Vår tids arbetarsånger – men inte här

Mitt förhållande till countrymusiken är milt talat ambivalent. Visst rymmer också den pärlor, men alltför ofta är den insmickrande kommersiell med få andra kvalitéer än att sälja.

Den amerikanska countrymusiken innehåller förvisso även andra stråk, men oerhört mycket av den är politiskt konservativ för att inte säga reaktionär. Mitt eget förhållande till exempel till Merle Haggard (född 1937 och ett av genrens stora namn) präglades länge av att ett av hans stora slagnummer var ”Okie From Muskogee” där han, mitt under vietnamkriget, angrep vapenvägrare och andra krigsmotståndare. Som en del andra kåkfarare visade han sig ha rätt rigida uppfattningar om unga normbrytande radikaler.

Sen har jag förstått att han har kommit att inta en mer balanserad ståndpunkt till exempel i fråga om irakkriget. Och så finns det hos honom, liksom hos en del andra countrysångare som för den skull inte är några vänsterradikaler i politisk mening, ibland en realistisk insikt om alldeles vanliga arbetande människors levnadsvillkor, en insikt som kan ända i texter som man faktiskt skulle kunna kalla för vår tids arbetarsånger. En svensk uttolkare som har förstått det här är Thorstein Bergman, som på sin CD ”…står kvar” har med ett par mycket bra låtar av Merle Haggard, ”Vår tids arbetarsång” (”Working Man Blues”) och ”Man jobbar på och kommer ingenstans” (”A Working Man Can’t Get Nowhere Today)”.

Merle Haggards senaste CD, ”I Am What I Am” (Vanguard 78035-2, 2010, distribution EMI), där titellåten är en självutvärderande ballad, rymmer i övrigt inte så mycket av den sociala realism, som i countryns bästa stunder lyfter den till att bli något mer än veklighetsflykt. Därmed inte sagt att dess ämnen är oväsentliga. Även på äldre dar – Haggard är liksom jag 73 – fortsätter ju till exempel kärleken att spela en viktig roll. ”Live and Love Always” heter, för att ta ett exempel, en snabb låt med snygg melodi, där Merle sjunger duett med hustrun Theresa Haggard.

Men annat bekräftar mina fördomar mot countrymusiken. Ett slående exempel är den ganska smöriga ”We’re Falling In Love Again”.

Faktum är att de låtar som jag tycker att det är något med är ganska få. En sådan är ”Mexican Bands” med sina tydliga återklanger av mexikansk musik.

Och så har jag hittat två hörvärda låtar, där Mel Haggard låter som en crooner framför en dansorkester på scenen till någon lantlig dansbana. När jag hör ”Pretty When It’s New” och ”The Road To My Heart” får jag i båda fallen lust att bjuda upp till en riktigt traditionell foxtrot.

Med ett anarkistiskt perspektiv

Jag upptäckte Dan Viktor som en alls inte oäven Dan Andersson-tolkare – om hans Dan Andersson-skiva kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Nu återkommer Viktor med CDn ”Det meningsfulla våldet” (CRG, Commendante Recording Group / Nacksving CRGCD 031-98, 2010), och den känns, fastän den har en del svagare inslag, som en mycket levande platta, inte minst i dessa melodifestivaltider.

Ska jag ge läsare, som inte känner till Viktor, några ledtrådar för musikalisk identifiering, kan jag nämna att Lars Demian medverkar på piano på ”Hjärtat är en djuphavsfisk”, en inledningslåt med fullt ös redan från starten, och på den utmärkta ”Apa i bur”. ”Här i hålet”, där Johan Johansson för övrigt medverkar, smakar Stefan Sundström. Och när det gäller den avslutande ”Tro”, medger Viktor uttryckligen påverkan från Kjell Höglund.

Musikaliskt rör sig den här skivan mellan allt från bluesrock (”Upp” och ”Terror på Blenda Street”) över rockballad (”Pärlor”) till riktigt tung rockmusik (”Det meningsfulla våldet”) och en del annat.

”Vägs ände”, som är estradpoesi, så småningom med bakgrundsmusik, skildrar en värld som gör allt för många av dess invånare alienerade. ”Där vi bor” fångar den förvåning och undran de flesta känner inför till synes oväntade våldsamma händelser som skolmassakrer. Också titellåten ”Det meningsfulla våldet” försöker fånga det som driver unga människor att slå sönder och vandalisera det samhäller som ställer dem utanför – Viktor gör där en intressant turnering i texten genom att på ett ställe sjunga ”nationell socialist, autonom pennalist” och på ett annat ”autonom socialist, nationell pessimist”. Det utanförskapets förvirring som leder till våld kan nog ta sig olika slag av politisk förvirring – även om Viktors sympatier, att döma av till exempel ”Kasta första stenen”, ligger hos anarkismen.

Som sosse är man kanske inte benägen att ansluta sig till Dan Viktors alla slutsatser, men hans texter bidrar till att göra vårt i många stycken kaotiska och förvirrande samhäller begripligare.

Ordlösa sånger på gitarr och kontrabas

Mats Bergström är en ypperlig akustisk gitarrist, som jag för ett år sen var med om att tilldela 100.000 kronor i stipendium från kulturnämnden i Uppsala; han framträdde då också vid prisutdelningen på Reginateatern i Uppsala. Lustigt nog finns det en Reginateater också i Stockholm. Där hörde jag, senast, basisten Georg Riedel vid det begravningskaffe som följde Rolf Theorins begravning.

Trots detta och trots att jag har båda herrarna på en rad skivor, känner jag ingen av dem personligen, gör mig alltså inte skyldig till vänskapskorruption, när jag säger att deras CD ”Sånger utan ord” (Naxos 8.572534, 2010) är en ytterst hörvärd skiva.

Mats Bergström spelar nylonsträngad gitarr på samtliga spår och har dessutom gjort pålägg med stålsträngad gitarr på tre av dem samt pålägg med barytongitarr respektive guitalele på ytterligare två. Georg Riedel spelar kontrabas på sju spår.

Det här med att göra instrumentalcovers på mycket kända kompositörers mycket kända låtar (vars texter lyssnaren dessutom kan) kan förstås ha sina risker, men när man är en så skicklig gitarrist som Mats Bergström, får man naturligtvis ändå till exempel Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” och Olle Adolphsons ”Habanera” att låta bra. Ännu bättre bli resultatet vid inspelningar av så kända melodier när Bergström får sällskap av Riedels bas – exempel är Cornelis Vreeswijks ”Ångbåtsblues”, Povel Ramels ”Följ mig bortåt vägen” och, allra bäst, ändå faktiskt mest tack vare Bergströms eminenta gitarrspel, Lillebror Söderlundhs ”Får jag lämna några blommor”.

Pärlor blir också några av de låtar som jag inte tidigare känner till, Mats Bergströms egen ”Movin’” och så tre spår där Georg Riedel bidrar med sin kontrabas, Paula af Malmborgs ”Melankoli”, Jan Tolfs ”Dagvilse” och så den traditionella låten ”Visa från Raukasjö”, som, kanske just tack vare Riedels medverkan, smakar Jan Johanssons jazz på svenska.

Många andra – Monica Dominique, Ted Gärdestad, Palle Danielsson, Jojje Wadenius, Stefan Nilsson med flera – bidrar på olika sätt till den här skivans ovanliga bredd och kvalitet.

