Tillbaka från Malawi

I går kom Birgitta tillbaka från sin resa till Malawi, där hon har varit i sin egenskap av ordförande i svenska UNICEF.

Det är som om hon hade kommit hem från en annan värld. Några belysande fakta:

Malawi har 13 miljoner invånare, av vilka över hälften är barn. (Det saknas dock tillförlitlig folkbokföring.)

Medelåldern är 16 år, medellivslängden 39.

Malaria dödar många; det finns en hemsk form, cerebral malaria, som leder till förlamning.

Undernäring och diarrésjukdomar skördar många offer. Två- till treåringar är värst utsatta; de råkar ofta illa ut, när ytterligare ett småsyskon anländer till världen.

15 procent av befolkningen har HIV/Aids.

Det finns över en miljon föräldralösa barn. Många familjer består uteslutande av barn.

Det finns åttaårig skola, men de flesta barn går bara fyra till fem år. Den vanliga klasstorleken är 100 barn per klass.

Av 20.000 lärare har 4.000 dött i Aids de senaste åtta åren.

Och näringslivet?

85 procent av befolkningen lever på jordbruk. Den dominerande jordbruksmetoden är hackjordbruk.

Några andra naturresurser?

Uran.

Jag får, som alltid när Birgitta kommer hem från en långresa, presenter. En svart liten skulptur av en apa. En mörkt, mörkt blå, nästan svart T-shirt med texten Malawi plus två sköldpaddor i brunt på framsidan. Och så en CD, ”Zani Muwone”, med en malawisk låtmakare, Wambali – till den ska jag återkomma.

Naturligtvis är jag glad över presenterna.

Men mest har jag lust att gråta över hur det, också, kan vara på sina håll i världen.

Ur-Pelle

Gösta Knutsson (1908-1973) var en mycket framgångsrik och av generationer av barn älskad barnboksförfattare, pappa bland annat till den 1939 startade långa serien av böcker om Pelle Svanslös.

Gamla Folket i Bild hade näsa, i det här fallet nos, för det som kunde tänkas intressera en stor publik – dock fanns där alltid ett kvalitetskrav i botten. Och eftersom FiB gjordes som familjetidning, vad vore naturligare än att på något sätt erbjuda den nya succén ”Pelle Svanslös” också för de många barnfamiljer, som köpte och läste tidningen?

Hur? Svaret blev en svensk originalserie. Gösta Knutsson åtog sig att skriva manus, och som tecknare engagerades Einar Norlius (1900-1985). Norelius är en av Sveriges yppersta sagoillustratörer, bland annat känd för sina fantasieggande illustrationer till de årligen (från 1927) utkommande sagosamlingarna ”Bland tomtar och troll”. Norelius har också både skrivit text till och illustrerat en av de svenska barnboksklassikerna, ”Gubben Måns i Månen”, som kom ut på just Folket i Bilds förlag.

Folket i Bild aviserade den nya serien i nummer 43 1943 (24 oktober). Där presenterades också de båda upphovsmännen.

Och i nummer 45 1945 (7 november) gör han debut som serie, Pelle Svanslös. På omslaget traskar han mitt på Kungsgatan i Stockholm.

Stockholm? Är inte Pelle Svanslös från Uppsala?

Jo, men i det här allra första serieavsnittet låter Gösta Knutsson honom flytta till Stockholm.

Serien gjordes sen i årtionden och alltid på samma sätt: Norelius’ urstyva teckningar – för generationer svenskar är det just så här Pelle, Maja, Trisse, Måns, Bill och Bull och de andra ska se ut – gjordes med en dekorfärg, rött, vilket medger också vitt och svart plus grått och bruntoner. I likhet med vad som var fallet för många tidigt introducerade serier använde sig inte paret Knutsson-Norelius av pratbubblor; Gösta Knutssons berättande text, också replikerna, las som fyrradingar under seriebilderna.

Kanske är det det senare som har gjort, att Gösta Knutssons och Einar Norelius’ mycket långlivade serieversion av ”Pelle Svanslös” i dag veterligen inte finns tillgänglig i albumform.

