Jag minns ingenting från melodifestivalfinalen

Jag har ett problem. Jag lyssnade på melodifestivalfinalen i går kväll, och jag minns Anna Bergendahl som vann men inte den låt hon vann med, ”This Is My Life”. Egentligen minns jag inte någon av låtarna, men jag minns i alla fall hur titelfrasen ”Jag vill om du vågar” lät i Pernilla Wahlgrens tappning.

Jag ser aldrig på TV-programmet Idiot heller, så snart är jag nog körd för gott som melodikrysslösare. Om inte ens finallåtarna i Melodifestivalen har så mycket schlagertycke att de fastnar i musikminnet, hur ska Anders Eldeman då kunna konstruera framtidens kryss?

Melodikrysset nummer 10 2010

Hustrun är på fältstudieresa i Nepal med UNICEF – hon är ordförande i den svenska sektionen, som nu har gått upp på första plats bland de organisationer som samlar in pengar för att hjälpa utsatta medmänniskor. Det är bäst att tillägga att hon inte uppbär lön för det här uppdraget; det rör sig om ideellt arbete.

Eftersom hon skulle till foten av Himalaja, föreslog jag att hon och de andra svenskarna skulle sjunga ”Hela familjen går ut med yetin”.

Dagens kryss innehöll både välbekant och obekant, men jag klarade också det jag inte spontant var bekant med. Att det var Malena Ernman som sjöng dagens sista inslag var ju ganska lätt att höra, men just ”Min plats på jorden” tror jag inte att jag hade hört förut, och alltid hjälpsamma Google hjälpte mig att komma på att den som har skrivit låten är Fredrik Kempe.

Peter Lundblad har jag förvisso hört förut men inte, som jag minns, hans och Lasse Tennanders ”Lika blå som dina ögon”.

Oasis har jag inget nära förhållande till, men så mycket vet jag om dem att bandet bildades av Liam Gallagher, först under namnet Rain. I dag hörde vi dem i ”Ain’t Got Nothing”.

Pink, det vill säga Alecia Beth Moore, har väl Anders Eldeman spelat tidigare i Melodikrysset. Det som skulle föra oss till henne var ”So What”, med den härliga upprepningsraden na na na na na na na.

Också filmen ”Pretty Woman” från 1990 har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Det som skulle föra oss dit var ”It Must Have Been Love” med sång av Marie Fredriksson i Roxette.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag gillar Alfred Hitchcock och att jag har skrivit utförliga artiklar om många av hans filmer – se ovan under Kulturspegeln, Film. En av de bättre är ”Mannen som visste för mycket” (”The Man Who Knew Too Much”, 1955) med James Stewart och Doris Day i huvudrollerna. I den sjunger Doris Day ”Que Sera, Sera”, som blev en schlager även här. På svenska döptes den här låten till ”Det som sker det sker”, och om jag inte minns galet sjöngs den in av Nora Brockstedt.

På 1950-talet, när jag växte upp, var Glenn Miller (tragiskt död 1944) och hans musik fortfarande mycket stora. Jag skulle tro att de flesta i min generation har dansat till ”Moonlight Serenade” från 1939, den som här skulle ge ordet månsken.

Folk i min ålder är också obotliga radioter. Den amerikanske svenskättlingen William Clausen har visserligen både bott och sjungit i Sverige, men själv är jag bekant med honom via just radion. ”Å, å, å, å, himlen är nära” sjöng han i sin svenska version av ”Cielito lindo”.

Utländskt påbrå har också Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros” från 1943. Den skrev han efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red Red Rose” från 1794. Du hittar Taubes text och de här uppgifterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Olle Adolphson finns, liksom Evert Taube, rikligt företrädd i min stora skivkollektion, och det är klart att jag har hans roliga ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” på skiva.

