Norska opinionsmätningar med olika resultat

Det har känts intressant att få veta vilka nya opinionstrender den gamla vänster-mittenregeringens fall och den ovanliga politiska sammansättningen av den nya regeringen – Høyre plus högerpopulistiska och invandringsskeptiska Fremskrittspartiet – skulle leda till i vårt grannland Norge. Just nu har det dock kommit ett par opinionsmätningar med ganska olika tendens.

Den stora borgerliga oslodraken Aftenposten redovisar en gallup som Response Analyse har gjort för tidningen:

Enligt den tar Arbeiderpartiet ett jätteskutt uppåt, + 4,3 procentenheter, och hamnar därmed på 35,1 procent. I stortingsvalet tidigare i höstas hamnade AP på 30,8 procent, och i kommunvalet 2011 hade partiet 31,7 procent.

I stort sett samtliga övriga partier minskar.

Det ledande regeringspartiet Høyre får i den här mätningen 26,2 procent, – 0,6 procentenheter jämfört med 26,2 procent i stortingsvalet. I kommunvalet 2011 fick partiet 28,0 procent.

Dess regeringspartner Fremskrittspartiet får 15,1 procent, – 1,2 procentenheter jämfört med valresultatet. I kommunvalet 2011 fick FrP 11,4 procent.

De två mittenpartier, som utgör regeringsunderlag men har ställt sig utanför regeringen, backar båda.

Kristelig Folkeparti minskar med 1,0 procentenheter jämfört med 5,6 procent i valet och får nu stöd av 4,6 procent. I kommunvalet 2011 fick KrF också 5,6 procent.

Liberala Venstre minskar med 0,7 procentenheter jämfört med 5,2 procent i valet och får nu stöd av 4,5 procent. I kommunvalet 2011 fick V 6,3 procent.

Ett av mittenpartierna, Senterpartiet, var en del av den förlorande regeringskoalitionen. Resultatet i den här mätningen, 5,3 procent, innebär att partiet backar med 0,2 procentenheter i förhållande till valresultatet, 5,5 procent. I kommunvalet 2011 fick SP 6,7 procent.

Riktigt illa går det för partiet på den förlorande regeringskoalitionens vänsterflank, Sosialistisk Venstreparti. I den här mätningen hamnar SV med 3,8 procent – – 0,3 jämfört med 4,1 i valet – under spärrgränsen. Också i kommunvalet 2011 landade SV på 4,1 procent, och nu ser partiet ut att minska ytterligare.

Det betyder inte att det därmed går bättre för yttervänsterpartiet Rødt – det får i den här mätningen 1,1 procent, vilket är +- 0 jämfört med valresultet. I kommunvalet 2011 fick partiet 1,5 procent.

Också den nya uppstickaren Miljøpartiet De Grønne, som i Oslo knep ett lokalt mandat, ligger i landsgenomsnitt stilla på valresultatet, 2,8 procent. I kommunvalet 2011 fick MDG bara 0,9 procent, men den lilla framgången i årets stortingsval tycks alltså inte ha gett mer vind i seglen.

* * *

Samtidigt har Avisenes Nyhetsbyrå presenterat en mätning gjord av Opinion Perduco. Den ger en delvis annan bild av opinionsläget i Norge:

Enligt den här mätningen backar Arbeiderpartiet med 0,1 procentenheter jämfört med föregående mätning och hamnar nu på 31,6 procent.

Men också enligt den här gallupen ser det mörkt ut för Sosialistisk Venstreparti, som backar med 0,9 procentenheter till 3,2. Även om AP i den här mätningen inte ökar, finns det uppgifter om att 14 procent av SV-väljarna nu tycks ha bytt till Arbeiderpartiet.

Inte heller yttervänsterpartiet Rødt ser ut att vinna på SVs kris: I den här mätningen får partiet oförändrat 1,5 procent.

En plausibel förklaring till SVs tillbakagång är den i och för sig ganska måttliga framgången för Miljøpartiet De Grønne – till bilden hör att SV har profilerat sig som ett rödgrönt parti. MDG backar i den här mätningen i och för sig med 0,8 procentenheter, men de 3,3 procent som enligt den stöder det här partiet bör i inte obetydlig utsträckning vara före detta SV-väljare.

