Själv föredrar jag Ligeti framför Brahms

”Minnen och romantik” rubricerades torsdagskvällens – jag är svårt förkyld och har inte orkat skriva – konsert med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi.

”Minnen” syftar här rimligen på de två verk som framfördes före pausen.

Konserten inleddes med ”Concert Românesc” (1951) av György Ligeti (1923-2006). Ligeti växte upp i en av de ungersktalande delarna av Rumänien, närmare bestämt i Transsylvanien, men lämnade upprorsåret 1956 Ungern, där han då bodde, och hamnade i stället i Sverige. Det verk vi fick höra är kanske inte helt representativt för den oftast betydligt mer modernistiske Ligeti – ”Concert Romaânesc” knyter tematiskt an till hans uppväxtmiljö, som musikaliskt präglades av det ungerska och det zigenska.

Till sin barndoms trakter, vid Vättern, förde oss också Jonas Valfridsson (född 1980) i ”A Fragmented Memory; My Overgrown Little Tree House”, ett beställningsverk av Jönköpings Sinfonietta och Uppsala Kammarorkester 2013. I konsertprogrammet framhävs det här verkets karaktär av barndomsminne, och kompositören knyter det själv i titeln till en av barndomens trädkojor. Detta påverkar givetvis vår – publikens – upplevelse av verket, men skeptiskt lagd som jag är tror jag nog att det här verket med en annan titel kunde ha fått en helt annan innebörd. Men förvisso väcker den här musiken känslor som naturen väcker hos oss, både av idyll och hot.

Efter pausen spelades ”Serenad nummer 1 i D-dur” (1857) av Johannes Brahms (1833-1897). Den här serenaden rymmer, om man är lagd åt det hållet, element som kan tolkas naturlyriskt, men det är i grunden ett romantiskt verk, ganska långt från hans ungerska danser, som ju mycket livligare än i det inledande stycket av Ligeti bärs upp av element hämtade från zigensk musik. Men för att återvända till den av kammarorkestern (utmärkt) spelade brahmsserenaden: som så ofta när det gäller musik av Brahms, lyckas den inte riktigt beröra mig.

* * *

Före konserten åt vi middag tillsammans med Anna, på restaurang Saffran Polo, en persisk restaurang på samma sida av Vaksalagatan men ett par kvarter öster om Vaksala torg.

Där får man god och vällagad mat i rikliga portioner. Birgitta valde Chenseh, marinerat och grillat lamm med rödlök, paprika och feferoni, och Anna och jag åt Sultani, ett spett lammfärs, och ett med marinerat lamm på spett, båda grillade och med liknande tillbehör.

Den här gången kom Anna i bil från sitt sommarställe i Ekolsund, så hon skjutsade hem oss efter konserten, innan hon själv åkte tillbaka.

Melodikrysset nummer 47 2013

Dagens melodikryss var delvis lätt men innehöll också en del knepigheter.

Den gode Eldeman hade lagt ut en fälla redan i början av krysset. Jag hade ingen som helst svårighet med att genast känna igen Robert Brobergs ”Båtlåt” – jag har det mesta av och med honom på skiva, och jag har också sett honom på scen – men intet ont anande skrev jag, och gissar jag många med mig, först ”båtar” som svar på frågan om vad farkosten har omkring sig. Men som svaret på nästa fråga indikerade: svaret måste här i stället bli bojar.

Detta på grund av att det ju var Jussi Björling som sjöng Rossini i dagens klassiska fråga.

Sen kom en fråga som ligger helt utanför min musikaliska kunskapssfär. Jag vet mig aldrig någonsin ha hört Avicii, långt mindre albumet ”True” med ”Make Me Up”.

Radion står på hela dagarna, och på kvällstid ser jag ganska mycket TV, men tro inte att jag för den skull lyckas lära mig några programsignaturer.

Så i mitt fall var det en svår uppgift att identifiera signaturen till ”Svar i dag”.

Och förvisso har jag en gång i världen sett en del avsnitt av ”Mash”, men det var nog inte dess signatur som fångade mitt intresse.