”Sjung med oss mamma” med Alice Babs och Titti Sjöblom och Torsten Tegnér sjungandes Alice Tegner, musikaliskt beledsagade av Bengt Hallberg, fanns i vårt hem, när barnen var små, men när Birgitta fyllde 60 kunde jag inte vara utan den längre utan köpte en CD-utgåva åt henne. På den finns förstås ”Bä, bä, vita lamm”, som i dag förekom som ljudillustration. I skivkonvolutet finns bland annat Elsa Beskows klassiska illustration till den här visan. Är ni roade, kan ni bläddra ner en smula på bloggen och där (eller ovan under Kulturspegeln, Barnkultur) hitta vad jag har skrivit om fyra Beskow-bilderböcker jag nyligen fick i present av samma Birgitta.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Unga svenskar plus Sibelius

Inför gårdagskvällens konsert i Musikens hus anlände Birgitta med tåg från ett sammanträde i Stockholm, så det passade bra att gå på Hijazz i stationshuset och äta middag. Det blev först musslor och sedan berusad kyckling.

Konserten inleddes med två korta verk av de båda vinnarna i Uppsala tonsättartävling 2010. De som tror att ung, ny musik är svårtillgänglig hade fel åtminstone i de här fallen.

Konserten började med Andrea Tarrodis (född 1981) ”Zephyros” och följdes av Jonas Valfridssons (född 1980) ”The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name”, båda stämningsrika och utrycksfulla.

Före pausen fick vi också höra Rolf Martinssons (född 1956) flöjtkonsert ”Shimmering Blue”, ett stycke vars blueskänsla solisten Magnus Båge förhöjde genom att använda en egenkonstruerad flöjt som medger glissandon.

Avantgardist på sin tid var också Jean Sibelius (1865-1957), vars Symfoni nummer 1 i E-moll, opus 39, från 1898 vi hörde som avslutning efter pausen. Själv tyckte jag den här tidiga sibeliussymfonin, som rymmer både variation och en viss pompa, passade bra ihop med det vi före pausen hörde av de unga svenska tonsättarna. Jag har en ganska stor sibeliuskollektion i skivhyllorna och där finns väl ett och annat som är mer välspelat, men jag tyckte att det också var roligt att höra den här första symfonin med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi.

Roman om cynismens och marknadsliberalismens tid

Mordet på Olof Palme blev inte bara slutpunkten på den långa epok, då socialdemokratin, under Palme med ökande skärpa, satte sin prägel på samhällsutvecklingen i Sverige. Under åttiotalet började socialdemokratins Sverige ge plats för en allt mer marknadsliberal modell, där idéerna om jämlikhet och solidaritet fick ge vika, och den utvecklingen har fortsatt under nittiotalet och in i det sekel vi nu lever i.

Klas Östergrens roman ”Den sista cigarretten” (Bonniers, 2009) skildrar, utan att använda det slags ideologiska pekpinnar jag ger ovan, denna sköna nya värld, där allting är till salu och ingenting längre synes tillräckligt beständigt för att hållas fast vid. Allting är mycket osäkert, som Mumintrollet skulle ha sammanfattat saken, och det bidrar väl till att den här historien blir 441 sidor lång – allting måste ju vridas och vändas på flera gånger, detta utan att man ens därefter kan dra några säkra slutsatser.

Ibland blir det här i längsta laget. Men Östergren spelar också mycket skickligt på just osäkerheten, som till exempel i det djävulskt skickligt komponerade och nervpirrande kapitlet om vad som hände – eller inte hände – hemma hos Birgittas föräldrar.

Birgitta är en av de kvinnor som har funktionen av katalysator för bokens jagperson och författare, för övrigt med tydliga likheter med Klas Östergren själv. En annan är regissören Madeleine, genom vilken huvudpersonen/författaren kommer i kontakt med Jörgen, installationskonstnär och samtidigt finansvalp, båda fenomenen ju så typiska för den epok Östergren skildrar.

Jörgen iscensätter en makaber replik till Nils von Dardels ”Den döende dandyn”: fem lik, bland dem Birgittas döda syster, stjäls för fotografering för ändamålet, och bara slumpen avgör att verket inte kröns med att Jörgen målar över Dardels klassiska tavla, som han är nära att kunna ropa in vid en konstauktion.

