Jo, Astrid Lindgren var socialdemokrat

Astrid Lindgrens främsta rent politiska aktion, om den så kallade Pomperipossa-effekten (hon skrev i Expressen att hon fick betala 102 procent i marginalskatt), bidrog med all säkerhet till att socialdemokratin förlorade valet 1976, för första gången på 44 år. I sanningens namn bidrog väl finansminister Gunnar Sträng med sitt lite nedlåtande svar också till detta – hade han, likt Göran Persson senare, medgett att det fanns abnormiteter i skatteskalorna, hade kanske den här olyckan kunnat avvärjas.

Av den här episoden har många dragit slutsatsen att Astrid Lindgren, för övrigt bonddotter från Småland och med en bror som satt i riksdagen för Centerpartiet, var borgerlig.

Jag sitter inte inne med något facit till hur Astrid Lindgren röstade genom åren, men det mesta tyder på att hon under större delen av sitt liv själv betraktade sig som socialdemokrat.

I dagens Dagens Nyheter (16 maj 2010) finns en artikel, ”Brev från Astrid Lindgren visar hennes stöd för S”, som bekräftar detta. I artikeln, som baseras på uppgifter i Rolf Gustavssons kommande bok ”Carlsson”, citeras (och återges i faksimil) ett tröstebrev från Astrid till Ingvar Carlsson år 1995, i vilket hon själv identifierar sig som socialdemokrat: hon talar där både om ”vår regering” och ”vårt parti”.

Hela artikeln i DN hittar du här.

Det är ju bra att få det här klarlagt, men för mig kommer det här verkligen inte som en överraskning. Den som likt mig är väl förtrogen med Astrid Lindgrens alla böcker kan knappast komma till någon annan slutsats än att hon hade ett stort socialt patos och hade sitt hjärta till vänster.

Själv tycker jag att det här blir allra tydligast i böckerna om Madicken – den andra av dem utkom för övrigt just 1976 – och då tänker jag inte bara på Madickens uppställning för andra som inte har det så bra förspänt i samhället som hon själv utan också på hennes pappas roll som radikal chefredaktör.

Melodikrysset nummer 19 2010

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Sista frågan kunde jag egentligen inte, men svaret skulle uppenbarligen bli amen. Det som här hade fått ett för mig okänt musikaliskt beledsagande måste följaktligen ha varit en bön, förslagsvis ”Fader vår” eller ”Herrens bön”. Men jag har alltså aldrig själv hört den med den här musikaliska inramningen.

Inte heller hade jag tidigare någonsin hört Johan Palm med ”Emma-Lee” – jag håller mig alltid borta från Idol i TV, där han tydligen tävlade. Men Google ske pris, för att knyta an till förra frågan.

Anna Bergendahl, som vann årets melodifestival, har jag vid det här laget hört sjunga vinnarmelodin ”This Is My Life” inte bara i tävlingen utan också i andra sammanhang.

Däremot fick jag gräva djupt i minnets gömslen för att, även med hjälp av Google, komma på att 2009 års ganska märkliga tvåa i Britain’s Got Talent var skotskan Susan Boyle.

Resten av krysset vållade mig inte några större problem, och då syftar jag inte bara på gamla godingar som Carl Jularbos ”Drömmen om Elin” – som vi i dag dess bättre slapp höra med Peter Himmelstrands sockersliskiga text.

Vi fick höra fler svenska schlager och svensktoppshits av olika årgångar.

Vikingarnas och Christer Sjögrens ”Räck mig din hand” fick vi visserligen höra på tyska – ”Reich mir die Hand” – men visst gjordes originalet på svenska.

Och om Gösta Stevens’ och Jules Sylvains ”Aj-aj-aj, vilken röd liten ros” kan jag berätta att den ingick i filmen ”Ombyte förnöjer” från 1939 och att den där sjöngs av Tutta Rolf.

Schlager blev ju också ”Pappa, jag vill ha en italienare”, som ingick i Galenskaparnas och After Shaves scenföreställning, senare också film, ”Stinsen brinner” (1988). De tre som sjöng var Per Fritzell, Knut Agnred och Kerstin Granlund.

Vi fortsätter på scenlinjen. ”Tea For Two” ingick i musikalen ”No, No, Nanette” (1925) av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Och så hörde vi musik ur ”Orfeus i underjorden” av Jacques Offenbach.

