talanger.

* * *

Kanske söker du något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med attklicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kulturfrukost på Övre Slottsgatan

I morse steg jag upp mycket tidigt och tog mig genom snömodden – årets tillfälliga, snart övergående vinter? – till Övre Slottsgatan 6. Där, hos Biz & Art, anordnade kulturkontoret kulturfrukost mellan 8.00 och 9.00.

Biz & Art är en kombination av kultur- och näringsverksamhet; en av våra värdar, Steven Quigley, ger också ut en tjock, glassig och annonsfinansierad tidskrift med samma namn. I huset finns bland annat fotografer och en firma för profilreklam, en kombination av design och reklam om man är välvillig.

Själv är jag inte våldsamt intresserad av det här. Ska jag se den här kulturfrukosten som en signal från den nuvarande borgerliga majoriteten i kulturnämnden om en mer kommersialiserad kultursektor?

Nå, kulturkansliet medverkade i programmet med mer traditionella inslag. Mariette Manktelow berättade om Linné-jubileet och dess uppföljning, Katarina Karpe presenterade vårens verksamhet på Gottsunda dans och teater och Anna Starbrink informerade om strävandena att få Uppsala utnämnd till Europas kulturhuvudstad 2014.

Fast allra roligast var kulturinslagen i programmet.

AutoPilot, en ny dansgrupp, bestående av Josefine Löfblad och Tove Strandell, presenterade sig genom att framföra några korta scener ur ”Z flyttar in”, en föreställning för åldrarna 3-6 år. Vi i publiken fick själva göra dansrörelser, bland annat sådana som vi trodde att föreställningens katt, Z, skulle kunna tänkas göra.

Kulturfrukostens clou var nog ändå musikgruppen Gee Bee 3: Ulf Eklund, trummor, Jan Gezelius, bas, och Girilal Baars, doshpulur; alla tre sjunger dessutom. Doshpulur är ett stränginstrument från Tuva, ett område i Ryska federationens asiatiska del. Girilal Baars visade sig också vara en jävel på strupsång, en specialitet från just Tuva.

Dessutom framförde gruppen en sång från Mordvinien, också det ett land inom Ryska federationen, dock på den europeiska sidan. Mordvinerna är ett finsk-ugriskt folk, och eftersom deras språk alltså är avlägset släkt med till exempel estniska och finska, försökte jag lyssna efter ord som kunde ha likheter med något i dessa båda språk.

Men tji fick jag. Jag kände inte igen ett smack, begrep ändå mindre något.

Fast det var kul att lyssna på musiken både från Tuva och från Mordvinien.

Melodikrysset nr 4 2008

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Det var egentligen bara i två fall, dessutom delar av samma fråga, jag behövde googla. Frågan handlade symptomatiskt nog om två melodifestivalbidrag – det är sällan jag kommer i håg dem efteråt, även om jag försöker aldrig så mycket. Sandra Dahlbergs ”Här stannar jag kvar” från 2004 kom jag åtminstone vagt i håg, även om jag inte mindes sångerskans namn. I fallet Marie Lindberg var det tvärt om sångerskans namn jag kom i håg, inte melodin eller dess titel, ”Trying to Recall”.

Egentligen befinner sig Idol-vinnaren Marie Picasso i mitt fall i samma klass: Jag känner inte igen hennes ”Miracle” – och Idol har jag absolut aldrig sett eller hört på. Men eftersom jag fortfarande köper Aftonbladet, har jag ju inte undgått att se de jättelika bilderna och rubrikerna med och om henne. Dessutom har hon för kort tid sen stirrat på mig från Telias hemsida, som jag använder som startsida. Jag har också kontrollgooglat på henne i dag och fått reda på att hon egentligen heter Lilly Marie Pettersson.

Däremot beredde det mig, äldre man, inga problem att känna igen Lena Philipsson i ”Unga pojkar, äldre män”. Jag vet också att låten är skriven av Orup.

