Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 10 2007:

”Städa upp efter dig. Lämna plasten som du vill finna den nästa gång.”
Aftonbladet

”All köttfärs ska slängas i Norge.”
Dagens Nyheter

”9.15-10.15 24 direkt; Socialdemokraternas extrakongress
Damernas masstart (3713296)”
Dagens Nyheter

”Fan omhändertogs”
Smålandsposten

Sveriges nya arbetarbil

I valrörelsen såg vi storfinansens klassiska parti anta skepnaden av Sveriges nya arbetarparti.

I dagens DN (27 mars 2007) finns en Mercedes-Benz-annons för Sveriges nya arbetarbil: ”med nya C-Klassen får pendlingen en välkommen business class.”

Och snart får vi arbetarpigor.

Serien om Persson är slut, men många frågetecken återstår

Sista avsnittet av Erik Fichtelius’ TV-serie om och med Göran Persson blev inte det dramatiska crescendo, som många kanske efter det tredje och näst sista avsnittet hade förväntat sig.

En orsak var säkert att ett viktigt element i programmet var känt i förväg, det att Perssons försök att få hem Margot Wallstöm inte var en ränk mot henne utan var tänkt att ge henne en chans att kandidera till partiordförande- och statsministerposten. Eftersom hon själv fick välja – socialminister, vice statsminister – tror jag faktiskt inte att det handlade om att hon tänktes hinna bli misskrediterad här hemma, innan Perssons avgång på allvar aktualiserade saken. Det jag inte tror många normala iakttagare riktigt förstår är, att ett sådant övervägande från en maktspelares (som Perssons) och analytikers (jo!) sida inte har med personliga sympatier eller antipatier att göra: Det gällde helt enkelt att bana väg för någon som, bättre andra tänkbara och framför allt otänkbara, kunde tänkas axla den roll han vid det här laget kunde utan och innan.

Och man måste då också, om man fungerar så här, ibland kunna avföra kandidater, som man av den ena eller den andra anledningen ser stora förtjänster hos. Ett exempel på det senare i det nu sända programmet var Perssons bedömning av Pär Nuders (små) chanser: Nuder har intellektuella talanger men är inte typen som kan väntas dansa med kossan Doris; dessutom är han inte kvinna.

Margot Wallström är tillräckligt intelligent och erfaren för att hon själv borde ha kunnat fatta, att det faktiskt var fråga om en invit, men hon förstod uppenbarligen inte vad det var fråga om, därför att hon var så blockerad av aggressioner; dessutom finns det uppenbart brister i Göran Perssons kommunikativa förmåga.

Hur som helst finns det i Perssons sätt att hantera och bemöta andra en sida, vars repulsiva effekt han inte själv verkar förstå eller känns vid. I det här programmet upprepades, kort, flera av de nedsättande och fjärmande uttalanden han genom åren har fällt om andra, och ställd inför Fichtelius’ frågor verkade han inte riktigt förstå vidden av vad den sortens utsagor ställer till.

För min del har jag i vissa stycken förstått mig på hans lite säregna sätt att behandla andra. Jag har, utan att ta illa vid mig, klarat av hans skämt, till exempel av den där typen Maud Olofsson utsattes för, och jag tror honom, när han säger, att hans vikt-skämt har en självironisk sida. Även för mig har han således påpekat, att det verkar som att jag har gått upp i vikt. En gång minns jag dessutom, hur han – under en kungamiddag, tror jag – hojtade tvärs över bordet: – Vilka fula manschettknappar du har! (Det är ett par finska manschettknappar i svart och blå emalj, de vackraste jag någonsin har ägt; jag har fått dem av Birgitta.)

Kan man i en sådan situation inte jabba tillbaka, är man förlorad. Jag tror att en av orsakerna till att det så länge fungerade mellan mig och Persson var, att jag inte lät mig bekomma, ibland skämtade rått tillbaka; då fick man hans respekt.

Men många kunde inte, vågade inte. Jag har varit närvarande då stackars människor har kvaddats av honom. Jag har sett en person i hög position, vars händer darrade under en föredragning vid ett sammanträde med Persson som ordförande.

Jag klandrar dem inte, och jag förhäver mig absolut inte själv. Jag försöker bara göra Perssons ibland besynnerliga personpsykologi begriplig.

