Melodikrysset nr 12 2007

Filmmusikfrågorna, som jag ibland brukar ha problem med, klarade jag lätt den här gången. Thor Modéen sjöng ”En äkta mexikanare” i den klassiska pilsnerfilmen ”Pensionat Paradiset”. Stanley Myers ”Cavatina” hör hemma i den betydligt våldsammare (än melodin, för att inte tala om ”Pensionat Paradiset”) vietnamfilmen ”Deer Hunter”. ”Sjörövar-Fabbe” hör hemma i ”Pippi Långstrump på de sju haven”.

Och för att fortsätta på barnlinjen: de tre små grisarna hör hemma i en stia.

Mer film: Björn Isfälts filmmusik plus Povel Ramels ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” förekommer i Lasse Hallströms fina filmatisering av Reidar Jönssons ”Mitt liv som hund”. Jag har sett den både på bio och som video – den finns i våra filmhyllor.

Av dagens sångerskor var Hallströms hustru Lena Olin – ytterligare en filmanknytning – lättast för mig. Det var hon som sjöng Mats Paulsons ”Sommarbrevet”.

Svårare för mig var Agnes med ”Stranded” och Emilia med ”Big, Big World” (”I’m a big girl now..”) – dem klarade jag på att jag känner till deras artistnamn mer än på att jag känner till deras musik. Inte heller kom jag i håg Luminita med ”Let Me Try”, men eftersom det var frågan om Eurovision Song Contest 2005 och landet hon sas komma ifrån började på R, måste det bli Rumänien – när jag sen googlade, visade det sig stämma.

ABBAs ”SOS” var skitlätt att identifiera.

Att det är Cole Porter som har skrivit ”I’ve Got You Under My Skin” var också lätt för mig. Här sjöngs den av Bono och Frank Sinatra; den här låten har för övrigt blivit något av en signaturmelodi för Sinatra.

Nästan lika lätt för mig var det att ringa in låten där ”ett långt sådant ingår” (Eldeman). Jag kopplade bums ihop låten med Glenn Miller och mindes, att det rörde sig om ett telefonnummer, alltså nummer, i titeln och refrängen. Men vad var det nu låten hette? Jag fick googla och hittade då till slut ”Pennsylvania 6-5000″.

Slutligen måste jag nöja mig med en gissning, men jag tror jag gissar rätt – gissningen gäller lodrätt 10. Jazzing Jacks spelade en tradjazzlåt om en yrkeskvinna, och frågan var vad hon gör. Av ledbokstäverna att döma är det spår. Det rör sig alltså om en sierska. Sierska heter på engelska seeress, och, si, jag har på Google hittat en låt som heter ”The seeress”. Tyvärr minns jag inte hur den låter, men jag tror alltså, att jag har hittat rätt svar.

***

Söker du något svar i senaste Melodikrysset? Prova då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att trycka på Blog ovan; därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Leif Pagrotsky: Persson och jag hade samma syn på EMU

På Sidan 4 i dagens (23 mars 2007) Expressen finns en mycket intressant artikel, som kommenterar det som Göran Persson i gårdagens TV-prgoram, signerat Erik Fichtelius, hade att säga om EMU-frågan i allmänhet och om Pagrotsky i synnerhet.

Du kan läsa artikeln, ”Persson och jag hade samma syn på EMU”, här. Ett bärande avsnitt lyder så här:

”Göran Persson och jag hade utvecklat vårt sätt att se på EMU tillsammans under den period då vi samarbetade intensivt varje dag. Våra synsätt var identiska, och när finansministern började bli mer positiv till EMU bad Göran mig försvara regeringens linje offentligt. I tre artiklar i Dagens Nyheter utvecklade jag vårt synsätt. Artiklar som han själv offentligt ställde sig bakom.

När han meddelade i Financial Times att han bytt fot från ’nej nu’ till ’ja sedan’, kom det som en total överraskning för mig.”

Men till det allra intressantaste med Pagrotskys artikel hör att heller inte han ger något svar på frågan, varför Göran Persson bytte fot.

Fichtelii maktspegel III

Erik Fichtelius’ tredje program om och med Göran Persson var det kanske mest intressanta hittills i serien. Både för att det i flera av sina kortare avsnitt kändes personligt och för att programmet djupborrade i en fråga, EMU-frågan.

I de kortare avsnitten belyste de personliga förhållningssätten viktiga sidor av Göran Perssons personlighet.

Utfallen mot miljöpartiet, när detta parti ett slag flirtade med mittenpartierna, var våldsamma och förbittrade: miljöpartisterna var stöddiga, otrevliga, ljög – stora ord. Det här visar hur emotionell Göran Persson kan vara, särskilt när något går honom emot. Inte så att jag i alla stycken är någon varm vän av miljöpartiet, men en analytiker, som han hävdar att han är (och i sina bättre stunder faktiskt är), skulle kanske ägna tankekraft också åt vad ett litet samarbetsparti vill kunna visa upp för sina väljare som resultat av sitt samarbete.

I andra och i sak egentligen betydligt viktigare fall, som irakkriget, var Persson betydligt mer dämpad i sitt ordval: USAs beteende är ”orättfärdigt” lät det här med ett lätt bibliskt tonfall. Och där fanns också en otrevlig udd mot Olof Palme och hans ”satans mördare!”: ”Jag är inte en plakatpolitiker”, som han uttryckte saken.

Om sina privata känslor var han så där manligt återhållsam och behärskad (men samtidigt lite självömkande). Äktenskapet med Annika borde ha upplösts redan från 1997-1998, sa han; exhustrun säger i dagens kvällstidningar att hon var beredd att ge honom skilsmässa redan 1996. Alla dessa år fram till skilsmässan efter valet 2002 upprätthölls äktenskapet till formen, säger han: för partiets, för statsministerskapets skull (eller vad det nu var). Hon bodde i lägenheten i Malmö. Han åkte under de lediga helger han hade ut till ensamheten på Harpsund. Ibland, i officiella sammanhang, låtsades de fortfarande vara ett par. Det var det här mina skarpsynta kamrater på partiexpeditionen relativt tidigt upptäckte. Vad var det egentligen bra för? Och var det egentligen värt priset?

Men det allra intressantaste i det här programmet var förstås det långa avsnittet om EMU-frågan. Fichtelius visar med uttalanden från olika skeden i processen fram till folkomröstningen 2003 hur Göran Persson, länge, lutar åt ett nej till EMU men sedan svänger över till ja.