Ännu äldre, fast i hög grad levande, är Bellmans epistlar. I dag hörde vi nummer nio, ”Käraste bröder”, här fint tolkad av Fred Åkerström. Honom har jag allt av på skiva. Han var för övrigt också med vid introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred”.

Men som mina läsare vet, har jag inget emot rockmusik heller. Jerry Lee Lewis, i dag med ”You Belong To Me”, hör jag till exempel gärna på.

Och så avslutar vi dagens redovisning med en favorit allt ifrån ungdomsåren i Juniskär – Povel Ramel såg jag till exempel i sitt Knäpp upp-tält, då uppställt på läroverksplan i Sundsvall. Så visst minns jag hans ”Siskorna i björken”.

Och dess sammanfattning stämmer på vår trädgård här i Öregrund i dag: ”Och över alltihopa lyser moder sol”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

De amerikanska indianernas språkrör

Buffy Sainte-Marie (född 1941) fick ett stort internationellt genombrott med sin ”Universal Soldier” från 1964 men kanske främst i Donovans insjungning. Här i Sverige gjorde Thorstein Bergman en svensk version, ”Soldat i universum”. Den här låten kom alldeles rätt i tiden för att gripa alla unga som deltog i motståndet mot USAs krig i Vietnam, men texten är egentligen mycket mer allmän, en sorgesång över alla unga män som offras i krig för det ena eller det andra förment goda syftet.

Också en annan av Buffy Sainte-Maries låtar blev en jättehit i Sverige, ”I’m Gonna Be a Country Girl Again” från 1968. Den blev i Stikkan Anderssons förfarna händer själva sinnebilden för gröna vågen och hördes länge på Svensktoppen med Lena Andersson: ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”.

Båda de här låtarna är Buffy Sainte-Maries egna, men det förtjänar att påminnas om att hon också har spelat in låtar av sina kanadensiska landsmän Joni Mitchell – ”The Circle Game” och ”(He Played Real Good) For Free” – och Neil Young (”Helpless”). Bland lyckade insjungningar av andras material bör också nämnas Mickey Newburys och Townes Van Zandts ”Mister Can’t You See”.

Men främst bör Buffy Sainte-Marie ändå nämnas för att ha gjort sig till språkrör för indianerna, den amerikanska ursprungsbefolkningen. Hon är själv kråkindian från Kanada men när hon tidigt blev föräldralös adopterades hon av släktingar i USA.

Bland de många låtar hon har skrivit med amerikanska indianer som tema kan nämnas ”Now That the Buffalo’s Gone”, ”Soldier Blue”, ”He’s an Indian Cowboy In the Rodeo”, ”Native North American Child” och den fina ”My Country; ’Tis of Thy People You’re Dying”, som jag och Jan Hammarlund tog med i vårt program i ABF-huset i Stockholm för några år sen om amerikansk politisk musik.

Alla de här sångerna (och några till) finns på en samlings-CD med Buffy Sainte-Marie, ”Soldier Blue – The Best of the Vangaurd Years” (Vanguard Masters VMD 74004, 2010 i europeisk distribution via brittiska ACE Records). Urvalet går från Sainte-Maries skivdebut 1964 till mitten av 1970-talet.

Själv började jag lyssna på henne när debut-LPn ”It’s My Way” kom – Vanguards skivor (på vilka man hittade även till exempel Joan Baez) distribuerades då i Europa av österrikiska Amadeo. Den aktuella CDn innehåller ett mycket gott urval, om man vill bekanta sig med Sainte-Marie innan man köper originalskivorna, som förstås numera finns på CD.

Hennes kraftfulla röst, med ett visst vibrato, kommer väl till sin rätt både i det folksong/balladpräglade materialet och hävdar sig förstås också väl, när musikuppbackningen i mer rock- eller countrypräglade låtar är mer massiv.

Ola Magnell tillbaka efter sju år

Ola Magnell spelade in sina plattor på Metronome och sågs därför med viss skepsis av proggfolket, men visst var han en del av proggeran, en begåvad låtskrivare och artist dessutom.

Nu har han inte gjort någon ny skiva på länge men återkommer, efter ett uppehåll på sju år, med CDn ”Rolös” (Viskwa/National viskwacd 001, 2010, distribution Border Music). Det tar ett par spår innan jag känner den där speciella magnellkänslan igen, men sen är jag fast.

