En film om tyskarnas ockupation av Norge

I går kväll, 17 maj, såg jag och Birgitta i TV Joachim Rønnings och Espen Sandbergs långfilm ”Max Manus” (2008). Den handlar om den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget och är så actionfylld, att en obevandrad tittare skulle kunna tänkas misstänka, att en stor del av handlingen är påhittad av manusförfattaren Thomas Nordseth-Tiller.

Så är det emellertid inte. Filmens hjälte Max Manus (spelad av Aksel Hennie) har funnits på riktigt; han levde 1919-1996 och deltog mycket riktigt i allt det som skildras i filmen, inklusive i det finska vinterkrig som förekommer redan i filmens inledning och sedan som ett återkommande trauma.

Den unge Max Manus tecknas som besatt av att med alla medel sätta sig till motvärn mot den tyska ockupationen, och han hamnar, efter en del inledande övningar, som leder till att han fängslas men lyckas fly, hos den norska motståndsrörelsen i Skottland. Därifrån sänds han på uppdrag, det ena våghalsigare än det andra, så våghalsiga och spektakulära att man – om man inte visste att det här har ägt rum i verkligheten – skulle kunna misstänka, att manusförfattaren har brett på.

Spännande är det så att det förslår.

Filmen döljer inte heller att ett antal av Max Manus’ medsvurna inte klarar de här uppdragen med livet i behåll, och vi i filmpubliken får se följderna i alla deras brutala detaljer.

Den stora psykologiska gåtan är – och förblir – vad som driver Max Manus och får honom att klara allt detta.

Det vill säga, det gör han tydligen inte. I filmens eftertext får man en kortfattad upplysning om att han drabbades av nervbesvär och bekämpade sina demoner med hjälp av alkohol. Men det här känns lite som att slänga in jästen efter degen – den i och för sig spännande filmen skulle ha blivit intressantare, fått mer djup, om det här hade gestaltats mer i filmhandlingen. Den innehåller alltså både traumatiska minnen från det finska vinterkriget och antydningar om det andra, men Max Manus’ roll som motståndshjälte dominerar kraftigt.

”En president lika tyst som Löfven”

Författaren Eva Swedenmark, förr på Aktuellt i politiken (s), Morgonbris och Fönstret, publicerar från sin tillfälliga uppehållsort på Korsika på sin blogg – här – en text så rolig, att jag inte kan undanhålla den mina egna läsare:

”Läser en artikel i Le Monde om nye franske presidenten. Han och Stefan Löfven kan nog likna varandra. Hollande beskrivs nämligen som en otroligt tyst man, än tystare efter valsegern. Väldigt ovanligt i Frankrike. Nu tolkas tecken från honom i brist på information, nickningar och de kortaste ord får nya valörer. Herr Hollandes stumhet utsätter hans kamrater för svåra prövningar är rubriken.
Minsta ord från honom analyseras som en spådom. Rykten cirkulerar, skräcken att inte finnas med i den innersta kretsen ökar – för inte det minsta ord om vilka han planerar att omge sig har undsluppit honom.
Ska bli kul att se när de träffas, socialistledarna Löfven och Hollande, mumlar och nickar och ler instämmande till varandra.”

En jazzsångerska med nästan flickaktig röst

Blossom Dearie (1924-2009) var amerikanska med irländska och skotska samt norska rötter. Hon var sångerska och pianist – startade först med studier av klassisk musik men slog sedan igenom som jazzsångerska. I början av 1950-talet flyttade hon till Paris och sjöng först i olika sånggrupper. Skivbolaget Verves lansering av henne som jazzsångerska mot slutet av det årtiondet gjorde henne känd i jazzkretsar, men hon värjde sig alltid mot entydiga genrebestämningar som jazzsångerska.

Hon är i och för sig värd att lyssna på, men jag är för egen del inte så förtjust i hennes ljusa, nästan flickaktiga röst. I 11 CD-boxen ”Ladies on Verve” (Verve, 2007, distribution Universal) är hon representerad med ”Give Him the Ooh-la-la”, ursprungligen en LP från Verve 1957, återutgiven 1998 som CD (Verve/PolyGram (517 067-2). Den här aktuella CDn (Verve V-2081) är identisk med LP-originalet, bortsett från att den innehåller ett par extra studioomtagningar av titellåten.