Det här stämmer också väl överens med hur jag själv uppfattade Göran Perssons hållning i EMU-frågan.

I EU-omröstningen 1994 hade jag, mot den nya partilinjen, offentligt agiterat mot svenskt EU-inträde. När Göran Persson 1996 hade blivit partiordförande och samtidigt, enligt partiets praxis, ordförande i programkommissionen, hade jag ett enskilt samtal med honom i mitt rum på 68an och ansåg, att jag nu, efter alla dessa år som programkommissionens huvudsekreterare borde träda tillbaka, så att han fritt kunde välja en ny kraft. Det här var helt allvarligt menat från min sida, men han började nästan häftigt argumentera emot: han hade stort förtroende för mig, och jag borde sitta kvar, vilket jag gjorde. Partikongressen i Sundsvall 1997 beslöt om en programrevision, den som skulle ända i 2001 års partiprogram – jag skrev underlag för Görans kongresstal om programrevisionen (och lämnade dessutom ett viktigt bidrag till hans demokratital: Svante Foersters dikt ”I detta land, kamrat”).

Programarbetet kom så sakteliga i gång, och jag träffade också Göran regelbundet i min egenskap av sekreterare vid VU- och partistyrelsesammanträdena.

Så småningom – det är svårt att exakt datera, snarare en magkänsla som gradvis förstärktes – började jag mer och mer oroa mig över att diskussionen inom socialdemokratin rörde sig i en EMU-vänlig riktning: Jag såg, och ser, EMU inte bara som ett steg utan steget mot en federalism jag är en benhårt övertygad motståndare till. Utöver min djupa skepsis mot EMU så att säga i sak fanns där också en annan oro: Skulle jag verkligen kunna – och vilja! – skriva ett partiprogram, vilket som en av sina grundförutsättningar, om nu Sverige gick med i EMU, hade en maktförskjutning i federalistisk riktning, från den demokratiska nationalstaten till EU-nivån?

I början av 1999 hade det gått så långt, att jag, driven av denna oro, begärde och fick ett enskilt samtal med Göran Persson; det skedde under ett SAMAK-möte i Köpenhamn.

Om detta har jag tidigare skrivit i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002):

”Göran Persson försäkrade mig dock att ett svenskt EMU-inträde inte var aktuellt. Jag fick också intrycket att han själv var skeptisk både till EMU och till en federalistisk utveckling av EU. Med det lät jag mig nöja och fortsatte arbetet inom programkommissionen.”

Kanske borde jag då ha fäst mig mer vid en suck vid sidan om, en kommentar till min friare ställning: något sådant kunde han, med den ställning han hade, inte tillåta sig.

Utvecklingen gick nämligen inte i den riktning jag hade önskat (och trott mig få ett slags halvt löfte om). När så småningom först VU och sen partistyrelsen tog ställning för EMU, kände jag, att jag – med den övertygelse jag hade – inte längre kunde arbeta kvar som programkommissionens sekreterare. I ett mycket rakt formulerat brev till Göran Persson avsade jag mig uppdraget.

Göran och partisekreteraren, Lars Stjernkvist, försökte få mig att inte göra något nummer av orsakerna till mitt avhopp. Jag gjorde heller inga aktiva egna försök att berätta för någon, men media – med Aktuellt i politiken (!) i spetsen – hörde förstås ryktena, och det blev ekointervju med mera.

Efter 2002 års val gick jag i pension, fortfarande kontant med Stjernkvist, Persson och andra i deras ställning.

Men så kom då folkomröstningen om EMU.

Jag har redan, i föregående bloggartikel, berättat om vad jag gjorde i folkomröstningen – jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU – och om hur bland andra partisekreteraren, allt efter som nej-sidans gallupsiffror steg, började utöva påtryckningar mot oss som fanns på den socialdemokratiska nej-sidan. (Vi fick gärna finnas som ett demokratiskt alibi, men vi fick för guds skull inte gå och vinna folkomröstningen!)

Det är i det här perspektivet jag har sett kvällens avsnitt av Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson. Perssons frustande avsky mot sin gamle gunstling, EMU-frondören Leif Pagrotsky, är, som den kommer till uttryck i TV-filmen, faktiskt grotesk. Varken mer eller mindre. Och det stänker på Margareta Winberg också, som sen blev den som fick avgå. Båda anklagas dessutom för att inte ha gjort sitt egentliga jobb respektive att inte ha åstadkommit något på länge.

I sin kommentar till detta i Aktuellt efter TV-programmet var Pagrotsky nästan osannolikt snäll tillbaka. Men hans (och min) sida grejade ju hem segern i kampanjen med 56 procent nej. Dessutom hade vi rätt i vår ekonomiska argumentation, vilket i Aktuellt vidimerades av en av Perssons dåtida vapendragare, Urban Ahlin.

Också jag drabbades, fast i mycket mildare grad, av samma onåd som Leif Pagrotsky. I mitt fall var det mest så att Persson i de fall där vi råkade befinna oss i samma lokal inte tycktes se mig. Jag tror dock att det mest har handlat om att han inte riktigt har vetat, hur han skulle hantera mig. Det styrker mig i min uppfattning att Göran Persson har en osäker sida, som Erik Fichtelius kanske inte riktigt har lyckats fånga in.

Men skit samma. Också det där har lagt sig. Numera kan vi prata igen. Och jag är inte den som är långsint.

EMU-kampanjen i backspegeln

Såret som aldrig läkt

kallar Magnus Ljungkvist en artikel om EU- respektive EMU-frågan inför Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson i kväll:

”Socialdemokratin gjorde en oerhört snabb sväng i början på 90-talet. Från att vara övertygade motståndare till ett svenskt EG/EU-medlemskap blev ledningen över en natt övertygade förespråkare för ett medlemskap. Denna sväng gick så oerhört fort att partiets medlemmar inte hade en chans att följa med. Ansvaret för denna spricka i partiet ligger i huvudsak på den ’lyssnande’ ordföranden Ingvar Carlsson.

Inför folkomröstningen om inträde i EU 1994 var socialdemokratin ett kluvet parti. En majoritet socialdemokrater röstade mot medlemskapet. Ingvar Carlsson hade lyckats klyva partiet i mitten. Två falanger hade fått formera egna organisationer kring EU-frågan. Partietablissemanget i ja-kampanjen, medlemmarna i nej-kampanjen. Ja-sidan var proffsiga, nej-sidan var fler och aggressivare. Man kan inte med ord beskriva hur sorgligt detta varit för socialdemokratin. Det rev upp ett sår som aldrig läkt.

