Melodikrysset nummer 11 2010

Dagens melodikryss var inte alltför svårt, för mig i alla fall.

Bara i ett enda fall behövde jag använda Google för att komma på rätt svar. Vi hörde Josh Groban i ”You Raise Me Up”. På kuppen lärde jag mig också att den här låten, som Groban sjöng in 2003, skrevs året före av norrmannen Rolf Løvland. Åsa Jinder gjorde en svensk version, ”Rör vid min själ”.

Åsa Jinder fanns uttryckligen med i en annan av dagens frågor. Det var hon som skrev ”Av längtan till dig”, även kallad ”Den vackraste”. Den minns vi i CajsaStina Åkerströms insjungning.

Alla mindes säkert också vinnaren i Eurovision Song Contest 2009, ”Fairytale”, som sjöngs av norrmannen/vitryssen Alexander Rybak.

Viss själsfrändskap med Anders Eldeman känner jag för att han så här års spelar ”Jag vill aldrig att sommarn ska ta slut” av och med Robert Broberg.

Annars slogs jag av att det var så många repriser i dagens melodikryss.

Visst har vi hört ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin förut – även om frågan var ny. I dag skulle vi skydda oss med regnkappa.

Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö” har vi absolut också hört förut i Melodikrysset. I dag skulle den föra oss till Neapel, som också förekommer i texten.

”Annie’s Song” av och med John Denver har jag utan tvekan tidigare hört i Melodikrysset.

Detsamma gäller Beatles’ ”Here Comes the Sun”, som skrevs av George Harrison.

Och någon filmfråga om Robin Hood har väl också förekommit – fast jag minns inte om vi då hörde Bryan Adams i ”Everything I Do, I Do It For You”.

Hur det är med Pugh Rogefeldts Grymlings-hit ”Mitt bästa för dig”, den som innehåller frasen ”Kärleken är en annorlunda lek”, minns jag inte heller.

Från Gotland kan vi ta ett skutt över till en annan ö, Kreta, där berget Ida ligger. Dit skulle vi ledas med hjälp av ”Paris’ entrésång” ur ”Sköna Helena”, som Jacques Offenbach skrev 1874. Det gjorde han säkert för att vi skulle kunna fylla i ordet kretensare i dagens kryss.

Snart blir det födelsedagskalas hos vår dotterdotter Klara, som fyller fem. Då får hon säkert höra ”Ja, må hon leva, ja, må hon leva, ja, må hon leva uti hundrade år”. För er som är lite äldre och eventuellt inte redan vet det kan jag berätta, att den sjungs till melodin till ”Fredmans sång nummer 12, Venus Minerva”, skriven av den store Carl Michael Bellman.

Dagens kryss avslutades med ett fint nummer skrivet av en annan av de stora i svensk sångtradition, Povel Ramel, ”The Gräsänkling Blues”, som börjar ”Det är måndag morgon…”. Till denna måndag skulle vi lägga ytterligare två dar, vilket ger onsdag som dagens sista svar.

I texten till den här låten hör huvudpersonen, gräsänklingen, alldeles för tidigt en nyckel i tamburdörr’n. Själv längtar jag efter det där ljudet. Birgitta har varit på studieresa i Nepal en vecka nu och skulle redan ha varit hemma, men planet är försenat. Det ska bli skönt när vi är två här hemma igen. Jag har köpt tulpaner.

Apropå rondellhundar

Provokationer, både mot religioner och politiska meningsriktningar, är ju ingen helt ny företeelse.

Under min redaktörstid på Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas publicerade jag på ledaravdelningen följande:

TROSBEKÄNNELSE

Låtom oss nu gemensamt bekänna vår kapitalistiska tro:

Vi tro på Gud Äganderätten, maktens och välståndets skapare.

Vi tro ock på Penningpåsen, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av Konkurrensmentaliteten, född av Hagalenskapen, skändad under Marx och Engels, dock aldrig död och begraven, stundom nedgrävd i jorden, men alltid uppstånden igen, tronande på Gud Äganderättens högra sida, därifrån dömande socialister och andra galningar.