Den är signerad Cole Porter, och plattan börjar också med en annan Cole Porter-låt, ”Just One of Those Things”, som Blossom Dearie gör i ett påfallande högt tempo.

Jag gillar hennes tolkning av ”Between the Devil and the Deep Blue Sea”, men alltför mycket på den här skivan hör inte till den omistliga jazzrepertoaren.

Blossom Dearie är, eftersom hon både sjunger och spelar piano, den helt dominerande artisten på den här skivan, men hon kompas dessutom av Herb Ellis, gitarr, Ray Brown, bas, och Joe Jones, trummor.

I Kristi himmelsfärds-veckan

Vår stora trädgård är till stora delar anlagd under Kristi himmelsfärds-veckorna. På den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen brukade jag, år efter år, ta ledigt den här veckan: Jag behövde då bara ta ut två och en halv semesterdagar för att få en sammanhängande period på nio dagar i Öregrund.

Mycket stora delar av anläggningsarbetet – skapandet av potatisland, nedgrävning av dräneringsrör, anläggning av ständigt nya rabatter, till slut runt hela den drygt 2.000 kvadratmeter stora tomten – gjordes under de här ”grävveckorna”, som jag kallade dem. Varje år beställde jag nya stora lastbilslass med jord som med hjälp av spade och skottkärra skulle fraktas ut från grindhålet till sina nya ändamål. Tyngst var det det året då jag dränerde gräsmattan: grävde först ett dike för dräneringsröret, som jag bäddade in i lager av singel och sand och sen täckte med jord som skulle bli en slät gräsmatta. Men också andra projekt – som anläggning av land i klippskrevor – krävde styrka och balans och en rätt insatt knyck med skottkärran på slutet för att kunna komma till stånd. När jag anlade den blomrabatt som går längs husväggen mot vägen, måste jag fylla en skreva, som går mellan väggen och en bergknalle, med jord: Nästan varje gång jag skulle stjälpa en ny skottkärra jord slog den vänstra skakeln på kärran mot väggen och jag fick handen i kläm, och till slut var jag – trots att jag hade arbetshandskar på mig – alldeles skinnflådd på vänster knoge.

Jag har en del blomrabatter och ett stenparti som är mina egna, men mycket av det här anläggningsarbetet har skett i samråd och under medverkan av Birgitta, och det är hon som har skött köksträdgård och kryddgård. Hon har, i sitt nuvarande fysiska tillstånd, problem med höjdskillnader och överväger på allvar att lägga igen besvärliga (men egentligen mycket spännande) delar av trädgården. Sen jag fick mina egna hjärtproblem är jag fysiskt en skugga av mitt forna jag – orkar fortfarande rensa till exempel stenpartiet men försummar annat. Vi har tvingats ta betald hjälp med till exempel tunga grävjobb och gräsklippning. (Ni ska veta att det tar flera timmar bara att med motorgräsklippare klippa gräset på den här kuperade och busk- och trädrika tomten.)

Och som vädret hittills har varit här ute vid upplandskusten, har det inte precis lockat ut en ur stugvärmen. Men för all del: det nu väldiga, en gång av mig planterade bigarråträdet har slagit ut i blom, fast i stort sett på bar kvist.

Och Birgitta säger att det finns tulpaner som är på väg.

Måtte häggen blomma snart, och måtte det komma en blid värma, så att jag snart lockas ut i mitt försommarparadis!

Galago slår hårt från vänster – men det skulle bli mer effektivt om det gestaltades som serier

Galago etiketterar sig själv som ”Sveriges enda radikala serietidning”, och jag uppskattar verkligen dess vänsterperspektiv, det som nästan hundraprocentigt präglar nummer 2 2012.

Samtidigt blir jag frustrerad: Nästan ingenting i den här serietidningen är gestaltat som just serier. Det mesta är angrepp på borgerligheten och borgerligt tänkande, ibland träffsäkert, ibland på insändarnivå – men det som sker i serierutorna sker inte i dessas bilddelar. Jag gillar förvisso Liv Strömqusits angrepp på Ayn Rand och hennes anhängare, men den här serien är mer en illustrerad debattartikel än en serie. Och Sara Granérs i och för sig läckert färglagda ”Högerns psyke” är, med alla sina inklipp och staplade textremsor, nästan oläsbar som just serie. Och ändå har jag här valt att nämna ett par av de bästa serieskaparna i det här numret.