Hur nära dagens konstverklighet det här i själva verket ligger påmindes man av i samband med Anna Odells provokativa iscensättning av ett låtsat självmordsförsök, och det finns dessutom betydligt värre exempel än så ur verkligheten. Här rör vi oss med en typ av klichéer som har präglat mycket konst under den tid romanhandlingen omspänner.

Också i övrigt är det lätt att känna igen sig: yuppies, MC-gäng, droger, spekulationsbubblor, mänskligt beteende som bara är teater, svindlerier – tiden och dess anda skildras med stark inlevelse av Klas Östergren, detta utan att han skulle ha behövt omge det med teoretisk analys, tillskriven den fiktive C M Gerber.

Och den sista cigarretten? Det ligger ju, i rökförbudets tid, nära att tro att det rör sig om ytterligare en tidsmarkör, i det här fallet från den stockholmska restaurangvärlden. Men för egen del tror jag titeln syftar på en klassisk ceremoni inför avrättningen – det här är nämligen en roman om en kamp på liv och död.

Spår av ett liv

Skivbolagen försöker numera hitta anledningar för en tänkbar publik att köpa hela skivan i stället för att ladda ner enstaka spår. Ett beprövat sätt, fortfarande användbart i ett fall som rockpoeten Tomas Andersson Wij, är att man då också får texterna – men när det gäller hans senaste CD, ”Spår” (Ebeneser Recordings EBENCDD 001, 2010, distribution Amigo), får man inte texterna till de extralåtar som finns på den särskilt åtråvärda specialupplagan. I ett fall, ”Allt är bättre än ingenting”, spelar det här ingen roll, eftersom det handlar om demon till en låt som finns på den ordinarie delen av skivan. Men det hade varit bra att få texterna till de två andra extralåtarna, den retrospektiva ”Min första resa” (där färden går över Småland till Köpenhamn) och så ”Vikten”, detta eftersom de är högst hörvärda båda två.

Köper man CDn med extramaterialet, får man också en DVD, som faktiskt ger värdefulla nycklar till flera av låtarna. Det gäller i högsta grad ”Allt är bättre än ingenting”, i vars text Tomas Andersson Wij mixar sitt eget barns födelse med förlusten av en vän – egentligen dör två vänner, berättar han på DVDn – och hur nära sammanflätade i tid de här båda händelserna är med varann.

Gud finns närvarande i hans, men inte min, föreställningsvärld, men det är nog egentligen andra delar av vår respektive livshållning, som skiljer oss åt. När man är så gammal som jag och har ett helt livs erfarenheter, personliga/privata så väl som samhälleliga/poltiska, bakom sig, kan man trots de smällar man själv har fått i livet tycka, att Tomas Andersson Wij trots sin relativa ungdom har en för mörk livssyn, men kanske är han en mer svartsynt människa än jag. Relationstexter som den vackra men innehållsligt ganska hemska ”Svenska zombies”, den inledande ”Jag hör dig dåligt” med sin sensommarstämning och ”Allt är bättre än ingenting”, ger exempel. Ibland ger sångerna uttryck för att vi drabbas av ett socialt arv eller ett familjearv -tittellåten ”Spår” är ett bra exempel”; en låt heter rent av ”Mina dåliga gener”.

”Sov ut alla bilder av oss” ger lite mer förtröstan. Stämningen i den lätt rockiga ”Det ligger i luften” känns också bra.

Och så noterar jag, när jag lyssnar på ”Allt”, att det finns intressanta likheter mellan det ganska ensamma livet som resande musiker respektive ombudsman.

Putte bland blåbär och lingon

Det slår mig, när jag nu för första gången på länge läser om Elsa Beskows ”Puttes äventyr i blåbärsskogen” (Bonnier Carlsen, 2009, först utgiven 1901), hur feminint tecknad Putte är: med långt ljust hår, röd hatt, skor med spänne och lång skjorta à la klänning, under vilken kortbyxorna skymtar fram.

Tecknarstilen är ännu inte så elaborerad som i Beskows senare verk, och texten, på vers, faktiskt också ganska enkel.

