Första maj bland partivänner, många av dem personliga vänner

Mitt tidschema för Första maj sprack nästan med det samma.

Morgonen i Öregrund var solig men kylig – att bo nära havet medför obönhörligt kallare väder. Bussfärden in till Uppsala fungerade som den skulle, och jag hann trots knapp marginal med tåget mot Stockholm.

Men sen började det trassla, redan innan tåget hade kommit i gång: Det var något mackel med loket, fick vi höra i högtalaren. Vi kom i väg, men efter en kort stund var det stopp igen – den här gången var det dörrfel i en vagn. Vi hann också få vänta på andra tåg, men till slut anlände vi ändå till Stockholm, kraftigt försenade.

Jag hade kommit överens med sonen, Matti, om att han tillsammans med Karin och deras baby Ella skulle vänta på mig utanför huvudporten till Centralen, och där stod de faktiskt fortfarande och väntade – de hade varit inne på Centralen och kollat av informationen.

Vid det här laget var det hög tid för lunch – inte minst farfar med sin diabetes måste ha regelbundna näringsintag för att må bra – så vi valde att gå till restaurangen högst upp i närbelägna Åhléns-huset. Där var det öppet, men många konkurrerande aktiviteter – kanske mer vårutflykter ut på landet än Första maj-firandet – gjorde att vi fick en behagligt lugn miljö för babyn, som för övrigt också skulle ammas. Jag bjöd på lunch och valde själv gravlax med stuvad potatis. Lilla Ellas föräldrar turades om att hålla henne i famnen, medan den andra åt, och under kaffet fick Ella också sitta en stund i farfars knä, relativt förnöjd med det, verkade det som. Ella var för övrigt klädd i kläder som hon hade fått av farmor Birgitta.

Efter toalettbesök – bland annat skulle det bytas på lilla Ella – gick vi Drottninggatan bort mot Norra Bantorget. På grund av tågförseningen var det vid det här laget helt kört att kunna ansluta till Första maj-tåget. Vi vek in bakom Norra Latin och anslöt till mötet på högra sidan om scenen (om man står vänd mot den).

När vi anslöt till mötet, talade oppositionsborgarrådet (s) Karin Wanngård, följd av Elisabeth Brandt Ygeman från LO-distriktet. Huvudtalare var sedan partisekreteraren (s) Karin Jämtin, vars huvudbudskap förstås var den arbetslinje som ju även är partiets huvudbudskap.

För vår del spanade vi också efter Anna, som hade sagt att hon skulle komma till mötet och gärna ville träffa oss. Men att hitta någon i ett publikhav på cirka 12.000 är lättare sagt än gjort, och eftersom högtalarljudet där vi stod var för högt för babyn, beslöt sig Matti och Karin för att gå därifrån innan mötet riktigt var slut. Senare har jag, på Annas Twitter, sett att hon ändå träffade Matti och Karin och Ella – hur de råkade springa på varandra har jag ingen aning om.

Själv träffade jag, när jag gick runt i folkhavet, fullt med gamla bekanta. Mina gamla arbetskamrater Leif Gustafson och Sven Dahlin – Sven hade med gillande läst det jag i går skrev om Första maj. Berit Oscarsson och sen Anna-Greta och Britta Leijon, som alla frågade hur det var med Birgitta. När mötet avslutades med ”Internationalen” stod jag bredvid min gamla styrelsekollega från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Kjersti Bosdotter.

Efter mötet var det dags att gå till partiexpeditionen på Sveavägen 68, min arbetsplats under 34 år. Där skulle, lite i förväg, Maud Björklunds 80-årsdag firas. Maud och jag var arbetskamrater, när hon var sekreterare åt Sten Andersson.

Maud är en sån där människa som känner alla och som alla känner i den rörelse vi båda tillhör. Dessutom har hon organisationsförmåga – det måse man ha, om man ska administrera det liv en person av Sten Anderssons typ har. Jag minns fortfarande hur jag en tidig morgon, på den tiden då jag var pressekreterare, klev in på Stens rum för att få eventuella förhållningsorder och fann honom jagandes runt väggarna: Sonens dansmus hade följt med i hans rock till jobbet, och det gällde nu att fånga in den innan han fick dagens första besök. Det blev jag som knep dansmusen, med påföljd att den bet mig i ett finger, och då kom Maud genast och assisterade. Hon hade gjort lufthål i locket till en glasburk, där vi placerade musen. Jag vet inte om det var jag som var för hårdhänt eller lufthålen för små, men musen dog.

Den som ändå gjorde musen odödlig var Sten själv: På DNs Tysta Mari fanns sen den här historien med följande slut: Mitt under det att Sten och jag kastade oss efter dansmusen, anlände hans två gäster, höga företrädare för två arabländer. Dessa senare imponerades storligen av att den socialdemokratiske partisekreteraren och hans trogne pressekreterare när de själva kom in genom dörren båda låg på golvet vända mot Mekka.