Om ni, med anledning av vad jag skriver om melodifestivallåtar och liknande, tror att jag är helt obekant med dagsaktuell musik, tar ni fel. Rapparen Petter finns, med flera skivor, i min skivsamling. Där finns dock än så länge inte hans senaste CD ”Goddamnit”, som inleds med ”Intro Feat”, där skådespelaren Mikael Persbrandt medverkar. Men Persbrandts röst är ganska lätt att känna igen.

Resten var rena hemmaplan för mig; en artist som Barbra Streisand står mig mycket närmare än deltagarna i Idol och flertalet av dem som deltar i Melodifestivalen.

Det är klart att jag har hört – och gillar – Per Myrbergs ”34:an”, det vill säga Olle Adolphsons svenska version av ”This Ole House”. Jag har till och med gjort en egen text, ”68:an” (benämningen på min gamla arbetsplats, Socialdemokratiska partistyrelsen), till den.

Simon & Garfunkel, som jag har allt med, förekom i dag till och med två gånger.

Först hörde vi ”Bridge Over Troubled Water”, skriven av Paul Simon. På svenska heter den, i Åke Arenhills översättning, ”Som en bro över mörka vatten”. Den blev en stor hit även på svenska, då med Tommy Körberg.

Lite senare spelade Eldeman en låt, som han benämnde efter dess undertitel, ”59th St. Bridge Song”, men som är mer känd som ”Feeling Groovy”. De som sjöng var alltså Art Garfunkel och Paul Simon.

”My Fair Lady” var jag på 1959 i samband med den allra första Elevriksdagen, där jag var ombud. Musikalen bygger på George Bernhard Shaws pjäs ”Pygmalion”; musikalversionen (för Broadway) gjordes 1956 av Alan Jay Lerner (text) och Frederick Loewe (musik). I den sjunger Eliza (i den svenska versionen, alltså – då Ulla Sallert) om den spanska räven – vilket här skulle ge räv.

En annan musikal, som jag också har sett, är ”Cabaret”; här hörde vi Liza Minnelli sjunga ”Money Makes the World Go Around”. Har ni inte läst boken den bygger på – Christopher Isherwoods fina ”Farväl till Berlin” – har ni en upplevelse kvar.

Ytterligare en stor artist, men hemmahörande i operans värld, spelades i dag: Plácido Domingo, en av de tre tenorerna, sjöng Puccini. (De övriga i tenortrion är – eller var, ska man väl skriva numera – José Carreras och Luciano Pavarotti.)

Slutligen en fråga, som på flera sätt står mitt musikhjärta nära.

Vi hörde Fred Åkerström sjunga. Fred var en av huvudartisterna under den gigantiska allsångskväll 1970 i Stockholms Folkets hus, där min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma) lanserades. Fred har också gjort en fin LP med sånger av Ruben Nilsson, vars ”Fimpen och tändstickan” vi här hörde.

Ruben Nilsson (1893-1971) var plåtslagare, visdiktare och konstnär. Som visdiktare är han unik i så måtto, att han aldrig själv sjöng in sina egna visor på skiva. Men numera finns faktiskt hans röst bevarad på skiva: Peder Svan gav ut en dubbel-CD med svenska visor under 1900-talet, ”Visans gyllene tid”, och där finns, i överföring från en privatinspelning, Ruben Nilsson med sina ”Laban och hans döttrar” samt ”Den odödliga hästen”. Du kan hitta min recension ovan under Kulturspegeln, Musik – länk finns här.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Brecht, emigranten

Jag har tidigare skrivit om den tyske dramatikern och poeten Bertolt Brecht (1898-1956). Min recension av en uppsättning av hans mest kända och spelade verk, ”Tolvskillingsoperan” (1928), hittar du under Kulturspegeln, Teater; länk finns här. Ett par sångtexter ur ”Tolvskillingsoperan” hittar du här respektive här. En recension av Gisela Mays LP ”Brecht / Weill” finns under Kulturspegeln, Musik; länk finns här.