Vore det inte dags att i just i albumform återge deras ”Pelle Svanslös” för nya generationer av läsare? Också för gamla läsare, skulle jag tro.

Inför begravningen

Emil Hagström (1907-1970) är en poet, som ibland brödskrev och inte alltid nådde Parnassens högsta höjder. Men mycket av det han åstadkom är läsvärt; han borde fortfarande vara mer känd än han är.

I gamla Folket i Bild medverkade han ofta med kortdikter. Här är en sådan läsvärd bagatell, publicerad i julaftonsnumret (nummer 53) 1945:

Jag ville dig betyga…

Jag ville dig betyga
att du var mig kär,
men det var så mycket annat.
Ja, man vet hur det är.

Det vackra som jag ville
blev aldrig gjort.
Det är för sent att ångra
då man fått begravningskort.

Saknaden efter Göran Persson

Skott – Staffan Skott – på DNs Namn och Nytt påminner oss i dag (29 mars 2007) om hur det var förr, när partiledaren avgick:

”När Tage Erlander avgick hyllades han av hela landet så att kåsören Red Top på Namn och Nytt efterlyste en `kommmitté för att komma över saknaden efter Tage Erlander´. VARFÖR efterlyser ingen en kommitté för att komma över saknaden efter Göran Persson?”

Men den tiden kommer nog, menar Skott:

”Hur lång tid med Mona Sahlin i toppen tar det innan det BILDAS en kommitté för att komma över saknaden efter Göran Persson?”

Matti Dahl

Matti Dahl, som har skrivit ett par kommentarer om dylankonserten på Debaser i går kväll, är min son. Matti komponerar, sjunger och spelar gitarr, det senare både i eget band och i andras.

Jag vill gärna ge er ett smakprov på vad han kan åstadkomma. Lyssna på hans ”You Shot Me” här.

Från Danmark

På 1970- och 1980-talen recenserade jag ganska många plattor från Danmark med, bland andra, Povl Dissing, Benny Andersen, Anne Linnet, Trille, Jomfru Ane Band, Skilfinger, Bazaar och inte minst Kim Larsen och Gasolin. Inte allt men åstskilligt av detta var på danska, hade svensk distributör och såldes i svenska skivaffärer.

När jag nu, med Hanne Boels ”Private Eye” (Warner Music Denmark 5051011871955, 2007), för första gången på rätt länge återvänder till dansk musik, är samtliga låtar på CDn på engelska: både Hanne Boels fem egna och övriga låtar, som i original är skrivna på engelska. Ett tidens tecken, kanske både här och i Danmark?

Många av den tidens danska sångare – inte bara danska förresten – var samhällsengagerade, oftast på vänsterkanten. Det jag slås av här, när jag följer med i texterna, är hur medvetet privata de är. ”I don’t want to be a preacher / on a soapbox in the park” heter det i ”Preacher”, för att ta ett exempel.

Det betyder för den skull inte, att jag tycker illa om de attityder som finns i Hanne Boels egna texter och i de låtar av andra hon har valt; jag bara konstaterar att fokus har förflyttats. Ser man till sången och till de mycket kompetenta musiker som beledsagar den, är kvaliteten jämn och hög, dock ofta på det där sättet att man gärna hör på den här skivan när man gör något annat trevligt, läser eller lagar mat till exempel; det handlar ofta om bra, ibland lite jazzinfluerad rockmusik. Några låtar sticker ut lite extra, till exempel den inledande ”Diamond Thief” av Peter John Vettese och Felix Howard och så Hanne Boels egen ”There’s an Angel”.

Två låtar gör dock, att man inte vill vara utan den här CDn.

Dels är det ”The Ballad of Lucy Jordan” av Shel Silverstein, alltså den låt som Marianne Faithful spelade in 1979.

Dels, och i ännu högre grad, är det Bob Dylans ”I’ll Be Your Baby Tonight”. Den gör Hanne Boel i en jättesnygg och rockig version. När man hör den, önskar man, att låten aldrig ville ta slut.