I det här programmet visade Persson upp ytterligare en blind fläck hos sig själv.

Jag har tidigare skrivit, att jag från min egen utsiktspunkt vid VUs sammanträdesbord har hört ordförande Persson göra briljanta analyser av det politiska läget: han har sett alla relevanta fakta, förstått motståndarnas drag och dragit de alldeles korrekta slutsatserna. Jag är inte beredd att ta tillbaka detta, men något måste ha skett med hans analysförmåga inför det senaste valet; jag fanns då inte längre med vid sammanträdesbordet, så jag har ingen bra teori om vad som hände.

För i Erik Fichtelius fjärde och sista program bekräftades det vi kunde se i TV-debatterna inför valet 2006 och som jag själv tidigare har skrivit om: Göran Persson gjorde missbedömningar (till exempel av sysselsättningsfrågans vikt) och fick inget grepp på motståndarna från högeralliansen, framför allt inte på Fredrik Renifeldt. Uppenbart hade han inte lyckats rätt analysera moderaternas nya taktik, och – det var ju helt uppenbart i Fichtelius’ program – han förstod sig över huvud taget inte på Reinfeldt.

Och så gick det som det gick – vilket inte betyder, att jag ser valutgången som enbart Göran Perssons fel.

Om valet och valutgången skulle det säkert finns mycket mer att ta upp, än det som har kommit fram i de här fyra programmen. I det sista av dem nämnde Persson själv mediadramaturgins ökade betydelse. Men det finns ännu mer att diskutera: folkrörelsernas hopsjunknade till en skugga av vad de fordom var, ideologiernas och höger-vänsterskalans minskade roll och annat sådant.

Också i fråga om Göran Perssons person återstår många frågetecken.

Nu drar han sig tillbaka till sin barndoms Sörmland.

Detta illustrerade han – märk att vi faktiskt har att göra med en litterat person – med att ur huvudet citera ett stycke ur Verner von Heidenstams ”Ensamhetens tankar”:

IV

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längrar stenarna där barn jag lekt.

Tsunamimörkläggningen en politisk myt

Magnus Ljungkvist heter en grävande bloggarkollega, som mer än de flesta andra bidrog till att ett av de statsråd som tvingades lämna regeringen fick göra det. Magnus var helt enkelt först på plan med de relevanta uppgifterna.

Ändå var det Expressen som fick Guldspaden för att ha grävt fram fakta i den frågan.

I dag publicerar Magnus Ljungkvist på nytt en artikel med smått sensationella uppgifter: tsunamimörkläggningen är en politisk myt.

För säkerhets skulle publicerar han artikeln samtidigt dels på sin blogg – länk finns här intill – dels på (!) Expressens Sidan 4. De som föredrar att läsa artikeln i Expressen, kan göra det här.

Det kan man kalla helgardering. Vare sig nu Expressen eller bloggen Magnus tankar får nästa års guldspade, tillfaller den Magnus Ljungkvist.

Ingen grönska än…

Ingen grönska än, men det är vår i luften, när jag går min korta promenad fram och tillbaka till Konsum.

Ingen grönska än…

Av Vizma Belševica

Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften,
att tids nog kommer den grönaktiga dimman runt björkens böjliga grenar.
Nordisk kärleks blyghet till björkarnas sävliga vårar.
Vänta. Hålla andan. Hjärtat må kvävas av mildhet.

Inte se, inte höra, hur björkarnas knoppar brister.
Ännu stumhet mellan ugglans klagan och lärkans höga drill.
Detta är den ännu svarta tiden – ett dovt streck mellan det vita och det gröna.
Ingen grönska än, bara en avlägsen aning i luften.

Ur ”Tidens öga”, 1987,
i tolkning från lettiskan
av Juris Kronbergs

”Känn vårens språng i hjärtats enfalds skog”, skrev Erik Lindegren i ”Vinteroffer” (1954).

Där jag går i det vackra och varma vårvädret, känner jag inga ystra språng, snarare svårmod. Och jag vet varför jag känner så.

I morse ringde min hjärtläkare på Akademiska och rapporterade resultatet av det senaste långtids-EKGt: fortfarande inga dramatiska förändringar – men den här gången tycks hjärtat ha tagit några små pauser under natten. Jag vet vad det betyder. Jag kommer att få den pacemaker inopererad, som min läkare tidigare har förvarnat om.