Det problematiska med detta, för Arbeiderpartiet, är att MDG inte definierar sig i höger-vänstertermer och alltså vägrar att ta ställning mellan blocken.

Det intressanta med Senterpartiet, som i den här mätningen får 5,6 procent (+ 0,7), är att det här mittenpartiet, som är ett jordbrukar- och landsbygdsparti, i likhet med gamla tiders svenska Bondeförbundet/Centerpartiet nu under två valperioder har suttit i en koalitionsregering tillsammans med Arbeiderpartiet och SV. I nuvarande politiska situation i Norge har partiet förstås släppt det organiserade samarbetet med Arbeiderpartiet, men det håller också armlängds avstånd till den nya högerregeringen.

Kanske blir resultatet av den nya blå-blå regeringen i Norge ett mittenblock, som så småningom mer pragmatiskt väljer vilken sorts regering man vill stödja och till vilket pris.

I dag stöder alltså de två övriga traditionella norska mittenpartierna den nya regeringen, dock inte villkorslöst.

Mittenpartiernas problem är dock att de är så många och så små. Enligt den mätning jag här refererar stöds Venstre av 6,1 procent (+ 0,4) och Kristelig Folkeparti av 6,0 procent (- 0,5).

Ett problem i sammanhanget är dock att Venstre är ett mycket miljöfokuserat parti, men det är också Miljøpartiet De Grønne och i viss utsträckning även Senterpartiet.

Och eftersom alltså Sosialistisk Venstreparti är ett rödgrönt parti och även Kristelig Folkeparti har visat intresse för miljöfrågorna, kan det bli mycket trångt i mitten, i vart fall om alla de här småpartierna fokuserar på gröna frågor och miljömedvetna väljare.

Maria Lang-revival

Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange (1914-1991), var länge en av de mycket lästa svenska deckarförfattarna. Jag ägde under en tidigare period i livet ganska många av hennes böcker, återutgivna antingen som Pan pocket eller inbundna i den något äldre Vingserien. Hon kan vara roande att läsa men har knappast skrivit några omistliga böcker, så i samband med en nödvändig bokhyllerensning gav jag bort min Lang-samling.

Men när Norstedts nu har återutgivit en rad av dem i förförisk femtiotalsutstyrsel, har jag lockats att köpa nyutgåvorna åt min hustru.

Bland dem finns ”Tragedi på en lantkyrkogård” från 1954, en historia om mord i en lantlig kyrkby med både prästgård och lanthandel och en hel drös människor som var och en av dem skulle kunna vara den av Langs detektivhjälte Christer Wijk eftersökta mördaren. Man mer än anar att det är Agatha Christie som har inspirerat författarinnan till den här svenska historien.

Flera av Langs/Langes deckare har också filmats i samband med nyutgivningen, och jag får kanske anledning att framöver skriva om de här filmerna. Men här om dan såg jag i TV en äldre filmatisering, från 1960, av den här boken, fast i Arne Mattssons regi kallas den för ”När mörkret faller”.

Mattsson var i sina bästa stunder en mycket habil filmmakare, men just när det gällde deckarfilmer, var han inte till sin fördel: I det här fallet skräms i alla fall inte jag av de många närbilderna på de kanske alltför många misstänkta. Enda gången det känns en smula spännande är när prästen Ekstedts (Nils Asther) lilla ständigt snokande dotter Lotta (Anna-Maria Giertz) går en smula för långt och blir överfallen av den mördare som vi vid det tillfället ännu inte får se ansiktet på.

Maria Lang skrev själv filmmanus och tog sig då friheter i förhållande till sitt bokoriginal. Mest anmärkningsvärt är där att filmens mördare är en annan än bokens. Och Christer Wijks (Karl-Arne Holmstedt) ständiga följeslagare Puck har opererats bort i filmversionen.

