Om folkmord och nationella rättigheter

17 mars 2010 15:47 | Politik | 1 kommentar

Det är klart att det som hände med armenierna och flera andra folk i det Osmanska riket 1915 var ett folkmord. Frågan är dock om det här, som hände för snart 100 år sedan, är en fråga att votera om i riksdagen.

Det som säkert gör den här frågan så svår att ta upp för Turkiet är kanske ändå inte så mycket historien som det faktum att det också inom Turkiets gränser av i dag, trots mycket långvariga försök att skapa en turkisk enhetsstat, lever minoritetsfolk, främst bland dem kurderna. Kurderna, ett mycket stort folk med bosättningsenklaver inte bara i Turkiet utan också främst i Irak och Iran, har visserligen dämpat sina krav – nu handlar deras kamp mer om självstyre och rätten till sitt eget språk än om att upprätta en ny kurdisk stat på flera andra staters nuvarande territorium. Men kurdfrågan är ändå olöst.

Jag har själv, på den tiden jag arbetade på socialdemokratiska partistyrelsen, till exempel när jag var värd för turkiska gäster till en partikongress i Stockholm, försökt föra en modest diskussion om detta med människor som tillhörde ett parti med medlemskap i Socialistinternationalen – jag anförde de svenskspråkiga ålänningarnas rättigheter i Finland som exempel – men de slog bara förorättat ifrån sig.

Kurdernas och andra minoriteters rättigheter i Turkiet, snarare än vad som hände där 1915, är reella politiska frågor att försöka lösa, till exempel i samband med Turkiets medlemskapsförhandlingar med EU.

Och i det fallet handlar det verkligen om frågor för politiker, inte historiker.

1 kommentar

  1. Jag kan inte riktigt förstå varför politiker ska slå fast historiska sanningar, eftersom sådana sällan är entydiga. Massakern på armenier 1915 blir varken mer eller mindre tragisk för att Sveriges riksdag beslutar att den var ett folkmord. Sedan är det väl knappast självklart att Turkiet ska ha skulden för något som gjordes innan den moderna turkiska staten ens hade tagit form ordentligt. I Anatolien bodde till exempel en massa greker (osmanska undersåtar som betraktades som greker) Samtidigt bodde det ”turkar” i den del av osmanska riket som sen blev Grekland. På förslag av Fritiof Nansen ”flyttades” de som betckandes som turkar från det som blev Grekland till Anatolien och de ”greker” som bodde där fördrevs till Grekland och Makedonien. Kurderna som fanns redan på den tiden deltog på den turkiska sidan i utrotningen av armenier.
    En intressant detalj i det här är att Israel, som ju använder folkmordsargumentet i de märkligaste sammanhang, tappert försvarar Turkiets inställning till folkmordet på armenier. Vad det kan betyda tål att fundera på.
    För övrigt var Kemal Atatürk född i Thessaloniki av en grekisk-ortodox mor och en muslimsk far. Han gjorde också stora delar av det turkiska folket till analfabeter genom att byta alfabete för turkiskan från arabiskt till latinskt. Det var inget folkmord men rimligtvis ett kulturmord av väldiga proportioner.
    När man tänker på hur mänga länder det finns med olika nationaliteter i kan man undra om framtidens parlament hinner göra något annat än besluta huruvida det ena eller andra övergreppet i något land, till exempel de vita nordamerikanernas utrotning av de ursprungliga amerikanerna, var folkmord eller inte.
    Hälsningar
    Hans O

    Comment by Hans O — 2010 03 23 12:00 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^