Det är ingen panik, försäkrar doktorn; jag kan själv få välja en tid som passar. Ett par dar på Akademiska och sen någon veckas läketid. Därefter ett normalt liv igen.

Jag är inte det minsta rädd för fysiska ingrepp, har också en mycket hög smärttröskel. Själva operationen oroar mig inte ett smack.

Däremot det här att resten av livet behöva bära på en reservdel. Jag har alltid haft inte bara en mycket stark psykisk integritetsvilja utan också en kroppslig.

Jag känner mig alltså inte glad, inte ens inför vetskapen att pacemakern ju reducerar riskerna för att dö alltför tidigt.

Men jag vänjer mig väl. När det gäller livets gång har Sigvard Hammar i en fin porträttartikel för min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) (nummer 9, 18 maj 1984, alltså efter min avgång som chefredaktör) skrivit om min ”fatalistiskt burna försynta ödestro”.

När jag tänker på min hädanfärd, som kommer förr eller senare, ansluter jag mig gärna till grundtonen i en lettisk folkdikt (även om jag själv inte skulle åberopa någon gud):

Om sångerna, om sjungandet

Give Gud att jag får dö
som min moder, fader dog;
sjungande min fader dog,
sjungande dog moder min.

LD 4

Ur ”Blåa blommor, gyllne dag”, 1994
Lettisk folkdikt från Kristjanis Barons’ samling
”Latvju Dainas” (1894-1915)
i urval och tolkning av Juris Kronbergs

Klara två år

En del av er som då och då läser denna blogg tror kanske, att mina enda intressen i livet är kultur och politik. Jo, jag är mycket intresserad av och engagerad i både kultur och politik, men skulle jag på allvar tvingas välja, skulle jag vara beredd att avstå från allt det för att kunna vara med på det jag var med på i dag: lilla Klaras tvåårsdag.

Klara är ett av mina barnbarn, dotter till min egen dotter Kerstin och hennes man Bo. Familjen Kokk-Strömberg bor på Kadettgatan i Bärby hage här i Uppsala, inte alls långt från vår bostad på Idrottsgatan.

Jag fick gå ensam i dag – mormor Birgitta är på UNICEF-uppdrag i Malawi; hon är ordförande för svenska UNICEF. Sina presenter till Klara – bland annat flera egenhändigt sydda klänningar – har hon vid ett tidigare besök på Kadettgatan lämnat för att ges till Klara på födelsedagen. Men hon ringer från Malawi: talar en lång stund med Klara i telefon – fast det är nog mest Birgitta som talar.

När jag i farstun lämnar över en röd tulpanbukett till lilla Klara, har hon en av de nya klänningarna på sig.

Min huvudpresent till Klara är en Skrållan-docka, som kan tala; med den följer också några ombyten och nappflaska. När jag överlämnar den, hämtar också storebror Viggo den docka han fick av mig, när han fyllde två. Nu leks här mamma, pappa och två barn!

Klara får vidare en Nicke Nyfiken-dvd – ”apa” säger hon förtjust och pekar. Och så får hon några böcker om dels Lilla Anna (signerade Inger och Lasse Sandberg), om dels Barbapappa (signerade Talus Taylor och Annette Tison).

Och så måste jag förstås tänka lite på storebror Viggo, som i såna här sammanhang inte är så stor: Han får Peter Pan på dvd och så Ole Lund Kirkegaards jätteroliga ”Gummi-Tarzan”.

Vi sprider ut utdelningen av presenter över eftermiddagen, vilket ytterligare underlättas av att det i omgångar anländer fler gäster med presenter: Bos föräldrar Olle och Kristina Stömberg, som det alltid är roligt för mig att få träffa och prata med; de bor annars i Sollefteå. Bos bror Per Strömberg, han som doktorerade i konsthistoria bara för någon vecka sedan. Min och Birgittas son, Kerstins bror Matti Dahl – han kommer tyvärr ensam, eftersom hans sambo Karin är i Australien. Och så kommer Kerstins och Mattis storasyster Anna Kettner med döttrarna Sara, Amanda och Ella.

Det blir mycket glam och glädje, först runt de hembakta tårtorna (morfar med sin diabetes äter hallon från Sollefteå), sen runt middagsbordet, där emellan på golvet bland de nya leksakerna. Vad vore livet värt, om man inte då och då fick träffas på det här viset?

