Jag matar lilla Kerstin på Lundeborgs konditori

Vår dotter Kerstin föddes 1969. Samma år köpte vi vårt hus i Öregrund, det hus som blev vårt men inte minst barnens sommarparadis. Jag har sett hur Kerstin har visat sina egna barn, Viggo och Klara, alla sina älskade platser i Sommaröregrund, berättat sina egna minnen och äventyr.

Ett ställe hon brukar återvända till, nu tillsammans med barnen, är Lundeborgs konditori. Det är i dag visserligen bara en skugga av den idylliska oas det en gång var, men alla försöker vi skapa bryggor bakåt genom tid och rum…

På sin blogg publicerar hon då och då, under rubriken ”Foton från förr”, bilder från sin egen barndom, i just det här fallet ett foto ur Birgittas fotoalbum: ”Pappa och jag på uteserveringen till Lundeborgs konditori”. Du hittar bild och text här.

* * *

Gamla fru Lundeborg är död – vi var på begravningen, och jag skrev ett Last chorus över henne. Sina sista år bodde hon i ett hus mitt emot Konsum, och vi brukade hälsa och ibland prata över staketet ungefär där lekstugan, som förr stod på konditoriets gård, nu var placerad. För kort tid sen träffade vi, på väg hem från bussen, en av hennes svärsöner, som berättade, att huset nu var sålt, till någon från Uppsala.

Estniska Centerpartiet läcker fortfarande medlemmar

Keskerakond, det estniska Centerpartiet, fortsätter att läcka medlemmar på grund av Edgar Savisaars hårdhänta och självsvåldiga styre. Nu senast har 17 av partiets medlemmar i Tartumaa kollektivt begärt sitt utträde ur partiet.

Bland dem som utträder finns Henri Kaselo, distriktsordförande 2007-2009 och dess förinnan ordförande i partiets ungdomsförbund. Ytterligare ett antal av de övriga har haft uppdrag som avdelningsordförande eller i ungdomsförbundet.

I den gemensamma utträdesanmälan skriver de att de har förlorat hoppet om sitt parti, men där finns också en intressant politisk riktningsmarkering: De säger sig hoppas på att det i Estland ska kunna bildas ett nytt socialliberalt parti.

Det tyder inte på att de är på väg över till något förefintligt politiskt parti, till exempel till Socialdemorkaterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond. De följer i stället samma mönster som avhopparna från Centerpartiets riksdagsgrupp, som har bildat en egen liten oberoende grupp i Riigikogu, Riksdagen.

Steget över till just socialdemokratin borde annars inte vara oöverstigligt långt – den estniska socialdemokratin är ett mycket mittenpräglat vänsterparti. Och det är väl fortfaradne inte uteslutet att åtminstone en del av avhopparna från Centern till slut kommer att hamna där, om till exempel försöken att bilda ett nytt socialliberalt parti misslyckas.

Sen ska man ha klart för sig att Socialdemokraterna i just det nu aktuella Tartumaa redan är mycket starka, enligt den senaste gallupmätningen största parti där. Det gör att det i detta parti säkert redan finns folk som pretenderar på valbara platser i kommande val, människor som inte är beredda att kliva åt sidan för avhoppade centerpartister.

Last chorus: Gunnar Bylin, Rune Hammarbäck och Arne Gadd

När man är i min ålder, läser man dödsannonserna.

Under senare tid har jag i dem hittat tre personer, som jag har känt i olika skeden i mitt liv.

Gunnar Bylin (1940-2012) var skolkamrat till mig, först i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, som senare kom att inkorporeras i Sundsvall, därefter i Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Han var yngre än jag, och i skolåldern betyder sådant att man inte umgås, även om man känner varann. Men visst sågs vi och pratade ibland, och jag hade också kontakt med hans föräldrar, eftersom jag var ombud för gamla Folket i Bild; familjen Bylin bodde högt upp i en backe just där Nyland övergick i Döviksjön. Gunnars pappa jobbade på SCAs fabrik i Svartvik, om jag inte minns galet.

Efter studenten, alltså inte samma år, hamnade vi på olika universitetsorter: Jag i Uppsala och Gunnar i Stockholm, men jag minns från ett juluppehåll då jag var hemma i Juniskär och hälsade på att vi stötte på varann och att han följde med mig hem, ivrig att diskutera med mig om politik. Jag hade under det tidiga sextiotalet blivit en av de ledande krafterna i Laboremus i Uppsala och i Socialdemokratiska studentförbundet, och Gunnar var vid det laget, tror jag, med i Clarté. Jag är osäker på vilket år det här var, men det bör ha varit under tidigt sextiotal.