Sten är ju död, men hans fru Britta var förstås på mottagningen för Maud. Hela entrévåningen på 68an var packad av folk, gamla vänner och arbetskamrater till Maud och därmed även mina vänner, arbetskamrater och bekanta. Jag kan omöjligt räkna upp alla, men jag hann hälsa på till exempel Gertrud Sigurdsen, prata med Sven-Ove Hansson som jag inte hade träffat på länge, sitta mellan Hasse och Karin Dahl Strandin och Bosse Elmgren och för flera närvarande som frågade – främst Ingvar Carlsson – berätta om Birgittas hälsotillstånd och således orsaken till hennes frånvaro.

Jag gratulerade förstås festföremålet Maud och överräckte en bukett pioner, hälsade också från Birgitta och gratulerade. Presenten var gemensam för oss alla som var där: vänboken ”Mauds bok”, utgiven av Hjalmarson & Högberg, det förlag Maud arbetade på långt efter pensioneringen. Förläggaren Lars Hjalmarson, Mauds och min gamle arbetskamrat, överräckte gåvan i vilken ingår en oändlig Tabula gratulatoria över alla som har bidragit till dess tillkomst, genom bidrag eller ekonomiskt. Och så hölls gratulationstalet av ännu en gammal arbetskamrat, Inga-Lena Wallin. Därefter bjöds det på öl och varm korv.

Jag var ju tvungen att bryta upp innan det var slut, eftersom jag ville komma hem till Birgitta i Öregrund innan det blev alltför sent, men till och med ute på gatan, på Sveavägen, träffade jag bekanta som jag måste tala med. Utanför 68an träffade jag Anne-Marie Lindgren och vid ABF-huset tvärs över gatan, bärande på en röd fana respektive en banderoll, Jonas Sima och hans hustru Inger.

I dag läser jag mina morgontidningar, DN och Svenskan och så Upsala Nya. De båda stockholmstidningarna fångar inte in något av det där jag var med om, och den edition av UNT vi får i Öregrund innehåller inget om Första maj-mötet med Per Ragnar i Uppsala, som jag förstås var nyfiken på.

När ska arbetarrörelsen förstå att den i längden inte kan klara sig utan egna tidningar?

Första maj, Första maj…

Jag har fått pussla lite för att få min Första maj att gå ihop, men till slut har jag fått de olika pusselbitarna att passa ihop. Jag hade gärna demonstrerat och lyssnat på Per Ragnar i Uppsala, men eftersom jag av två olika skäl – ett åttioårsfirande och en träff med sonen Matti, hans Karin och deras lilla Ella – ändå måste till Stockholm, ska jag lyssna till Carin Jämtin på Norra bantorget i stället – jag klarar nog att gå med sista biten i tåget också, tidsmässigt alltså.

Birgitta stannar hemma i Öregrund – hon väntar fortfarande på hjärtklaffsoperation och vågar i avvaktan på den varken utsätta sig för ansträngningar eller den infektionsrisk det innebär att vistas bland mycket folk. Naturligtvis känns det konstigt för henne: stanna hemma – hon som har talat på otaliga Första maj-möten runt om i hela Sverige.

Själv har jag Första maj-demonstrerat varje år allt sedan tidiga tonår. Jag minns fortfarande mitt livs första Första maj-tåg i Sundsvall, känslan av att vara en bland många många likasinnade, av vilka åtminstone de flesta gick i takt med marschmusiken, hur vi unisont hurrade för vår tidning Nya Samhället, när tåget passerade s-tidningens hus…

Senare har jag för det mesta deltagit i Första maj-demonstrationerna i Uppsala, ofta tillsammans med barnen – Birgitta var, i egenskap av riksdagsledamot, VU-ledamot och statsråd, nästan alltid någon helt annan stans i landet och talade.

Att du som jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i 34 år har deltagit i Första maj-demonstrationen vart enda år är väl inte så konstigt, invänder säkert någon.

Jag medger gärna att det har funnits perioder då jag har haft mina tvivel om partiets kurs, men Första maj har jag aldrig någonsin lockats att avstå från. Jag har nämligen alltid ansett att Första maj, den internationella arbetarrörelsens samlingsdag, är något större än något parti, dess politik och aktuella ledare. Första maj är främst medlemmarnas, rent av arbetarklassens dag.

I min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) hade den här sången en given plats:

Första maj

Text: Hannes Sköld, 1911

Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i “Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, filosofie doktor och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Zeth Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken “Det befästa fattighuset”, 1913.