Och så är det den där lilla solstrålen, som vi alla har samlats för att fira i dag. Hon får mycket stimulans, föremål för allas uppmärksamhet som hon är. Ett par gånger springer hon raka spåret fram till morfar, ler soligt, sträcker upp händerna och vill bli upplyft i famnen.

Och när jag sen ska gå hem, vinkar hon till mig från sin mammas famn och säger:

– Hej då, mofa!

Bilder från kalaset finns att se på Kerstins blogg.

PS till artiklarna om EMU och Wallström

Peter Gustavsson har på sin blogg – länk finns här intill – lett mig till två dokument, vars innehåll jag vill förmedla även till mina läsare.

De redovisar en opinionsundersökning, genomförd i EUs samtliga medlemsstater.

Ur en kort sammanfattning, gjord av Ekot, saxar jag följande:

”56 procent av de tillfrågade anser att EU inte representerar vanliga människor. I Sverige är den siffran 70 procent.

Bara 28 procent av de tillfrågade vill föra över mer makt till EU.

I de 13 länder som har infört euron som valuta anser 49 procent att de skulle vilja återgå till sina gamla valutor – mot 47 procent som vill behålla euron.

Mest missnöjda med euron är grekerna. Där vill 70 procent av de tillfrågade ha tillbaka drachman.

Drygt 17 000 personer tillfrågades i EU-mätningen.”

Ekots sammanfattning hittar du här.

I ett längre pressmeddelande finns följande:

”Undersökningen visar att Sverige i de allra flesta frågorna ligger i topp när det gäller EU-kritik. Sex av tio svenska väljare vill ta tillbaka makt från EU-nivån och 8 av 10 väljare skulle rösta emot ett nytt fördrag om det innabar att EU fick mer befogenheter.” Du kan läsa mer om undersökningen här.

EU fyller 50 – och vi är ännu mer mot euron

Svenskarna firar EUs 50-årsjubileum med att vara ännu mer emot euron än i folkomröstningen 2003.

Opinionsmätningsinstitutet Skop har låtit 1.100 statistiskt utvalda svenskar svara på frågan ”Tycker du att Sverige ska gå med i EMU och ersätta kronan med euron?” Nej fick 60 procent av svaren, vilket är fyra procent mer än i folkomröstningen 2003, 56 procent. Ja samlade bara 37 procent.

Det här är föga överraskande. I dag erkänner till och med många av ja-sidans i folkomröstningen – Urban Ahlin (s) i TV här om kvällen är ett exempel – att Sverige inte har drabbats av några av de ekonomiska katastrofer ja-sidan när det begav sig profeterade om.

Återbesök på 68an

I går eftermiddag var jag på min gamla arbetsplats, socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad. ”Blir du insläppt här?” frågade en gammal kompis med humor. Jodå, det var inga problem. Jag morsade på så väl partisekreteraren, Marita Ulvskog, och partikassören, Tommy Ohlström, som på förrförre partiledaren Ingvar Carlsson.

Men jag var inte där för deras skull. En gammal arbetskamrat, Gunnar Stenarv, skulle gå i pension från sitt nuvarande jobb på socialdemokratiska riksdagsgruppen. Så bland de avskedstackande fanns mycket folk från riksdagen och riksdagsgruppkansliet, bland dem förre talmannen Björn von Sydow.

I mitt lilla tacktal till Gunnar prisade jag honom som en som uppriktigt har ställt upp både för Sverige och världen – Gunnar var internationell sekreterare under min tid på 68an – och för människor, arbetskamrater och andra, som han har haft att göra med. Gunnar är en sån där människa med ett äkta, hjärtevarmt engagemang. Därför kändes det alldeles självklart att ta sig till Stockholm och framföra ett tack både från mig och från hustrun. (Hon är på UNICEF-uppdrag i Malawi, ett slag av förhinder den gamle internationelle sekreteraren Stenarv har all förståelse för.) Med Birgitta har han upplevt äventyr bland annat i Afrika: båda berättar gärna om den där resan, då bagaget kom bort och hon måste köpa afrikanska kvinnokläder i en storlek, som fick henne att se ut som Baby Doll. Gunnar har också, med skräckblandad förtjusning, berättat om när Birgitta, då de vid något högtidligt tillfälle av de afrikanska värdarna bjöds på palmvin, spände ögona i honom, nykteristen (då), och uppmanade honom att göra sin plikt: – Drick nu, pojk!