Vi kan väl ta allt bökigt på en gång. Inte så att jag hade svårt att känna igen den melodi ur ”A Little Night Music” (Stephen Sondheim med flera), ”Send In the Clowns”, som förekom här fast på tyska. Men vad heter den här melodin egentligen på svenska? Vad jag förstår heter Beppe Wolgers’ – Eldeman refererade till honom – svenska version ”Var finns den clown”, men då går varken första och tredje ordet i titeln – det var de som efterlystes – in. När Mattias Enn sjunger den, sjunger han ”Ta in en clown”, och det var helt solklart första och tredje ordet i den versionen Eldeman efterlyste. Ändå undrar jag om någon är kapabel att reda ut det här åt mig.

Resten hade jag inga problem med.

Jag har i och för sig inte sett den nya tecknade versionen av ”Emil & Ida i Lönneberga”, men både musiken och textinnehållet kändes välbekanta.

Jag är fortfarande lite paff över den usla placering – nummer 18 – Ola Salo fick i Eurovision Song Contest 2007, detta eftersom ”The Worrying Kind” faktiskt var värd en mycket bättre placering. Men det är mycket med ESC jag inte förstår. (Och jag förstår ännu mindre av utfallet i de svenska melodifestivalerna under senare år.)

Även om somliga säkert tror motsatsen, har jag verkligen inget horn i sidan till populärmusikgenren.

Jag tycker till exempel att Lena Ph är en utmärkt företrädare för den. Hennes tolkning av ”Månsken i augusti” är ett exempel på det.

Personligen gillar jag ännu mer Lisa Nilsson, som vi i dag hörde i ”Sånger om oss”.

Och jag tycker att Edda Magnason gör ett inkännande och pricksäkert porträtt av Monica Zetterlund i filmen om henne – ni hittar mina recensioner av filmen respektive skivan, från vilken vi i dag fick höra ”Sakta vi gå genom stan”, under Kulturspegeln, Film respektive Musik.

Hoppet därifrån till ”Should I Stay Or Should I Go” med punk-bandet Clash kan tyckas vara långt, men jo, jag tyckte det var kul att höra dem också.

”Should I Stay Or Should I Go” är för övrigt en frågeställning som har varit aktuell för mig nu i ett par veckor, på nätterna, i dubbelsängen. Jag har nämligen en envis hosta, särskilt i ryggläge.

Socialdemokraterna i Finland ligger risigt till inför EU-valet i maj 2014

Jag vet inte om det i Finland finns någon EU-relaterad debatt, som redan nu kan indikera utfallet av EU-valet den 25 maj 2014. Yle Nyheter har hur som helst låtit Taloustutkimus göra en gallupundersökning om hur finländarna avser att rösta i detta än så länge ganska avlägsna val.

Centerpartiet, Suomen Keskusta, går upp från 19 procent i EU-valet 2009 till nu nästan 22 procent.

Än så länge leder dock Samlingspartiet, Kansallinen Kokoomus, det här loppet med oförändrade 23 procent.

Det parti som även i det här fallet ökar mest är populistpartiet Sannfinländarna, Perussuomalaiset, som ökar från knappt 10 procent i EU-valet 2009 till nu 17 procent. Detta är intressant också mot bakgrund av att dess stora dragplåster, partiledaren Timo Soini, inte kandiderar i detta val.

Sannfinländarna är numera ofta ett av de tre stora partierna i Finland. I den rollen har de tagit över efter Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, vilket är anmärkningsvärt också mot bakgrund av att Socialdemokraterna i Finland historiskt ibland rent av har klarat att bli landets största parti.

Socialdemokraterna backar i den här gallupen med cirka 2 procentenheter till 15,4 procent. Till hur stor del den här tillbakagången beror på partiets EU-politik respektive inrikespolitiska tillkortakommanden är svårt att veta.

Vänsterförbundet, Vasemistoliitto, går upp från knappt 6 till drygt 7 procent och har därmed en chans att återerövra det mandat partiet tappade 2009.