Men den beskowska magin finns ändå även i den här mycket tidiga bildsagan. Putte vilar sig, med tomma korgar, på en stubbe i skogen, och då, plötsligt, står en liten, liten gubbe – självaste blåbärsfar – framför honom. Blåbärskungen förvandlar också Putte till en pyssling och tillkallar två ekorrar för att bära de två korgarna. Spindlar och myror blir plötsligt hemskt stora, och ormbunkarna vajar som palmer i vinden. Men vad är det för träd som har blå äpplen?

Jo det är förstås blåbär, och Putte får hjälp av de sju blåbärspojkarna att fylla den ena korgen. Beskows sinne för detaljer som förhöjer bildernas värde är utvecklat redan här: blåbärspojkarna är blåa både runt munnen och på fingrarna.

En färd, först i barkbåt med ett lönnlöv som segel, därefter ritt på musrygg, leder vidare till lingonmor och hennes fem döttrar, som hjälper Putte att fylla den andra korgen och sen låter honom pröva sin spindelvävsgunga.

Rätt som det är vaknar Putte till på sin stubbe. Har han drömt alltihop? Men de båda korgarna står ju där, fyllda med blåbär respektive lingon.

Sen slutar sagan med bilden av ett bord med bärkorgarna och en kruka med ringblommor. Bredvid finns ett kort med texten, som Putte har fått lite hjälp med av Fina:

Mamma glattereras af putte

Hut går hem: meningen om Björn Jensen har nu tagits bort från min biografi i Wikipedia

Någon – jag vet inte vem – har nu plockat bort den irrelevanta meningen om Björn Jensen i min biografi i Wikipedia. Och den hade ju inget att göra just där.

Jag kan fortfarande tycka att det som står om mig är lite udda. Men det finns ju länk där till min egen blogg och därmed till Om Enn Kokk, som innehåller en mer heltäckande bild av mitt liv.

Året i bild och rimmad vers

Birgitta, som är väl förtrogen med mitt intresse för det klassiska svenska barnkulturarvet, köpte från sin bokklubb några bilderböcker av Elsa Beskow och gav mig i stället för till barnbarnen. (Men kommer de och hälsar på, kan nog morfar tänkas läsa böckerna för dem.)

”Årets saga” (Bonnier Carlsen, 2009, först utgiven 1927) har jag aldrig någonsin läst tidigare, men den innehåller illustrationer som jag känner igen, sannolikt från den läsebok jag använde i småskolan, Beskow-Siegvalds ”Vill du läsa?”.

Den börjar med sådant man fick lära sig utantill som barn, till exempel

Trettio dagar har november,
april, juni och september,
tjugoåtta en allen,
alla de övriga trettioen.

Eller Månaderna:

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blomma mest.
Juli, augusti
och september
rika härliga framgå,
men oktober
och november
och december
äro grå.

Den här sista ramsan återges i Elsa Beskows egen textning infälld i en blomstergirland, så här finns verbens gamla pluralformer bevarade. Med tanke på dagens barn har texten annars oftast friserats på den punkten – men det finns rester kvar av de här formerna, då oftast betingat av att de är delar av rim.

Tiden har obönhörligt sprungit ifrån en del av det man hittar i Elsa Beskows verser och illustrationer. I ”Dagarna i veckan” mjölkar till exempel bildens lilla flicka, klädd i sjalett och förklä, Rosagull och Stjärna. Men det slår mig, att det jag och andra fortfarande under den första efterkrigstiden uppfattade som verklighet nog av dagens barn kan uppfattas som fantasi och saga – moderna bilderböcker kan ju innehålla betydligt mer fantastiska historier!

Jag ska gärna erkänna att framför allt många av bilderna i den här boken ger mig en häftig nostalgitripp, även i de fall där jag mindes lite fel. Ett exempel är januaris tre små vise män som jag i minnets gömslen förvarade som tre stjärngossar i luciatåget.

Februaribilden från kälkbacken ger mig ett helt annat slags rysningar än den snö jag just nu omges av. Aprilbilden, som jag inte minns alls, är verkligen själva sinnebilden för begreppet aprilväder, och majbilden är ett fantastiskt exempel på vilken skicklig natur- och landskapsmålare Elsa Beskow var: björkarnas skiftning i lila är så på pricken!