Mitt roligaste minne av Gunnar är när vi båda var med i partiexpeditionens ledningsgrupp. Vår chef, partisekreterare Bo Toresson, jägaren och före detta skogsarbetaren, såg en ledningsgrupp, som blev allt bredare runt mellangärdet. Det ville han göra något åt, så han införskaffade en badrumsvåg, och så inleddes ledningsgruppens sammanträden med protokollförd invägning. Det gick bra i flera veckor, men så vid ett av dessa sammanträden trädde Gunnar Stenarv in i sammanträdesrummet och klev upp på vågen – som sa språijng!

Och så var det slut på den vågen.

(Jag kan berätta att Gunnar är betydligt smärtare nu för tiden.)

Den här sortens avtackningar är roliga också för att man träffar så många gamla vänner.

En av dem var min gamle kumpan från det nordiska samarbetet inom SAMAK, Tom Saxén. Tillsammans med honom har jag upplevt jätteintressanta saker, och så har vi trivts ihop.

Sen satt jag en stund med ett tjejgäng – tjejer och tjejer; de är damer i min egen ålder, men för mig är de evigt tjejer – från 68an: Inga-Lena Wallin, som jag lärde känna redan under hennes SSU-tid här i Uppsala, Sten Anderssons sekreterare Maud Björklund (som snart går i pension från sitt jobb efter pensionen, på förlaget Hjalmarson och Högberg), flera andra partisekreterares (och även Ingvar Carlssons) sekreterare Christina Örvi, förra personalsekreteraren Marianne Selberg, den alltid glada (och pratglada) Lena Finnman och sen även internationella avdelningens fasta punkt under många år, Eva Olofsson, som under mina tidiga år på 68an var sekreterare även åt mig. De båda sistnämnda berättade förresten, att de regelbundet läser min blogg.

Mot slutet satt jag med ett gäng killar, som alla – på olika sätt – har arbetat med internationella frågor: Conny Fredriksson, som efterträdde Gunnar som internationell sekreterare, Jerry Svensson, som har arbetat med nordiska frågor både på riksdagsgruppen och för den samlade nordiska (s)-gruppen i Nordiska rådet, Johan Peanberg, aktiv bland annat i Svenska kommittén för Vietnam, Gunnar Stenarv själv och, en stund också, Pierre Schori, som var internationell sekreterare före Gunnar.

Många fler kunde (och borde) nämnas.

Men jag nöjer mig med att berätta, vad Gunnar fick från mig och Birgitta: Dels boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, där jag och Birgitta har skrivit var sitt kapitel. Dels boken om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta, ”Fantasin och glädjen” – Birgitta har skrivit ett kapitel i den, och vi vet att Gunnar gillade Helga; han är medlem i Helga Henschens Vänner.

Margot Wallström

Det är mycket Margot Wallström nu.

Inför måndagens avslutande TV-program i Erik Fichtelius’ serie om och med Göran Persson skriver Svenska Dagbladets (24 mars 2007) Göran Eriksson något som nog överraskar många, sannolikt också Margot Wallström: ”Persson ville att Wallström skulle ta över”. Du kan läsa artikeln här.

På Brännpunkt i samma nummer av Svenska Dagbladet finns en artikel av Wallström själv, ”EU värn mot globaliseringen”. Länk finns här.

På DN.Debatt publicerar hon samma dag (24 mars 2007) en artikel skriven tillsammans med moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt, ”Vi kämpar gemensamt för EU eftersom det gynnar Sverige” – läs artikeln här. Det är väl insatser som den här som i Ekots lördagsintervju (24 mars) fick henne att självironiskt kalla sig ”Mädchen für alle”.

Tomas Rambergs lördagsintervju med Margot Wallström har tydligen spelats in tidigare i veckan. Hon fick följaktligen – men avvisade dem som historia och därmed ointressanta – frågor om sina mellanhavanden med Göran Persson, bland annat om när hon fick erbjudande om att komma hem från Bryssel för att i stället ingå i regeringen. Jag antar att tidpunkten för inspelningen är förklaringen till att hon aldrig av Ramberg fick någon fråga om det som uppenbarligen hör till det mer sensationella i det kommande programmet med Persson: att försöket att få hem Wallström var ett led i att också göra henne möjlig som kandidat till posten som ordförande för socialdemokraterna.