Sedan följde en lång tid då EU-frågorna i det närmaste var tabu inom partiet. När landet så småningom skulle gå till omröstning om EMU var partiledningen klokare. Men skadan var redan skedd sedan tidigare. Det fanns etablerade ja- och nejsidor inom partiet. Det gick inte att avgöra frågan genom kongressbeslut, även om försök gjordes.

Kvällens avsnitt av ’ordförande Persson’ handlar om detta. Och att det är ett sår som aldrig läkt tyder ju bland annat Leif Pagrotskys utspel idag på.”

Läs mer om Pagrotskys syn på det som hände här. Länk till Magnus Ljungkvists blogg, där det också finns debattinlägg, finns här bredvid.

Mer om hur det var att slåss mot den egna partiledningen i EMU-omröstningen berättade Peter Gustavsson på sin blogg måndagen den 16 oktober 2006:

Stjernqvist ångrar EMU-munkavle

”Jag var organisationschef for Socialdemokrater Mot EMU under folkomröstningen 2003. Jag såg den berömda munkavlen i extrem närbild. Jag såg hur människor skrämdes till tystnad efter att partiledningen i slutet av april 2003 skruvat åt tumskruvarna gentemot partiets alla EMU-motståndare.

Jag är övertygad om att partiledningens sätt att missköta partiet under och strax efter EMU-omröstningen aktivt bidrog till valförlusten i årets val. Många aktiva partimedlemmar tappade sugen och var inte så engagerade som de hade behövt vara för att det nymoderata hotet skulle kunna bekämpas med kraft. Och munkavlarna skapade ett motstånd i folkopinionen mot ett parti som sågs som toppstyrt, odemokratiskt och ur takt med folkviljan.

Jag stötte ihop med Lars Stjernqvist på en gata i Visby under Almedalsveckan 2005. Redan då märkte jag av att han uppenbarligen brottades med frågan om hur han som partisekreterare hanterade åsiktsklyftan i EMU-frågan. Idag har han skrivit en väldigt läsvärd artikel på temat i Skånska Dagbladet. Ett utdrag:

Inför EMU-folkomröstningen fanns det socialdemokrater på båda sidorna. Vi hade visserligen ett tydligt kongressbeslut, men i ett parti med ambitionen att samla 40 procent måste det vara högt i tak. Därför var det inte konstigt att det fanns partivänner på både ja- och nej-sidan. Särskilt inte då det var möjligt att utifrån partiets grundvärderingar resonera sig fram till både ett ja – och ett nej.

Det var inte särskilt klokt av en företrädare för ett folkrörelseparti. Och det var som sagt knappast förenligt med ambitionen att vara ett parti med många väljare och viljor.

Lars Stjernqvist uppmanar till en eftertänksam och självkritisk debatt. För egen del har jag varit självkritisk, bland annat i Upsala Nya Tidning, gentemot hur jag själv gjorde övertramp under de strider som fram tills för något år sedan rasade i SSU.

Någon annan?”

Jag kan bidra till den bild Peter Gustavsson med Lars Stjernkvists hjälp ger.

Jag var känd som gammal EU-motståndare, inte minst som hårdför motståndare mot ett allt mer federalistiskt EU, och inför folkomröstningen om EMU 2003 fick jag en förfrågan om att ingå i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och tackade ja.

Det kom också att bli så, att jag – med mina årtiondens erfarenhet av valkampanjer – kom att knytas till den operativa ledningen för Socialdemokrater mot EMU; jag kom bland annat att ha ett betydande inflytande över argumentationen och över hur kampanjmaterialet utformades.

Eftersom jag fram till och med valrörelsen 2002, alltså även efter pensioneringen, på partisekreterarens, alltså Lars Stjernkvists, uppmaning hade arbetat kvar på partiexpeditionen och således kände honom hyggligt väl, blev det så att Stjernkvist ett antal gånger ringde just mig för att försöka få dem som han väl betraktade som yngre hetsporrar – Peter Gustavsson, Morgan Johanssons bror Tony Johansson och andra – att lungna ned sig i det ena eller det andra avseendet; det är väl sådant här han ovan nu själv känner sig tveksam om. Det var alltså inte bara nejministrarna (Leif Pagrotsky, Margareta Winberg, Marita Ulvskog, Lena Sommestad och Morgan Johansson) och ett antal statssekreterare som man försökte om inte tysta så dock dämpa ner. Vi inom Socialdemokrater mot EMU visste ju, att det till exempel fanns socialdemokratiska riksdagsledamöter, till och med utskottsordförande, som stod på vår sida men som var tvungna att ligga lågt. Detta kompenserade vi mer än väl genom att till exempel förra VU-ledamoten, miljö- och energiministern samt talmannen Birgitta Dahl (i en artikel i GP, vars innehåll av oss spreds över landet) offentligt ställde sig på nejsidan.

Vår pressansvarige, Bill Erlandsson, upprördes som så många andra av att partiorganet Aktuellt i politiken (s) bevakade EMU-kampanjen på ett så enögt sätt.

Han och jag, som ju i hela nio år var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), kom därför fram till att jag borde försöka få till stånd en bättre balans. Jag skrev därför följande debattinlägg, som jag den 3 maj tillställde redaktionen:

Aktuellt i Partiledningen

Som gammal chefredaktör förvånas jag över den enögdhet AiP uppvisar i den pågående EMU-debatten.

Jag har naturligtvis ingenting att erinra mot att ett partiorgan på ledarplats företräder den ja-linje, som var kongressmajoritetens. Av en nyhetstidning, som ju AiP kallar sig, förväntar man sig dock, att nyheterna om EMU-kampanjen ska bestå av något annat än att Ernst Billgren framställer knappar åt ja-kampanjen.

Därför vill jag på insändarplats berätta för AiPs läsare, att i gallupmätning efter gallupmätning nej till EMU inte bara leder utan också ökar sitt försprång framför ja. I den senaste, från Skop, ledde nej med 47 mot 40; avståndet mellan nej och ja ökade. Gallups undersökning gav i april 46 procent för nej (40 i förra undersökningen) mot 31 procent ja (35 i förra undersökningen). Sifos undersökning från slutet av april visade 50-34 till förmån för nej.