Jan Lööfs pojkboksvärld

Jan Lööf (född 1940) är mycket betydande både som barnboksförfattare och som serieskapare. När jag 1975 tillträdde som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om det gamla partiorganet till socialdemokratiskt familjemagasin med över 140.000 exemplar i upplaga, införde jag bland annat serier i tidningen. En av dem var Jan Lööfs ”Felix”. I varje nummer publicerades, på en halvsida, tre strippar, och jag skrev personligen små korta resuméer, så att nya läsare skulle kunna hoppa in i handlingen – Lööf arbetade nämligen med ganska långa historier. När jag 1983, efter nio år som chefredaktör, slutade mitt värv för andra uppgifter, hängde ”Felix” med ytterligare ett slag i tidningen men plockades sedan bort av den nye chefredaktören, som uppenbarligen inte var intresserad vare sig av serier eller mitt familjetidningskoncept.

För mig har ”Felix” fortsatt att vara en mycket älskad serie. Jag gillar Lööfs tecknarstil med dess klara och tydligt separerade detaljer. Och jag gillar den här seriens karaktär av äventyr, hämtade från den klassiska pojkboksvärlden.

Jag vet att andra har haft problem med Jan Lööfs utpräglade pojkvärld, pojkvärld i meningen att han både i många av sina barnböcker och i serien om Felix nästan uteslutande låter handlingen kretsa kring pojkar/män. I ”Jan Lööfs serier, Volym 2” (Kartago, 2009) visar han sig i förordet vara medveten om den här kritiken, men man kan väl inte säga att han, trots att han ägnar utrymme åt det här, precis lyckas reda ut varför könsbalansen i hans serier är så sned.

Möjligen kastar serien ”Det sista uppdraget”, som ursprungligen ingick i serieantologin ”Serier om den första kärleken”, 1993 – läs om den under Kulturspegeln, Serier – och nu återpubliceras i den ovan nämnda boken med Lööfs samlade serier, ytterligare ljus över den här gåtan, dock utan att lösa den.

”Det sista uppdraget” har en lätt åldrad Tintin som hjälte – här kan det vara på sin plats att påminna om att Lööf, när han skapade ”Felix”, nog hade Hergé som en viktig inspiratör, då också i meningen att Tintin, liksom senare alltså Felix, lever i en pojk- och mansvärld, där kvinnor främst förekommer i roller som operasångerskan Bianca Castafiore.

Upptakten, ett Tintin- eller Felix-artat äventyr, kan vi hoppa över, men huvudstoryn är att Jan Lööfs variant av Tintin trots att åldern börjar göra sig märkbar ännu inte har hittat någon tjej. Och nu, när han dessutom är i desperat behov av pengar, har han fått ett villkorat arv efter kapten Haddock: arvet kommer att betalas ut, förutsatt att han lyckas gifta sig.

Det där med kvinnor och sex tycks dittills över huvud taget inte ha intresserat den åldrande seriehjälten, men han provar tappert att närma sig dessa för honom okända områden: går på porrbiograf (men vänder i dörren), skaffar sig peruk och nya kläder och försöker sig på totalt misslyckad krograggning. Men till slut tas han om hand av en handlingskraftig kvinnlig kompis/konstnärinna och med hennes hjälp blir han gift (med henne) – en osäker tonårspojkes dröm om tjejen som ska hjälpa honom på traven genom att helt sonika ta befälet.

Men tillbaka till ”Felix”. Den äventyrsfyllda värld där han vistas är pojkdrömmarnas förlovade land.

I ”Jan Lööfs serier, Volym ett” (Kartago, 2008) publiceras de allra första avsnitten av ”Felix”, där Felix för övrigt från början heter Alf och bär en märklig hög och toppkullig hatt. Jag kallar honom i fortsättningen för enkelhetens skull konsekvent för Felix.

Tyvärr innehåller varken den här eller den påföljande volymen uppgifter om de olika Felix-avnittens tillkomst- och publiceringsår (det senare i tidningar) – serierna tillkom ju och publicerades också redan innan de utgavs i albumform. Vad jag vet, teckande Jan Lööf ”Felix” under perioden 1967-1973 – senare har andra, danska, tecknare fortsatt att göra nya avsnitt. Det skulle vara av värde, om Jan Lööf själv kunde berätta när de olika avsnitten, i kronologisk ordning, tillkom.

Redan i de allra första stripparna i ”Felix på Stora apön” ges smakprov på den allusionsrikedom som finns i Jan Lööfs ”Felix”. Vår hjälte bor ensam i en träkåk med vissa drag av Villa Villkulla, och likt Pippi har han en fläckig häst, vars hals han skyddar med sin halsduk. I fågelkärven hittar han en förkyld papegoja, som bär bud från kapten Karlsson, som sitter ensam på en ö i Söderhavet.

Ute efter papegojan är samtidigt gangstern Halmhatten, agent för kapten Karlssons fiende kapten Lurifaxius; Halmhatten har hjälp av två gorillor (här i bokstavlig mening). Sen följer ett vådligt äventyr, där Felix tillsammans med veterinären han har tagit papegojan till av skurkarna förs till Söderhavet och där, nu med den svarte skeppsgossen Johan som bundsförvant, man åtefinner kapten Karlsson som kung på korallön Kolagutti, inte långt från Stora apön, där kapten Lurifaxius härskar. Och för att göra en lång och komplicerad historia kort: Slutligen besegrar våra vänner Lurifaxius och hans gorillaarmé.

I nästa avsnitt, ”Felix och tidsmaskinen”, möter Felix på ett tåg professor Propp och hans robot Robert. Professorn har uppfunnit en tidsmaskin och skickar Robert på provtur till Rhodos 500 år före Kristus. När färden lyckas, instruerar han Robert att skicka i väg professorn själv och Felix på samma tidsresa. Dock fångas Robert med en jättemagnet av ett par slemma skurkar som är ute efter tidsmaskinen, och skurkarna släpper ner honom från en helikopter. Som tur är hamnar han i en swimmingpool och sätts i stånd igen av ett par fiffiga grabbar.

Robert spårar skurkarna, bröderna Brax, till en cirkus. Skurkarna plundrar riksbankens valv med hjälp av tidsmaskinen men överrumplas av Robert som tar dem till fånga och skickar i väg dem till Rhodos, där de plötsligt befinner sig i samma cell som Felix och professorn. Alla fyra transporteras till staden för att säljas som slavar. Felix och professorn blir galärslavar.

De lyckas fly undan slavägaren Leonides och får hjälp av ett pelarhelgon. När de spåras av Leonides, hans män och ett lejon, flyr de vidare på en underjordisk flod och hamnar i kolossen på Rhodos, och träffar där ett orakel, Telephatos, som visar sig vara en exakt kopia av professor Propp. Mat skaffar sig oraklet med hjälp av örnen Argus, som flyger med korg och köplista till marknaden. Leonides klär dock ut sig till torghandlare och lyckas på så sätt fånga örnen i en bur.

Men bättre brödlös än rådlös. Professor Propp bygger med hjälp av grejer han hittar i oraklets förråd en flygfarkost, en autogiro, ett slags kombination av flygplan och helikopter. Inför en sådan uppfinningsrikedom ser sig Leonides tvungen att kapitulera. Våra vänner kan återvända hem till nutiden, där professor Propp blir cirkusdirektör.

Felix får en idé: med hjälp av tidsmaskinen ska han förflytta sig till mesozotisk tid och hemföra en tyrannosaurus till cirkusen som ny attraktion. Som väntat får Felix möta en rad urtidsdjur, också rädda en hundliknande liten varelse. På sin jakt efter en tyrannosaurus blir Felix fångad av en dinosaurus och placerad i dess bo tillsammans med dinosaurieungarna. Urtidshunden, som verkar ha fattat tycke för Felix, söker assistans av en människopojke, som lyckas befria Felix och för honom till familjens grotta, där de möter hans föräldrar, som i motsats till pojken ännu inte kan tala. Pappa vildmannen hjälper Felix att hitta tyrannosaurieägg, och när tyrannosaurusen just är i färd med att hinna i kapp Felix med ett av äggen i famnen, räddas de av professor Propp med hjäp av tidsmaskinen. Med till cirkusen råkar man också få vildmannen, som dock snart lyckas lära sig både bokstäverna och att tala.