Själv hade jag ändå nöje av att se filmversionen av den här alltså inte våldsamt spännande historien. Jag vet inte om det är Arne Mattsson eller hans fotograf Hilding Bladh som har den främsta förtjänsten av detta, men som skildring av miljöer från tidigt femtiotal är den högst sevärd. Min egen dåtida lantliga miljö var mycket påvrare än den i filmens prästgård, men detaljer i interiörerna därifrån fungerar ändå som träffsäkra tidsmarkörer. Och ännu mer berörs jag av interiörerna från och varorna i den lanthandel där den här historiens första mord äger rum (på handelsmannen, spelad av Georg Fant). När kameran zoomar in välkända dåtida varumärken, tappar jag rent av intresset på huvudhandlingen, deckarintrigen. Det här, och till exempel de yngre damernas klädsel, tar hos en tittare i min ålder och med min erfarenhet – jag hade sommar- och helgjobb i min lilla orts ICA-affär – helt över intresset.

Och sen är det ju alltid intressant att få återse ett antal svenska skådespelare från förr, utöver de redan nämnda till exempel Birgitta Pettersson, Elsa Prawitz, Adolf Jahr, Sif Ruud och Hjördis Petterson.

Baron Münchhausens fantastiska äventyr

Jag har någon gång under pojkåren läst berättelserna om Baron von Münchhausens fantastiska äventyr. Den tyske friherren Hieronymus Karl Friedrich von Münchhausen (1720-1797) har funnits på riktigt, men historierna om hans fantastiska äventyr är förstås produkter av en ovanligt livlig fantasi.

Men han har, fastän han ofta anges som författare till de här skrönorna, faktiskt inte själv publicerat dem i bokform. Publiceringen började med att Rudolf Erich Raspe från Hannover i London 1786 gav ut några av historierna om Münchhausen i bokform, ”Baron Munchausen’s Narrative of His Marvelous Travels and Campaigns in Russia”. De översattes 1788 till tyska och utökades då i antal av Gottfried August Bürger i det som betraktas som den kompletta originalvolymen, ”Wunderbare Reisen zu Wasser und zu Lande. Feldzüge und lustige Abenteuer des Freiherrn von Münchhausen”. Samma år, 1788, utökades den engelska upplagan till att omfatta också tilläggen.

Det torde vara omöjligt att exakt slå fast vem av de här herrarna som bör anges som författare till boken om Münchhausen. Skrönorna om Münchhausen berättades utan tvekan muntligt av Münchhausen själv, men både Raspe och Bürger har säkert i samband med bokutgivningen bidragit till att ge dem litterär gestaltning.

I den pocketutgåva från Niloé, jag äger, ”Münchhausen” (översättning Jacob Gunnarsson) anges G A Bürger som författare. Den här utgåvan innehåller för övrigt också illustrationer av Gustave Doré.

Men den är inköpt 1990, och historierna om Münchhausen läste jag redan under folkskoleåren. I så fall bör det ha varit volymen ”Münchhausens underbara äventyr” från Barnbiblioteket Saga jag läste.

Jag vet också att boken har getts ut i serien ”Tidens ungdomsklassiker”.

Allt som har getts ut av de nämnda förlagen ligger numera under Norstedts och dess barn- och ungdomsbokförlag Rabén & Sjögren. Det här förlaget hade länge en förnämlig barn- och ungdomsklassikerserie, Klassikerförlaget, men det finns bara rudiment kvar av den – kolla själva i någon av KFs Akademibokhandlar. Går det verkligen inte att ständigt i tryck tillhandahålla den typ av böcker som skrönorna om Münchhausen är ett exempel på? Den här sortens böcker kan för övrigt läsas av människor i alla åldrar.

De här reflektionerna föranleds av att TV i eftermiddags visade en på många sätt fin brittisk filmatisering av ”Baron Münchausens äventyr” (namnstavningen är halvbrittisk), ”The Adventures of Baron Munchausen” (1988), gjord av Terry Gilliam.

Gilliam är känd från ”Monthy Python”, och det slår mig, att Monthy Pyton-gängets galna humor har viss släktkap med de skrönor och galenskaper som utmärker också historierna om baron Münchhausen.

Inledningsgreppet i filmen är att ett teatersällskap under sent 1700-tal ger en föreställning om baron von Münchhausens liv och bravader. Då dyker plötsligt den riktige baron von Münchhausen (porträttlikt och idérikt spelad av John Neville) upp och tar över.