Sifos undersökning visade också, att hela 47 procent av de socialdemokratiska sympatisörerna avser att rösta nej, medan bara 35 procent ställer upp för partiledningens ja-linje. Undra på att Göran Persson nu söker samarbete med de borgerliga i EMU-frågan; bland moderaterna är det nämligen 54-33 för ja-linjen. Fast frågan är ju om det hjälper. Jag vill påminna om att det står 55-33 för nej bland LOs medlemmar. Till och med bland TCOs och SACOs medlemmar finns det i dag en nej-majoritet.

Poängen med den här redovisningen är att visa på att AiP nog gjorde klokt i att någorlunda balanserat försöka skildra den revolt flertalet av partiets anhängare just nu genomför mot partiledningens ja-linje och ett majoritetsbeslut av partikongressen. Nog vore det väl värt en och annan analyserande artikel om hur det kommer sig, att partiet till den grad har kommit på kollisionskurs med sina väljare? Och om tidningens medarbetare känner sig oförmögna att göra detta, kan man väl ändå släppa fram debattartiklar och insändare från partiets egen nej-sida, Socialdemokrater mot EMU. Men tydligen inte: de senaste numren av AiP innehåller EMU-propaganda sida upp och sida ner, inte endast på ledarplats utan också i kolumner, insändare, nyhetsartiklar med mera.

Som före detta chefredaktör för denna tidning (i nio år) minns jag en annan strid som delade opinionen, också inom partiet, nämligen löntagarfondsfrågan. Jag och tidningen var för löntagarfonder men tog in fondkritiska artiklar av socialdemokratiska debattörer som Sten Johansson och Nils Elvander.

Jag minns också, att den dåvarande partiordföranden, Olof Palme, blev förbannad på mig för detta.

Men han försäkte aldrig sätta munkavle på mig!

I den nu pågående EMU-debatten reagerar AiPs redaktör häftigt mot att ”Expressen stal Tiden-artikel”. Rätt eller fel, men hans tolkning att Expressen tog in Leif Pagrotskys EMU-kritiska artikel därför att tidningen ”försöker knipa politiska poäng i EMU-debatten” är något överraskande mot bakgrund av att Expressen ju är hårt engagerad på ja-sidan.

AiPs höjda tonläge i denna debatt om debatten och tidningens monomant ensidiga uppställning för partiets officiella partilinje kan dock ha sin förklaring: partiledarens krav på rättning i leden.

Chefredaktören kommer säkert med något välformulerat svar på detta. Själv tror jag dock inte på några principeklarationer. Det enda som kommer att övertyga mig om att gammaldags hederliga publicistiska ambitioner gäller är att även nej-sidan regelbundet bereds plats i tidningen.

Enn Kokk
Chefredaktör för AiP 1975-1983

Som väntat höll tidningens chefredaktör Ove Andersson inte med mig, varken i det ena eller det andra avseendet. Varken mitt inlägg eller hans svar trycktes dock i tidningen utan svaret kom (den 8 maj) som ett refuseringsbrev. Jag var för all del välkommen att skriva i Aktuellt i politiken (s) – om annat.

”Men det brev jag nu fått från dig har inget värde för AiPs läsekrets.” Skrev den dåvarande chefredaktören till den förutvarande.

Vi i Socialdemokrater mot EMU var förstås inte dummare än att vi publicerade både mitt inlägg och refuseringsbrevet på webben.

Sen gick omröstningen som den gick. Och AIP förlorade ett antal läsare på kuppen.

Så sent som på malmökongressen kom det fram folk till mig och berättade, att de, efter det som då hände, hade sagt upp prenumerationen och därefter inte hade förnyat den.

Scener ur en annan partiledares liv

I en kommentar till vad jag har skrivit om Erik Fichtelius’ programserie för TV om och med Göran Persson påminner min gamle journalistkollega Mats Rosin om att något liknande faktiskt har gjorts förut, fast då för en bok, ”Palme igen? Scener ur en partiledares liv” (Norstedts, 1980). Journalisten, som på ett unikt sätt fick följa Olof Palme, var Dieter Strand.

Jag tar mig friheten att först återge Dieter Strands förord till ”Palme igen?”:

Vägen till Palme

Hösten 1980 har Olof Palme varit socialdemokratisk partiordförande i över tio år och oppositionsledare i fyra. Han har just bakom sig en knapp valförlust, en knapp vinst i en folkomröstning och Sveriges största arbetsmarknadskonflikt. Han har fått åka på uppmärksammade internationella uppdrag, från Mali till Teheran. Han har inte fått bilda regering i Sverige igen.

Hur agerar Palme och den socialdemokratiska ledningen i den fortsatta men fortfarande ovana oppositionsrollen?

Våren 1979 skrev jag till Olof Palme med ett ett förslag. Kunde han tänka sig att jag och fotografen Stig-Göran Nilsson inför valet i september följde honom dag för dag – inifrån: På hans arbetsrum i riksdagshuset och på valturnéernas hotellrum, in i radhuset i Vällingby och ut i arbetslyan i Bommersvik.

Det vi fick höra och se – taktiksnacket, tillkomsten av valtal och utspel, Palmes personliga reaktioner på allt som hände – skulle publiceras först efter valet: som ett bidrag till förklaringen av varför det gått som det gått för Palme och socialdemokratin.

Människor i Palmes omgivning sa att han säkert skulle avvisa förslaget som alltför riskabelt. Men några dagar efter det han fått mitt brev ringde han sent en söndagskväll och sa ja, utan reservationer. Det har således aldrig varit tal om att Palme skulle se eller godkänna text och bilder före publiceringen.

Den här reportageboken är ett resultat av brevet till Palme. För boken ställde Palme upp på samma villkor också inför folkomröstningen om kärnkraften. Och efter folkomröstningen kom den största arbetsmarknadskonflikten i Sveriges historia. Där har källor i LO-huset fått bidra till skildringen av den socialdemokratiske oppositionsledaren.

Palme och hans politiska omgivning kan tycka att de tagit en risk med den här öppenheten. Jag tycker att de gjorde en demokratisk insats som kan vara lika viktig som åtskilligt annat de presterat i valet och folkomröstningen. När släpper Fälldin, Bohman och Ullsten – de som för tillfället styr detta land – journalister så nära på sig – för publicering?