Missförstå mig nu inte: Jag är ingen motståndare till experimentell seriekonst, har till exempel alltid med uppskattning tagit del av galagoveteranen John Anderssons serier, tycker till och med att det är bra att Galago har vidgat den konstnärliga friheten för serieskaparna.

Men nog vore det bra om Galago också odlade serietecknare, vars skapelser kunde vandra vidare till dagstidningarnas normala seriesidor, till seriemagasin och så vidare: intelligenta skämtserier, gärna med bett och udd, som sen kunde hitta en beständig placering i dags- eller veckopress, gärna också äventyrsserier med mening, som sedan kunde gå som fortsättningsserier både i veckotidningar och i dagliga tidningar för att inte tala om serietidningar,

Snälla Galago, överraska mig!

Jag har förnyat min prenumeration. Gör så ni också – gå in på Galagos hemsida www.galago.se.

Spännande men inte historiskt helt korrekt

Vi fastnade för att avsluta söndagskvällen med att se en film i TV, ”Den siste samurajen” (”The Last Samurai” från 2003) som ingen av oss tidigare hade sett.

”Den siste samuarajen” är en bitvis spännande, bitvis även våldsam film i regi av Edward Zwick, men som historisk berättelse är den inte riktigt tillförlitlig: den roll USA här ges i förvästligandet av Japan i mitten av 1870-talet hade egentligen Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Det samurajuppror mot kejsaren som skildras i filmen har däremot ägt rum. Mass-scenerna med slaget mellan de två härarna mot slutet imponerar och är spännande.

Huvudpersonen, den amerikanske kaptenen Nathan Algren, spelas utmärkt av Tom Cruise i de äventyrsbetonade delarna, till exempel stridsscenerna – Cruise lär till och med ha gått i mycket lång judoträning och uppträder mycket behärskat och trovärdigt i den sortens närkamper. Personskildringen av den här amerikanske hjälten i först inbördeskriget men också indiankrigen, sen alltså i ett japanskt samurajuppror, lämnar däremot en del övrigt att önska. När vi först möter honom är han ett nervigt och lätt nersupet vrak på en amerikansk varieté, uttrycker sig rent av rasistiskt om indianerna, men i Japan blir han – efter att ha tillfångatagits under en strid med samurajerna – för sitt hjältemod tagen till nåder av samurajernas ledare Katsumoto (Ken Watanabe) och utvecklar i fångenskapen både samurajdygder och samurajernas säregna stridskonst med pil och båge och framför allt svärd, identifierar sig så småningom, kanske främst genom det dagliga umgänget med kvinnor och barn, med samurajernas sätt att leva och se på världen.

I det stora slutslaget rider han tillsammans med Katsumoto i spetsen för samurajarmén, som också lyckas slå ner den första vågen från den anfallande kejserliga armén. Men sen kommer en ny våg av soldater från denna, och de här soldaterna är utrustade med veritabla dödsmaskiner, importerade från USA, kulsprutor i en tidig variant. En stor del av samurajarmén mejas ner, och dess ledare blir tillfångatagna.

Segrarna och deras militära uppbackare från USA vill förstås slutgiltigt tillintetgöra de ansvariga, inklusive överlöparen, men när kapten Algren ställs inför själve kejsar Meiji (Schichinosuke Nakamura), reagerar denne både oväntat och ädelt: Det samurajuppror kapten Algren har stött var ändå ett stöd för Nippons självständighet och storhet – så det blir de amerikanska rådgivarna som får ge sig i väg.

Monsieur Hulot på badsemester

Jacques Tati (1907-1982) hör definitivt hemma på listan över de riktigt stora filmskaparna. I flera avseenden: som regissör, som manusförfattare, som skådespelare, som komiker, som pricksäker iakttagare av det komiska i verkligheten.