Skräcködlan kläcks ur sitt ägg och växer i rasande fart, måste också förses med en allt större inhägnad. Den matas, trots vildmannens protester, med grönsaker, med påföljd att den inte får några tänder. Robert förser den dock med löständer, så att den ska se mer skräckinjagande ut.

När skräcködlan förs in i cirkusmanegen av vildmannen, jublar publiken, men jublet förbyts i de bedragnas vrede, när ödlan tappar sina löständer.

Vildmannen trivs inte med cirkuslivet och slår i vredesmod sönder både tidsmaskinen och Robert. När professorn/cirkusdirektören förklarar för honom att han måste laga både tidsmaskinen och Robert innan han kan skicka hem vildmannen till urtiden, ger sig denne i väg på en utflykt ut i den moderna världen.

Felix förstår att han måste hitta och undsätta vildmannen.

Här övergår historien i ett nytt avsnitt, ”Felix och det stora upproret”.

Felix letar efter vildmannen, som hårig och iklädd höftskynke har gett sig ut i en storstad med New York-silhuett. Vildmannen tar sig genom ett öppet fönster nattetid in på ett museum och lägger sig att sova i en indiantipi. En städerska larmar polisen, som griper honom för förargelseväckande beteende. Polischefen, som har sett vildmannen på cirkusen, låter ekipera vildmannen och även raka och klippa honom, varefter han ser ut som en vanlig karl till grobian.

För att försörja sig blir vildmannen proffsboxare och vinner förstås på knockout. Men det borde han inte ha gjort – managern hade bett honom förlora och satsat sina pengar på den matchutgången. Så vildmannen luras ner i en fallucka, för att så småningom befrias av den fiffige Felix – bara för att lockas i en ny fälla.

Efter att vildmannen har räddat den klaustrofobi-drabbade gangsterchefen/managern ur en hiss som har fastnat, tas den intet ont anande vildmannen upp i kretsen av gangsters. Även Felix luras i väg till gangsterhögkvarteret, en privtskola för checkförfalskare. På skolan får man också lära sig att svetsa upp kassaskåp och annat nyttigt.

Nästa steg i handlingen blir att gangsterchefen tar med Felix och vildmannen på sin ubåt för att befria sin kusin Herman, som sitter fången på en fängelseö. Felix får till uppgift att smuggla in dynamit till Herman, och den kommer väl till pass när han tvångsarbetar i stenbrottet på ön: Herman kan sedan hoppa i den stenkrossvagn, där Felix redan gömmer sig. Vagnen hamnar i havet, men passagerarna lyckas komma ombord på ubåten.

Den fångas i en trål, men när trålaren bordas av en polisbåt på jakt efter rymlingarna, slår vildmannen hål på trålarens skrov, och såväl han och Felix som gangsterchefen och Herman tillskansar sig i stället polisbåten och flyr med den. Väl i land spåras de åter igen av polisen men gömmer sig i lastutrymmet på en båt och där närmare bestämt i en kätte med bufflar. Bufflarna (och rymlingarna) hissas upp med lyftkran. Och gissa vem som lyfter upp kätten på ett lastbilsflak! Jo, roboten Robert – bufflarna ska till cirkusen.

Väl framme skickar Felix med tidsmaskinens hjälp vildmannen tillbaka till hustrun och sonen. De båda gangstrarna rymmer i en mekanisk jätteapa och tar även Felix med sig. Polisens jakt på jätteapan tar sig allt mer groteska former med tanks, raserade broar och annat som ingredienser. När polisen tror sig ha oskadliggjort apan, som har fastnat i ett hål i gatan, smiter Felix och gangsterparet ner i kloaksystemets labyrinter, välbekant terräng för gangsterchefen.

Kusin Herman har en plan klar, när de till slut hittar gangsterna, som är på ett slags sommarkollo. Planen för dem till latinamerikanska San Fernando, där den stenrike diktatorn Ramon Ortega härskar över sina utfattiga landsmän. Felix och Alex, lärare i maskeringskonst, får åka i förväg och förbereda terrängen.

När de av kulturministern bjuds på bilutflykt ute på landsbygden, hejdas de av ett par rånare, som dock jagas på flykt av en getaherde eller snarare hans ilskna getter.

Väl tillbaka i palatset inne i stan, stöter de på en trädgårdsmästare, som de har träffat på förr, på båten till San Fernando. Det visar sig att han tillhör rebellrörelsen på ön och att våra vänner i sitt bagage, sig själva ovetande, har smugglat in granater – det var därför de under utflykten stoppades av ”landsvägsrövare”, som i själva verket bara ville komma åt deras eldfarliga bagage. Felix och Alex smugglas ut ur palatset i skepnad av fågelskrämmor av trädgårdsmästaren, men när de försöker tala om att de står på rebellernas sida, blir de inte trodda utan isoleras i en koja i ett alligatorfyllt träsk. De lyckas dock få kojan att flyta i väg och hamnar på så sätt på oljebolagets område – oljebolaget arbetar förstås ihop med president Ortega.

Inne i stan demonstrerar den fattiga befolkningen mot Ortega. Medan Alex underhåller Ortega med en fantasifull historia om en gammal kultur med stora skatter under San Fernando, lyckas Felix i smyg befria en av de tillfångatagna demonstranterna.

För att hitta den påhittade skatten får Alex låna en grävskopa, men planen är i själva verket att ta sig in i riksbankens valv och sno alla pengarna där. Nu har också rebellerna förstått att Felix och Alex står på deras sida, och som en förbindelselänk får de biljetter till tjurfäktningen, där de får en hint om att gå till matadorernas omklädningsrum. Från och med nu arbetar de i pakt med rebellerna.

Med hjälp av alkohol får de presidentpalatsets inte alltför intellektuellt utrustade vakter att hjälpa till att tömma riksbankens underjordiska förråd på guldtackor, och dessa överförs till rebellerna. Efter ytterligare förvecklingar störtas diktatorn, och hans skatter kan användas för den fattiga befolkningens bästa.

I ”Jan Lööfs serier, Volym två” följer ytterligare avsnitt:

”Felix och de flygande tefaten” inleds med att Felix och Alex, som alltså hänger med även här, läser i tidningen att Vetenskapsakademin har utfäst en belöning om 100.000 kronor till den som kan bevisa att flygande tefat existerar. De styr därför stegen till tefatskännaren docent Nilsson men finner hans hus (en liten stuga uppe på ett tak à la Karlsson på taket) tomt och inredningen sönderslagen.

I garderoben hittar de dock Nilssons hund, som spårar sin husse ner till hamnen, dock bara för att man ska finna att M/S Star, troligen med Nilsson ombord och under befäl av den ruskige kapten Kalfjäll, har avseglat norrut, mot Spetsbergen, Grönland, kanske Nordpolen.

I Nilssons bostad hittar Felix, gömd i TVn, ett papper där Nilsson skriver att ett flygande tefat har landat vid Nordpolen. På Tekniska museet snor de därför ett plan, som användes för en nordpolsexpedition på 1930-talet, och ger sig i väg. I ishavet uppe vid Nordpolen passerar de M/S Star.

Tyvärr kraschlandar de men lyckas bygga ett skjul att bo i. Det visar sig att de befinner sig på ett flytande isberg, där det dessutom finns en isbjörn. Felix, skild från Alex, ser ett ankommande fartyg som räddningen – bara för att finna att det rör sig om M/S Star och bli inlåst tillsammans med en annan fånge, docent Nilsson.