Fotograf Nilsson och jag har inte kunnat se och höra allt. Vi har till exempel inte fått vara med på den socialdemokratiska partistyrelsens sammanträden. Sannolikt är det ingen outhärdlig förlust för historieskrivningen om partiledaren.

Månaderna i Palmes närhet gav ett starkare intryck än någonsin av hur avgörande beslut fattas av partiledaren själv: socialdemokratisk enmans-show på gott och ont.

Inte heller marxister kommer förbi ledarens roll i historien. Vare sig dessa vinner eller förlorar, blir kvar länge som oppositionsledare eller kommer igen som regeringschefer.

Man kommer inte förbi Olof Palme.

Nu minns jag en skylt som pekade in från en väg till ett valmöte i Partille utanför Göteborg. Det var dagen före valet. På skylten stod inte att det skulle vara ett socialdemorkatiskt valmöte eller ens ett valmöte. På skylten stod bara:
OLOF PALME

***

Så långt Dieter Strands förord till insider-reportaget om Olof Palme.

Den här gången – när det gäller Erik Fichtelius’ insider-program om Göran Persson, gjorda för TV – har de kritiska kommentarerna mest kommit från andra journalister och handlat om Fichtelius’ journalistroll.

Den gången fanns det tvekan främst inom rörelsen: Var det lämpligt av Olof Palme att släppa en journalist så nära in på livet? (Men med tanke på vad Göran Persson har sagt om den ena och den andra personen i sin närhet, kanske den reaktionen kommer också den här gången.)

Hur som helst är rörelsetveksamheten utgångspunkten för den kolumn jag skrev på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1980 (16 oktober):

DET
HÄNDER

…att jag träffar partivänner som tycker att Dieter Strands bok ”Palme igen?” (Norstedts) är farlig, för partiet och för Palme personligen.

Det tror jag inte.

Dieter Strands scener ur en partiledares liv har inget insmickrande över sig. Men om man kan läsa ut något värdeomdöme om Palme ur denne garvade journalist skildring så är det snarast beundran; det finns helt enkelt ingen annan politiker av Palmes format i Sverige!

Och jag undrar om inte Strand, när han citerar Palmes talskrivare Kjell Larsson, också speglar en egen känsla: ”Jag tyckte han såg så liten ut. Han var ensam mitt bland alla människorna. Jag tänkte då på alla gånger jag sett honom gå upp i talarstolar. Överallt i landet, alla dessa år. Jag kände plötsligt nån jävla sorts ömhet för honom.”

* Jag vet ganska mycket om den politiker- och journalistmiljö Strand skildrar. Jag har åkt med som pressekreterare åt Palme i 1973 års valrörelse. Så långt jag kan bedöma är Strands skildring inte bara journalistiskt skicklig utan också någorlunda korrekt.

Fram träder bilden av en fighter, en man som är besatt (i positiv mening) av sin politikerroll.

* Det hindrar inte att jag har invändningar. Diskussionen på VUt där misstroendevotum diskuterades i våras är till exempel snett återgiven. (Jag var med.) Misstroendevotumfrågan var kopplad till kompletteringsproppen och sparplanen. Ingen ville politisera avtalsrörelsen.

Min allvarligaste invändning är att Strand inte kopplar ihop taktik- och massmediasnacket och Palmes personliga besatthet med hans politiska lidelse, med den socialdemokratiska poltikens sakinnehåll. (Som nu bara skymtar, till exempel i talcitatet om Sergels Torg.) Det är faktiskt vilseledande.

Å andra sidan tror jag det är nyttigt för rörelsefolket att konfronteras med kalla fakta: Rörelsen är livsviktig; den behövs. Men det är sannolikt i dag omöjligt att vinna några val utan att ha en god taktik, en genomtänkt strategi.

Och kanske är det en överdrift, men jag skulle nog också vilja satsa en liten slant på följande påstående: Om partiet i en valrörelse fick i stort sett alla massmedia aktivt emot sig, så kunde det se fram emot en tämligen säker valförlust.

Enn Kokk

Erik Fichtelius

I dag var jag på thaikrogen Sukothai igen och hade lunchsammanträde med styrelsen för Ordfront Uppsala.

Jag och ordföranden, Kjell Eriksson, kommer före dom andra och sitter som vanligt och pratar om diverse aktualiteter, givetvis bland annat Erik Fichtelius’ program om och med Göran Persson.

Kjell tycker att Erik har objektiviserat sig själv, lite grann, genom att mörka sitt eget politiska förflutna: Erik var, liksom Kjell själv, under bådas skoltid aktiv i SSU Socius. Kjell gick, som många andra, via FNL-grupperna till det maoistiska KFML.

Och var hamnade Fichtelius då? Jag bidrar med följande: När jag arbetade med att söka skribenter till ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), försökte jag förgäves få Erik Fichtelius att skriva ett bidrag. I den här boken speglas de röda årtiondena, 1960- och 1970-talen, genom bidrag från medlemmar i den ursprungligen (och även numera) socialdemokratiska men under 1970-talet revolutionära föreningen Laboremus. En av medlemmarna under de rödaste åren var Erik Fichtelius.

Men han ville alltså inte medverka, hur jag än försökte övertala honom.

Fichtelius möter Persson II

Erik Fichtelius’ andra program om och med Göran Persson handlade till stor del om utrikesfrågor.

Delar av det här, till exempel avsnittet om besöket i Nordkorea, var intressant, men jag har naturligtvis inte mycket mer att tillägga än vilken politiskt orienterad TV-tittare som helst – jag var inte med där det hände.

Om Perssons israelbesök – det första av en svensk statsminister sedan tidigt 1960-tal – och det som hände i anslutning till detta kan jag förstås ändå ha en principiell mening. Persson medgav ju här själv (vilket vi andra också begrep), att det skedde en omläggning av svensk mellanösternpolitik i mer israelvänlig riktning. Persson företrädde här en hållning, som hade varit den gängse inom den tidiga efterkrigstidens socialdemokrati, men lyckades knappast, bortsett från att han menade, att Arafat hade hjälpt Sharon att vinna valet, ge några substantiella skäl för kursändringen.

Avsnittet om det svenska EU-ordförandeskapet innehöll heller inte något nytt; de lyckade svenska insatserna för öststatsutvidgningen är ju väl kända, diskussionen om kyotoprotokollet likaså, och man kan väl knappast säga, att det lilla Göran Persson hade att säga om göteborgskravallerna (uppbackat av de sedvanliga filmbilderna) fördjupade diskussionen om dem.