Bertolt Brecht var, allt sedan åren kring 1920, en lysande författare av scenpjäser, sånger och lyrik. Hans verk blir inte sämre av att han som dramatiker ofta bearbetade andras idéer och material – hans versioner har en omisskännligt brechtsk prägel. Det här är inte platsen för en utförligare analys av hans ofta episka teaterstycken, men man måste åtminstone, när man talar om teatermannen Brecht, nämna att han arbetade med Verfremdungseffekte (på svenska distanseringseffekter). För de mycket brechtintresserade och dessutom tyskkunniga finns en fantastisk utgåva av hans verk – dramer, dikter, sånger – om hela 20 CD plus bok tillgänglig, ”Werke” (BMG, 1997); jag äger den och har en gång, med ibland större, ibland mindre uppmärksamhet, lyssnat mig igenom den.

Men över till det som föranleder den här texten:

1933 lämnade Brecht av politiska skäl det allt brunare Tyskland. Han vistades i perioder i Österrike, Schweiz, Danmark, Sverige och Finland. 1941 kom han till USA. Den radikale Brecht blev där under McCarthy-tiden också föremål för förhör (1947) av kongressens utskott för undersökning av oamerikansk verksamhet. Förhöret med honom – sinnessjukt roligt genom Brechts svar – finns tillgängligt på CD genom Smithsonian Folkways: ”Bertolt Brecht Before the Committee on Un-American Activities: An Historical Encounter” (Folkways FW 05531). Gå till Smithsonian Folkways hemsida och skriv Brecht på Quick Search, så får du upp både den och andra brechtanknutna skivor.

Men för att göra en lång historia kort: Ett par år efter förhöret, 1949, flyttade Brecht tillbaka till Europa, först till Schweiz och sen till DDR. Han arbetade sedan med Berliner Ensemble fram till sin död 1956. Hans förhållande till den kommunistiska diktaturen där har diskuterats mycket, men de flesta även bland dem som inte omhuldar kommunismen är nog överens om att han klarade att upprätthålla en viss distans till den. För övrigt blev han aldrig östtysk medborgare utan fick 1950 österrikiskt medborgarskap.

Hur som helst skrev han teaterhistoria i Berlin, på Berliner Ensembles scen Theater am Schiffbauerdamm. Bland skådespelarna där fanns bland andra Helene Weigel och den ovan redan nämnda Gisela May.

Även om Brecht kom tillbaka till Tyskland, hade han alltså en lång erfarenhet av att leva som emigrant och av att som politisk flykting tvingas ta sig från land till land.

I Folket i Bild nummer 17 1954, som jag läste och sålde när det begav sig men nu åter har köpt in på Tradera, hittar jag en dikt av Bertolt Brecht om den här erfarenheten; för tolkningen till svenska står den själv landsflyktige Erwin Leiser:

Till kommande släkten

1.

I sanning, jag lever i dystra tider!
Det troskyldiga ordet är dåraktigt. En slät panna
tyder på okänslighet. Den som skrattar
känner ännu inte till
den hemska nyheten.

Vilka tider! Ett samtal
om träd är nästan ett brott
då det innebär tystnad om så många grymheter!
Han där som går lugnt över gatan
kan väl inte längre nås av vänner
som är i nöd?

Det är sant: jag förtjänar ännu mitt uppehälle.
Men tro mig: det är en slump. Vad jag gör
ger mig ingen rätt att äta mig mätt.
Slumpen skonade mig. (Om min lycka sviker,
är jag förlorad.)
Man säger till mig: Ät och drick! Var glad att du har!
Men hur kan jag äta och dricka när
jag rycker brödet ur den svältandes händer, och
den törstige behöver mitt vatten?
Och likväl äter och dricker jag.

2.

Till städerna kom jag i förvirringens tid,
när hunger rådde.
Till mänskorna kom jag i upprorets tid
och gjorde uppror med dem.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

Mina måltider åt jag mellan slagen,
och sov om natten mellan mördarna.
Älskog bedrev jag vårdslöst
och naturen såg jag utan tålamod.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

Gatorna ledde till träsket på min tid.
Slaktaren kände igen mig på språket.
Jag förmådde blott litet. Men de mäktiga
satt säkrare utan mig, hoppades jag.
Så gick den tid
som givits mig på jorden.