Kapten Kalfjäll ger sig ut på isberget med ett hundspann, men Alex får docent Nilssons hund att göra en vilseledande manöver, och skurkarna hamnar momentant i ishavet. Alex tar loss en plåt från skjulet och åker kälke rakt ombord på M/S Star, där han befriar Felix och Nilsson. När de i en livbåt flyr, ser Nilsson av formen på isberget, att detta i själva verket är det tefat de letar efter.

De tar sig in i tefatets innanmäte och hittar där vid manöverbordet den isbjörn de tidigare har sett. Isbjörnen visar sig vara kommunicerbar med hjälp av en språköverföringsapparat. Isbjörnen är dock bara tagen som redskap av den rymdman de hittar i en kapsel.

Rymdmannen, Gregor, hjälper dem att ta över M/S Star, som med isberget/tefatet på släp styr hemåt mot civilisationen. Tyvärr sjunker tefatet i havet.

Gregor berättar då att det finns ett tvillingtefat kretsande i Jordens
stratosfär, där hans kompis Togo sitter fast. Ska han komma loss, måste man få upp en bit magnetiskt järn till hans tefat.

Sagt och gjort. Felix tar på sig apdräkt och byter plats med den apa som just ska skickas i väg på rymdfärd upp till Venus. Felix övertar kontrollen över rymdskeppet och styr detta till Togos hjälplöst kretsande tefat, som med hjälp av det magnetiska järn han har med sig blir funktionsdugligt igen och snart landar på taket Nilssons hus står på.

De båda rymdvarelserna söver Felix och tar honom med ombord på sitt flygfat för att hemföra honom till sin hemplanet Alfax, som snurrar runt stjärnan Proxima Centauri. Dit tar det 850 år att flyga, men Felix placeras i en kapsel som stoppar åldrandet.

På Alfax är ingenting sig likt. Staden ligger i ruiner, men Felix och de båda Alfax-borna hämtas av en mekanisk ryttare på en mekanisk häst och förs in i ett berg. Alfax har tagits över av ondskefulla jordmänniskor, medan infödingarna får slavarbeta i gruvorna. Infödingarna gör uppror, Felix lyckas rymma och längre in i berget hittar man andra Alfax-bor som har lyckats upprätthålla en fri underjordisk civilisation. Alfaxborna tar sig upp till ytan för att ta upp kampen mot förtryckarna från Jorden. Dessas ledare lyckas dock ta Felix till fånga. Men Felix tar sig ut igen efter att ha sövt draken som vaktar honom med mycket mat.

När Alfaxborna ser ut att vinna striden med intränglingarna från Jorden, beslutar sig de senares ledare för att spränga staden. Felix varnar dem som annars riskerar att utplånas och lyckas själv hitta ett gammalt rymdskepp att ta sig hem med.

Felix sover under resan, men till slut fälls landningsfallskärmarna ut och rymdskeppet landar – i havet. Felix lyckas ta sig ut innan det sjunker och plockas upp i en båt av en man med hund – eller kan det rent av vara en varg? Den här mannen är nämligen misstänkt lik en civilklädd Fantomen.

Mannen som har räddat Felix berättar att de befinner sig utanför afrikanska ostkusten och att det är år 1969, alltså samma år som Felix lämnade jorden!

Och mycket riktigt: nästa avsnitt heter ”Felix och Fantomen”.

Det märkliga är att den mystiske man som har räddat Felix på pricken liknar hans gamle vän Alex.

Nu är den här mannen förtvivlad över att under båtturen, då han räddade Felix, ha tappat sin ring. På jakt efter den, iförd en usel dykardräkt, försvinner han i havet men räddas av kapten Nemo på Nautilus. Ombord på Nautilus förstår Felix hur han kunde återvända till jorden samma år som han gav sig i väg: år 1999 förstördes Jorden i atomkrig, och från år 2000 började man om från år 1, så nu är det åter igen 1969.

Med hjälp av Nautilus hittar man rymdraketen på botten och strax intill den borttappade ringen. När kapten Nemo ser ringen, en dödskallering, förstår han att mannen han har fiskat upp ur havet är Fantomen och ringen den magiska ring som ger honom hans krafter – utan den är han som vilken vekling som helst.

Så Nemo behåller ringen men säljer Fantomen, alias Den vandrande vålnaden, för 100.000 dollar till världens främsta gangsters.

Gangstergänget ger sig i väg per tåg till de djupa skogarna för att hämta Fantomens skatt i dödskallegrottan, och Felix och Devil, som har följt efter, hinner fram precis för att se Guran sparka den nu helt oskadliggjorde Fantomen i ändan.

För Felix avslöjar Fantomen att Fantomen för 2.000 år sedan förblev barnlös och att hans anfader Alex, Felix’ gamle vän, då blev Fantomen, därav likheten dem emellan.

Felix åker till New York och träffar där på den nuvarande kraftlöse Fantomens pappa Alexander Van Toomen som berättar att han har ordnat jobb åt sonen på tivoli.

Där påbörjas en lång process med syfte att övertyga Fantomen om att han är tillräckligt stark utan den där magiska ringen, och under vådliga äventyr på tivolit lyckas Fantomen besegra gangstergänget.

Men en gangster har flytt och tagit Felix med sig. Felix förs till gangstergängets hemlige ledare, en skugga bakom ett draperi. Med Felix som lockbete ska Fantomen lockas in i en fälla och dödas, men Fantomen upptäcker fällan, sliter av tändkabeln och befriar Felix – bara för att båda snart ska bli gangstergängets fångar igen nere i hamnen. Felix flyr dock och lyckas även få med sig Devil, som sitter i karantän. Under tiden iscensätter skurkarna sin djävulska plan, att söva hela New York med sömnmedel i dricksvattnet för att under tiden ostört kunna genomföra jättestölder.

Felix, som lyckas befria Fantomen, tar nu tillsammans med denne och Devil upp jakten på gangsterkungen doktor M. Bakom skynket med chefen hittar de dock bara en docka med högtalare, men från den leder en jättelång ledning dem till huset där Fantomens åldrige farsa, själv en gång Fantom, bor. Och till slut lyckas Felix avslöja hemligheten: när Van Toomen dricker en vätska, förvandlas han till doktor M, med vampyrtänder och allt. Van Toomen lyckas få i även sonen den här förvandlingsvätskan, och snart har de också förvandlat Devil till en best. På ryggen av en jättelik Devil med fladdermusvingar flyr Van Toomen och Fantomen, nu vampyrlika skurkar, till Transsylvanien.

Eftersom slutet av ett Felix-avnitt ofta leder läsaren in i nästa, heter nästa avsnitt följaktligen ”Felix och varulven”.

När nu Alex är borta i en forn värld och hans sentida släktingar Van Toomen och Fantomen har förvandlats till varulvar, skaffar sig Felix i början av det här avsnittet en ny manlig lite äldre bundsförvant. För bravaden att fånga övriga gangsters i New York har han belönats med 25.000 dollar, och därför försöker han locka Propeller-Jack vid flygcirkusen att flyga honom till Tanssylvanien. Jack ställer upp, dock först efter att Felix har avslöjat att hans chef på cirkusen har velat sabotera planet för att få ut försäkringspengarna.

I Felix-serierna går alltid handlingen i kringelikrokar, och mycket riktigt råkar Jack och Felix på väg till Transsylvanien ut för ett mellanliggande äventyr med en överlevande dåre från andra världskriget och en atomladdning som hindras att explodera.

Men till slut lyckas de att med sitt beskjutna och skadade plan ändå ta sig till Transsylvanien och landa där, mitt i en vampyrjakt. De får natthärbärge i en bondgård, där bonden, Boris, kommer hem blodig efter midnatt. Mycket riktigt börjar Boris, nu själv en vampyr, jaga Felix och Jack under natten, men eftersom Jack har tagit på sig en stålrustning, råkar vampyren bita av sig huggtänderna. De går till ingenjör Frank N Stein med Boris och får hans tänder ersatta med löständer.