Hans ”Les Vacances de Monsieur Hulot” (på svenska ”Semestersabotören”) kom redan 1953, men jag såg den för egen del för första gången någon gång under min studenttid i början av 1960-talet. Sen dess har jag sett om den varje gång jag har haft tillfälle, nu senast här om kvällen på DVD. Och varje gång upptäcker man nya detaljer som ytterligare bevisar vilken fantastisk film, präglad av Tatis mycket speciella verklighetsuppfattning, det här är.

Dess många gags leder tankarna till likaledes suveräna föregångare som Charlie Chaplin och Buster Keaton. ”Semestersabotören” är naturligtvis inte någon stumfilm men funkar i princip precis som en sådan: Man hör gästerna på filmens badhotell och dess plage göra utsagor på franska, engelska och tyska, men de här replikerna betyder egentligen inget för handlingen – de är bara markörer för den internationella badortsmiljön, och i den svenska utgåvan översätts de över huvud taget inte till svenska.

Ljud används i och för sig medvetet, men som ljudeffekter: Monsiur Hulots bil som hostar, dörren till restaurangens kök som knirrar varje gång betjäningen kommer från eller går ut i köket, det väldiga fyrverkeriet fram mot filmens slut.

Mest består ändå filmen av mer eller mindre märkliga stumfilmsartade episoder, från det ögonblick då Monsieur Hulot anländer och tvingas locka bort en hund som behagar ligga och sova på gatan, till dess att han lämnar det här badhotellet, för övrigt ett autentiskt hotell någonstans vid den franska atlantkusten nära Loires mynning. I den här filmen spelar verkligheten små och stora spratt mot alla, i stort som smått: paraplyer hakar i varann, den båt Monsieur Hulot åker ut i viker sig på mitten nästan med det samma, Monsieur Hulot utvecklar ett fullkomligt osannolikt men mycket effektivt slag med tennisracketen och så vidare. Och i allt det kaos som drabbar honom och som han själv förorsakar andra går han omkring med ständigt oberörd och leende min och pipa i munnen. Den mjuka tyghatten som är ett av hans signa tar han av sig när han lika vänligt hälsar på andra gäster i restaurangen, men han skildras som en solitär, en som inte ens förefaller normalt intresserad av de unga vackra damer som också bor på strandhotellet.

Det finns förstås listor över skådespelarna i den här filmen, och ingent ont om dem, tvärt om – men det finns ingen som kan mäta sig med Jacques Tati i rollen som Monsieur Hulot. Däremot bör det återkommande musiktemat, signerat Alain Romans, nämnas – det är suveränt; det sätter sig omedelbart i huvudet.

Säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus

I torsdags kväll var vi på säsongens sista abonnemangskonsert i Musikens hus.

Vi bor så här års i sommarhuset i Öregrund, och Birgitta hade åkt in till Uppsala redan kvällen före, eftersom hon bland annat skulle gå på ytterligare ett besök på Akademiska. Själv åkte jag in till stan först dan därpå, fast även jag lite tidigare för att hinna med bank- och apoteksbesök.

Vi hade kommit överens om att ses i Musikens hus en och en halv timme före konserten för att också hinna äta middag i dess restaurang, faktiskt ett utmärkt och prisvärt ställe, om än inte med något stort urval av rätter. Det vi valde att äta motsvarade våra förväntningar: smörstekt mälargös med kokta betor från Forsbergs i Östhammar, kapris, brynt smör, pepparrot och dillslungad färskpotatis. Till det drack vi franskt Loire-vin, Maison de Princes, Sauvignon blanc, Pouilly fumé.

Konserten började med ett uruppförande, det vinnande bidraget i årets upplaga av Uppsala tonsättartävling: Daniel Fjellströms ”Quiet arcs/Pulsating surfaces” (Tysta bågar/Pulserande ytor), tydligen menat som en musikalisk bild av norrsken, och i motsats till vid många andra försök att i rent musikalisk form ge uttryck för det ena eller det andra förstod jag den här symboliken. Den här musiken böljade på samma sätt som norrsken.

Nästa stycke hade fått ge namn åt kvällens program, ”Brahms dubbelkonsert”. Det vi här fick lyssna till var Johannes Brahms’ (1833-1897) ”Konsert för violin, violoncell och orkester” (1887) med Bernt Lysell och Erik Wahlgren som solister på violin respektive violoncell, och orkestern var förstås Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det är här viktigt att framhäva både solisterna och orkestern, eftersom harmonin dem emellan hörde till Brahms’ egna intentioner med verket – det senare hindrar inte att både solisterna och orkestern också har mer självständiga partier i olika delar av det här verket.