En Bergman-film, regisserad av en annan Bergman

Daniel Bergman, född 1962, är son till Ingmar Bergman och Käbi Laretei. Åren 1987-1997 gick han i faderns fotspår och gjorde fyra filmer. Vad han därefter har gjort vet jag inte.

1992 regisserade han långfilmen ”Söndagsbarn”, som utgår från ett kapitel i Ingmar Bergmans självbiografiska bok ”Laterna magica” (Norstedts, 1987); Ingmar Bergman har också skrivit manus till sonens film. Ingmar Bergman har själv i en artikel i Aftonbladet sammanfattat det filmen skildrar på följande sätt – i det autentiska citatet har jag parentetiskt lagt in, vilka skådespelare som i filmen spelar de nämnda personerna: ”Historien är ett barndomsminne. Jag har – tror jag – just fyllt åtta år och det är en lördag i slutet av juli 1926. Familjen bor i ett obeskrivligt tjechovskt sommarhus i Dalarna. Vi är många: Mor (Lena Endre), far (Thommy Berggeren), moster Emma (Irma Christenson), tre barn (Ingmar, som barn kallad Pu, Henrik Linnros, Dag spelad av Jacob Leygraf och Lillan spelad av Anna Linnros), tant Märta (Malin Ek), barnflickan Maj (Maria Bolme) som jag älskar, kokerskan Lalla (Majlis Granlund) och en ung kvinnlig vän till familjen som heter Marianne (Marie Richardson) som jag också älskar. Min vackra mor älskar jag emellertid allra mest. På lördag eftermiddag anländer far med Stockholmståget.”

Ytterligare agerande som måste nämnas är mormor (Birgitta Vahlberg) och morbror Carl (Börje Ahlstedt). Dessutom förekommer det i filmen scener ur ett slags framtid/nutid, där den vuxne Ingmar Bergman gestaltas av Per Myrberg och Birgitta Ulfsson Lalla. Helena Brodin spelar rollen som syster Edit hemma hos den åldrande och sjuke fadern.

”Söndagsbarn” är alltså en filmatisering av en del av Ingmar Bergmans memoarer, och trogenheten mot den berättelse som finns där gör också filmen aningen rapsodisk. Men sammantaget ger de olika delarna ändå en intressant bild av de spänningar och motsättningar som ryms i den här prästfamiljen. Pappa prästen älskar inte precis mormor och morbror Carl – och morbror Carl riktar, när han och lille Pu skjuter med pilbåge, vid ett tillfälle pilen mot mormor: ”Tänk att äntligen få slut på den där djävla käringkäften.” Pu tjuvlyssnar också en natt på en uppgörelse mellan fadern och modern, som hotar med att ta barnen med sig och flytta närmare de sina. En svårighet med det här upplägget är att man inte riktigt får grepp om vari svårigheterna bestod i den äldre generationen Bergmans äktenskap.

Men det finns också ett skäl för det här upplägget: Äktenskapskonflikten och mycket annat i filmen får vi uppleva ur den lille pojkens begränsade perspektiv. Hans horisont vidgas emellertid gradvis, till exempel av att han, mot betalning, får ta en titt på de nakna damerna i ett pornografisk magasin storebror sängläser – och sen, när det är mörkt, får höra för honom egendomliga men för oss vuxna lättidentifierbara stönljud från brorsans säng. Den här storebrorsan lurar honom också att svälja en daggmask – han får inte den peng han hade blivit lovad. Pu går med barnjungfrun Maj för att hämta mjölk och får då, när de passerar ett speciellt ställe, berättat för sig historien om urmakaren som hängde sig – den historien, med spökkvinnan han hittade i golvuret, visas som en kuslig historia i historien; Carl Magnus Dellow spelar urmakaren och Melinda Kinnaman, ordlöst, kvinnan i golvuret.

Intressant, när det gäller bilden av Ingmar Bergman, är också episoden, när Pu i samband med att han följer med pappa prästen till en predikan på annan ort hamnar i slagsmål med en kille i den prästgården – Pu säger nämligen att han inte tror på Gud.

Till pappan har han över huvud taget ett komplicerat förhållande, inte bara för att han känslomässigt dras mer till sin mamma. Den här söndagsutflykten till och från kyrkan företas per tåg och cykel – pappa prästen skjutsar Pu – och cykelturen rymmer också alla de kontraster som kan rymmas i ett barns förhållande till en förälder. Cykelfärden till kyrkan går genom ett grönskande och blommande sommarlandskap, ett Paradis på jorden. Men när far och son tar färjan över älven och sonen oförsiktigt låter fötterna spolas av flodvattnet, tappar pappa prästen fullkomligt besinningen och örfilar på ett vettlöst och obehärskat sätt upp den lille sonen. På hemvägen är de åter sams och stannar och badar i en sjö. Men även den idyllen bryts: långt innan de har hunnit hem kommer det ett häftigt åsk- och regnväder, och de blir både dyngblöta och smutsiga.