Det här samtalet fördes i en anda av intellektuell nyfikenhet, inte animositet, men tonen mellan oss socialdemokratiska – märk väl, mycket radikala – studenter och maoisterna i KFML, det som sedan blev SKP – Gunnar var under en period ordförande – hårdnade. Den här röda tiden var för övrigt full av bokstavskombinationer, organisationer som tävlade med varann om att vara mest revolutionära. Jag minns att vid ett tillfälle Expressen samlade företrädare för alla konkurrerande vänsterorganisationer till ett samtal – jag företrädde socialdemokratin och Gunnar SKP – och sen publicerde ett referat över ett helt uppslag. Det vore kul att plocka fram det här och läsa, men den här artikeln förvaras i Uppsala och jag själv befinner mig i Öregrund.

1976-1977 skedde en häftig inre uppgörelse inom SKP, vilket bidrog till partiets nedgång och fall. Till dem som uteslöts då hörde Gunnar Bylin.

Han satsade då på att bli färdig med sina läkarstudier och valde också, enligt vad jag har hört – vi träffades faktiskt aldrig mer – att gå med i Folkpartiet.

Underliga äro Herrens vägar, som man väl säger vid dödsfall.

* * *

Rune Hammarbäck var under ett antal av mina många år på 68an organisationssekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Under mina tidiga år där – jag anställdes 1968 – var många av de anställda på partiexpeditionen – Rune var en av dem – långvägare utan den formella utbildning nästan alla på den arbetsplatsen har numera. Till det positiva med detta hörde att många på vår dåtida arbetsplats hade egna erfarenheter av arbetsliv och fackligt arbete.

Själv kom jag direkt från universitetet i Uppsala, och det var väl inte alla på min nya arbetsplats som uppskattade en del studentikosa hyss jag hade för mig: När jag vid ett tillfälle till exempel spelade ett band med rockmusik på en volym normalt avsedd för att dränka dammsugaren där hemma och jag gjorde det i samtliga snabbtelefoner på partikontoret – det fanns en funktion ”allanrop” – hörde jag att Rune hade försökt slita snabbtelefonsladden ur vägganslutningen, men det gick inte.

Men faktum är att han ändå fick förtroende för mig, och det uppstod ett tyst, vänligt samförstånd mellan oss. Jag fick hjälpa organisationsavdelningen med att skriva studiematerial, och jag jobbade hårt med att bygga upp lokala informationsgrupper i arbetarekommunerna och lära ut intressanta knep – jag var till och med med om att producera en handbok om lokal information.

Ett slags kvitto på att Rune, trots mina vidlyftigheter, hade förtroende för mig fick jag under en stor konferens med alla ombudsmän från hela landet, där vi skulle planera något av de tidiga sjuttiotalsvalen. Kursgården, någonstans i Skåne, var i princip knökfull av socialdemokratiska ombudsmän, men där vistades också en konferens med företrädare för näringslivet. När de här herrarna hade fått korn på vad vi var för ena och gjorde där, kontaktade de vår organisatoriske boss, det vill säga Rune, och ville ha medverkan från vår sida: Någon var välkommen att berätta för dem hur vi såg på läget och politiken.

Rune tyckte att jag skulle vara lämplig för det jobbet, och jag ställde upp. Det måste ha gått ganska hyfsat, för när jag var klar kom Rune – som hade varit med och hört på – med vänlig min och buffade på mig och sa ”Kom nu, Kokken, ska vi ta en whisky”.

Och var sin rejäl sån tog vi tillsammans på Runes rum.

När vi var klara, bestämde jag mig för att i samma svep klara av det konditionstest på motionscykel alla ombudsmännen var ålagda att genomgå under vistelsen på den här konferensanläggningen.

Han som summerade resultatet av den fysiska kollen när jag var klar såg inte precis glad ut.

Den förtoendefulla attityden till mig behöll Rune också efter pensioneringen. Det fanns perioder i politiken, då den gamle organisationssekreteraren Rune Hammarbäck, han som på sitt sätt hade bidragit till att socialdemokratin i val efter val var minst ett 40-procentsparti, ofta mycket större än så, tvivlade på det sunda förståndet hos dem som nu styrde och ställde i partiet. Då brukade han ringa eller skriva till Enn Kokk.