Anonymitet på nätet

Magnus Ljungkvist skriver på sin blogg Magnus tankar – länk finns här intill – klokt om anonymitet på nätet. Han, liksom ett växande antal bloggare, stänger numera konsekvent av kommentarer från anonyma personer – under anonymitetens skydd bombarderar de ens blogg med, ofta monomant upprepade, perfiditeter.

Tyvärr är de inte själva beredda att motsvara den öppenhet till exempel jag visar genom att, åtminstone hittills, låta varenda kommentar nå läsarna av min blogg – de vågar inte berätta, vem det egentligen är som står bakom åsikterna. Jag heter Enn Kokk, min blogg bär mitt namn och det finns en mycket utförlig CV tillgänglig på den för den som är nyfiken på min person. Men många av dem jag här avser använder sig av signatur, ibland visserligen av typen Verner von Heidenstam eller Göran Johansson men lika fullt ett täcknamn. Man använder sig av nät, där det inte går att spåra, vem som är avsändaren. Ibland finns visserligen adressen till vederbörandes blogg – men den heter då till exempel Antehuga, och där finns ingen uppgift om vem som skriver den.

Jag tycker ni är fega, i vissa fall föraktliga.

Och så undrar jag varför ni tycker, att ni ska få använda öppenheten hos mig och min blogg till att basundera ut era åsikter – utan att ens vara beredda att tala om vilka ni är.

Som demokratisk socialist är jag för fri yttranderätt och fri debatt.

Men jag tycker också att den yttranderätten och den debatten ska utövas på lika villkor.

Djef Djel

Ale Möller har jag följt, allt sedan han under tiden i Filarfolket överraskade med att använda bouzouki i svensk folkmusik. Han finns alltså i våra skivhyllor. Live har jag tyvärr hört honom bara en enda gång: han spelade då vid en av de vårmiddagar min hustru, talmannen, gav i riksdagen.

Han är en fantastisk artist i det musikaliska gränsland som benämns world music, känd långt utanför vårt lands gränser. Dessutom multiinstrumentalist. På nya CDn med Ale Möller Band ”Djef Djel” (Amigo musik AMCD 760, 2007) spelar han mandola, flöjter, skalmeja, dragspel och munspel; dessutom sjunger och arrangerar han.

Den bästa musikaliska presentationen man kan ge av musiken på den här CDn är att presentera också övriga medlemmar i Ale Möller Band och vad de gör:
Maria Stellas är svensk-grekiska. Hon sjunger (på grekiska) och använder dessutom fingercymbaler (zils).
Mamadou Sene kommer från Senegal. Han sjunger och så spelar han ett ensträngat senegalesiskt stråkinstrument, riti.
Magnus Stinnerbom representerar den svenska spelmanstraditionen och spelar fioler, mandolin och gitarr samt bidrar med bakgrundssång.
Sébastian Dubé kommer från Québec i Canada, spelar kontrabas och bidrar med bakgrundssång. Han spelar både klassisk musik i kammarorkester och jazz.
Rafael Sida Huizar spelar trummor och percussion. Han är född i Chihuahua i Mexico och tillför en afrokubansk och latinsk trumtradition till bandets ljudbild.

Utöver alla dessa influenser har jag också hittat spår av arabisk musik på den här CDn, ibland möjligen kommen via grekerna i Mindre Asien, ibland via nomaderna i Västafrika. En rätt kul grej i ”Zenith”, en hoptvinnad triptyk med både svenska och grekiska drag, är att dess första del kallas ”Ali Mullah” (vilket lär vara vad Ale Möllers arabiska vänner kallar honom).

Annars är det nästan meningslöst att försöka tvinna upp de enskilda låtarna – ofta hoptvinnade av tre skiljaktiga musikaliska element – till sina beståndsdelar. Det handlar nämligen inte om tre sorters musik, som följer på varandra – de mixas och påverkar varandra, bildar tillsammans en ny enhet. Det här är också den här CDns både styrka och svaghet: själv hade jag ibland kanske föredragit spår som mer markant skilde sig från varandra.