I ett av inklippen ur framtiden, inlagt fram mot filmens slut, är den nu vuxne Ingmar Bergman på besök hos sin åldrige och sjuke far. Ingmar är ganska otålig, men den gamle prästen välsignar honom – kanske vill han söka försoning.

Mannen som visste för mycket, 1934 års version

De flesta som hör filmtiteln ”Mannen som visste för mycket” (”The Man Who Knew Too Much”) nämnas associerar säkert till Alfred Hitchcocks färgversion från 1956 med James Stewart och Doris Day i huvudrollerna. Den är förvisso sevärd, men det intressanta är att Hitchcock redan 1934 gjorde en svart-vit engelsk orgiginalversion med samma namn. Också den är välgjord och spännande och bör alltså inte ses i filmkuriosaperspektiv.

I grova drag är historien densamma i båda filmversionerna, men skådespelarna är förstås andra: Leslie Banks som Bob Lawrence, Edna Best som hans hustru Jill och Nova Pilbeam som deras dotter Betty. Högst minnesvärd är Peter Lorres gestaltning av den ledande skurken Abbot. Och även om grundstoryn är densamma i de båda filmversionerna, finns där också skillnader som inte är hänförliga bara till skildringen av den tid de utspelas i. 1956 års version börjar till exempel i Marocko, medan den ursprungliga historien tar sin början i St. Moritz i Schweiz, där den ovan nämnda familjen är på semester.

På hotellet blir de bekanta med en fransman vid namn Louis Bernard (Pierre Fresnay). Mitt under det att fransmannen dansar med fru Lawrence blir han mördad, men innan han dör avslöjar han, att han är fransk agent och har synnerligen viktig information som måste vidarebefordras till den brittiske konsuln. Bob Lawrence lyckas snabbt ta sig till Bernards rum och hittar där den särskruvbara rakborste han hänvisar till och det meddelande som alltså är avsett för konsuln. Kärnan i meddelandet till brittiske konsuln konspiratörerna/mördarna vill stoppa är att en utländsk (inte specificerad) ambassadör ska mördas under en konsert i Royal Albert Hall.

Innan han hinner överlämna meddelandet, kidnappas paret Lawrences dotter, och de får veta att de – om de lämnar över meddelandet – aldrig mer kommer att få se sin dotter i livet. De kan alltså inte be polisen om hjälp utan återvänder till England utan dottern, som emellertid också har förts dit.

Bob spårar kidnapparna till en märklig kyrka, driven av en konstig sekt, i själva verket ett verktyg för främmande makt – Nazityskland pekas inte uttryckligen ut, men det är den associationen man får, när man tar hänsyn till den tid filmen är tillkommen i. Den här sekten hypnotiserar Bobs medhjälpare, lurar tillkallad polis och lyckas också bura in Bob, dock nu i det hus där även dottern finns som gisslan/fånge.

Under tiden tar sig Jill till konserten i Royal Albert Hall – det hon där får lyssna på är ett av Hitchcock för filmen specialbeställt stycke, ”Storm Clouds” av den australiske kompositören Arthur Benjamin (som för övrigt också spelas i 1956 års filmversion). Stycket innehåller några höga ljudeffekter, inte avsedda men lämpliga för att dränka knallen av en avfyrad pistol. Man får se både ett logedraperi som rör sig, det sökta mänskliga målet i en annan loge – och Jill som försöker lokalisera, vem som är det tilltänkta offret coh var mördaren finns. I sista minuten lyckas hon skrika ett varningsskrik, med resultatet att den utländske diplomaten bara blir lätt skadad.

Slutstriden äger rum i den där konstiga kyrkan, där Bob lyckas lokalisera och momentant förenas med sin dotter. Eldstriden mellan agentligan och de tillströmmande poliserna blir en av de häftigare man dittills hade sett på bio – till slut är det bara chefskurken Abbot kvar, men han lyckas ta sig upp på taket tillsammans med unga Betty; han fälls dock av en kula – Bettys mamma är en erfaren lerduveskytt och har fått tag på ett vapen.

Hitchcock var ju regelmässigt intresserad av våld, men mer utstuderat sådant – ett så här krutstänkt filmslut har man sällan sett i hans filmer.

Melodikrysset nummer 17 2012

Det var ett bra melodikryss med musikalisk spännvidd Anders Eldeman presenterade i dag. Det enda som föll utanför ramen för vad jag själv känner till och ibland lyssnar på är Ola Svensson – men eftersom låten, ”I’m In Love”, tydligen ännu inte är släppt, hade jag ju inte kunnat lyssna på den ens om jag hade velat.