Det är jag jävligt stolt över.

* * *

På en annan kursgård i Skåne var jag på konferens betydligt tidigare, under studentförbundstiden – jag talar om tidigt sextiotal. Laboremus i Uppsala sände en liten grupp av deltagare, och jag var en av dem. För att spara pengar samåkte vi – Arne Gadd, en annan av deltagarna, hade nämligen en liten bil.

Arne, född 1932, var lite äldre än vi andra, men han hade sin mest aktiva tid i Laboremus under detta tidiga sextiotal och tycktes trivas med det: Laboremus blev, med mig som ordförande 1960-1961, inte bara större och fick en bredare verksamhet – ideologiskt blev föreningen samtidigt klart rödare. Arne fann sig väl till rätta med radikaliseringen av föreningen – den här till synes lite sävlige dalmasen visade sig ha mycket gemensamt med oss unga hetsporrar. Kanske spelade det också en viss roll att han hade gift sig med Karin, som var mycket aktiv i AMSA, Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen.

Eftersom jag bodde relativt nära paret Gadd, när jag fortfarande bodde i min första bostad i Uppsala, hyresrummet på Jumkilsgatan, kom vi att umgås då och då. Arne hade till exempel bandat en del obetalbart rolig politisk musik, till exempel den komiska kommunistsången från DDR, ”Die Partei, die Partei, sie hat immer recht” och Helmut Qualtingers med fleras hårtslående revystycke ”Der dialektische Materialismus Rock”. Men jag ska väl erkänna att jag ibland gick hem till dem även på grund av hunger, förorsakad av pengabrist.

Arne och min hustru Birgitta blev båda invalda i riksdagen i 1968 års val, samma år som jag började jobba på partistyrelsen i Stockholm. De stod båda på valbar plats och förekom tillsammans på bild i en ungdomsvalbroschyr. I riksdagen kom Birgitta att ägna sig åt internationella frågor, utbildning, bostäder, jämställdhet och barns uppväxtvillkor, så småningom även energi. Arne gjorde tidigt en stor insats i sjuttiotalets författningsutredning, den som ändade i den så kallade Torekov-kompromissen 1974 – jag gissar att han fick det här uppdraget bland annat för att han var en mycket skicklig statistiker. Hans jobb på Riksrevisionsverket bidrog säkert till att han 1971 ansågs lämplig att bli ordförande i Finansutskottet i Riksdagen, vilket han var ända till 1988.

Då ersattes han, vad jag förstår mot sin egen vilja. Vår gemensamma vän från laboremustiden, Anna-Greta Leijon, hade på grund av Ebbe Carlsson-affären tvingats lämna sin statsrådspost och skulle kompenseras med en viktig post i riksdagen, och det råkade bli den som ordförande i Finansutskottet. Arne kände sig förorättad, och den som fick uppdraget att underrätta honom om upplägget var min hustru.

Det låg således ingen personlig rivalitet eller någon illvilja bakom det här – Birgitta var bara budbärare. Men Arnes förhållande till henne, ja även till mig, blev svalt efter det här. Det märktes till exempel när vi under en ganska lång period hade abonnemangsbiljetter nära varann i Musikens hus: Arne och hans andra fru Ingar satt alldeles nära mig och Birgitta, och vi hälsade förstås, men när jag ibland försökte föra vänliga samtal, lyckades det inte riktigt.

Jag tror faktiskt han var bitter – i motsats till många andra veteraner syntes han heller aldrig på arbetarekommunens möten eller partidistriktets kongresser, alltså i sammanhang där han hade valts till ledande uppdrag.

Så här kan partilivet vara. Jag berättar verkligen inte det här för att fläcka Arnes minne utan för att vara ärlig. Och mitt ärliga minne av honom är ändå att han var en man med många gåvor och en god vilja. Frid över hans minne!

Varför måste våren tveka?

I morse, när jag var ner till brevlådan för att hämta tidningarna, var det sol och milt vårväder, så med tidningarna under armen tog jag, fortfarande klädd bara i morgonrock, en lov runt vår ganska stora tomt.