Dock kan EU-ordförandeskapet ha haft en viktig effekt, en effekt som Erik Fichtelius’ många filmbilder av Perssons möten med olika europeiska politiker illustrerade men som Fichtelius i sina egna samtal med Persson tyvärr inte tog upp. Den Göran Persson jag ursprungligen lärde känna var starkt präglad av, ja en produkt av den svenska, nationella och socialdemokratiska, modellen. Sen, tror jag, att han drabbades av det som min gamle vän, förre vice riksbankschefen Villy Bergström en gång på en tågresa mellan Stockholm och Uppsala lanserade som ett slags EU-delaktighetens ständiga förbannelse: väl där, inne i apparaten, vill man inte bara påverka utan också vara till lags.

Det här, att få spela en roll, kan nog vara särskilt frestande för en arbetarpojke från enkla förhållanden, för en som Göran Persson. Men vi får väl återkomma till det här, om och när EMU kommer upp i ett av de kommande programmen.

Hur som helst, i det här TV-programmet gav han ett slående exempel på hur det kan vara att komma utifrån, från landet, från arbetarklassen: Han bekände, att han – när han rekryterade Tomas Bodström till att efterträda Laila Freivalds till posten som justitieminister – inte hade en aning om att Tomas var son till förre utrikesministern Lennart Bodström. Om den här sortens bortkommenhet skulle jag kunna berätta mer i fallet Göran Persson – men jag är inte ute efter att chikanera honom.

Och det har ju redan pratats tillräckligt mycket skit om Göran Persson, också på områden som, åtminstone inte primärt, hade med politiken att göra. Också på partiexpeditionen gick det rykten om de påstådda kvinnoaffärer han fick tillfälle att kommentera i Erik Fichtelius’ TV-program, affärer som han alltså här mycket bestämt dementerade.

I en annan fråga, som dök upp i slutet av Fichtelius’ program, hade dock några anställda på partiexpeditionen mer på fötterna: Det gick, till exmpel av var den ene respektive den andra befann sig under veckohelgerna, att sluta sig till att även Göran Perssons andra äktenskap höll på att ta slut.

Och på den punkten hade ju de som gissade rätt.

I’m a red cat till I die, I’m telling you!

I USA görs, nästan oavsett vad som i övrigt händer där, en mycket stor del av den allra bästa vänstermusiken. Lyssna på till exempel ”Red Cat Till I Die” på ”My Name Is Buddy – another record by Ry Cooder” (Nonesuch 7559-79961-2, 2007), så förstår ni genast, att jag inte bara menar textinnehållet utan också musiken.

Musiken på den här skivan är, vad man än spelar, omedelbart identifierbar men ändå mycket varierad. Ry Cooders samarbete med cubanska musiker har satt latinoavtryck på låtar som tex-mexvalsen ”Christmas in Southgate”, men Cooder och hans medmusiker spelar över ett brett register hämtat från amerikansk folkmusik: ”Footprints In the Snow” (kampsång à la folklig dansmusik), ”Hank Williams” (givetvis country) , ”Suitcase In My Hand” (som lånar drag inte bara från Woody Guthrie utan också från irländsk folkmusik), ”My Name Is Buddy” (som har bluesbeat), ”Cardboard Avenue” (brittisk ballad), ”Tom Toad” (bluesig rock) och ”Three Chords and the Truth” (rockmusik); ett par låtar – ”Green Dog” och ”One Cat, One Vote, One Beer” är till och med jazzbaserade.

Tvärs igenom den här CDn går en röd tråd, mer än i ett avseende. Förlagan är John Steinbecks ”Grapes of Wrath”, på svenska ”Vredens druvor”, i den musikaliska bearbetning Woody Guthrie gav den i sina Dust Bowl Ballads. Anknytningen till Guthrie märks både musikaliskt (redan i första låten, ”Suitcase In My Hand”) och i verbala anknytningar: vigilantes i ”The Dying Truck Driver” och ”this land was made for you and me” i ”My Name Is Buddy”.

Här är dock storyn förklädd till fabel: Lefty Mouse möter den röda katten Buddy, och med i historien finns också grodan och prästen Reverend Tom Toad (Steinbeck och Guthrie igen!).

Musikaliskt förstärks banden med Guthrie och hans musik av att Pete Seeger spelar banjo i en låt och ännu mer av att hans bror Mike Seeger spelar banjo, fiol, munspel och mungiga i en hel rad låtar.

En mycket rockig och hörvärd hyllning till ytterligare tre stora namn i den radikala amerikanska sångtraditionen, Joe Hill, Paul Robeson och Pete Seeger, finns i den underbara låten ”Three Chords and the Truth”.

Ytterligare en sån här hyllning bakåt i historien finns redan i CDns andra låt, ”Cat and Mouse”, där Cooder citerar gruvarbetarhustrun Florence Reeces’ ”Which Side Are You On?”, mycket känd i Pete Seeges insjungningar:

”There’s a better world coming, Buddy
Which side are you on?
Don’t let the big men take it, Buddy
Which side are you on?
It’s your country too, Buddy
Which side are you on?
It’s time to take a stand, Buddy
Which side are you on?”

I nästa låt finns ett om möjligt ännu tydligare samband bakåt till Peter Seeger och The Almanac Singers.

Vi tar Ry Cooders nya kampsång först:

Strike!

Text och musik: Ry Cooder, 2007

I got off the train one evening
in a little mining town
I started walking up the main street
when the sun was going down

When I heard some voices singing,
so I went to see what for
Might just be a birthday party.
might be room för just one more

It was miners and their families,
they had left the mine that day
Walked out for safe conditions,
on strike for decent pay

And they sang about their struggle,
and their spirit never failed
Keep your hand upon the dollar
and your eye upon the scale

Union miners stand together,
need no operator’s tale
Keep your hand upon the dollar
and your eye upon the scale

Den som är förtrogen med amerikansk arbetarmusik inser genast, vilken förlaga – textmässigt liksom musikaliskt – Ry Cooder har haft:

Miner’s Lifeguard

Text: gruvarbetarsång, i sin första version upptecknad cirka 1909
Musik: Trad (”Life Is Like A Mountain Railway”)

Miner’s life is like a sailor’s
’Board a ship to cross the waves.
Every day his life’s in danger
Still he ventures being brave.