Men mycket hörvärd var också Jean Sibelius’ (1865-1957) ”Symfoni nummer 6” från 1922-1923, inte minst för att Sibelius här växelvis utnyttjar olika instrumentgrupper med olika klang inom orkestern.

Denna, vårens sista, konsert innehöll också några ytterligare begivenheter utom musikstyckena i programmet.

Den blott 28-årige vinnaren av tonsättartävlingen, Daniel Fjellström, avtackades, liksom också Göran Kåver för sina 19 år som chef för Musik i Uppland – vi känner inte Göran nära men har relativt ofta träffat honom inte bara i samband med konserterna i Musikens hus utan också till exempel i samband med Stor-OD. Så ett stort tack också från oss, Göran!

Det visade sig vidare att Kammarorkesterns från Estland hämtade dirigent Paul Mägi precis hade gift sig. Så dagen till ära gav oss orkestern ett litet extranummer, ett stycke ur Mendelsohns ”Bröllopsmarsch”. Vi känner inte Paul, men vi hörde till dem som applåderade hjärtligt.

Melodikrysset nummer 19 2012

Dagens kryss var väl inte genomgående svårt, men åtminstone en ljudillustration låg helt utanför mina kunskaper – fast man kan väl googla! Jag har aldrig sett filmen ”Days of Thunder” (1990) med Tom Cruise och Nicole Kidman, inte heller, vad jag minns, hört låten som spelades ur den. När jag fick fram musiken i filmen, visade det sig, att det förekom en stor mängd olika låtar med olika artister i den här filmen, men en av dem, ”Show Me Heaven” med Maria McKee, föreföll det, av ledbokstäverna att döma, att vara.

Inte heller den allra första frågan i dagens kryss var alldeles lätt, men jag rullade upp den genom att jag kände igen Sigge Fürsts karaktäristiska röst och snappade upp frasen ”ett roligare Sverige”. Googlekoll visade då att Sigge sjöng den här låten, ”Hjälp till och gör ett roligare Sverige”, tillsammans med dess upphovsman, Thore Skogman. Jag råkar veta att de här båda herrarna nog inte var helt överens om vad som är ett roligare Sverige. Sigge vägrade en gång, av politiska skäl, en intervju för min tidning Aktuellt i politiken (s). Thore däremot valturnerade 1968 tillsammans med Sten Andersson och skrev för denna valkampanj till och med en kampanjsång, som finns insjungen på skiva, ”Härliga värld”. Läs gärna sångtexten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Annat har varit med förr i krysset.

Det gäller till exempel Sven Lindahls ”Mälarö kyrka”, den som i dag skulle ge oss ordet orgel.

Det gäller också ”Hotel California”, som vi i dag för säkerhets skull fick höra i en instrumental version. Men vi minns den som stor hit med The Eagles.

Naturligtvis spelades också ett antal melodifestivallåtar, främst av dem förstås Carolas vinnarlåt från 1983, ”Främling”, som här dock skulle skrivas i pluralis, främlingar.

Årets vinnar, ”Euphoria”, med Loreen spelades också – jag kände igen den, när jag hörde refrängens öh-öh-öh. Loreen är född i Sverige, men hennes föräldrar kommer från Marocko, och egentligen heter hon Lorine Zineb Noka Talhouni.

Ur årets melodifestival hörde vi också rockabillylåten ”Baby Doll” med Top Cats.

Särskilt svårt var det heller inte att bakom den paroditext Anders Eldeman spelade känna igen Mikael Rickfors’ gamla ”Vingar”, den där han sjunger ”Jag ska köpa vingar för pengarna”.

Och ”Mitt bästa för dig” från 1990 av och med bland andra Pugh Rogefeldt minns vi väl också – även om jag själv tycker att Pugh har gjort bättre låtar.