Jag stannade till vid Birgittas växthus, som just har gjorts i ordning för säsongen; i går hade hon hjälp av en stark ung man som vi känner och som brukar ställa upp mot betalning, så nu var jorden i odlingsbäddarna där inne utbytt mot ny fin jord, som han hade hämtat hem åt oss på Konsum – jorden räckte för övrigt också till att fylla de två stora krukorna på ömse sidor om grinden. Och så hade han tvättat de många fönsterglasen i växthuset både utvändigt och invändigt.

Han hjälpte oss också med att bära ut de tunga utemöblerna ur boden och ställa dem på sin plats, rulla in den ännu tyngre snöslungan i samma bod, befria fruktträden från sina vinterskyddshöljen, nätskydd mot harar och rådjur, hänga upp vattningsslangarna på sina vindor och ytterligare sådant.

En annan, mycket trädgårdskunnig man, som vi också tar hjälp av, har redan tidigare beskurit fruktträden, och han kommer senare att hjälpa oss med gräsklippning och en del tunga grävjobb.

Vi har båda hjärtproblem och är på grund av detta och stigande ålder numera för svaga för att själva orka göra allt det som vi tidigare gjorde själva. Våra vuxna barn bor för långt borta och har fullt upp med sina egna liv, så alternativet till att anlita betald hjälp vore i praktiken att steg för steg lägga ner den älskade trädgård vi själva under årtiondens möda har anlagt.

Men än så länge kan vi alltså leva kvar i det Paradis vi själva har skapat. I min rabatt i slänten mellan arbetsrummet och gatan ser jag narcisserna lysa, och gräsmattan nedanför den är ljuvligt himmelsblå av scilla, som jag tidigare har satt, lök för lök i gräsmattan, i hål gjorda med ett ogräsjärn. Fortsätter bara vårvärmen, kommer snart körsbärsträden att blomma och gräsmattan under dem att se ut som det hade snöat.

Nu är det eftermiddag, och det mulnar på. Senare i veckan ska det visst komma regn, och då brukar det också bli kallare.

Varför måste våren tveka?

Löfven gav Reinfeldt en match

Stefan Löfven är kanske inte någon stor retoriker, men han gav med sin lugna och sakliga ton Fredrik Reinfeldt en match i gårdagens direktsända TV-debatt. När det gällde jobben, det som socialdemokratin ser som sin huvudfråga, var Löfven både trovärdig och offensiv, och det var ingen tvekan om att det var han som vann den delen av debatten.

I några andra frågor som var uppe till debatt, till exempel vapenexporten, var han – avsiktligt, antar jag – mindre tydlig.

Och i en annan fråga, energipolitiken, tvingas jag att kritisera min partiledare. I fråga om kärnkraften är Löfven fast i sin, tyvärr alltför oreflekterade, roll som före detta fackförbundsordförande. Omtänkandet kommer ju nu på allt flera håll, inte bara i det av naturkatastrof drabbade Japan utan också i ett ledande europeiskt industriland som Tyskland.

* * *

Löfven har fått upp socialdemokratin på banan igen – om det vittnar rader av opinionsundersökningar – och det ska ingen ta ifrån honom. Själv skulle jag önska att han kompletterade sin lugna analys med lite mer av den retoriska glöd hans företrädare, Håkan Juholt, hade.

Fast problemet är nog i grunden inte bara retoriskt. Håkan Juholt gjorde tabbar som, förstorade av en skickligt iscensatt kampanj, obönhörligt ledde till hans fall – men han tände också gnistor av hopp hos människor som på allvar vill förändra samhället. Jag känner inte Stefan Löfven tillräckligt väl för att avgöra vad som i hans budskap är taktisk försiktighet respektive felsyn – men i en del frågor, framför allt frågor om skola och välfärd, skulle han behöva ställa om partikursen mer åt vänster.

I stället för att själv lista fler frågor ber jag att få hänvisa till en kolumn i dagens Upsala Nya Tidning (7 maj 2012), skriven av kulturredaktören i tidskriften Tiden Rasmus Landström, ”S har förlorat hegemonin”. Du hittar artikeln här.

Utbrytningar

Milos Formans ”Gökboet” (”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1975) belönades med fem Oscars, och jag var en av de många som då (1976) strömmade till biograferna för att se den – däremot har jag aldrig läst Ken Kesey’s bokförlaga med samma titel. Jag har nu sett om filmen på DVD.