Vi tro ock på Konkurrensmentaliteten, en helig allmännelig Höger, de konservativas samfund, pengarnas räntabilitet, klassgränsernas uppståndelse och ett behagligt liv.

Amen

(Libertas nummer 3 1962)

Åter till det amerikanska 60-talet med Jenny Doveson

Peter Eriksson på Örat tipsade mig också om Jenny Dovesons CD ”All These Wasteful Hours” (Veranda VERCD002, 2009). Jag har inte sett ett ord om den i de stockholmstidningar jag följer, vilket är så typiskt: Doveson går nämligen inte att inordna i några nu gångbara trender.

Jag vet nästan ingenting om den här 21-åriga tjejen – har läst mig till att hon kommer från Nyköping – och vid ett blindtest skulle jag ha gissat på att hon hörde hemma i amerikanskt 1960-tal och satt och spelade gitarr någonstans i Greenwich Village. Men hon är alltså, fast hon skriver och sjunger på engelska, en mycket ung svenska. Hur det kommer sig att hon har krupit in i en helt annan tid och musiktradition vet jag inte, men jag är ganska övertygad om att om hon fick tillfälle att kolla min väldiga skivkollektion från den tiden och miljön, skulle det vara svårt att få henne att lämna den.

Redan i första låten, ”I’ve Been Picking Some Flowers”, har hennes röst en lätt heshet, som en smula påminner om Janis Joplins utan att för den skull annars vara lik Joplins, och där finns också en munspelsslinga till gitarren à la Bob Dylan. Det där dylanska munspelet återkommer sen i ”I Will Think of It All”, som också innehåller ett tidstypiskt rimpar som ”freedom” / ”boredom”.

”In All These Wasteful Hours” är en ballad à la Woody Guthrie där guthriesoundet förstärks med lite banjo, och i ”Hills of Mexico” sjunger hon ”all of you ramblers”.

Och finns det inte lite Joan Baez också i ”All Lovers Lost”?

Sista låten, ”It’s Getting Cold Mama”, för övrigt den bästa, är dylansk igen i titeln och anslaget så väl som när det gäller munspelet.

Men epigoneri är det inte, åtminstone inte i någon dålig mening. Jenny Doveson har gjort alla låtarna själv, och de är faktiskt inga stölder från de amerikanska 60-talsartister jag har nämnt.

Doveson har en uppenbar talang, men hennes musikaliska hemhörighet finns alltså inte här och nu – det hon gör ligger mycket långt från det som finns på de kommersiella topplistorna.

Jag hoppas hon lyckas stå emot de stora medias ignorans och därmed indirekta tryck och lyckas gå vidare på sitt eget speciella spår.

Brittisk folkmusik med Jackie Oates

På 1970-talet var engelsk, skotsk och irländsk folkmusik vanlig i skivaffärerna. Numera får man leta, ofta utan att hitta någon. Men har man vänner i musikbranschen – som Peter Eriksson på Örat i Uppsala – kan man få tips om att det nu har dykt upp något intressant.

Peter tipsade mig om att en solo-CD med Jackie Oates, ”Hyperboreans” (Unearthed / One Little Indian TPLP1034CD, 2009) nog kunde intressera mig, och eftersom han så smått har följt mig allt sen jag recenserade Rävjunk, ett band han ingick i, i Aktuellt i politiken (s), hade han förstås rätt.

Jackie Oates (född 1983) har en fin sångröst, och hennes tolkningar av sånger både ur en äldre brittisk folkmusiktradition och moderna sånger i samma anda blir mycket hörvärda i arrangemang med många stränginstrument, både stråkar och instrument som gitarr, banjo och mandolin. Bandoeonspelet på till exempel ”The Sheffield Grinder / Mavis” förhöjer ytterligare känslan av att befinna sig i just den här musiksfären.

Flera låtar utöver den redan nämnda vore värda att lyftas fram, men jag nöjer mig med att framhålla titellåten ”Hyperboreans”, ”Locks and Bolts” och inte minst den inledande ”The Miller and His Three Sons”.