Watch the rocks, they’re falling daily
Careless miners always fail.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners stand together
Heed no operator’s tale.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

You’ve been doffed and docked my boys
You’ve been loading two for one.
What have you to show for working
Since the mining has begun?

Overalls, and cans for rockers
In your shanties sleep on rails.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners…

In conclusion, bear in memory
Keep the passwords in the mind.
God provides for every nation
When in union they combine.

Stand like men, and linked together
Victory for you’ll prevail.
Keep your hand upon the dollar
And your eye upon the scale.

Union miners…

En bra insjungning av ”Miner’s Lifeguard” finns på LPn ”The Original Talking Union with The Almanac Singers and Other Union Songs with Pete Seeger and Chorus” (Folkways Records FH 5285, 1955). Den går också att beställa som CD via Smithsonian Folkways hemsida.

Trots den tydliga blinkningen till John Steinbecks och även Woody Guthries Tom Joad har Ry Cooder åstadkommit en både utmärkt och aktuell kampsång med

Sundown Town (The Reverend Tom Toad)

Text och musik: Ry Cooder och Joachim Cooder, 2007

Mine eyes have seen the beauty of a land bright and fair
My soul looked out and wondered, can we make the journey there
But I’ve lost my sight and I have to be led
I mean to work for justice till I’m dead

Sundown town, sundown town
Don’t let ’em catch you, Buddy, when the sun goes down
There won’t be no more friends around
Don’t let ’em catch you, Buddy, when the sun goes down

I used to preach and I used to pray
Was the prayinest man that you ever did see
But they ran my people off one day
Now there ain’t nobody round that looks like me

Sundown town…

We used to sing and we used to shout
Was the shoutinest church that you ever did see
But I didn’t going to preach and I didn’t going to sing
And I don’t feel at home in this town no more

Sundown town…

If you black, you better get back
If you brown, don’t hang around
If you red, you might be dead
If you ain’t white, son, you just ain’t right

Sundown town…

Och banne mig, är inte sista strofen en blinkning åt Josh White och Big Bill Broonzy, två gamla radikaler ur kretsen kring Seeger och Guthrie!

Black, Brown and White Blues

Amerikansk text och musik: Big Bill Broonzy, 1951

This little song that I´m singin´ about,
People, you know it´s true.
If you´re Black and gotta work for a living,
This is what they´ll say to you.

Chorus:
They says, “If you was White, you´d be all right,
If you was Brown, stick around,
But as you´s Black, oh brother, get back, get back, get back.”

I was in a place one night.
They was all having fun.
They was all buyin´ beer and wine,
But they would not sell me none.

Chorus

I went to the employment office,
Got a number and I got in line.
They called everybody´s number,
But they never did call mine.

Chorus

Me and a man was workin´ side by side.
This is what I meant –
They was paying him a dollar an hour,
And they was paying me fifty cent.

Chorus

I helped build this country,
And I fought for it too.
Now I guess that you can see
What a black man has to do.

Chorus

I helped win sweet victory
With my plough and hoe.
Now I want you to tell me, brother,
What you gonna do about the old Jim Crow.

Chorus

Den här utmärkta låten kan du lyssna på på Josh White’s CD ”Free and Equal Blues” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40081, 1998).

Jag och Jan Hammarlund spelade den vid vårt gemensamma program i ABF-huset i Stockholm, ”Ett annat USA är möjligt”.

Men tillbaka tiil Ry Cooder, som det här ju egentligen handlar om. Han slutar också sin CD i bästa amerikanska stil med en hoppfull hymn, ”There’s a Bright Side Somewhere”, ett slags korsning av baptistpsalm och Pete Seeger:

There’s a Bright Side Somewhere

Text och musik: Ry Cooder, 2007

There’s a bright side somewhere,
there’s a bright side somewhere
I ain’t gonna rest until I find it
there’s a bright side somewhere

There’s more love somewhere,
there’s more peace somewhere
I ain’t gonna rest until I find it
there’s a bright side somewhere

People got a good job somewhere,
göt a lot of good friends somewhere
Got a little suitcase, got a little family.
over on the bright side somewhere

Första fichteliusprogrammet om Persson

Först en personlig positionsbestämning.

Naturligtvis har jag inte, i samma utsträckning som till exempel en del av medarbetarna i statsrådsberedningen, ständigt nötts mot Göran Persson i det ena så väl som det andra avseendet. Men jag har under en relativt lång period kontinuerligt mött honom: På VU- och partistyrelsesamamnträdena, där jag fungerade som sekreterare. På SAMAK-möten runt om i Norden; SAMAK är den nordiska arbetarröreksens samarbetsorgan, och jag var partiets nordiske (och baltiske) sekreterare. Både om den nordiska och baltiska politiken och om en del av de östersjöfrågor, som blev ett av Göran Perssons skötebarn (omvittnat också i Erik Fichtelius’ TV-program) kunde jag i form av regelbundna skriftliga och ibland muntliga rapporter vid VU-sammanträdena lämna, tror jag, värdefulla och av Göran Persson uppskattade rapporter. Som ett bihang till min hustru talmannen fanns jag vidare ofta i centrum för sådant som också statsministern måste delta i: kungamiddagar, nobelprisutdelningar, Jeltsins sverigebesök och annat liknande, och det blev då och då så, att vi använde väntetid till att småprata med varann, ibland till och med om annat än banala saker.

Jag fick relativt tidigt personlig kontakt med Göran Persson: när han hade börjat umgås med sin föregående hustru, erbjöd han sig, så ofta att jag la märke till det, att i egenekap av VU-ledamot åka på SAMAK-arrangemang i Danmark och på danska Socialdemokratiets evenemang. På väg till Stockholm från Arlanda efter en sådan resa öppnade han sig också om sitt privatliv på ett sätt som speglade ett förtroende, ett förtroende som jag inte tänker bryta.

Under och kring VU-sammanträdena visade han mig ett förtroende, som verkligen inte kom alla till del; jag har sett honom desavouera andra i samma situation.

Det senare innebär, att jag förstås har sett de sidor hos honom, som han, inte utan skäl, har kritiserats för.

Min bild av honom är sammansatt, men jag är beredd att tillskriva honom en god portion analytisk förmåga. Det omdömet grundar jag på till exempel de analyser av det politiska läget han brukade inleda VU- och partistyrelsesammanträdena med.