Rebecka Thörnqvist, med gammal uppsalaanknytning, är mig mer bekant; dessutom gillar jag henne som sångerska. I dag hörde vi henne i ”Good Thing”.

Lasse Berghagen har jag träffat vid en middag hos den dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn. Jag gillar inte allt Berghagen har gjort, men han har gjort mycket, och ”Teddybjörnen Fredriksson”, som vi hörde i dag, hör till hans bättre låtar. Om Fredriksson sjunger Berghagen bland annat att hans nos var av garn.

Berghagen brukar Eldeman återvända till, så också Just D. Med de senare hörde vi en parodiversion av ”Tre gringos”.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på den mexikanska tolkning Los Lobos gjorde av ”La Bamba”. Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas den från 1958, då med Ritchie Valens. Jag har den också i min egen skivsamling, men då med The Kingston Trio.

Helen Sjöholm har jag aldrig träffat personligen, men jag vet att hon kommer från Alnö, inte långt från min uppväxtort Juniskär – och framför allt är hon en utmärkt sångerska, vilket hon i dag illustrerade med ”De ljuva drömmarnas orkester”. I den ackompanjerades hon, som så ofta, av BAO, Benny Anderssons orkester.

Helen Sjöholm förekom dubbelt i dagens kryss: Vi hörde också ”In the Middle of the Night” ur det Billy Joel-album hon har sjungit in.

Jag har redan nämnt en parodiversion i dagens kryss, och det förekom en till – Eldeman gillar sådana. Galenskaparna och After Shave sjöng Bengt-Erik Grahn – men det var lätt att komma på originalet, YMCA, KFUM på svenska.

Något scoutaktigt är det också över Hergés Tintin, men jag gillar Tintin högt och rent. Alla albumen finns här i Öregrund, och jag har en jul köpt allihop som tecknade filmer åt dottersonen Viggo. Viggo har också Steven Spielbergs ”Tintins äventyr” från 2011, men den har jag faktiskt inte sett – fast den finns just nu till salu på Konsum, så jag ska nog köpa ett exemplar.

Tolkiens ”Sagan om ringen” har jag både i bokhyllan och har sett på bio. Ljudillustrationen som skulle leda oss till filmen var ”May It Be” med Enya.

Har ni tänkt på att det finns beröringspunkter mellan fantasy och åtminstone delar av operarepertoaren, till exempel Wagners Ringen? Fast i dag hörde vi en annan typ av opera, ett stycke ur Giaccomo Puccinis ”La Boheme” från 1896. Den har jag förstås sett, i Stockholm.

För min del är jag en sån där människa som inte låter mig hejdas av genregränser. Alla musikgenrer rymmer hörvärd musik – och naturligtvis också bottennapp. Det gäller också visgenren. Till de vismakare som har lyckats ovanligt väl, ofta genom en kombination av musikalitet, verskonst och humor, hör Ulf Peder Olrog. I dag skulle vi påminna oss begynnelseraden i refrängen, ”Vi har varit på turné”, i hans ”Balladen om Herr Rosenbloms spelemän”:

Balladen om Herr Rosenbloms spelemän

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1947 (i första samlingen av ”Rosenbloms visor”), på skiva 1948

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem.
Finns det ingen som kan säga var vi bor?
Med en själ så lagom sund
i en kropp så lagom rund
mår vi mycket, mycket sämre än ni tror.

Refräng:
Vi har varit på turné
och har kommit lätt på sne’,
finns det ingen som kan säga var vi e’?

Och vi gångar aldrig opp,
opp till världens högsta topp.
Inga röda stugor tågar vi förbi.
Trots all röta i vår topp
lär vi vara Sveriges hopp,
vilket framgår utav denna melodi:

Refräng:
Vi har varit…

Vi har jazz i dur och moll,
vi har visor om små troll,
hundra flickor och ett dragspel i vår tross.
Vi har åderbrock och håll,
men vad spelar det för roll,
om vi bara hittar vägen hem till oss.

Refräng:
Vi har varit…

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem,
finns det ingen som kan säga var vi bor?
Från det gröna Odinslund
till det gråa Oxelösund
har vi bara gått och längtat hem till mor.

Refräng:
Vi har varit…

Kvar att redovisa är då bara det yrke som förekommer i Alice Tegnérs ”Borgmästar’ Munthe”, borgmästare. Tegnér hade en förlaga – en politisk meningsyttring – från frihetstiden, men den historien får vi ta en annan gång.

Närmast ska väl ni, liksom jag, demonstrera. Fast jag har ännu inte bestämt var jag ska gå – uppsalademonstrationen kolliderar lite i tid med en födelsedagsuppvaktning i Stockholm jag inte vill missa: min gamla arbetskamrat Maud – Måd skrev hon sig själv på den tiden – Björklund fyller nämligen 80, vilket förstås ska firas just Första maj.