”Gökboet” är en lysande film. Det gäller Milos Formans regi. Det gäller den i förhållande till romanen, har jag förstått, av Lawrence Hauben och Bo Goldman bearbetade handlingen. Det gäller fotot. Och det gäller inte minst huvudrollsinnehavarna: Jack Nicholson som Randle P McMurphy, Louise Fletcher som syster Ratched och Will Sampson som den starke indianen Chief Bromden.

Till ett mentalsjukhus, filmens gökbo, förs ett ägg som nog egentligen inte hör hemma där. Nog spränger filmens McMurphy många av normalitetens gränser, men efter hand förstår man – och anar också en del av läkarna på anstalten – att hans uträkning är att det är lättare att sitta intagen där än i fängelset, där han annars skulle hamna. Så han sväljer aldrig de piller han tilldelas och lyckas på så sätt bibehålla kontrollen över sin hjärna. Det senare bidrar till att han klarar av att uppvigla en del av de medintagna riktiga dårarna mot syster Ratched och även lyckas genomföra en del kupper: en fiskefärd till havs och en nattlig orgie tillsammans med ett par kvinnor som många av oss fullt normala nog inte skulle vilja ha ens om de såg så där snygga ut.

Till slut går han förstås för långt, vilket leder till att också han med hjälp av lobotomi och piller förvandlas till ett lallande och lydigt mänskligt vrak.

Men innan dess har han, genom ett långsamt och stegvis erövrat förtroende, lyckats bli vän med den också intagne indianhövdingen, till synes bortom all kontakt men inte heller han galen. Mellan dem uppstår en växande gemenskap, en sammanhållning i förnedringen. Så när indianen inser vad anstalten har gjort med hans vän och att det är oåterkalleligt, kväver han på natten McMurphy med en kudde för att på så sätt befria honom. Själv krossar han med sina väldiga kroppskrafter ett gallerfönster och tar sig ut till friheten.

Psykedelisk rock som ekar sjuttiotal

Jag ser i tidningarna att trummisen Thomas Mera Gartz är död. Det föranleder mig att plocka fram CDn ”Hemlösa katter” (Gåshud 2009-2, 2009, distribution Border) med Träd, gräs och stenar, ett band som han spelade i ända från dess start 1969. Den kärna som bildade det senare så långlivade Träd, gräs och stenar, utöver Thomas Mera Gartz Bo Anders Persson, gitarr, Torbjörn Abelli, bas, och Arne Ericsson, elcello, hade från 1967 och fram till dess också spelat ihop i Pärson Sound, International Harvester och Harvester. Alla de här konstellationerna brukar räknas som viktiga beståndsdelar i den svenska proggeran, men även om man hittar en viss politisk touche också hos dem, är de inte främst proggband i politisk mening – det Träd, gräs och stenar spelar är experimentell, psykedelisk musik, dock med influenser från andra musikgenrer.

Ericson slutade 1972, och sedan den ovan nämnda CDn kom ut har även Torbjörn Abelli dött. Av CD-konvolutet till ”Hemlösa katter” framgår att Bo Anders Persson har beslutat sig för att lägga av – dock medverkar han på alla låtar utom en. Återstår att se om senare tillkomna medlemmar – Jakob Sjöholm och Reine Fiske, båda gitarr, kan återföda Träd, gräs och stenar i någon ny konstellation, men i så fall handlar det ju om ett helt nytt band. Hur som helst låter ”Tänkte bara undra” med Sjöholm, sång och gitarr, och Fiske, gitarr, lovande.

Det medföljande CD-häftet kastar inte mycket ljus över just låtvalet. Texterna handlar om spelningar i Ryssland och Japan – möjligen kan man i ”Hemlösa katter – Till vankelmodets lov” spåra några japanska tonfall i musiken.

Den, liksom låtar som ”Frukta inte norrskenet”, ”Ensamhetens törnen” och ”Tillförsikt” (den sist nämnda mycket riktigt med det driv titeln antyder), är annars mycket typiska för det vi förknippar med begreppet psykedelisk rock. Textlös är också den avslutande tunga ”Det oförmodade mötet i september”, som snarast hör hemma inom området symfonisk rock.

Typisk för den alternativmusikvåg Träd, gräs och stenar var en del av var också musikalisk korsbefruktning. En av låtarna på ”Hemlösa katter” kallas visserligen för ”Sommardisco”, men den ekar av vildvuxen svensk folkmusik, gjord för lössläppt fridans, och en annan låt, ”Svärmors brudpolska”, är i grunden en folklig polska, spelad på elgitarr i stället för fiol.