Junibildens badsjö är ytterligare ett exempel på hur oblygt Elsa Beskow kunde avbilda nakna barn – utan att för den skull sexualisera dem.

Julibilden, med skörd och trädgårdsland, är en påminnelse om att en mycket större andel av barnen år 1927 levde i lantlig miljö och var väl förtrogna med lantliga sysslor. Septemberbilden med äppelskörd är ytterligare ett exempel.

Oktobers bild av barn i en skog där lönnlöven lyser i rött och gula blad singlar ner på marken är en av höjdpunkterna i Elsa Beskows skildring av månaderna.

Och decemberbilden, där pappa bär granen i lätt snöfall medan barnen åker spark, får mitt annars vinterresistenta hjärta att bara smälta.

Jo, jag tror att det här är läsbart även för dagens barn, de som i många stycken har andra erfarenheter än de barn som Elsa Beskow skildrar. Dessutom: att förstå det land man växer upp i lär man sig inte bara genom att läsa böcker i historia. Och på den punkten kan man komplettera Elsa Beskows böcker med barnböcker som skildrar också mindre välmående samhällsklassers liv.

Pondus, nu hos Egmont Kärnan

Efter Schibsteds genomklappning på den svenska serietidningsmarknaden har nu även Pondus tagits över av Egmont Kärnan.

Det borde kunna gå vägen, eftersom större delen av innehållet har ungefär samma målgrupp, serieläsare som gillar ganska grovkornig humor. Huvudserien, norrmannen Frode Øverlis ”Pondus”, och samma tecknares ”Inrutat” anger ramen: öl, fotboll och damer. Eftersom det handlar om en serie i familjeseriegenren, förstår man därav att gränserna är annorlunda nu än på ”Blondies” tid.

Ytterligare två inslag förstärker det här lite grovkorniga intrycket av tidningen: dels Thomas Olssons serie ”Rogert”, dels, och framför allt, Hans Lindströms teckningar, publicerade under rubriken ”Lindström”.

Torbjørn Liens ”Kollektivet” vetter också lite åt det grovkorniga hållet, men dess stil är inte riktigt densamma. Och varför Mads Eriksens ”m” har fått utrymme begriper jag, som jag tidigare har skrivit, inte alls. Inte heller Niklas Erikssons ”Carpe Diem”, en serie med enbildsstrippar, hör, trots att den inte är så tokig, ändå riktigt hemma i den kategori jag skulle vilja ha renodlad. Lars Lauviks ”Uppkast” är allmänt umbärlig, och Peter Torséns ”Mitt Walter Ego” ännu mer umbärlig.

Vore jag redaktör för Pondus, skulle jag alltså renodla det drag som finns hos ”Pondus” och ”Lindström” samt även ”Rogert”.

Med Elsa Beskow i en svunnen värld

Elsa Beskow är utan tvekan en av Sveriges bästa barnboksillustratörer; dessutom har hon skrivit många fascinerande berättelser för barn. Jag skriver i presens trots att några av hennes bildsagor nu är sekelgamla.

Jag mötte henne i mitt nya land Sverige, när jag skulle lära mig läsa svenska med hjälp av småskolans läsebok ”Vill du läsa?” Många av hennes bilder och texter där gjorde ett outplånligt intryck på mig, och jag har därefter fortsatt att älska framför allt hennes bildvärld.

Böckerna om tanterna Grön, Brun och Gredelin samt Farbror blå och om deras skyddslingar Petter och Lotta hörde inte till det jag läste som liten, och det var kanske tur: Klass- och erfarenhetsmässigt ligger de mycket långt från det samhälle, som kom att bli mitt i efterkrigstidens Sverige.

Numera, när jag bor halva året i lilla Öregrund, hittar jag där gatstumpar och hus som en smula påminner om dem jag hittar i ”Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin” (Bonnier Carlsen, 2009, först publicerad 1918); Öregrund var i början av förra seklet en småstad med låga hus – på somrarna levde den lilla staden upp genom,sitt badortsliv.