”Lisa Lucidor” är en mycket bättre låt än den lite fåniga titeln låter ana. ”Tröstens änglar”, med bakgrundssång av Lars Winnerbäck, blir ett stycke hörvärd dansmusik, och ”Livet är en cykeltur” har vacker text. ”Solveig” saknar inte charm, och ”Sorgsna seglatsen” blir, med sitt inslag av dragspel och drag av rockballad, en av de allra bästa låtarna på den här CDn. Till den senare kategorin hör också ”Du är inte kvinnan”, en ballad med mycket tungt rockkomp och bakgrundssång av samme Winnerbäck. Och den starkt Tom Waits-influerade ”Nattens vind är hemlös” har en suverän text.

Det är nu 36 år sen Ola Magnell debuterade och ganska snart blev ett stort namn i den svenska skivvärlden. Den här CDn borde kunna bidra till att också en ny och yngre generation börjar lyssna på honom. Han har fortfarande en talang för att kombinera fin vis- och rockpoesi med mycket hörvärd musik – även om jag som vanligt för egen del har lite svårt att ta till mig den religiositet som också ibland finns i hans texter.

Kristi himmelfärdsdag

Går ner till brevlådan för att hämta tidningarna – har glömt att det är Kristi himmelfärdsdag.

Det är regndropp på gången och på brevlådan. Himlen är molning, luften disig. Kan det vara det isländska askmolnet igen?

Jesus kan nog inte lyfta förrän fram mot eftermiddagen.

Eugen Semitjov – inte bara serie- utan även rymdtecknare

Som den serieälskare jag är har jag tidigare utförligt berättat om Eugen Semitjovs (1923-1987) klassiska äventyrsserie ”Allan Kämpe” – läs mer ovan under Kulturspegeln, Serier.

Urban Sjölander, vars kommentarer ni då och då kan läsa här på bloggen, hade vänligheten att skänka mig ett nummer av serietidningen Allan Kämpe, som jag också har skrivit om i den artikel jag hänvisar till ovan. Nyligen erbjöd han mig att få låna en självbiografisk bok av Eugen Semitjov, ”Rymdtecknaren” (Askild & Kärnekull förlag, 1983). Jag var in på det antikvariat, Två Sekel, Ubans hustru diriver på Kungsängsgatan i Uppsala och har nu också läst den.

Semitjov, som blott 19-årig år 1942 började teckna ”Allan Kämpe”, hade efter en kort och oinspirerad bana på ritkontor börjat gå kvällskurs på Berghs reklamskola och lockades där att försöka illustrera en novell i Jules Verne-Magasinet. Skolans chef, Gösta Bergh, plockade då fram några sidor av Alex Raymonds rymdserie ”Blixt Gordon”, närmast för att visa Semitjov hur man med tuschpenna ritar ett rymdskepp i rörelse.

Det här ledde till att Semitjov själv försökte rita en rymdserie, ”Rolf Stål”, i veckotidningsformat – men han fick nobben av Bulls Presstjänst, som distribuerade serier. Chefen där uppmuntrade ändå Semitjov att försöka rita en helt ny serie.

Eugen Semitjov erinrade sig då en novell hans far, Vladimir Semitjov – familjen var ryska emigranter – hade skrivit om en grupp forskare som hade dragit sig tillbaka till polartrakterna för att från sitt hemliga centrum där försöka rädda världen. Den här novellen inspirerade Eugen att skapa något liknande, ”Hjärntrusten”, lokaliserad till Nordpolen. Allan Kämpe, till att börja med vanlig pilot, tvingas nödlanda i polarisen i närheten och kommer därefter att tillsammans med sin ständiga följeslagare Eva börja arbeta för Hjärntrusten.

Den här gången slog Bulls Presstjänst till, och ”Allan Kämpe” kom så småningom att publiceras inte bara i svenska dagstidningar, till exempel Morgon-Tidningen/Social-Demokraten och Dagbladet/Nya Samhället i mina gamla hemtrakter (Sundsvall med omnejd) utan också i Norge, Danmark, Finland och efterkrigstidens Tyskland, ja ända borta i Argentina.