Sämre går det för Gröna förbundet, Vihreä Liitto, vars ordförande ju nyligen på grund av egenmäktigt förfarande tvingades lämna den finländska regeringen. De gröna fick i valet 2009 drygt 12 procent av rösterna men är nu nere på 8 procent.

Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraatit, får 3,5 procent och Svenska Folkpartiet 3,6 i den här mätningen.

Bara 45 procent av de 2.400 tillfrågade har dock nu kunnat ange, vilket parti de kommer att rösta på.

En annan osäkerhetsfaktor är det låga valdeltagandet. 2009 var det drygt 40 procent som röstade. Och även om det nästa år ser ut att bli en något högre andel som röstar, tycks inte finländarnas förtroende för EU-parlamentet vara överdrivet stort.

Socialdemokratiet fortsatt Danmarks största parti

Den smått sensationella prognosen från dagen före kommunalvalet i Danmark stod sig: Socialdemokratiet förblev Danmarks största parti.

En exitpoll, gjord i samband med att vallokalerna stängde, lurade den socialdemokratiska partiledaren Helle Thorning-Schmidt att erkänna sig slagen av Venstre, men det visade sig att den opinionsundersökning som hade gjorts just före valet var mer korrekt: Socialdemokratiet är fortsatt Danmarks största parti.

Socialdemokratiet fick i landsgenomsnitt 29,5 procent av rösterna, vilket visserligen är en nedgång med 1,1 procentenheter, men Venstres uppgång med 1,8 procentenheter räckte inte för att gå om Socialdemokratiet: Venstre hamnade på 26,5 procent.

På den socialdemokratiska sidan var det nog så att duktiga och välkända kommunalpolitikers popularitet i det här valet vägde upp partiledarens tillkortakommanden. Medan däremot Venstres framgång dämpades av partiledarens klantigheter.

Jag noterar också att valdeltagandet märkbart har ökat, från 65,8 procent 2009 till 71,9 procent i det just genomförda valet. Hur det här har påverkat valresultatet kommer säkert de danska valsociologerna att komma med teorier om.

Vänstern i vid mening – regeringspartierna plus Enhedslisten – har, precis som det prognosticerades, gjort ett gott val i de fyra största städerna. De dramatiska förändringarna i det röda blocket står Enhedslisten och Socialistisk Folkeparti för: SF har gjort stora rösttapp till rödgröna och feministiska Enhedslisten.

I København har Socialdemokratiet tappat 2,1 procent och landar på 27,8 procent. Socialliberala Radikale Venstre går upp med 2,6 procent och får 11,1 procent. Socialistisk Folkeparti tappar hela 12,2 procent och får då 10,0 procent, medan Enhedslisten ökar med 8,6 procent till 19,5 – det här yttervänsterpartiet blir därmed näst största parti i huvudstaden.

Det stora allmänborgerliga partiet Venstre ökar med 2,6 procent men får ändå inte mer än 11,4 procent i København. Det andra åtminstone tidigare stora borgerliga partiet Det Konservative Folkeparti tappar 2 procent och får nu 5,0 procent, medan det fortfarande relativt nya Liberal Alliance landar på 3,8 procent (+ 2,9). Populistiska och främlingsfientliga Dansk Folkeparti får 7,4 procent (- 0,3).

I Aarhus får Socialdemokratiet 38,3 procent (- 3,6), men det mandat de därmed förlorar går till Radikale Venste, som får 8,3 procent (+ 3,1). Också här gör Socialistisk Folkeparti med 6,7 procent (- 10,8) en stor röstförlust, som delvis kompenseras av en uppgång (+ 5,7) för Enhedslisten med nu 9,4 procent.

Venstre går upp med 1,3 till 17,2 procent, medan Konservative minskar med 2,6 och får 6,3 procent. Liberal Alliance med 3,9 procent (+ 3,5) har den största uppgången bland de borgerliga. Dansk Folkeparti ökar med 1,5 till 7,3 procent.