Som tack för hjälpen får Boris sitta modell för den konstgjorde man Frank N Stein håller på att skapa. Under tiden kommer betjänten Oleg hem med material från köttaffären.

Oleg är en opålitlig betjänt: i hemlighet arbetar han också för greve Dracula. För denne berättar han om Frank N Steins skapelse, som kan förgöra Dracula och alla vampyrer. Dracula konstaterar genast att detta är ett fall för doktor Mabuse, och så får vi då åter igen stifta bekantskap med den M, som är identisk med Van Toomen, och dennes son Fantomen, nu båda i greve Draculas sold.

Hemma hos Frank N Stein fortgår processen enligt gammalt känt recept: monstret får liv efter ett blixtnedslag som leds ner i hans hopsydda kropp.

Monstret bjuds på te, men Oleg försöker i enlighet med instruktioner från Mabuse ge honom en kopp med lösning, som förvandlar den som dricker brygden till ett verkligt monster. Kuppen misslyckas dock – i stället är det Oleg som får i sig brygden och blir galet argsint. Igor smiter och kommer undan.

På så sätt kan han sprida lögner om Frank N Steins monster och få folk att jaga monstret för de bränder han själv anlägger. Just när lynchmobben är nära att ta kål på både Frank N Stein och hans monster, dyker det upp en liten flicka, som monstret har räddat undan en av Igors eldsvådor, och vill ha sin docka, som monstret har glömt i sin ficka. Och nu uppdagas sanningen: den skyldige är i själva verket Oleg, som dessutom står i förbund med greve Dracula.

Oleg kommer visserligen med bud till Dracula om att monstret inte bara har överlevt utan nu också deltar i jakten på vampyrerna, men får sitt straff, kastas ner i fängelshålan.

Dracula lyckas genom att ta sig ner genom skorstenen röva bort Felix och ta honom till sin borg. Men Jack och monstret är på väg mot borgen – på vägen dit visar det sig att till och med varulvarna blir rädda för monstret. Att stoppa monstret med hjälp av flaxande skallen, normalt förvarad i borgens giftskåp, misslyckas. Draculas hustru vill ha Felix i födelsedagspresent, men Felix lyckas fly, när hon just ska sätta tänderna i honom för att förvandla honom till vampyr. Dracula är på väg att fånga in honom igen – men just då kommer Jack och framför allt monstret in genom porten.

Draculas borg med alla vampyrerna hanteras sen så att man murar igen alla fönster och dörrar. Varulvarna, som sover på dagen, samlas ihop på ett lastbildsflak och säljs sedan till en zoologisk trädgård. Där får de bo på ett vallgravsomgärdat varulvsberg med konstgjord måne.

I den här djurparken startar också nästa Felix-avsnitt, ”Felix i Vilda västern”. Det visar sig förresten att alla varulvar utom två går att bota, men dessa blir stulna.

Apan Cheeta i buren bredvid visar sig dock kunna kommunicera med människor, skriver ett brev till Felix om att han har känt igen tjuvarna. Så Cheeta leder Felix på flakcykel till Hollywood – Cheeta är nämligen Tarzans gamla apa och kallar nu mycket riktigt på sin forne herre, här döpt till Johnny Muller.

Tarzan/Muller, vars karriär är slut, bor fortfarande i en trädhydda och förflyttar sig med hjälp av lianer. Spåren leder till skräckfilmsaktörerna Tom och Harry, och i en bur i skräckfilmsstudion finns verkligen de båda stulna varulvarna. Studions ägare har i god tro köpt dem för 20.000 dollar.

Tarzan/Muller tar upp jakten på de båda skurkarna, och hamnar mitt i en västernfilm med många förvecklingar: tågjakt, bufflar, indianer, you name it! Handlingen blir allt mer av en vildavästernhistoria med indianer på krigsstigen på grund av att hövdingens son på grund av falsk anklagelse sitter oskyldigt fängslad i finkan i Buffalo City. Felix och Tarzan/Muller får av sheriffen tillåtelse att tala med hövdingens son, som förklarar att han är oskyldig men falskt anklagad av den mäktige Nick Sullivan, för övrigt med en fysionomi mycket lik den orakade Richard Nixons.

Sullivan hyr in Scarface Hogan för att göra slut på dem som snokar, och Scarface utmanar Tarzan/Muller på duell. Det här avsnittet, med många sinnrikt uttänkta detaljer, har alla ingredienser man förknippar med klassiska västernfilmer. Våra vänner vinner, tillsammans med den befriade indianen, slutstriden, och indianen får, som ett slags straff, reparera arrestlokalen han har förstört, för där ska ju nu Scarface och Sullivan förvaras.

Efter ett mellanspel på en rodeo och en revolvertävling beslutar sig våra vänner för att ge sig i väg till Mexiko för att fånga in banditen och boskapstjuven Zarate Lopez.

Med på den här mexikoexpeditionen är, utom Felix och Tarzan/Muller, rodeoägaren och mexikanaren Pablo Juarez, fyllbulten och revolverskytten Rufus (som verkar släkt med Windy och Salasso i Kapten Miki) och, så småningom, Rufus’ son Billy. Ochså här får vi uppleva en serie klassiska västernäventyr: belägring av en bergsstuga, som när det sätts i brand av Billy välts på skurkarna, gamar på kaktusar vid mexikanska gränsen, nedbrända rancher. En försupen och kvarglömd bandit leder dem vidare mot Zarates tillhåll men tar Felix till fånga. Felix lyckas dock undkomma, när banditen jagas av en björn, och tar sig genom en bergsgång rakt in till rövarnas näste. Där upptäcker han bland annat att rövarhustrurna är i fullt uppror mot rövarnas maktfasoner, och så småningom lyckas han liera sig med rövarhövdingens hustru. Under tiden har också Felix’ bundsförvanter tagit sig fram till gömstället i berget. En av rövarhustrurna överlistar vaktposten med en nötkaka – han tas till fånga och byts ut mot en mansklädd kvinna vid kulsprutan. En kulsprutesalva får snabbt rövargänget att inse, att nu är det allvar.

Rövarna tar sina skatter med sig och flyr genom en underjordisk gång men aktiverar dess förinnan en dynamitladdning, som ändar i en väldig explosion.

Sen slutar avsnittet med att Felix och Tarzan/Muller vaknar upp i var sin sjukhussäng. Johnny Muller minns över huvud taget inte längre Felix, och doktorn berättar, att de har råkat ut för en explosion när de arbetade som stuntmän vid en filminspelning. Men Felix är ändå övertygad om att han faktiskt, på något sätt, har besökt 1800-talets Vilda västern.

Sista avsnittet i den här volymen heter ”Felix och Ben Hassans skatt” och har, i motsats till många andra avsnitt, ingen direkt övergång från föregående avsnitt.

Felix är på somrig cykelutflykt ute på landet och blir där vittne till att två män med påkar jagar en tredje. Den jagade visar sig vara Smith, ballongförare, och hans ballongkorg har fastnat i ett päronträd med korgen. Felix hjälper till med att få loss korgen och får som tack följa med på en ballongtur, som dock slutar med att de hamnar i havet.

De tar sig i land på en ö med tropisk regnskog och hittar där en förfallen hydda med en död man, som på sin dödskalle har pirathatt. Det visar sig att där finns ett brev från mannen, daterat den 17 april 1648 och med kapten Blod nämnd som en fiende. De hittar också en kista med en rad användbara verktyg.

Eftersom de där de är störs av en flock apor, bygger de i stället ett nytt hem i en klippgrotta men får även där sällskap av en stor apa – den här är dock vänligt inställd och läraktig och deltar snart i olika slag av byggnadsarbete: så småningom blir det både en flotte och en båt.