Om folkmord och nationella rättigheter

Det är klart att det som hände med armenierna och flera andra folk i det Osmanska riket 1915 var ett folkmord. Frågan är dock om det här, som hände för snart 100 år sedan, är en fråga att votera om i riksdagen.

Det som säkert gör den här frågan så svår att ta upp för Turkiet är kanske ändå inte så mycket historien som det faktum att det också inom Turkiets gränser av i dag, trots mycket långvariga försök att skapa en turkisk enhetsstat, lever minoritetsfolk, främst bland dem kurderna. Kurderna, ett mycket stort folk med bosättningsenklaver inte bara i Turkiet utan också främst i Irak och Iran, har visserligen dämpat sina krav – nu handlar deras kamp mer om självstyre och rätten till sitt eget språk än om att upprätta en ny kurdisk stat på flera andra staters nuvarande territorium. Men kurdfrågan är ändå olöst.

Jag har själv, på den tiden jag arbetade på socialdemokratiska partistyrelsen, till exempel när jag var värd för turkiska gäster till en partikongress i Stockholm, försökt föra en modest diskussion om detta med människor som tillhörde ett parti med medlemskap i Socialistinternationalen – jag anförde de svenskspråkiga ålänningarnas rättigheter i Finland som exempel – men de slog bara förorättat ifrån sig.

Kurdernas och andra minoriteters rättigheter i Turkiet, snarare än vad som hände där 1915, är reella politiska frågor att försöka lösa, till exempel i samband med Turkiets medlemskapsförhandlingar med EU.

Och i det fallet handlar det verkligen om frågor för politiker, inte historiker.

Klara försöker förklara för morfar

Gårdagens motionspromenad styrde jag till Kadettgatan. Barnbarnen, Viggo och Klara, var hemma med sin mamma, eftersom skolan respektive dagis hade stängt.

Viggo hade haft näsblod men skuttade i soffan som Tarzans apa, fastän han fortfarande hade en papperstuss i näsan. Han läste också bok för morfar – nu läser han snabbt och säkert.

Klara slog sig ner i en stol bredvid morfar och undervisade honom – förgäves, tro inte på mamma Kerstins text! – om Nintendo DS.

Men titta gärna på bilderna av morfar och Klara. Du hittar dem här.

På kryss med Aftonbladet

Som mina läsare vet, är jag en inbiten melodikrysslösare. Jag löser över huvud taget mycket korsord, som ett slags ständigt pågående hjärngymnasitik. Inte bara kunskaperna utan också associationsförmågan tränas.

Oftast köper jag på måndagarna Aftonbladet Kryss och löser kryssen där, som vanligt utan att skicka in svaren. Det vill säga, ett kryss löser jag aldrig, Sportkrysset; sport är jag inte intresserad av, läser aldrig sportsidor eller ser sportsändningar i TV. Jag har visserligen en gång prövat att lösa det ändå, liksom på rent jävelskap, och lyckats med hjälp av bland annat Google, men jag har aldrig känt någon lockelse att fortsätta.

Aftonbladet har ju gjort om sin kryssbilaga. Många nya konstruktörer har tillkommit, men för egen del gillar jag fortfarande en av de gamla (nå ja, hon ser ganska ung ut på bild), Anna Hagberg, bäst. Framför allt ger hon mig en hygglig match med sitt Svåra krysset varje vecka.

I samband med omgörningen av kryssbilagan fick hon lämna över uppgiften att konstruera kryptot, Kryptiskt, till Gudrun Pettersson. Efter mycket inledande trassel med felnumrering har Kryptot sen fungerat hyggligt – men det har varit lite för lättlöst. I veckans krypto finns dock ett nygammalt grepp: inga ledbokstäver. Nå, jag har löst såna krypton förr och startade med att gissa på ett ord i ramsan som löper genom kryptot och kombinera vad jag fick fram med ett parti, där det ord jag trodde det var fanns omkastat. Länge fick jag då ingen mening i det omvända svaret och trodde jag var på fel spår – tills jag upptäckte att Gudrun Pettersson där använde sig av en förkortning som svar. Hon gör så ibland, och jag ogillar det.