I Aalborg har Socialdemokratiet i stort sett hållit ställningarna: 36,3 procent (+ 0,1). Radikale Venstre ökar med 1,9 till 5,2. Också här gör Socialistisk Folkeparti ett katastrofval: minskar med 12,7 procent till 3,6. Medan Enhedslistan ökar med 6,8 och får 8,8 procent.

Venstre (+ 0,7) får 26,5 procent men ligger ändå långt efter Socialdemokratiet. Också här gör Konservative ett uselt val: 4,8 procent (- 3,1). Och även här går Liberal Alliance framåt: + 2,9 = 3,1 procent. Man lägger likaså märke till att Dansk Folkeparti har en framgång men en måttlig sådan (+ 1,6); partiet stöds nu av 9,0 procent.

I Odense slutligen får Socialdemokratiet 28,8 procent (- 1,3). Radikale Venstre ökar med 2,4 och får 5,2 procent. Socialistisk Folkeparti minskar med hela 14,4 och får ett valresultat på 6,1 procent. Detta kompenseras inte av Enhedslistens nu 10,0 procent (+ 5,1).

På den borgerliga sidan i Odense går Venstre kraftigt framåt (+ 12,9) och får 23,2 procent. Men vinsterna görs helt uppenbart inom blocket: Konservative minskar med hela 13,6 och får i det här valet ändå hyggliga 10,6 procent. Liberal Alliance går upp från ingenting till nu 2,0 procent. Här gör Dansk Folkeparti en kraftig framryckning (+ 4,4) och får 11,0 procent.

I andra delar av Danmark har naturligtvis Venstre lyckats flytta fram sina positioner mera, men en större sensation är onekligen röstomflyttningarna inom det vi i Sverige kallar för vänstern, till den röd-gröna och feministiska Enhedslisten, som parti en märklig konstruktion bestående av ett valförbund mellan kommunistiska och vänstersocialistiska småpartier.

Det gamla socialistiska vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti, som i motsats till Enhedslisten ingår i regeringskoalitionen, har samtidigt drabbats av en veritabel valkatastrof. Vad det här leder till inom partiet och hur det påverkar dess ledarskap återstår att se.

Mer Vysotskij av Fria Proteatern

Vladimir Vysotskij (1938-1980) har med tiden erövrat också en stor svensk publik. Även andra har sjungit Vysotskijs sånger både på scen och på skiva, men det är utan tvivel Fria Proteaterns vysotskijföreställning på Scalateatern i Stockholm 1986 som har blivit mest berömd. Jag har den på CD med Fria Proteatern; skivan följde med sångboken ”Vargjakten” (Karneval, 2007), som innehåller 48 sånger av Vysotskij, tolkade av Carsten och Ola Palmaer och med notskrift av Stefan Ringbom.

Vi känner Stefan Böhm en smula från hans tid som teaterchef vid Uppsala stadsteater, men eftersom han inte längre arbetar i Uppsala, blev jag glatt överraskad, när jag för några dar sen fick telefonsamtal från honom. Hans ärende var att bjuda mig och Birgitta på en av de två allra sista föreställningarna av ”Hoppets lilla orkester. Nya sånger av Vysotskij och hans vänner” – också den har getts och ges (sista föreställningen ges den 24 november klockan 16.00) på Scalateatern.

Vi tackade förstås ja: träffade också Stefan i foajén när vi hämtade biljetter och efter föreställningen, då vi tackade honom för en fin upplevelse. Vi åkte till Stockholm så pass tidigt, att vi hann äta middag ute före föreställningen. Det blev pizza på italiensk restaurang nära teatern.

Den här gången tillskrivs sångerna som ingår i föreställningen ”Vladimir Vysotskij och hans vänner”. Det har nämligen visat sig att några av de sånger, som har förknippats med Vysotskij, inte är hans egna. Den fina ”Om jag skulle bli sjuk”, i den här föreställningen framförd av Tomas Bolme, har till exempel skrivits av Jurij Vizbor och Jaroslag Smeljakov. ”När du och jag möttes”, sjungen av Stefan Ringbom, är skriven av Andrej Tarkovskij. Titellåten ”Hoppets lilla orkester”, som sjungs av Bo Hülphers, är i själva verket skriven av poeten Bulat Okudzjava. Och här finns också traditionellt material, bra sådant, till exempel ”Ös på med dragspelet Aljosjka”. Jag citerar här dess refräng:

Ös på med dragspelet, Aljosjka!
Här dansar kärringar och våp,
här dansar hallickar och torskar
så glasen klirrar i mitt skåp.