Elsa Beskows lilla stad är mycket liten även den, och där lever, bakom ett plank över vilket ett päronträd sträcker sina grenar, de tre tanter, som den lilla stadens invånare har döpt efter färgen på deras klänningar. Tillsammans med hunden lilla Prick lever de där i sin småborgerliga idyll, med kopparkrukor och trasmattor i köket och med fina möbler i kammaren.

Tvärs över gatan bor deras vän Farbror Blå.

Men i Elsa Beskows bilderboksvärld finns också det främmande och avvikande, i den här boken i skepnad av en positivhalare som rövar bort lilla Prick.

Tanterna börjar leta efter lilla Prick och råkar på vägen, när de har delat på sig för att gå olika avtagsvägar, ut för den ena oväntade händelsen efter den andra.

Nu förs också två fattiga barn, Petter och Lotta, in i handlingen, till att börja med för att de har tappat hela 50 öre och nu är rädda för att gå hem till Tvätt-Kristin, som inte är deras mor men tar hand om dem.

Petter och Lotta, som får en ny 50-öring av Tant Brun, blir också de som hittar Prick hos positivhalaren och släpper ut hunden ur hans säck medan han sover. Barnen hjälper till med att återfinna de försvunna två tanterna, och så slutar äventyret med ett hejdundrande kalas, i vilket deltar också Farbror Blå, Prick och den katt tant Grön hittade uppe på den höskulle, där hon hade letat efter Prick.

Därefter lägger Elsa Beskow på ett ännu lyckligare slut: Petter och Lotta får stanna hos de tre tanterna och kläs upp i skinande fina nya kläder. Så enkla adoptioner var nog knappast möjliga heller då den här sagan först publicerades.

Elsa Beskow fortsätter att blanda idyll och äventyr i ”Petter och Lotts på äventyr” (Bonnier Carlsen, 2009, först publicerad 1929).

Idyll-linjen förstärks av att tanternas nya katt, som har döpts till Esmeralda, får tre ungar, den vita Murr, den svarta Kurr och vit- och grårandiga Misse. Dock kan bara en av kattungarna få stanna, och det blir Murr – de andra två ska ges bort. En av dem, Misse, tas genast emot av Beata som arbetar i Farbror Blås kök – märk att det här är en saga från en tid då man inte ens hade skattesubvention för att hålla sig med piga!

När tanterna nästa dag far med Farbror Blå till marknaden, får barnen en idé: Tvätt-Kristin, som de hade bott hos, skulle kanske bli mer snäll om hon erbjöds en kattunge och dessutom en korg kakor. Kristin blir först rädd, när Prick skäller på henne, men sen blir hon godlynt och bjuder till och med på våfflor.

Därefter händer en rad oväntade äventyr: barnen hamnar av misstag hos mjölnaren, Prick kommer bort igen, de möter en sotare i skogen och missförstår hur vägen hem går, de badar i en bäck och berövas sina kläder av en gumma med nästan häxlikt utseende, de träffar alldeles spritt språngande nakna – intreessant i en bilderbok från 1929 – en vedhuggare, som tar med dem hem, där de utrustas med alldeles för stora kläder. Sen hamnar de på marknaden och får bland annat uppträda i manegen ridande på en björn. Tanterna och farbror Blå finns förstås i publiken, så Tant Gredelin svimmar, och Farbror Blå rusar fram och rycker dem ner från björnene rygg!

På hemvägen hotar Farbror Blå dem med riset, men han veknar när han får höra, att de har gjort en god gärning hos Tvätt-Kristin.

Så dan därpå får barnen följa med till marknaden och åka karusell.

Elsa Beskows bilder är som alltid vackra, detaljmättade och fascinerande, men jag skulle vilja testa på några av dagens barn i bilderboksåldern, hur de reagerar på de egendomliga kläderna och delvis avvikande miljöerna. Och jag konstaterar: bilderböcker med så mycket text görs knappast längre i våra dagar. Hur reagerar dagens barn på det?