En svår men rimlig uppgift krysskonstruktörer har är att få till en jämn svårighetsgrad i varje enskilt kryss. Sålunda gör Anna Hagberg också Stjärnkrysset, och det är, som sig bör, betydligt lättare att lösa än hennes Svåra krysset.

Man lär sig så småningom att vissa krysskonstruktörer har en återkommadne faiblesse för att i allmänt inte särskilt svåra kryss stoppa in enskilda ord från något specialfält som de själva älskar, djurriket till exempel.

Jag är för egen del rätt förtjust i att Aftonbladets kryssbilaga numera vid sidan om alla sina bildkryss också har ett gammaldags hederligt korsord med utskrivna frågor, Kluriga korsordet. (Det har dock drabbats av upprepade felnumreringar, vilket är ett stort aber i den här typen av kryss.) Konstruktören, P O Carlzén, är duktig, men jag retar mig på en sak med hans kryss: nästan varje gång finns det bland de sökta svaren något eller några ord av typen ovanliga fackuttryck, som inte kan anses ingå i normal allmänbildning utan måste sökas med hjälp av ordböcker och uppslagsverk.

Den här sortens krav på specialkunskaper kan man ju ha i kryss av typen Musikkrysset, men i andra, mer allmänna kryss bör man nog mer arbeta med allmänbildning och associationsförmåga.

Mats Olséns ordfläta Bikupan brukar jag också regelbundet lösa – den talang som fordras för detta är förmåga att i par identifiera ord, i vilka det ingår kombinationer av två eller tre bokstäver.

Det här är som sagt inte så vansinningt svårt, men nog tycker jag att Olsén har en nästan osannolik förmåga att hitta märkliga ord till sin ordfläta. Här några modesta exempel från veckans nummer: BAMAKO, BYABÖN, KAKAPO, KATJON, KETTLA, KOKAKO…

Men herregud – dom här orden kan ni väl allihop?

* * *

Tillägg: Just nu har jag löst Kluriga korsordet, så långt det nu gick. L41 existerar inte, men svaret på L41 går in på L42, som inte har någon fråga. Värre ändå är det med L31: Där finns ingen fråga, och det går därför inte att sluta sig till vilken bokstav som ska in på den tomma ruta som blir kvar, när man har löst övriga frågor.

Varför är det så svårt att permanent få ordning på det här korsordet?

Skeppet som sjönk

Historien om regalskeppet Vasa, som sjönk 1628 trots att det var alldeles nybyggt, är en märklig historia. Jag minns lite av publiciteten när det återfanns 1956 av Anders Franzén, och från 1961 då skeppet bärgades minns jag bilder i den då fortfarande svartvita TVn. Jag kommer fortfarande i håg att en dykare vid namn Fälting var inblandad i det här.

Trots att jag är intresserad av historia, har jag aldrig på djupet (!) känt något våldsamt intresse för Vasa – det är symptomatiskt att jag aldrig har besökt Vasamuseet i Stockholm, där ju det senare restaurerade skeppet förevisas. Även om där finns många tidstypiska föremål att beskåda, kan jag inte riktigt komma runt det faktum att skeppet uppenbarligen sjönk för att det var felkonstruerat.

Jag läste alltid med stort intresse Bertil Almqvists (1902-1972), signaturen Bertilas, tecknade kommentarer för Aftonbladet under rubriken ”På tapeten”, och jag är ganska förtjust i hans stenåldersskildringar för barn, de om Barna Hedenhös.

1965 lockades han att också publicera ”Sagan om Vasa” (Bonniers), vilket väl är begripligt mot bakgrund av den väldiga uppmärksamhet bärgningen och restaureringen av Vasa väckte. Den återutges nu (2010) av En bok för alla, och frågan är varför.

Inte så att jag ogillar det Bertil Almqvist har åstadkommit. Han var duktig både som tecknare och som skribent, och han ger i den här boken en god bild av vad som hände när Vasa byggdes och sjönk, när vraket bärgades och när skeppet i uppsnyggat skick slutligen hamnade på museum.