Slutligen finns här naturligtvis också en flirt med den politiska delen av proggeran: ”Folkets lok i obeskrivlig rörelse” är visserligen textlös, men den underbara titeln kunde ha varit formulerad av sjuttiotalets KFML.

Melodikrysset nummer 18 2012

Dagens melodikryss började med en revelj och slutade med Povel Ramels ”Underbart är kort” (1956), som vi främst minns i Monica Zetterlunds fina insjungning.

Det som låg där emellan utmärktes bland annat av stor geografisk spridning.

Barn-TV-serien ”Professor Balthazar”, han som alltid får en idé, och som mina barn brukade titta på (och därmed även jag ibland) tecknades av kroaten Zlatko Grgić. När jag var i Kroatien med min hustru, på den tiden talman, fick jag där höra att Gud skapade kroatiskan som det allra sista bland språken och att han vid det laget nästan hade slut på vokaler.

Dagens andra barnkulturfråga hade anknytning till två helt olika kontinenter. Kiplings ”Djungelboken” utspelas i Indien, där författaren också själv länge var bosatt. Men Disneys filmatisering har naturligtvis präglats av att det rör sig om amerikansk tecknad film. Observera att jag inte säger detta i avståndstagande ton – jag tycker att Disneys ”Djungelboken” är mycket sevärd. Den fråga, illustrerad med en ljudupptagning ur filmen, Eldeman levererade om ”Djungelboken” var dock en slamkrypare. Det tredje ordet i titeln kan nämligen bli två helt olika ord som båda går in, ”ju” eller ”va”. Eldeman sökte uppebarligen det senare, vilket stämmer om titeln är ”Vill ju va som du”. Men den här sången kallas också för ”Jag vill ju va som du”, och då blir tredje ordet fel.

Med Disney är vi inne på USA, och därifrån kommer också Cole Porters ”I Get a Kick Out of You”. Rod Stewart gjorde den full rättvisa.

Från USA kom också Elvis Presley. Visserligen hörde vi i dag ”It’s Now or Never” med Ingmar Nordströms, men själv föredrar jag nog Elvis. Fast ska vi vara riktigt noga, kommer originalet, ”O Sole Mio”, från Italien, närmare bestämt från Neapel, där det skrevs 1898. Jag har besökt Neapel, men målet för den resan var egentligen Sorrento.

Därmed kommer vi osökt över till ytterligare ett italienskt inslag i dagens kryss, ouvertyren till Gioacchino Rossinis opera ”Den tjuvaktiga skatan” (”La gazza ladra”, 1817). Här ville Eldeman få veta var skatan bor, det vill säga i ett skatbo.

I mina unga år spelades i radio ofta ”Istanbul (Not Constantinopel)”, med Catarina Valente vill jag minnas.

Där har jag tyvärr aldrig varit – däremot har jag varit i ett annat land som också förekom i dagens kryss, Spanien, fast först efter det att francofascismen hade fallit – jag hörde nämligen till dem som turistbojkottade Spanien, så länge diktaturen bestod. Sylvia Vrethammar gjorde, medan den ännu fanns kvar, sin insjungning av ”E Viva España”, och jag minns fortfarande min ilska när den spelades av en musikkår under en socialdemokratisk valupptakt på Parken Zoo i Eskilstuna.

”Jag har hört om en stad ovan molnen” handlar ju inte om någon stad som går att placera geografiskt, men melodin, även känd som ”Entonigt klingar den lilla klockan”, kommer från Ryssland. Fast i dag hörde vi den inte med någon text utan med Arne Lamberth på trumpet.

Sen är det väl bara några svenska låtar kvar.

Tjejgruppen Timoteij – märk stavningen – var med också i årets melodifestival, men det Eldeman spelade med dem, ”Kom”, förekom redan i 2010 års upplaga.

Alice Babs hann göra allt möjligt under sin långa sångkarriär: schlager, jazz, barnvisor – och till och med reklam. Ett exempel på det fick vi höra i dag: ”Jag har en liten Radiola”. Radiola var på sin tid ett känt svenskt märke för radioapparater.

Hagsätra sport, det vill säga Niklas Strömstedt och Andreas Johnson sjöng ”Idag kommer aldrig mer”.