Semitjov var 19 år 1943 när ”Allan Kämpe” först publicerades i ”Veckans Äventyr” (50.000 exemplar i upplaga!), och han fortsatte att teckna ”Allan Kämpe” i hela 14 år, innan andra uppgifter tog över. För egen del skulle jag gärna ha velat se mer av den här serien än den sida från tidigt 1950-tal som illustrerar det här alltför korta avsnittet i boken.

Resten av boken ägnas nämligen åt det som skulle bli Eugen Semitjovs värv under åren därefter, som rymdtecknare framför allt i dagspress. När ryssarna 1957 skickade upp sin första rymdfarkost, var Semitjov knuten till Aftonbladet, och den här kvällstidningen gav honom verkligen gång på gång stort utrymme: på ettan, på helsidor, till och med på löpet. Eugen Semitjov blev Aftonbladets ”rymdtecknare”. Senare hade han en liknande uppgift även på Svenska Dagbladet.

Hans teckningar i den här genren är fantasieggande och inte så sällan folkbildande, även om han ibland var tvungen att gissa och fantisera om hur det ena eller det andra såg ut – han visar i den här självbiografiska boken att han inte så sällan hamnade häpnadsväckande nära sanningen, ibland dock innan verkligheten hann i kapp honom. Till det som bidrog till att hans teckningar inte blev rena fantasifoster var upprepade resor till USA, där han fick bevittna många uppskjutningar av rymdfarkoster. I fallet Sovjetunionen fick han till och med tillfälle att praktisera sin ryska på Jurij Gagarin.

Men ska jag vara alldeles uppriktig är jag inte lika intresserad av det här, där Eugen Semitjov alltså beskriver rymdresenärernas och rymdstationernas verklighet, som jag är av hans fria fantasier i serien ”Allan Kämpe”.

En liten tjej som är intresserad av maskiner

”Händiga Hanna lagar bilen” är en bilderbok med text av Titti Knutsson och bild av Lisen Adbåge. Den kom ut på Alafabeta förlag 2005 och har nu (2010) återutgivits av En bok för alla.

Den handlar om lilla Hanna som är ute och åker bil med sin pappa och om vad som händer när bilen får motorstopp. Med hjälp av en farbror som heter Janne och hans trailer kommer bilen till en verkstad, och till slut blir den också lagad.

Jag är en sån där som inte är det minsta intresserad av bilar och maskiner; jag har inte ens körkort. Därav följer att jag egentligen är föga intresserad av den här bilderbokens handling, alltför realistisk för att den ska tala till min fantasi.

Men lilla Hanna är helt fascinerad av vad man på verkstan gör med pappas bil – hjälper till och med till med att hitta en reservdel – och så kommer jag att tänka på att min dotterdotter Klara är mycket förtjust i att åka bil med sin pappa och alldeldeles begeistrad i var hon kallar ”stora maskiner”. Och då förstår jag den här bokens pedagogik: Den vill visa att även små tjejer, inte bara små killar, kan vara intresserade av bilar och verkstäder och saker som finns där. Det här vällovliga jämställdhetstemat understryks ytterligare av att Janne på bilverkstan också har en arbetskamrat som heter Siv.

Men vad man ska göra med små snart 73-åriga farbröder som fortfarande inte kan uppbåda intesse för bilar och stora maskiner vet jag inte.

En bok om den sommar som ännu dröjer

Kaj Beckmans årstidsböcker för barn gavs 1999 ut i en samlingsvolym, ”Måns och Mari från vår till sommar”. Nu gör En bok för alla en ny generation barn tjänsten att återutge dem separat. Senast i raden (2010) är ”Måns och Mari om sommaren”. Den publicerades först av Folket i Bilds förlag år 1971.

Det är en underbar bilderbok om livet på en sommarö, från ankomsten till sommarstugan till dess att sensommarens aningen kyligare luft ger en föraning om att hösten ska komma.

Bokens tempo är makligt, dess text och bilder mer lagda på att visa olika sidor av den svenska sommaren än på händelser. Men midsommarstången finns där naturligtvis som en påminnelse om att även sommaren har sina årstidsriter.

Bilduppslag efter bilduppslag med kort vidhängande text påminner oss om de ljuvligheter som sommaren bjuder inte minst barnen: en ritt i hagen med björkar och liljekonvaljer, besök hos skärgårdsbondens grisar och höns, åktur på hans hölass, bad och simträning i havet, fisketur i eka, sandslottsbygge och trädgårdsarbete. Inte ens regn och åskväder saknas.