När Wallström tackade nej till att komma hem, var Perssons reaktion mycket hård (citat efter artikeln i Svenska Dagbladet): ”Jag tycker det är trist. När partiet kallar brukar man svara, det är en moralfråga.”

Nåja. Om det senare kan man ha olika meningar. Ens övertygelser, till och med personliga moral, kan få en att säga nej, även när ”partiet” (det vill säga statsministern) kallar. Jag råkar veta, att Persson, innan han tillfrågade Margot Wallström om uppdraget som EU-kommissionär, ställde frågan till en annan person, som rimligen stod närmare hans dåtida antifederalistiska hållning, men som inte ville jobba inom EU och därför sa nej.

Margot Wallström sa hur som helst nej till partiledarskapet, när frågan ställdes till henne inför den nyligen genomförda extrakongressen.

I fråga om detta gjorde hon en mycket klok och insiktsfull kommentar i Tomas Rambergs lördagsintervju med henne, ungefär så här: Det är lätt att knyta sina egna förväntningar till någon som finns på avstånd och som inte kan hållas ansvarig för något aktuellt i den förda politiken.

Det var huvudet på spiken! Hon fanns på avstånd och kunde på så sätt göras till en sinnebild för människors önskeprojektioner. Dessutom framstod hon med sin mjuka och charmiga framtoning som kontrast till Persson (som många uppfattade honom).

När jag ursprungligen här på bloggen bedömde de utpekade partiledarkandidaterna (således inte alls bara Mona Sahlin), skrev jag så här om Ulrica Messing: ”Och från EMU-omröstningen minns jag, hur hon, bryskare än nästan några andra, manade oss på den motsatta sidan (som sedan vann stort) att rätta in oss i ledet.” Och så gick jag, med detta som bakgrund, över till att bedöma Margot Wallström:

”I det senare perspektivet har jag tidigare bedömt också Margot Wallström – mot henne hade jag dessutom andra invändningar:

Jag vill starta med att säga, att jag aldrig har haft något otalt med henne, tvärt om. Och jag är den förste att framhålla, att hon har både personlig charm och karisma.

På minussidan finns en oförutsägbar lynnighet, parad med en benägenhet att tåga i väg till nya och roligare uppgifter, när något går henne emot. Dessutom har någon, när hennes namn aktualiserades, frågat, vad man minns av hennes tid som statsråd – mer än att hon flyttade sitt statsrådskontor till Karlstad.

Kanske skulle jag ändå satsa på charmen och karisman, om det inte funnes ytterligare en fråga, som gör det svårt för henne att erövra alla socialdemokraters hjärtan. Hon är en EU-stridis, i många stycken också en federalist. Och hon är beredd att ta häftig strid, även mot partivänner, för sina övertygelser i den här frågan.”

Därför är jag heller inte överentusiastisk över Mona Sahlins på extrakongressen offentliggjorda uppdrag åt Margot Wallström att tillsammans med Jan Eliasson forma en socialdemokratisk politik inför nästa EU-val.

Helhjärtade EU-förspråkare som Margot Wallström ser gärna en ny EU-konstitution, som öppnar för att, på EU-nivån, lösa socialdemokratiska hjärtefrågor, och det är då – märk väl – dessa hjärtefrågor, inte konstitutionen, de lockar en motsträvig partiopinion med. Problemet är att många av dessa frågor – inte ens om de gick att lösa där! – över huvud taget inte har på EU-nivån att göra. De bör lösas inom ramen för den demokratiska nationalstat, vars närhet mellan väljare och styrande är det enda sättet att hålla det demokratiska samtalet (på torget, som det med antikens Grekland som förebild brukar heta) levande. Inse, att det senare aldrig, säger aldrig, kan genomföras i EU med dess jättelika avstånd, med dess olika språk, med dess media på de olika nationalspråken och – därför att det är tekniskt omöjligt att åstadkomma detta – dess avsaknad av gemensamma demokratiskt samtal. EU-nivån bör därför reserveras för att lösa verkligt gränsöverskridande problem som miljön samt hållas så pass smal, att ett mellanstatligt samarbete inte känns som ett intrång i demokratin.