När jag för mig själv listar de låtar, som har gjort mest intryck på mig, finner jag, att det dels är ett par med stark prägel av Ale Möller själv, ”Jiggan” och ”Rullen”, dels är ett par låtar med mycket starkt inslag av svensk spelmansmusik: För det första ”Alagi Falou / Eklunda”, där beståndsdelarna är senegalesisk musik och, inte minst, ”Eklundapolska” efter Viksta-Lasse. För det andra ”Sousa”, som inte har ett dyft med marschkompositören att göra utan med ”Polska från Transtrand”, ”Sousa”, en traditionell senegalesisk melodi, och så ”Pudel-pudding” av Ale Möller.

Ännu en dag med vårvärme

Jag är nere på stan för att betala räkningar: medlemskapsavgifter till partiet (Svartbäckens socialdemokratiska förening och Laboremus) och vederlag för ett par vunna Folket i Bild-auktioner på Tradera. Jag betalar på Swedbank, som två av tre räkningar går genom. Det är sextio personer före mig i kön. För kassörskan påtalar jag, vilken försämring det har blivit, sedan Swedbank tvingade mig över hit från Svensk Kassaservice. Som jag tidigare har skrivit, är jag en svuren fiende till internetbetalningar och en lika hängiven anhängare av kontanthantering. Men det behöver inte ta så här lång tid!

I dag är det verkligen ljum vårvärme här i Uppsala, som vore det en dag i maj. Många har lämnat ytterkläderna hemma – själv har jag en tunn ljus rock på mig. Men värmen går väl över igen.

I Öregrund ute vid kusten, dit vi flyttar ut före påsk, är det hur som helst alltid kyligare så här års.

Jag förbereder påsken genom att samla upp lökskal i draglådan under lökboxen i Konsum. Det går åt mycket lökskal (av gul lök) för att på påskafton måla ägg på estniskt vis. Jag återkommer om detta. Men jag kan ju redan nu säga, att man har användning också av de färgade fjädrar, som sitter i fastlagsriset.

Med anledning av det tar vi en lettisk folkdikt igen:

Metenis (Fastlagen)

Dansa, dansa, husmor min,
uppå själva Metenis:
Så att tjurar, kor må dansa
uppå vårens betesfält
LD 32227

Glimra, glimra, Metenis,
grisben har jag i min säck;
när jag rutschar nerför kullen,
tar jag mig en bit av det.
LD 32233

Ur ”Blåa blommor, gyllne dagg”, 1994
Lettiska folkdikter från Kristjanis Barons’ samling
”Latvju Dainas” (1894-1915)
i urval och tolkning av Juris Kronbergs

Här om dan, på Klaras kalas, träffade jag Bos föräldrar, Olle och Kristina. De bor i Sollefteå, där det ännu är långt till vår och grönska. En av mina favoritpoeter, också han ångermanlänning, skrev en gång följande:

Rivet ur ett skissblock

Av Birger Norman

III

I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna. Lekatten
slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt Men skymningen
kommer med en blå slöja till husen
träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset
Marskvällarnas blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

Ur ”Våg under vinden”, 1957

Men april, kommer april att bli så här?

Aprildag

Poppelns blomning sväller
blodgrå, aprilblåsten
lyfter ljusa vingar
högt över sjöns solglans
och vårvirvelns tecken.
Vattnet hettar till och
brister grönt mot strandens
isslipade stenar.

Videt skymmer vinrött
krokus och snödroppar,
sandgul öppnar pilen
snöstänkta valvs dis som
förflyktar i solen.
Vingbrus och måsars
skratt förklingar likt en
rök minnet av gånget.

Som en källört vilar
morgonen trygg, gömd i
vattenvidd och molndjup,
blåsig aprils gråa
barmhärtiga ögon.
Skuggan blek förrinner,
brytes mot en mänsko-
dags flyktiga visshet.

Ur ”Vårövning”, 1953

Som ett alternativ en liten norsk läsövning:

Jeg velger meg april!

Av Bjørnstjerne Bjørnson

Jeg velger meg april!
I den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder,-
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter,-
i den blir somren til!

Bob Dylan på Debaser

Sonen, Matti Dahl, ringer glädjestrålande: en kompis har lyckats få två biljetter till Bob Dylans extrainsatta konsert på Debaser. Han får köpa en av dem.

– Sist jag var där, spelade jag själv, avslutar han.