3.

Ni som ska dyka upp ur den flod
i vilken vi gått under,
tänk
när ni talar om vår otillräcklighet
på den dystra tid
ni undkommit.

Vi gick genom krig mellan klasser och bytte
oftare länder än skor, utan hopp.
när vi såg orätt men ingen resning.

Likväl vet vi:
Även hat mot låghet
vanställer anletsdragen.
Även vrede över orätt
gör rösten hes. Ack vi,
som ville jämna mark för vänlighet,
kunde själva inte vara vänliga.
Men ni, när ni verkligen kommit så långt,
att mänskan hjälper sin medmänska,
varen skonsamma
när ni tänker på oss.

Nils Hahnes svart-vita illustrationer, särskilt en med marscherande soldater, understryker stämningen i dikten.

Den här tolkningen publicerades alltså i Folket i Bild 1954.

1955 gav FiBs lyrikklubb ut en volym dikter av Bertolt Brecht, ”Sånger mellan krigen”, i urval av Erwin Leiser. Leiser introducerade Brechts författarskap och stod också för en del av tolkningarna till svenska. Men även andra hade gjort fina översättningar: Johannes Edfelt, Ebbe Linde, Åke Lindström.

”Till kommande släkten” avslutar bokens sista och tredje avdelning ”Dikter i landsflykt” och därmed hela boken.

Johannes Edfelt har översatt den här dikten i samma avdelning:

Tankar om landsflyktens varaktighet

1.

Slå ingen spik i väggen,
släng rocken på stolen!
Varför hysa bekymmer för fyra dagar?
Du återvänder i morgon!

Lämna det lilla trädet utan vatten!
Varför plantera ett träd?
Innan det är trappstegshögt
går du glad härifrån.

Drag ner mössan i ansiktet, när folk kommer förbi!
Varför bläddra i en främmande grammatik?
Budskapet, som kallar dig hem,
är skrivet på välbekant språk.

Liksom kalken flagas av bjälklaget
(gör ingenting för att hindra det!)
skall våldets stängsel murkna,
det som vid gränsen uppförts
mot rättfärdigheten.

2.

Se där spiken i väggen, den som du slog dit!
När, tror du, skall du återvända?
Vill du veta, vad du tror i ditt innersta?
Dag för dag
arbetar du på befrielsen.
Sittande i din kammare skriver du.
Vill du veta, vad du anser om ditt arbete?
Se det lilla kastanjeträdet i trädgårdshörnet
dit du bar en kanna full med vatten!

Ambivalensen i flyktingtillvaron, den som kommer sig av att man från den ena dagen till den andra inte vet, vad som ska ske med en, blir ännu mer synlig, om man läser också den här brechtdikten, tolkad av Erwin Leiser:

Våren 1938

I dag, påsksöndagsmorgon,
gick plötsligt en snöstorm över ön.
Mellan de grönskande häckarna låg snö. Min unge son
hämtade mig till ett litet aprikosträd vid husväggen.
Från en vers där jag pekade ut dem med ett finger
som förberedde ett krig som kan
förinta kontinenten, denna ö, mitt folk,
min familj och mig. Tigande
lade vi en säck
över det frysande trädet.

Och här en glimt av flyktingtillvaron i Finland; Ebbe Linde står för tolkningen till svenska:

1941

På flykten för mina landsmän
har jag nu nått Finland. Goda vänner
som jag inte kände i går, har ställt ett par sängar
i ett snyggt rum. Ur högtalaren
hör jag packets segerrapporter. Nyfiket
betraktar jag världdelsskartan. Högst upp i Lappland
ut mot Norra Ishavet
ser jag en liten dörr.

Den öppningen ledde vidare mot USA. Ebbe Linde tolkar:

Hollywood

Var morgon går jag ut att tjäna mitt bröd
på torget där det är lögnmarknad.
Förhoppningsfullt
klämmer jag in mig bland försäljarna.