Fast det borde Anders Eldeman akta sig för att säga i Melodikrysset: Även Hagsätra sport har spelats tidigare i programmet.

Jakten på det försvunna Första maj-märket

Eftersom jag har flyttat ut på landet för säsongen, hade jag – när det blev Första maj – ännu inte stött på någon som sålde årets Första maj-märke. Snopet – jag har ju alltid haft Första maj-märke på kavaj och rock allt sedan jag i lägre tonåren började demonstrera. Men vid det stora Första maj-mötet på Norra Latins skolgård skulle det väl ändå gå att få tag på ett Första maj-märke?

Men nej, det var som förgjort. Jag gick en särskild runda bland stånden och människorna för att hitta någon Första maj-märkesförsäljare, men siktade ingen sådan.

Efter mötets slut gick jag vidare till 80-årsfesten för Maud Björklund, min forna arbetskamrat. Därvid passerade jag den obemannade receptionen i partiexpeditionen, 68an kallad, men eftersom det under min tid där alltid såldes Första maj-märken där, spanade jag förstås efter den obligatoriska asken – förgäves!

Just som jag stod där och spanade, kom en av mina forna arbetskamrater, Lena Finnman, förbi, och jag förklarade för henne, vad jag tittade efter. Hon har samma erfarenhet som jag, så hon försökte också kolla, men inte heller hon fann någon ask med Första maj-märken.

I dag kom Första maj-märket per post till Öregrund, i ett kuvert med Lena Finnman som avsändare. Hon hade, när jag hade gått, tagit en sväng in på distributionen på 68an och där, av Leif Dahlin, son till den Sven Dahlin jag nämnde i min Första maj-rapport, lyckats få ett Första maj-märke för vidare befordran till mig. Så nu har jag även det med ugglan och texten Kunskap och arbete bygger Sverige. Det är inte det vackraste i serien av Första maj-märken, men ingen Första maj utan märke!

En stor kram till Lena för den insatsen!

Fast helt märkeslös var jag ändå inte på Första maj. Jag bär nämligen alltid den gamla partirosen, den så kallade erlanderrosen, den vackraste av dem alla. Jag har tappat en och annan erlanderros genom åren, också gett bort några, men jag har fortfarande några kvar på den karta jag fick av samme Leif Dahlin 2002, när jag efter 34 år på 68an slutade där.

Ni ser erlanderrosen ovan i vinjetten till min blogg, här monterad som ett slags partibeteckning. Tyd detta som det ska tydas: Jag bekänner mig inte till vilken socialdemokrati som helst!

En för mig ny jazzbekantskap

De flesta av de jazzsångerskor från 11 CD-boxen ”Ladies on Verve” (Verve, 2007, distribution Universal) jag tidigare har skrivit om har jag varit bekant med sedan tidigare, men när jag ställdes inför ”Laura Fygi at Ronnie Scott’s” (Verve 038 017-2, 2003), var det bara att konstatera, att jag förvisso har varit på jazztemplet Ronnie Scott’s i London, men att jag aldrig någonsin hade hört Laura Fygi.

Så jag söker information om henne på nätet: Hon är född i Amsterdam 1955 men bodde under åtta tidiga år i Sydamerika med sina föräldrar, pappan holländare, mamman egyptiska. 1984-1991 var hon medlem av ett populärt holländskt tjejband men satsade sedan på en solokarriär som jazzsångerska.

Som sådan har hon bra röst och både rytm- och stilkänsla, vilket gör att nästan allt på den CD jag nu har lyssnat på blir bra, somligt till och med mycket bra.

”All of Me” blir således så svängig den ska vara, och ”Orange Coloured Sky” går inte av för hackor den heller. Cole Porters ”Just One of Those Things” låter mycket bra, också tack vare pianistens, Hans Vroomans’, komp – lyssna också på Vroomans’ piano i ”Don’t It Make My Brown Eyes Blue”. Hoagy Carmichaels ”The Nearness of You” är inte heller dum.

Det är också fint att Fygi och hennes medmusiker rör sig utanför jazzens huvudfåra. På den här CDn får vi alltså höra till exempel Michel Legrands ”I Will Wait For You”, Jobims ”Corcovado”, Jacques Préverts ”Les Feuilles Mortes” och, med ett häftigt intro, Marylin Monroes gamla paradnummer ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”.

Ännu mer kunde nämnas. Men det här borde räcka för att få er att lyssna själva.