Eftersom de har hittat ett flaskpostbrev från en Arnold Hansen, som finns på den närbelägna ön Tabor, tar de sig dit, dock bara för att finna att Hansen har blivit galen av vistelsen där. Hans argsinta utfall tyglas dock av den starka apan, som har följt med.

Över havet kommer då ett piratskepp, vars kapten beordrar eld, så snart man har sett Arnold Hansen i kikaren. Våra vänner, apan och Hansen hinner nätt och jämt ta sin tillflykt till grottan på hemön. Piraterna, som av någon anledning vill åt Hansen, försöker inta grottan men hindras i detta av apan och de många apkompisar han har tillkallat.

Felix, Smith och Hansen tar sig i smyg ombord på piratskeppet, där det är fest ombord. Piratkaptenen, Crook, tas till fånga, och intränglingstrion tar över fartyget. Smith lovar besättningen att med den dela den skatt som finns i staden Al Aram, och även om den misstror löftena, ställer den upp. Hansen hävdar att prins Yussef kommer att vilja samarbeta, eftersom Hansen är den ende som känner till Ben Hassans skatt.

Våra vänner luras dock i en fälla – snart befinner de sig i en källarhåla, där även prins Yussef visar sig hållas fången. Den skyldige är den elake furst Azab, som har störtat Yussef från tronen.

Arnold Hansen förhörs och hotas till livet, men klarar sig ändå, eftersom han är den ende som vet någonting om skatten. Inte ens hypnos biter på Hansen.

När den onde fursten hotar att skada Felix faller Hansen till föga och berättar att den persiske trollkarlen Omar Oz, som finns någonstans ute i öknen, vet allt om skatten, men att den ende som kan få ur honom något om skatten är den persiske prinsen. Alltså kläs Felix ut till persisk prins och får rida kamel ut i öknen tillsammans med sin turbanklädde tjänare, det vill säga Smith. Helt riskfritt är det inte att närma sig Omar, eftersom han har förmågan att förvandla människor till sten.

Felix och Smith lyckas dock dupera Omar, och Felix lyckas med hjälp av Omars trolldomsbok göra en matta flygande och kasta av Omar, så att de kan ge sig i väg till Mesopotamien, där skatten ska finnas. Omars korp lyckas röva tillbaka sidan i trolldomsboken om flygande mattor, men just när Omar äntligen kan återkalla mattan, är de framme vid Ben Hassans palats – Ben Hassan äger, visar det sig Aladdins lampa. Våra vänner firas upp ur spat där palatset, som är en husbåt, far omkring och förklarar sig med att de har ramlat av en flygande matta. När Ben Hassan får Smith att lukta på en sanningsblomma, avslöjar han mot sin vilja sina avsikter. Därefter leder Ben Hassan gästerna till sin skatt, som ligger i en bassäng där det simmar omkring krokodiler.

Men utanför huset kommer en skrotsamlare, som av en aningslös betjänt får den, som han tror, värdelösa gamla lampan, den som är Aladdins lampa.

Tjänaren och gästerna sänds ut på spaning efter lampan och tjänaren hittar den faktiskt hos skrothandlaren. När tjänaren, nu med lampan, ropar efter Smith och Felix, slutar det inte bättre än att tjänaren och Smith, efter en olyckshändelse med kalifens bärstol, fängslas och utlovas halshuggning. Lampan blir dock kvar hos Felix, som, utan att begripa hur den fungerar, går till sina vänner i kalifens fängelse. När vakten kommer, uppmanar honom tjänaren att gnida på lampan – och framför Felix står nu den väldiga anden i lampan, beredd att tjäna honom. Fängelseväggen krossas, Smith och tjänaren befrias och kalifen tas till fånga i andens väldiga näve. På torget frågar anden folket vem de vill ha till ny kalif, och de väljer Aladdin, som alltså är tjänaren hos Ben Hassan. Men han vill inte. Så i stället lyfts Ben Hassan till makten.

Anden i lampan får följa med tillbaka även till Al Aram, där han får lyfta bort furst Azab med palats och allt – de förflyttas till ett berg ute i öknen. Prins Yussef återinsätts på tronen.

Felix och Smith längtar för sin del hem.

I hänryckningens tid

Pingsthelgen började med soligt försommarväder. I fredags gick vi ut i den ljumma förkvällen och satte oss en stund i solen med var sin dry martini. Birgitta hade ställt ett par trädgårdsstolar vid sin kryddträdgård, den som hon nyligen rensade och gjorde vårfin.

Hon har arbetat flitigt utomhus, faktiskt oberoende av väder och vind. Rosor har klippts. Land efter land har rensats och toppats med en säck ny jord. Allium som hotar mota undan riddarsporrarna har flyttats ut på allmänningen utanför tallgrinden – hoppas de kan bidra till att hålla rådjuren borta. Den rå-odör hon har satt upp på stänger över hela tomten verkar faktiskt också ha en viss verkan.

I lördags, på pingstafton, klippte hon vår väldiga gräsmatta för första gången i år – nu har ju den vackra blå scillan till slut blommat ut. Det här är ett tungt jobb, vet jag av många års erfarenhet, i vissa släntlägen kanske i tyngsta laget för en snart 73-årig kvinna.

Men denna snart 73-åriga kvinna vill skydda sin snart 73-årige man: höstens hjärtinfarkt indikerar att man kanske inte ska leka med sådant som kräver fysisk ansträngning. Helt obefogad är Birgittas oro inte. På 68an hade jag en arbetskamrat, Ernst Lind, vars hjärta slutade slå mitt i gräsklippningen.

Jag försöker kompensera med sådant som jag kan göra, till exempel städa badrummet inför pingsthelgen. Men jag skulle ljuga om jag hävdade att jag gör lika mycket som Birgitta.

Jag är ju inte religiös, men visst har jag många gånger i mitt liv upplevt pingsten som hänryckningens tid. Förr, när jag skrev den kåserande spalten ”Det händer” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s), beskrev jag ofta i hänryckta ordalag försommarens fägring i vårt sommarhus i Öregrund.

På den tiden, på Palmes tid, kände jag mig också, liksom i ännu yngre men lika röda år, politiskt hänryckt. Jag har ingalunda bytt politisk uppfattning, och det är kanske det som är problemet. Den som drömmer, inte om just nya himlar men definitivt om en ny jord, har också andra vyer än den som tycks bo innanför de stockholmska medelklassväljarnas villa- och radhusstaket.

Werner Aspenström, en av mina favoritförfattare, har i en dikt i diktsamlingen ”Trappan”, 1964, betonat, att livets stora och lilla perspektiv kan förenas, ett credo som också är mitt:

Staden

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Ute har det regnat hela morgonen och förmiddagen.

I slänten ner mot vägen har bigarråträdet slagit ut i blom.

Melodikrysset nummer 20 2010

Jag har tidigare bekänt att jag har svårt att minnas TV-signaturer – särskilt svåra att minnas är de ju, när man inte har sett serien i fråga. Svaret på dagens signaturfråga måste rimligen bli tre – men jag har faktiskt aldrig sett ”Tre kronor”, som jag gissar att signaturen hör till.

Däremot har jag sett en del avsnitt av ”Albert och Herbert”, TV-serien med miljön hämtad från Haga i Göteborg. De som spelade Albert och Herbert var Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömsen.

Båda var ju också scenartister, och dagens kryss innehöll ytterligare en framstående sådan, Ernst Rolf. Vi hörde honom i ”Bättre och bättre dag för dag”.

”Hair” – Milos Formans film från 1979 – såg jag på bio tillsammans med vår Anna. I dag fick vi dock höra ”Let the Sun Shine”, som är hämtad ur ”Hair”, med Army of Lovers.