Cornelis Vreeswijk började sin politiska bana i Socialdemokratiska studentförbundet och återvände – efter en utflykt till VPK – till socialdemokratin; han har bland annat valturnerat med min hustru. Men detta är mer personkuriosa – den här hollandsfödde sångaren bör främst nämnas som en av de riktigt stora i svensk vistradition. Som flertalet vismakare skrev han inte bara egna sånger utan lånade, ibland stal, melodier och uppslag från andra, vilket inte gör honom mindre i mina ögon. Redan 1966 hade han, tillsammans med Ann-Louise Hansson, en stor hit med ”Jag hade en gång en båt”, den som sen fortsätter med ”med segel och ruff och köl”. Dess melodi är en traditionell karibisk melodi, ”Sloop John B” eller ”Wreck John B”. Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Av en annan stor svensk vispoet, Evert Taube, hörde vi i dag ”Så skimrande var aldrig havet”. Taube, en mycket originell musikskapare, gjorde annars precis som Cornelis, snodde stort så väl som smått här och var och gjorde det till sitt eget. Vilket inte gör honom mindre i mina ögon.

Den verklige nestorn i svensk vistradition, Carl Michael Bellman, gjorde som bekant likadant, förmodligen i större utsträckning än vi anar, eftersom vi inte längre känner till förlagorna. Hur som helst står han sig genom århundradena som en klassisk vismakare; många av hans sånger är fortfarande både kända och älskade. Till dem hör Epistel numero 71, ”Till Ulla i fenstret på Fiskartorpet, Middagstiden, en Sommardag”. Den börjar ”Ulla, min Ulla, säg får jag dig bjuda / rödaste smultron i mjölk och vin”. Ovan nämnde Cornelis Vreeswijk har gjort en utmärkt modern tolkning av den.

Sen är det bara ytterligare ett par svenska klassiker, om än inte i samma genre, kvar att nämna, Hasse och Tage. Birgitta och jag såg dem live i ”88-öresrevyn”, då de framförde den underbara ”Ett glas öl”, ursprungligen en engelsk music hall-melodi, ”Round the Back of the Arches”. Även Hasse och Tage ställde upp för Socialdemokraterna inför valen – jag hade personligen kontakt med Tage inför publiceringen av hans ”En soffliggares dagbok” i 1968 års valrörelse – men senare blev de besvikna på sitt parti. Bland annat var partiets ställningstagande i kärnkraftsfrågan avgörande. Det skadar inte att påminna om den saken nu, då partiordföranden (s) just har sträckt ut en hand om samarbete i den frågan med den sittande kärnkraftspositiva regeringen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prov då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Apoteksprivatiseringen leder exakt till det väntade

Den borgerliga regeringen splittrade av ideologiska skäl upp det statliga apoteksmonopolet – nu skulle det bli konkurrens och allt mycket bättre.

Men i stället blev det, som många av oss sa redan då, inte alls så.

Jo, i stora städer som mitt Uppsala har det blivit fler apotek i centrum. Så många att ett av de färskaste och mycket centralt placerade (i handelsbankshuset i Dragarbrunn), brittiska Boots, redan har gått i konkurs och stängts.

I glesbygden har det däremot knappast alls öppnats några nya apotek. Däremot hotar nu en av de största nya aktörerna, Kronans droghandel med över 200 apotek, att stänga sina inte tillräckligt lönsamma apotek, ofta belägna på mindre orter:
Lima
Malung
Sälen
Färila
Ljusdal
Ockelbo
Svenstavik
Arjeplog
Arvidsjaur
Malmberget
Gällivare
Likenäs
Torsby
Åsele
Dorotea
Sorsele
Storuman
Tärnaby
Vilhelmina
Vindeln
Marstrand
Virserum
Vislanda
Pålsboda
Fellingsbro
Hedesunda
Delsbo
Slite
Torsås
Hallstavik
Burträsk
Karlsborg
Färgelanda

Finska Oriola-KD Corporation är huvudägare (80 procent) till Kronans droghandel. Svenska KF äger de återstående 20 procenten.

Kanske ligger det utpressning bakom det här nedläggningshotet: Går inte staten in med stödpengar, lägger vi ned. Men i så fall kan ju staten, åtminstone en stat som inte hatar offentligt driven verksamhet, lika gärna överlåta de här mindre apoteken till det fortfarande statliga Apoteket AB och i gengäld kompensera detta genom att befria bolaget från det helt omotiverade expansionsförbudet.