Och så har boken en pedagogisk sida, lär ut namnen på fåglar och fiskar och blommor och bär och fåglar. Uppslaget med alla sommarblommorna plus en humla och en nyckelpiga är som taget ur en flora, men det som dominerar bilden – Måns och Mari liggande i gräset bredvid en blommande nyponbuske – gör att bilderbokskaraktären bibehålls.

Till slut är sommaren slut, även i den här boken.

Men den slutar med konstaterandet att det kommer nya somrar.

Tvättisdag

I morse, när jag var ner till brevlådan och hämtade tidningarna, sken solen från en blå himmel med små, små molntussar ute över havet. Blåsten kändes fortfarande kylig, men det jag genast kom att tänka på var att det är perfekt tvättväder, eller snarare torkväder.

Så innan jag ens hade hunnit äta frukost var jag nere i tvättstugan – förrummet till bastun – och satte i gång en maskin med tvätt. Vita kläder.

Det var en fröjd att sen hänga upp det här på tork på klädstrecken vi har spänt upp mellan krikonträden.

När jag på eftermiddagen skulle hänga upp nästa maskin tvätt, fann jag att antalet strumpor, trosor och kalsonger hotade att överstiga antalet klädnypor som fanns kvar. Dock uppstod aldrig något sådant problem: Den vita tvätten från morgonen, till exempel ett par av de skjortor jag använde på begravningarna i förra veckan, var redan torr. Så jag tog in den och fick så tillräckligt med både plats och klädnypor.

Jag är uppvuxen på landet, där det var självklart att hänga tvätten på streck utomhus, och jag har alltid tyckt att tvätt som har fått torka ute luktar så gott.

På den tiden var det förstås min mamma som tvättade, till att börja med under mycket primitiva förhållanden. I huset som vi bodde i i Juniskär fanns, när vi flyttade in och ganska långt fram i tiden, inget vatten indraget, och värmekällan var en vedspis. Snett över vägen fanns en tvättstuga hon kunde låna. Där hämtade man vatten från en bäck som flöt bredvid och som sen flöt genom ett hörn av vår, det vill säga Kjell Nordins tomt. Tvätten sköljdes sen i det bräckta vattnet nere vid bryggan.

Nästa steg var att Kjell, som var byggnadsarbetare, byggde ett större uthus, som bland annat inrymde en kombinerad bastu och tvättstuga. Där fanns ett stort bykkar, som man eldade under för att värma upp tvättvattnet.

Först sent på 1950-talet fick vi in rinnande vatten in i huset; tidigare hade vi hämtat vatten från brunnen ute på gården. Ett minimalt rum med WC och badkar tillkom på huset framsida, och i änden på badkaret fick en liten tvättmaskin plats. Mamma fick det lättare, kunde till och med hänga tvätt på tork i en torkställning över badkaret.

Men helst ville hon alltid, så länge hon levde, hänga tvätten på klädstrecken ute på tomten.

Uppsalamåndag

I måndags var jag relativt tidigt tvungen att lämna sommarhuset för Uppsala, och det var först kort före midnatt jag återvände till Öregrund.

Det som först tvingade mig att ta bussen in till stan var att jag hade tid hos tandhygienisten. När jag sist, i början av året, var på Folktandvården, bedömdes det för riskabelt att göra en omfattande tandrengöring, detta eftersom jag då nyligen hade haft en hjärtinfarkt. Och även den här gången inleddes undersökningen med att jag fick ta en rejäl dos penicillin. Nå, jag lever fortfarande. Och förresten tror jag att mina tänder, bortsett från lite tandsten, var i ganska fint skick: Jag använder dagligen, förutom tandborsten och Apotekets tandkräm, mellanrumsborste, tandstickor och tandtråd. Och sen sköljer jag med Apotekets munskölj, som innehåller fluor.

Efter tandläkarbesöket fick jag tid över innan det var dags att gå till dagens sammanträde. Så jag åt en sen lunch, gick till Akademibokhandeln/Lundeq och besåg hyllorna, glesare fyllda eftersom böckerna numera ska exponeras med omslagen utåt, och sen gick jag till Svanströms för att kolla beståndet av tidskriftssamlare.