Då passar det väl bra att redovisa svaret på en fråga som, liksom den om ”Hair”, även har scenanknytning. Björn och Benny gjorde musikal av Vilhelm Mobergs utvandrarepos och gav den namnet ”Kristina från Duvemåla”. Här hörde vi ”Guldet blev till sand” med Tommy Körberg, men Peter Jöback låg 1997-1999 på Svensktoppen med den här i hela 110 veckor.

Vi ska strax återvända till Svensktoppen, men apropå guldletande i Kalifornien passar jag på att sticka emellan med ”Hotel California”, stor hit med The Eagles 1976.

Tillbaka alltså till Svensktoppen: Sven-Ingvars låg på Svensktoppen 1966 med ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Och runt årsskiftet 1963-1964 hörde vi Lill-Babs på Svensktoppen med ”Leva livet”. För den svenska texten stod Stikkan Andersson, men originalet med Lesley Gore kallades ”It’s My Party”.

Ett par melodifestivalare från senare år fick vi också höra.

Dels ”I Did It For Love” med Jessica Andersson från 2010.

Dels ”Cara Mia” med Måns Zelmerlöw från 2007.

Dagens allra sista fråga gissade jag svaret på innan den hade ställts. I de två ord som återstod saknades bara mittenbokstaven (i båda fallet av tre), och jag anade att svaren skulle bli nio och fem. Och mycket riktigt: inte förvillade det mig att Eldeman i dag spelade ”Nine to Five” på finska. Själv förknippar jag förstås den här låten med filmen från 1980 med Jane Fonda, Lily Tomlin och Dolly Parton.

Slutligen har jag svårt att se poängen med att Anders Eldeman, så här års, spelade ”Å, se det snöar”. Så vida han inte tänkte på körsbärsblom.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Jan Lööfs ”Bellman” eller hur man försökte tygla en mycket begåvad serieskapare

Jag håller Jan Lööf (född 1940) för att vara en av Sveriges mest begåvade serieskapare. Jag har själv publicerat hans ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör 1974-1983, och jag ska snart skriva utförligt om den här serieklassikern.

Serier är en konstform som inte alltid ens högt begåvade personer begriper sig på. Ett exempel är Olof Palmes negativa reaktion på Jan Lööfs originalserie för Vi 1975-1976 – Palme verkade inte förstå att han tecknades som seriehjälte i ”Ville”, och det bidrog väl till att ”Ville” gick en för tidig död till mötes. Historien om ”Ville” finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Serier.

Till det komiska med det här hör att Palmes antagonister på vänsterkanten, i det här fallet kretsen kring Folket i Bild/Kulturfront, också fick Lööf att lägga av. Tanken bakom den aktuella serien, ”Bellman”, var förstås vällovlig: redaktionen försökte hitta en motsvarighet till Rit-Olas klassiska FiB-seire ”Biffen och Bananen”, och så föddes Bellman som en lite udda samhällskommentator. Biffen förekommer förresten i den sista rutan i det allra första avsnittet av ”Bellman”.

Om det här berättar Jan Lööf själv i ”Jan Lööfs serier, Volym två” (Kartago, 2009): Jan Lööf, för egen del ”en gammal gråsosse”, engagerades av en polare, Lasse Mossberg, som var med i den revolutionära svängen.

”Det som var obegripligt för mig var enfalden. Folk som verkade klipska för övrigt gick omkring och sa dumheter. En av idéerna var att alla privata initivativ var av ondo. Eftersom Bellman lästes av många så borde inte en ensam person ligga bakom det hela utan en kommitté måste tillsättas. Handlingen i varje avsnitt skulle alltså diskuteras och godkännas av en kommitté. Jag minns att någon även hade synpunkter på sättet jag tecknade. ’Allting blir så idylliskt och trivsamt när du ritar stockholmsmiljöer. Tänk på att Stockholm är en hård och omänsklig stad!'”

Så Jan Lööf la av efter sju helsidesavsnitt, innan det hann tillsättas någon bellmankommitté. Sen fortsatte andra att göra ”Bellman”, men det är en annan historia.

Jan Lööfs alltså sammanlagt sju bellmanavsnitt finns nu tillgängliga i ”Jan Lööfs serier, Volym två”, dessutom nu färglagda av Lööf.

Man kan ju, så här post festum, konstatera att Jan Lööfs ”Bellman” innehöll en del som kunde uppfattas som kontroversiellt av åtminstone somliga i den krets som gav ut FiB/Kulturfront. I det allra första avsnittet förekommer en redaktionell diskussion om meningen med serien, och Jan Myrdal får ett par gånger framföra åsikten att porr slår bäst. I nästa nummer förekommer mycket riktigt nakna brudar på en porrklubb.

I tredje avsnittet häcklas stadsarkitekten, och de sista Jan Lööf-tecknade avsnitten av ”Bellman” skildrar en hyresstrejk, vilket är lite mer i tidens anda.

Till Jan Lööfs förtjänster i den här serien hör att han blandar in identifierbara personer (förutom Myrdal till exempel Bo Teddy Ladberg) och dessutom också figurer ur andras serier (Mandrake, Lothar, Gyllenbom, Storklas, Tjalle Tvärvigg, Dagobert) i handlingen.

Kanske kunde det ha blivit en minnesvärd serie av det här, om Jan Lööf hade fått hållas.

Men det får vi alltså aldrig veta.

Nemi är tillbaka som serietidning

Efter Schibsteds genomklappning på den svenska serietidningsmarknaden försvann serietidningen Nemi. Nu återkommer den i Egmonts regi, med bara sex, dock något tjockare nummer per år.

Gamla Nemi härbärgerade genom åren serier som Charlie Christensens ”Arne Anka”, Frank Chos ”Reservatet”, Lars Larviks ”Wildlife” och Berkeley Bretheds ”Outland”, men ingen av dem finns i nya Nemi. Tillsammans med titelserien ”Nemi” av Lise Myhre bildade de ett mönster: Tidningen Nemi föreföll riktad till en någorlunda vuxen publik av båda könen och innehöll markörer som både anspelade på subkulturer och på sex, drugs & rock-n-roll.

Mycket av det här finns kvar i nya Nemi, men jag uppfattar den redaktionella inriktningen så, att tidningen nu mer siktar in sig på den kvinnliga delen av publiken. Mig stör det inte trots att jag är en snart 73-årig man.

I Lise Myhres ”Nemi” finns tydligt ett dubbelt – Nemis respektive Cyans – inte helt identiskt tjejperspektiv på deras jämnåriga män. Lina Neidestams ”Zelda” träffar på praktaschlen till killar men faller dess värre också för dem då och då. Ytterligare en välgjord tjej-kille-relationsserie är Maria Smedstads ”Em”.

Mycket speciell – därför att den är annorlunda – är Kim W Anderssons uppföljare till ”Love Hurts”, ”Puppy Love”. Den intresserar sig för mänskliga reaktioner, psykologiska, fysiska och andra, och är också i alla andra avseenden en mycket realistisk serie, vilket understryks i tecknastilen: bilderna, av de agerande människorna och annat, är realistiska och nyansrika, alltså varken stiliseringar eller komiska karikatyrer.

Det här, som kanske är en ny och välkommen trend, utmärker också Bill Willinghams ”Fabler”. Trots att storyn i den har en sagoaktig ton – figurerna, Snövit, Jack med bönstjälken, Vargen, Skönheten och Odjuret, Rosenröd – är kända från den klassiska sagoskatten men lever nu i en alldeles realistiskt tecknad New York-miljö, själva också tecknade i den realistiska stil, som utmärker även ”Puppy Love”.