Helen Merrill, amerikansk jazzsångerska med rötter i Kroatien

Jag vet inte hur känd jazzsångerskan Helen Merrill är här i Sverige. Hon föddes 1930 i New York som Jelena Ana Milcetic, vilket senare vittnar om att hennes föräldrar var kroater. Hon har turnerat i Japan och i många år bott i Italien, men jag har en känsla av att hon inte är lika känd här i Sverige. Det vore hon värd: Hon sjunger och textar väl, och hon finns i inspelningar med mycket skickliga jazzmusiker, vilket CD-titeln ”Helen Merrill with Gil Evans & Clifford Brown” (Emarcy 838 292-2, PolyGram, 1990) vittnar om. För egen del har jag hittat den via 11 CD-boxen ”Ladies On Verve”, Verve, 2006, distribution Universal.

Den här CD-utgåvan innehåller material från två LP, utgivna i mitten av 1950-talet: ”Helen Merrill” (1954) och ”Dream of You” (1956).

Den bästa av dem – det som alltså utgör inledningen på CD-utgåvan – är inspelningarna från 1954 med trumpetaren Clifford Brown och basisten och cellisten Oscar Pettiford bland musikerna och den då mycket unge Quincy Jones som arrangör; Jimmy Jones på piano är inte så dum han heller. De låtar jag talar om är främst Cole Porters ”You’d Be So Nice To Come Home To”, Harts och Rogers’ ”Falling In Love With Love”, Ira & George Gershwins ”’S Wonderful” och så ”Don’t Explain” (Billie Holiday-A Herzog).

På låtarna från 1956, där vi hör samme Pettiford på bas men Art Farmer på trumpet, är det Gil Evans som står för arrangemangen, och jag vet inte om det är han eller tiden som har satt sina spår på det mer softa soundet. Men här och var – till exempel i ”By Myself” och ”You Are Lucky to Me” – blir det svängigare. Rogers’ och Hammersteins ”People Will Say We Are In Love” får liv med hjälp av Art Farmers trumpet, och den avslutande ”Dream of You”, av Sy Oliver, börjar med en snygg basgång signerad Oscar Pettiford.

Regnbågens barn – en manifestation mot Anders Behring Breivik

Den norske massmördaren Anders Behring Breivik har, av politiska orsaker, fördömt många politiskt radikala norrmän, bland dem sångaren Lillebjørn Nilsen.

I dag, den 26 april 2012, samlades 40.000 norrmän på Youngstorget i Oslo – det är det torg vid vilket Arbeiderpartiets huvudkontor ligger – och sjöng tillsammans med Nilsen en sång av Pete Seeger, ”My Rainbow Race”, som Lillebjørn Nilsen har skrivit norsk text till, ”Barn av regnbuen”.

My Rainbow Race

Amerikansk originaltext och musik: Pete Seeger, 1967

One blue sky above us, one ocean lapping all our shore
One earth so green and round, who could ask for more?
And because I love you I’ll give it one more try
To show my rainbow race, it’s too soon to die

Some folks want to be like an ostrich
Bury their heads in the sand
Some hope that plastic dreams
Can unclench all those greedy hands

Some hope to take the easy way
Poisons, bombs, they think we need ’em
Don’t you know you can’t kill all the unbelievers?
There’s no shortcut to freedom

One blue sky above us, one ocean lapping all our shore
One earth so green and round, who could ask for more?
And because I love you I’ll give it one more try
To show my rainbow race, it’s too soon to die

Go tell, go tell all the little children
Tell all the mothers and fathers too
Now’s our last chance to learn to share
What’s been given to me and you

One blue sky above us, one ocean lapping all our shore
One earth so green and round, who could ask for more?
And because I love you I’ll give it one more try
To show my rainbow race, it’s too soon to die

One blue sky above us, one ocean lapping all our shore
One earth so green and round, who could ask for more?

Seeger sjöng för första gången in sin ”My Rainbow Race” på ”Now” (Columbia CS 9717, 1968). Den finns också på hans ”Rainbow Race” (Columbia C30739, 1973).

Barn av regnbuen

Norsk text: Lillebjørn Nilsen, 1973
Amerikansk originaltext och musik: Pete Seeger, 1967 (”My Rainbow Race”)

En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?

Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror,
små barn av regnbuen
og en frodig jord.

Noen tror det ikke nytter,
noen kaster tiden bort med prat,
noen tror visst vi kan leve
av plast og syntetisk mat,
og noen stjeler fra de unge
som blir sendt ut for å slåss,
noen stjeler fra de mange
som kommer etter oss.