Men flertalet sånger, till exempel ”Vad kan man säga om vår korta tid” (Hasse Björk) och ”Sång om en vän” (Pär Lindblom), är förstås Vysotskijs egna.

Några av de nämnda har varit med i Fria Proteatern ända från början; några av de andra har tillkommit senare men har nu ändå varit med ett tag. Men det är också roligt att notera, att Fria Pro av i dag vid sidan av veteranerna rymmer utmärkta nytillskott som Sofia Berg-Böhm, sång, och Anna Holm, sång och fiol – fler kunde nämnas.

Till det fascinerande med Fria Proteatern hör också, att nästan alla som agerar inte bara sjunger utan också trakterar olika instrument.

Som extranummer fick vi i den entusiastiskt klappande publiken höra tre sångerr, hämtade ur den förra Vysotskij-föreställningen, bland dem den fantastiska ”Vargjakten” med dess starka politiska associationer.

Kommunalvalet i Danmark: jämnt lopp mellan (S) och (V)

En Voxmeter-mätning, publicerad dan före det danska kommunalvalet, gör plötsligt det här valet riktigt spännande.

Jag har tidigare rapporterat om att Socialdemokratiet tycks klara att få sina toppkandidater som ledare i de fyra största städerna men då med hjälp av främst den starkt växande Enhedslisten, ett feministiskt och rödgrönt parti ute på den yttersta vänsterkanten.

Den nya mätningen i den sista skälvande minuten före valet gör utfallet ännu mer intressant. Voxmeters mätning för nyhetsbyrån Ritzau visar nämligen att utfallet kan bli ganska dramatiskt för de partier som leder respektive block, Socialdemokratiet och Venstre. I den här mätningen ökar S med 1,2 procentenheter och skulle därmed, med 24,6 procent, bli Danmarks största parti.

Den borgerliga ärkefienden Venstre tappar 1,2 procentenheter och hamnar därmed på 24,3 procent. Partiledaren Lars Løkke Rasmussens klanterier fortsätter uppenbarligen att sänka partiet.

Slutsumman av det här är att den S-ledda regeringssidan samlar 50,0 procent, medan den borgerliga oppositionen får 49,2 procent.

Doris Lessing död – läs om mitt möte med henne 1965

Doris Lessing (1919-2013) hann bli hela 94 år innan hon dog.

På 1960-talet läste vi henne på grund av både den könsrollstematik som fanns i hennes böcker och för hennes afrikanska erfarenhet, men hennes romaner från då, som ”Den femte sanningen” och ”Gräset sjunger”, har också utomordentliga litterära kvaliteter, som till slut, 2007, gav henne nobelpriset i litteratur.

Jag har faktiskt träffat henne personligen, vid en pressträff anordnad med anledning av att Uppsala stadsteater 1965 gav henne pjäs ”Tigerlek” från 1958. Jag minns att jag vid den här pressträffen blev en smula besviken på henne, kanske för att jag hörde till den grupp av unga radikala socialdemokrater, som hade bidragit till att föra könsrollsdebatten här längre än den då hade kommit i Storbritannien, där hon själv bodde.

Den som vill läsa den här intervjun och vad jag skrev 2007 med anledning av att hon då fick nobelpriset i litteratur, kan läsa mer ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Lessing, Doris.

Jag har förstås med intresse läst också de stort uppslagna artiklarna i dagspressen om hennes dödsfall. Det var dock min hustru som gjorde mig uppmärksam på några rader i Per Wästbergs minnesruna i Svenska Dagbladet: Doris Lessing skrev artiklar om författare som England hade förbisett, Tarjei Vesaas, Karen Blixen och Jaan Kross.