Jag kan tycka att i fallet ”Fabler” stilen är bättre än innehållet. Men jag skulle välkomna tecknarrealismens återkomst, till exempel i nya deckar- och äventyrsserier à la ”Rip Kirby” och ”Modesty Blaise” eller varför inte vår egen gamla ”Mystiska 2:an”.

Liv Strömquist, en serieskapare med dragning till feminism och anarkism

Liv Strömquist (född 1978) är en serieskapare som jag främt har mött i Galago. När hon är som bäst gör hon pricksäkra iakttagelser, som när hon om akademikerghettona föreställer sig att där kanske ”kommer att bildas rivaliserande gäng, till exempel hermeneutiker och positivister”.

Av detta kan man dra den alldeles korrekta slutsatsen att Strömquist är en bildad och beläst serietecknare, och mycket riktigt lär hon ha en examen med statsvetenskap i bagaget.

Kanske är det detta som har bidragit till att hon i flera av sina serier i albumet ”Einstens fru” (Ordfront Galago, 2008) – till exempel i titelserien och i ”Dom som sa hora – en serie om den babyloniska skökan” – använder sig av förklarande fotnoter.

Medan många nutida serier, publicerade till exempel i Galago, är självbiografiska, är Strömquists i stället biografiska och då nästan alltid med en kritisk udd mot föremålen, som praktiskt taget alltid är män: förutom den redan nämnde Albert Einstein till exempel Elvis Presley och John Lennon och, lite mer i förbigående, till exempel Stagnelius, Patrik Isaksson, Ingmar (inte Ingemar som hon skriver) Bergman och Mauro Scocco.

Hur hårt drabbande det här är varierar. Serien om Stalin är fullkomligt suverän. (”Vad sa Voltairine?”, som serieavsnitt inte lika bra, visar att Strömquist helt uppenbart ligger närmare anarkismen än kommunismen.) Rankingen av ”De störigaste inläggen i prostitutionsdebatten” – 5. Charles Bukowski, 4. Dokumentärfilmsestetiken, 3. filmen ”Leaving Las Vegas”, 2. ”Vägra kallas hora”-kampanjen och 1. Sting – känns kanske inte lika självklar. Ibland får man, som när K G Hammar får sig en släng av sleven, en känsla av att det mest verkar beror på att han är man.

Liv Strömquists perspektiv är feministiskt, och jag känner självfallet stor sympati för detta perspektiv. Samtidigt kan jag tycka att perspektivet blir lite snett, när man i hela albumet knappast kan hitta en enda karl värd aktning – däremot vimlar det av karlslokar.

På samma sätt delar jag hennes grundhållning att heterosexuella parförhållanden inte kan göras till norm för alla sexuella och andra relationer mellan människor. Men jag finner också hennes polemik mot den typen av tvåsamhet obalanserad. Det behöver ju inte vara vare sig konvention eller religion som får människor av olika kön att välja att leva i ofta livslånga förhållanden och inom ramen för dem skaffa och fostra barn.

Men läs gärna ”Einsteins fru”. Särskilt där man inte håller med är det ju nyttigt att få sina livshållningar ifrågasatta.

Syskonmiddag med öregrundssik

I söndags var det åter dags för en av de regelbundet återkommande syskonmiddagarna på Birgittas sida. I dem deltar förstås också vi som är ingifta i den dahlska syskonkretsen.

Birgitta hade fejat huset och plockat in buketter ur den egna trädgården: narcisser förstås, men till köksbordet mycket vackra småbuketter med bland annat vivor, pärlhyacint, balkansippa, en blekgul botanisk tulpan och vitsippor. För egen del hittade jag i blomsterhandeln här i Öregrund en mycket årstidsavvikande bukett och köpte med hem: pioner, när jag köpte dem fortfarande i knopp.

Efter samråd kom vi fram till att gräsmattan ännu inte borde klippas. Den är fortfarande full av blommande blå scilla, och vi ville visa upp trädgården utifrån dess nu allt mer förföriska vårliga sida. I olika delar av gräsmattan hittar man också bestånd av vitsippa, gulsippa, balkansippa, vårlök, viol och förgätmigej.

Birgittas syskon med sina respektive anlände per bil: Gunnar och Annica, Ragge och Gunnel, Karin och Hasse. Åker man bil, måste den ene/ena i paret avstå från alkohol, så vi började med familjens sedvanliga frukt- och läskbål, med möjlighet för den som ville att spetsa den med alkohol. Det bjöds också på välkomstkaffe med sockerkaka efter mamma Anna Britas recept.

Vädret var försommarfagert, till och med med värme i luften. Flaggan, som Birgitta hade hissat, fladdrade i vinden, och gästerna hade inget emot att sitta runt trädgårdsbordet, medan den ene/ena av värdfolket rumsterade i köket.

Birgitta stod för förrätten: egenhändigt lagad kycklingleverpaté med cumberlandsås, cornichonger, syltlök och fräscha salladsblad.

Det hade fallit på min lott att laga huvudrätten. Till den hade jag skaffat öregrundssik, fyra ganska stora exemplar, som jag redan före gästernas ankomst hade ställt i ordning: rensat från huvud, stjärt och fenor, fjällat och sen sköljt i rinnande kallt vatten. Sen pudrade jag dem ut- och invändigt med vitpeppar och salt (i mitt fall seltin), och sist fyllde jag de urtagna fiskarnas magar med smör, citron, gräslök, dill och en smula libbsticka. Större blad av libbsticka använde jag för att svepa in sikarna i. Jag skulle nämligen grilla sikarna, och den här libbstickesvepningen bidrar till att skydda sikarna från att brännas – dessutom har libbstickan egenskapen att förhöja fiskens egen smak.

De fyra sikarna lades i två stora halster, två i varje, och fick ligga så där ute i den kalla farstun och ta smak i avvaktan på grillningen.

Under tiden skalade jag en gryta potatis, fyllde på vatten och smaksatte med dillstjälkar och seltin.

Och så gjorde jag i ordning en stor bunke sallad: lätt krispiga salladsblad, skivor av tomat och gurka och inte minst rädisor – smaksatte sen med citronsaft, majsolja, svartpeppar och seltin.

Vid det laget hade jag också tänt grillen för att den skulle få rätt glöd inför grillningen, som jag genomförde under lock. Då och då vände jag på halstren, så att sikarna inte skulle få för mycket värme på en sida och möjligen inte bli genomgrillade på den andra. Nå, den här grillningen lyckades.

Till siken och den kokta potatisen serverade jag en sås som jag har lärt mig att göra med hjälp av en jämtländsk kokbok. Jag använde två förpackningar gräddfil och blandade gräddfilen med två rågade matskedar majonnäs och två rågade matskedar fransk senap. Detta smaksätter man sen ytterligare genom att röra ner italiensk salladskrydda samt finklippt dill och persilja. Jag lovar att det här smakar delikat till grillad sik!

Som en extra aptitretare bjöd jag också på rökta laxfenor.

Som om detta inte hade varit nog, bjöd nu Birgitta på den efterrätt hon hade lagat under förmiddagen: rabarberpaj på egen rabarber med vispgrädde. Det plus kaffe (samt cognac och andra starka drycker) serverades på glasverandan, dit vi nu förflyttade oss.

Birgittas rabarberpaj är underbart god, tyvärr inget för en diabetiker som jag: Hon gräddar först ett pajskal av smör, mjöl och riven mandelmassa. Rabarbern smaksätts med socker och kanel – hon använder också lite potatismjöl för att rabarbern inte ska avge väta ner i pajskalet. Och så över alltsammans ett marängskal.

Vad vi pratade om? Allt och ingenting som det brukar vara vid såna här tillfällen.

Efteråt var vi överens om att det hade blivit en mycket trevlig syskonmiddag. Sen återstod bara all disken.