I dagens TV-program av Erik Fichtelius fanns ett parti, som redan i förväg har väckt uppståndelse, det där han kontrasterar just sin egen analysförmåga och långsiktighet mot Mona Sahlins styrka, som enligt honom inte är tänkande utan att föra ut ett budskap. Själv blev jag inte förvånad över just det här. Jag har ett långt senare vittnesbörd, från tiden när Mona åter började nämnas som partiledare, från en person som jag betraktar som trovärdig, om att Göran med viss skepsis såg på möjligheten att efterträdas av Mona.

Bland det jag fäste mig vid i TV-programmet – och som jag tror att jag har en viss insikt i – är Perssons vittnesbörd om hur det är där uppe på toppen: aldrig ensam och alltid ensam. Man omges alltid av horder av folk, men när det kommer till ett skarpt läge, måste man ofta fatta beslutet ensam.

På det här med att själv tvingas ta beslut finns också en annan förklaring: beslutsförsamlingar läcker. Det hände – det vet jag – att det läckte från VU-sammanträdena.

Persson gjorde därför mästerstycken av att behålla informationen i en mycket liten krets, en krets som ibland tycks ha bestått bara av hans eget huvud. Han snuvade till exempel regelbundet journalisterna på förhandsnyheter om sina statsrådsutnämningar.

Men han drev naturligtvis ibland det här för långt. Inte heller för Erik Fichtelius lyckades han förklara, varför socialministern, Margot Wallström, hölls helt okunnig om den maxtaxa som lanserades i ett valmanifest – som sen togs av det VU och den partistyrelse, som också Wallström tillhörde.

Allmänt sett tycker jag, att Erik Fichtelius första program om och med Göran Persson kändes lite tunt i intervjudelarna. Det var mycket bakgrundsbilder och klipp ur TV-filmer om de händelseförlopp som skulle kommenteras – och relativt magra kommentarer. Jag har full förståelse till exempel för den säkert uppriktiga förtvivlan Persson kände över Erik Åsbrinks avhopp och dennes agerande i samband med detta. Men fick vi egentligen veta något mer om bakgrunden till att det slutade på det här viset?

Också mellan mig och Göran Persson skar det sig så småningom.

Till det hoppas jag kunna återkomma, när avsnittet om EMU kommer i något av de kommande programmen.

PS. Till Tysta Marie (och övriga intresserade): På ledarsidan i dagens Aftonbladet (21 mars 2007) skriver Olle Svenning om den planerade kuppen mot Göran Persson vid partikongressen i Sundsvall 1997. Du kan läsa Olle Svennings inlägg här.

En rolig fest och ett tillfälligt farväl

En del av kongressen önskade jag inte delta i, och inte heller Birgitta: kongressfesten.

Missförstå mig inte. Jag är varken mot fester eller umgänge med partivänner. Vi hade helt enkelt fått en inbjudan till en konkurrerande och väl så lockande fest. Styresmannen för Nordiska museet, Christina Mattsson, fyllde 60, och det är klart att ordföranden i dess nämnd (styrelse) med make var bjudna.

Christina passade på att återvända till platsen för en del av sin ungdoms synder, Norrlands nation i Uppsala, dit så där 150 gäster hade bjudits för att fira med henne. Bland dem fanns sådana som jag känner eller känner till, men eftersom vi hade fördelats på 19 mindre bord och jag faktiskt inte hann kolla alla vars närvaro jag hade velat kolla, tänker jag inte räkna upp namn på personer, som kanske i själva verket inte kom på grund av något förhinder. Men bland dem vi praktade med fanns till exempel Christinas och Miches dotter Hedda, Ingrid Dahlberg, Jan-Erik och Cecilia Wikström, Lenny Clarhäll, Michael Sohlman och Egon Jacobsson (som satt vid vårt bord).

Festdeltagarna representerade alla skeden i Christinas liv, från hemmet på Frösön och framåt.

Toastmaster – en aktiv, versläsande sådan – var Carl-Uno Sjöblom. Bland dem som talade fanns bland andra Bengt af Klintberg, mannen som tillsammans med Christina gjorde radioprogrammet ”Folkminnen”, också ”Fula visboken”, som jag skrev om här om dan.

Med den inriktning på musik Christina har, kan man ju förstå att det blev mycket musik också: folkmusik, gamla phontrattar, ett bejublat framträdande av paret Marie Selander och Tuomo Haapala (som vi sedan tidigare känner och morsade på). Och så lockade Miche upp makan/jubilaren på scenen för ett solosångnummer med anor från hennes studenttid just på den här nationen. Ännu mera jubel! Miches tal till hustrun, som föregick detta, var förresten en sån där ahaupplevelse man kan få, när man känner den ena parten i ett äktenskap men inte den andra närmare: talet hade det slags intelligens och känsla, att jag plötsligt förstod, varför den också mycket brighta (och dessutom vackra) Christina hade valt just den här karln.

Medan allt detta pågick, åt vi en middag med norrländsk anstrykning: lax och avocadotartar med hårt tunnbröd och så fjällröding med västerbottenmos och hjortronsås; den franska chokladtårtan med vispgrädde och honungskanderade valnötter var dock inte att tänka på för en diabetiker.

Till detta exekverades snapsvisor, en av Christinas specialiteter. Vår dotter Kerstin, anställd på IOGT/NTO, skulle nog ha haft svårt för till exempel ”Dom som är nyktra”, och själv har jag alltid haft svårt för ”Mera brännvin”, som går på ”Internationalen”. Men där fanns pärlor också, till exempel denna:

Ansiktslyftningen

Melodi: ”Elektricitetsvisan”, andra versen, före refrängen

Min ansiktslyftning blev inte bra
Jag måste gå till nån annan
För näsan sitter där håret va’
och jag slår supen i pannan.

När taffeln bröts för att bereda plats för dansen, passade vi på att gå. Inte för att vi hade tråkigt, verkligen inte! Men Birgitta skulle upp tidigt på söndag morgon för att ta sig till kongressen i Stockholm.

Sen kom hon hem på söndagseftermiddagen, medförande kongresshandlingar och, vilket gladde mig, hälsningar till mig från Wanja Lundby-Wedin, Peter Persson och andra. Göran Perssons speciella hälsning har jag redan berättat om.

Jag lagade söndagsmiddag, och därefter såg vi bland annat Agenda.

Och i dag for Birgitta ifrån mig för tio dar i Malawi. Hon är där för svenska UNICEFs räkning.

Själv ska jag se det första av Erik Fichtelius’ program med Göran Persson.