De här författarna är alla rikt företrädda i våra bokhyllor. I fallet Jaan Kross beklagar jag, att han hann dö, innan Svenska Akademien upptäckte, att Estland i honom hade en skönlitterär författare i nobelprisklass.

Uppåt igen för Socialdemokraterna i estnisk novembergallup

Det ledande borgerliga regeringspartiet i Estland Reformierakond (Reformpartiet) hade länge ett enastående stöd i opinionsmätningarna, som bäst över 40 procent, därefter ofta kring 30 procent. Missgrepp i regeringsställning och enskilda ministrars tillkortakommanden har dock gradvis nött ned det här förtroendet, och trots att partiet hoppades på en återhämtning – partiet stöddes av 20 procent i augusti, 21 procent i september och 22 procent i oktober – åkte partiet på ett rejält bakslag i kommunalvalet nyligen, och i novembermätningen från TNS Emor hamnar partiet nu med 18 procent sist bland de i Riksdagen (Riigikogu) representerade partierna.

Tendensen från kommunalvalet slår också igenom på rikssiffrorna för det socialkonservativ och kristna och estnationella Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som i kommunalvalet fick en stark skjuts uppåt av det angrepp dess ledande företrädare i Tallinn, Eerik-Niiles Kross, utsatte för av Ryssland. Novembersiffran för IRL blev 22 procent.

De ovan nämnda partierna ingår båda i den estniska regeringen, men ännu bättre går det för oppositionspartierna i Riigikogu.

Det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) gjorde ett kanonval i Tallinn – fick egen majoritet där – vilket bland annat har att göra med den starka uppslutningen bakom partiet av huvudstadens många ryssar. Men partiet ses också som en kraft att satsa på av många ester, som vill välta den sittande regeringen, och det stöds i den här mätningen av hela 29 procent.

I opposition befinner sig också Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet). SDE lyckades väl på många håll i kommunalvalet, men inte i Tallinn, och hade kanske just på grund av de speciella omständigheterna i huvudstaden en lätt sjunkande kurva i gallupmätningarna. Men i novembermätningen från TNS Emor, som i sina normala månadsmätningar bara frågar estniska medborgare, alltså människor som har rösträtt i riksdagsval, tar SDE ett skutt uppåt, från 20 procent föregående månad till nu 23 procent. Därmed är partiet på andra plats bland partierna.

Min prognos är att om SDE lyckas hitta företrädare som har respekt bland Tallinns många ryssar, kommer partiet att lyckas lika väl där som det i kommunalvalet nyligen gjorde i Narva och de övriga ryssdominerade delarna av Estland. Den insikten tror jag också finns hos partiet.

Melodikrysset nummer 46 2013

Till dem bland er som kanske tror att jag är något slags musikdator vill jag säga följande: Jo, jag har hygglig bredd i mitt musikkunnande, men där finns luckor.

Dagens för mig svåraste fråga var sålunda vågrätt 1, där jag först fick lov att fylla i varannan bokstav – begynnelsebokstäverna i de lodräta svaren – innan jag förstod, att den som sjöng ”Mirrors” var Justin Timberlake.

Å andra sidan klarade jag, på det ena eller det andra sättet, ganska lätt de övriga frågorna.

I och för sig kom jag inte på vad det var för ett musikstycke som spelades som illustration till v 9, men det behövdes inte heller. Det som efterfrågades var vad det var för instrument som hördes vid sidan om pianot, och det var inget tvivel om att det var en cello.

Anders Eldeman använder sig numera ganska ofta av låtversioner ur ”Så mycket bättre”, så jag har nu till slut börjat se på det här TV-programmet.

Jag hade i och för sig inte hört Titiyo sjunga ”Blåjeans och stjärnljus”, ursprungligen känd i Lill Lindfors’ insjungning, men eftersom jag har sett båda i den pågående programserien, var det inte så svårt att koppla dem till varann och sen googla.