En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?

Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror,
små barn av regnbuen
og en frodig jord.

Men si det til alle barna,
og si det til hver far og mor;
Dette er vår siste sjanse
til å dele et håp og en jord.

En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?

Sammen skal vi leve
hver søster og hver bror,
små barn av regnbuen
og en frodig jord.

En himmel full av stjerner,
blått hav så langt du ser,
en jord der blomster gror,
kan du ønske mer?

Lillebjørn Nilsen spelade in sin norska version på LP, ”Portrett”, redan 1973, men den har återutgivits som CD 2003.

Nederländernas First lady of jazz

Rita Reys, född 1924 i Rotterdam som Maria Everdina Reijs, lär ha fått epitetet ”Europe’s first Lady of Jazz”. Sånt kan man alltid diskutera, men åtminstone är hon utan konkurrens Nederländernas First lady of jazz.

Jag vet inte hur bekant hon i dag är för svensk publik, men 1953, när Stockholm var på väg att bli Europas jazzhuvudstad, bodde hon ett halvt år i Stockholm. På CDn ”Anthology” (Universal 06024 9844878, 1999), som ingår i 11 CD-boxen ”Ladies On Verve” (Verve, 2006, distribution Universal), finns ett fullständigt enastående vittnesbörd om hennes anknytning också till svensk jazz, inspelat 1958: Al Jolsons med fleras ”Avalon”, där hon kompas av Bengt Hallberg, piano – och vilket piano! -, Gunnar Johnsson, bas, och Egil Johansen, trummor.

Svensken Åke Persson på trombone kompar henne tillsammans med några kända amerikanska jazzmusiker i ”It Could Happen To You”.

Och så finns här ytterligare en brygga mellan Holland och Sverige. Här i Sverige gjorde Värmlands First lady of jazz Monica Zetterlund stor succé med holländaren Toots Thielemans’ ”Bluesette”. På den här CDn kan vi, i en inspelning från 1964, höra Rita Reys göra en utmärkt tolkning.

På den där tiden flödade forfarande mycket av den bästa jazzmusiken över gränserna. Ett exempel på den här plattan, från 1965, är Jobims med fleras ”The Boy From Ipanema”.

Men Rita Reys arbetade både ihop med amerikanska jazzmusiker som under kortare eller längre perioder arbetade här i Europa och var själv över i USA och gjorde inspelningar i New York. Där är till exempel Vernon Dukes med fleras ”Taking a Chance On Love” (1955) och Cole Porters ”You’ld Be So Nice To Come Home To” (1956), inspelade med musiker som Horace Silver, piano, Art Blakey, trummor, och Donald Byrd, trumpet, gjorda. Som exempel på blandade grupper kan vi ta den i huvudsak holländska kompgrupp, dock med Kenny Clarke på trummor, som backar upp henne i ”Cherokee”.

Men också många holländska jazzmusiker, oftast inte så kända här i Sverige, till exempel hennes andre man, Pim Jacobs, på piano, gör tillsammans med henne utmärkta versioner av sådant som ”Venus Bespied” och ”Too Close For Comfort”. Värd att nämna är också inspelningen från 1963 av ”Basin Street Blues”, där man hör henne tillsammans med The Dutch Swing College Band – de låter som något från skoldanserna här hemma förr i världen.

Ska jag säga något kritiskt är det att jag inte är lika förtjust i de mer softa inspelningar med storband från 1970- och 1980-talen som avslutar urvalet på den här skivan. Men här finns tillräckligt mycket annat att glädjas över!

Vår dotter Kerstin, en retrobloggare

Tidskriften Hus & Hem Retro presenterar i nummer 2 2012 fyra retrobloggare, vars bloggande om sin samlarvurm och kunskaper om de ting de samlar på är värda att få fler läsare. Vår dotter Kerstin Kokk – länk till hennes blogg finns här intill – är en av dem som Hus och Hem Retro anser vara värda att nå ännu fler läsare.

Till de saker hon samlar på, bland annat genom att gå på loppisar och auktioner och i specialaffärer, hör porslin och glas från sextio. och sjuttiotalen. Jag kan intyga att hon kan mer än de flesta om det här – hon nämner som ett av sina fynd en Hertha Bengtsson-kanna, och jag kan till detta lägga att hon, när hon pluggade konsthistoria, skrev uppsats om Hertha Bengtsson. En smula influerad av sina föräldrar är hon nog, född 1969 och uppvuxen med Gustavsbergs- och Arabia-porslin från epoken omkring sig, men jag har noterat att hon på senare år har fattat särskilt tycke för porslin från Gefle.

Fast hennes samlande är ingalunda smalt; barnen – Viggo och Klara – får sin beskärda del av mamma Kerstins loppisfynd på lördagarna: hon gillar nämligen också att köpa hem spel från den här epoken.