Men trots bilderboksuppläggningen är det här knappast en bok för mindre och allra minst för om Vasa helt okunniga barn. När jag mäter boken med mina barnbarn som mått, skulle jag kunna tänka mig att Viggo, som redan går i skolan och dessutom är faktaintresserad, kunde ha utbyte av den, men kanske helst först efter ett besök på Vasamuseet.

Så det är nog där en stor del av den nya upplagan borde försäljas.

En rädd liten groda

Upphovsuppgifterna om Max Velthuijs’ ”Grodan är rädd” (En bok för alla, 2010, tidigare utgiven av Berghs förlag, 1994) är inte korrekta på en punkt. Visserligen har Gun-Britt Sundström översatt den från engelskan, utmärkt förresten, men originalets titel är ingalunda den angivna, ”Frog Is Frightened”.

Författaren, till lika illustratören Max Velthuijs (1923-2005) var, som man väl kan förstå av namnet, inte engelsman utan holländare, och boken heter i original ”Kikker is bang”.

Om grodan och hans vänner skapade Velthuijs sammanlagt 16 bilderböcker, av vilket man verkligen inte ska dra slutsatsen att han massfabricerade böcker för barn – tvärt om tog han mycket god tid på sig, vilket man nog kan ana, om man begrundar hans till synes enkla men i själva verket utstuderat noga avvägda illustrationer.

Böckerna om grodan och hans vänner innehåller ett persongalleri, lätt att identifiera också när det gäller personlighet och beteendemönster.

Huvudpersonen, grodan, är barnslig, naiv, i den här boken också mörkrädd. Inför nattens skrämmande ljud flyr han först till vännen ankan, och när samma sak upprepas där, springer de hem till grisen – och lyckas till slut somna, när de ligger tillsammans i grisens säng.

Ytterligare en av deras vänner, haren, blir rädd nästa morgon, när det är tomt hemma hos grodan och ankan, men när han sen har hittat dem hemma hos grisen och de sitter och äter frukost allesammans, försöker han reda ut det som har hänt – det är haren som är den mest filosofiskt anlagde i det här gänget.

Och sensmoralen? Alla blir rädda ibland, men det är lättare att hålla rädslan borta, om man har några att vara tillsammans med.

Ack våren, vore den här!

En bok för alla fortsätter återutgivningen av Kaj Beckmans makalöst fina årstidsserie, som samlingsvolym 1999 kallad ”Måns och Marie från vår till vinter”.

Men de här böckerna gavs ut som fyra separata böcker, och den nu återutgivna ”Måns och Mari om våren” (En bok för alla, 2010) utkom ursprungligen på Folket i Bilds förlag 1970. Våra två yngre barn är uppvuxna med dem, och jag vet att Kerstin, född 1969 och som själv älskar den allt sedan barndomen, helt nyligen läste den som godnattsaga för sina båda barn – hon skrev om det på sin blogg.

Boken börjar med några vinterbilder, då man knappt anar att snön snart ska ge vika för grönska. Men sen kommer allt det där som steg för steg förebådar våren: gyttjepölarna, tussilagona, påskriset, fågelsträcken.

Vårens tidiga högtid påsken får förstås utrymme, med påskkäringar och äggmålning. Valborgsmässoelden har sin plats, och till det riktigt sympatiska med den här boken är att också Första maj-demonstrationen får en given plats – Måns och Mari deltar tillsammans med mamma Matti och går bakom den mycket Helga Henschen-aktiga parollen ”Alla människor är syskon”.

Årstidssysslorna får också sitt: skräpplockning längs vägrenen så väl som lövkrattning i trädgården.

Och så får man lära sig känna igen vårens blommor, först rabattblommorna snödroppe, vintergäck samt gul och blå krokus. Sen möter man blåsipporna i en björkbacke med starar. Och på allra sista bilden, på gränsen mot sommaren, dukar Matti upp utflyktskorgen bland violer, gullvivor, gökärt och vitsippor. Måns klättrar i ett träd med skir grönska, och Mari vågar sig på att plaska med fötterna i bäcken under träden.

Över alltsammans flyger årets första citronfjäril. Ja, då är det nog snart också sommar.