Vi är en tidskriftsprenumererande och tidskriftssamlande familj och spar på sådant som Vi, trädgårdstidskrifter, serietidningar och seriealbum. Dessutom har jag under senare år på Tradera köpt mängder av äldre nummer, ibland hela årgångar av gamla Folket i Bild.

När barnen var små samlade vi mycket av det här, bland annat deras serietidningar och seriealbum, i kartonger, men nackdelen är uppenbar: tidningarna är svåråtkomliga och måste sen, om man tar fram dem, återbördas i nummerföljd. Högen av icke undanställda tidskrifter har nu växt på gränsen till det ohanterliga, och jag har länge funderat över att skaffa tidskriftssamlare för att årgångsvis förvara de olika tidskrifterna.

Ett problem är att tidskriftsårgångar ju, beroende på tidskrifternas tjocklek, kan fordra olika storlek på de mappar de ska förvaras i, så jag var alltså in på Svanströms och tog mått på de tidskriftssamlare de hade. Priset visade sig inte överlag vara relaterat till bredden men varierade mellan 52:50 och 87 kronor. Så mycket tidskrifter som vi har skulle vi behöva göra en ganska rejäl investering bara för att härbärgera alla de tidskrifter som inte redan ligger i kartonger. Och skulle vi sortera upp alla tidskrifterna i kartongerna på samma sätt, vågar jag nästan inte tänka på vad det skulle kosta.

På Akademibokhandeln såg jag förresten att det fanns tidskriftssamlare i blå plast, dock egendomligt nog utan något pris utsatt. Jag måste ta reda på mer om dem, innan jag bestämmer mig.

På kvällen hade Folkrörelsearkivet i Uppsala län årsmöte i Industriminnesföreningens lokaler på Salagatan. Lokalen var så fylld av ombud att man måste bära in extra stolar.

Jag är, för andra mandatperioden, Uppsala kommuns representant i Folkrörelsearkivets styrelse, därtill vald av Kulturnämnden. Jag valdes till detta värv, när de rödgröna under förra mandatperioden satt vid makten i Uppsala, men den nya borgerliga majoriteten i Kulturnämnden lät mig generöst nog sitta kvar även under innevarande mandatperiod. På sätt och vis tycker jag det inte var helt fel, eftersom Folkrörelsearkivet bedriver en ekumenisk verksamhet: även borgerliga partier förvarar sina arkivalier i Folkrörelsearkivet; det sitter centerpartister i dess styrelse, jag träffade folkpartister bland ombuden, och så vidare. Här besjälas vi alla, oavsett meningsskiljaktigheter i andra frågor, av tanken att folkrörelser av olika slag bär på ett kulturarv, viktigt för hela det svenska samhället.

Så kvällens inledande program var en film, tagen av arkivchefen Kim Söderström under en resa i Tanzania, och den handlade delvis om hur svenska folkrörelser, i det här fallet frikyrkor, bedriver verksamhet – till och med lär ut arkivbildning – i Östafrika.

Jag har för egen del beslutat att inte kandidera för en tredje mandatperiod i Kulturnämnden, och därmed kommer jag efter höstens val också att lämna uppdraget som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse.

Till min stora överraskning fann jag, när jag läste handlingarna inför årsmötet, att valberedningens förslag innehöll ett för mig välkänt namn på ny ledamot som representant för nykterhetsrörelsen: Kerstin Kokk.

Kerstin, som är vår dotter, delar sina föräldrars kärlek till folkrörelserna: Hon har länge arbetat på IOGT/NTOs centrala kontor i Stockholm och är nu anställd på Forum för frivilligt socialt arbete, också det beläget i Stockholm. Eftersom Kerstin dessutom är utbildad arkivarie, är hon faktiskt som klippt och skuren för det här uppdraget.

Så när Kerstin, på grund av ett inställt tåg lätt försenad, anländer till årsmötet, hittar vi platser bredvid varann, deltar också båda i den nyvalda styrelsens konstituerande sammanträde efter årsmötet – jag har ju ännu inte hunnit avgå.

Och sen tar vi farväl av varann på gatan utanför: pappa går till en sen öregrundsbuss, och dottern tar cykeln hem till barnen och deras pappa.