Och en del av alla faten som har hamnat i hennes hem – bland annat ett som hon förälskade sig i när hon som liten besökte farmor och farfar i Juniskär – rågar hon gärna med småkakor, som hon själv bakar. När storasyster Anna fyllde femti här för leden, uppvaktade Kerstin med 50 sorters egenhändigt bakade kakor!

Bildreportaget i Hus & Hem Retro finns på sidorna 47-49, om ni skaffar tidskriften.

Det går också bra att ta en titt på hennes blogg, där hon har lagt en massa länkar till illustrerade bloggtexter om hennes samlande. Trevlig läsning!

Ani DiFranco på barrikaderna

Ani DiFranco, född 1970 och med judiskt-italienskt-amerikanskt påbrå, är en sångerska som man ofta återfinner på olika barrikader: hon har engagerat sig mot rasism, sexism, homofobi och fattigdom samt USAs krig runt om i världen och republikanska presidenter. Hon har en dragning till feminism och socialism, och det faktum att hon har gjort skivor tillsammans med den nu döde IWWaren Utah Phillips och sjungit bland annat Joe Hill placerar henne någonstans på den anarkosyndikalistiska kanten.

Musikaliskt gör hon intressanta plattor med mycket moderna rytmer i musiken, där arren är genomtänkta och de medverkande musikerna många. En av förutsättningarna för detta är säkert att hon ger ut sina skivor på det egna bolaget Righteous Babe.

Jag har förstått att hon är bisexuell, och den där dubbelheten tycker jag också – i flera avseenden – präglar låtvalet på CDn ”Which Side Are You On?” (Righteous Babe RBR073-D, 2012, distribution Border). En låt hyllar ”Promiscuity” (i flera meningar), medan man i andra finner en ömsint tvåsamhet – men kanske är det grundprincipen man hittar i ”Amendment”: ”family structures shall be free”.

Men i andra låtar tar hon häftigt ställning. Det gäller särskilt titellåten ”Which Side Are You On?”, där hon har satt ny text till gruvarbetarhustrun Florence Reeces klassiska text från 1931:

Which Side Are You On?

Ny text: Ani DiFranco, 2012
Ursprunglig amerikansk text: Florence Reece, 1931
Musik: Traditionell engelsk sång (”Jackaroo” / ”Jack Munro” / ”Jack Went A-Sailing” med flera) i bearbetning

They stole a few elections,
still we the people won.
We voted out corruption
and big corporations
We voted for an end to war
and new direction,
and we ain’t gonna stop now
until the job is done

Come on all good workers,
this year is our time!
Now there’s folks in Washington
that care what’s on our minds
Come one, come all voters!
Let’s all vote next time,
show ’em which side are you on now,
which side are you on?

Which side are you on now,
which side are you on?
Which side are you on now,
which side are you on?

Thirty years of digging
got us in this hole,
the curse of reaganomics
has finally taken its toll
Lord knows the free market
is anything but free,
it costs dearly to the planet
and the likes of you and me

I don’t need no money lenders
suckin’ on my tit!
A little socialism
don’t scare me one bit!
We could do a whole lot worse
than Europe or Canada.
Come on Mr. President,
come on Congress, make the law!

Which side are you on now,
which side are you on?
Which side are you on now,
which side are you on?

They say in Orleans Parish
there are no neutrals there,
there’s just too much misery,
there’s too much despair.
America, who are we,
now our innocence is gone?
Forgive us, Mother Africa,
history’s done you wrong.

Too many stories written
out in black and white,
come on people of privilege,
it’s time to join the fight
Are we living in the shadow of slavery
or are we moving on?
Tell me which side are you on now,
which side are you on?

Which side are you on now,
which side are you on?
Which side are you on now,
which side are you on?

My mother was a feminist,
she taught me to see
that the road to ruin is paved
with patriarchy
So, let the way of the women
guide democracy
from plunder and pollution
let Mother Earth be free

Feminism ain’t about women,
that’s not who it is for,
it’s about a shifting consciousness
that will bring an end to war.
So listen up you fathers,
listen up you sons,
and tell me which side are you on now,
which side are you on?

Which side are you on now.
which side are you on?
Which side are you on now,
which side are you on?

So are we just consumers
or are we citizens,
are we gonna make more garbage
or are we going to make amends?
Are you part of the solution
or are you part of the con?
Tell me, which side are you on now,
which side are you on?

De bästa insjungningarna av Florence Reeces originaltext har gjorts av Pete Seeger. Nu har han ställt upp med backing voice plus banjo i Ani DiFrancos nyinspelning och har dessutom med sig kören The Riverton Kids, som han tidigare har sjungit ihop med.