Äldre delar av ”Så mycket bättre” har jag över huvud taget inte sett, men Darin (Zenyar) har en rätt så karaktäristisk röst, och Magnus Uggla, vars ”Astrologen” han sjöng, har jag ganska mycket av på skiva.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Cliff Richard med ”Congratulations” och vet också att det hör till god ton att gratulera, när någon i ens närhet fyller år.

Jag har förstås också hört Peter, Paul and Mary sjunga ”Puff the Magic Dragon”, också den svenska versionen ”Puff en pappersdrake”, som tydligare ger svaret på Eldemans fråga om material: papper. Den svenska versionen sjöngs först in av Ann-Louise Hansson, lite senare även av Jan Malmsjö.

Och jag är tillräckligt gammal för att minnas ”Mosebacke monarki”. I dag hörde vi Bobo Slacke (Moltas Eriksson) göra ett besök hos läkaren, spelad av Tage Danielsson. Också Olle Palin medverkade i det här inslaget.

Eftersom min stora skivsamling bland annat omfattar progg, har jag förstås också en bunt Ola Magnell-skivor i den. Så så fort jag hör hans röst i ”Kliff”, känner jag igen den.

Och jag delar Anders Eldemans vurm för M A Numminen, har följaktligen många skivor med honom. I dag hörde vi honom på sitt oefterhärmliga sätt framföra ”All of Me”.

”Evita” har jag faktiskt aldrig sett, men hur många gånger har jag inte hört sången om fru Peron, ”Don’t Cry For Me Argentina”?

En av Fredmans sånger, Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, hördes också.

Och sen är det bara ett svar kvar att redovisa. Ljudillustrationen var lätt igenkänd: Alice Tegnérs ”Ekorrn satt i granen”. (Märk uttalslikheten med Bellmans Fjäril’n.) Men i kryssvaret skulle djuret som förekommer i den här barnvisan skrivas ekorren.

Vänstervind i danska storstäder

i en aktuell opinionsmätning från Epinion, beställd av Danmarks Radio och refererad i en artikel i Jyllands-Posten, ser det ut att gå bra i kommunvalet den 19 november för de socialdemokratiska borgmästarkandidaterna i de fyra stora städerna København, Aarhus, Aalborg och Odense.

Men det här är naturligtvis ett resultat som är avhängigt av att den politiska vänstern håller ihop: I København ser Socialdemokratiet, Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten ut att tillsammans få 32 av 55 platser, och tendensen är densamma i Danmarks näst största stad, Aarhus: Här förutspås samma partikonstellation få 17 av 31 platser. Lite knepigare blir det i Odense, men med hjälp även av socialliberala Radikale Venstre, som ju sitter i regeringen tillsammans med S och SF, verkar man kunna få 15 platser mot det blå blockets 14. Också i Aalborg behöver den socialdemokratiska borgmästarkandidaten stöd även från RV.

Jag har ju tidigare rapporterat om det vikande stödet för Socialdemokratiet, främst då som regeringsparti, och den här opinionsvinden slår förstås igenom också i kommunvalet: S ser ut att förlora fyra mandat i København, tre i Aarhus och två i Odense – fast i Aalborg ser partiet ut att vinna ett mandat, så naturligtvis spelar också lokalpolitiken och kandidaterna en roll.

Eftersom det går risigt också för SF, är den främsta förklaringen till att det ändå går så här bra i de danska storstäderna, att det märkliga rödgröna och feministiska yttervänsterpartiet Enhedslisten stormar fram. Det gäller främst i de riktigt stora städerna, där partiet kommer att göra fenomenala resultat. Men det här partiet är på frammarsch också på många andra håll, bland annat i Syd- och Sønderjylland. I Esbjerg, för att ta ett belysande exempel, har partiet således växt från nästan ingenting till 9,3 procent.

Enhedslisten ser ut att göra sitt bästa val någonsin.

Partiet grundades vid ett samarbete mellan Venstresocialisterne, Danmarks Kommunistiske Parti och det trotskistiska Socialistisk Arbejderparti år 1989 och har kollektiv ledning. I dag är det också ett feministiskt och rödgrönt parti.