Runt omkring pågår det krig – staden belägras av turkarna – och Münchhausen förklarar att alltsammans är hans fel: Han har slagit vad med den turkiske sultanen och sen, när han med hjälp av världens snabbaste man, Berthold, på rekordkort tid har lyckats få dit en flaska utsökt vin från Wien, därmed vunnit har vadet och därför får en belöning. Med hjälp av världens starkaste karl, Albrecht, tömmer han då sultanens hela kassavalv.

Med hjälp av ett luftskepp, vars ballong är byggd av en massa sköna damers onämnbara, tar sig Münchhausen ut ur den belägrade staden för att skaffa hjälp. Ombord på luftskeppet har också unga Sally Salt, dotter till chefen för teatergruppen, Henry Salt, tagit sig.

Tillsammans upplever de här två en rad äventyr, som man åtminstone delvis känner igen från bokhandlingen: Våra vänner hamnar till exempel i magen på en jättelik monsterfisk, hamnar i Vesuvius’ inre tillsammans med bland andra Vulcanus och gör besök på månen, och vid ett tillfälle räddar sig Münchhausen från att drunkna genom att med den egna armen ta tag i sitt hår och så lyfta både sig själv och hästen.

Alltsammans knyts sen samman i ett slut där Münchhausen och hans återfunna, nu gamla hjältevänner återvänder och räddar den av turkarna belägrade staden. Särskilt beaktansvärda insatser gör där Gustavus, han som kan blåsa starkare än orkaner. Till slut kan Münchhausen, mot de klentrognas vilja, slå upp stadsporten inifrån och visa, att turkarna är besegrade och borta.

Som extra bonus kan den äldre delen av biopubliken håva in att Venus spelas av Uma Thurman och hjälteofficeren av Sting.

Lars Hård i Hampe Faustman-film

Jan Fridegård (1897-1968) kom jag att läsa mycket tidigt, allra först hans trilogi om vikingatiden. Min mamma köpte de här böckerna som utgåvor i FiBs folkbokserie.

Snart blev jag själv ombud för gamla Folket i Bild, där Fridegård publicerades flitigt, och så småningom blev jag också försäljare av FiBs folkböcker. Samlingsutgåvan av de tre första delarna av hans självbiografisk romanserie om Lars Hård, ”Jag Lars Hård” (1935), ”Tack för himlastegen” (1936) och ”Barmhärtighet” (1936) kallades, när den våren 1950 utgavs i FiBs folkbokserie, för ”Lars Hård” och trycktes i en upplaga om 85.000 exemplar. Då var jag dock själv ännu inte bokombud.

Senare skrev Fridegård en fortsättning i form av ytterligare två romaner, ”Här är min hand” (1942) och ”Lars Hård går vidare” (1951). De här båda romanerna gav Folket i Bilds förlag hösten 1957 ut i en samlad volym i sin folkbokserie – dess upplaga var 75.000 exemplar, och jag sålde säkert minst ett tjugotal av dem.

Av de första tre Lars Hård-böckerna gjorde Hampe (egentligen Erik) Faustman 1948 en samlad filmversion, kallad ”Lars Hård”.

Historien om Lars Hård är här komprimerad, mer endimensionell. Filmhandlingen startar med att Lars Hård får straffarbete och slutar med att han släpps fri, och där emellan har man lagt in det som förde honom dit: att han inte har betalt underhåll för ett barn som dess moder uppger är hans plus hans överfall under straffarbetet på en trakasserande plit. (Pliten överlever, men han döms till ett års straffarbete för dråpförsök.) Det som hände där emellan berättar han för en av de få mänskliga anställda inom fångvården, och det är det som är filmens huvudhandling. Handlingen i den här uppläggningen har skrivits av Jan Fridegård själv, så den på det här sättet avskalade och komprimerade storyn kan man inte lasta Hampe Faustman för.

Hampe Faustman är i flera av sina filmer en god skildrare av proletära miljöer, men här har han nog haft tidens skådespelarnormer mot sig (om han nu över huvud taget har försökt göra filmen mer realistisk än vad den är). Det gäller även George Fant, som spelar Lars Hård, det vill säga Jan Fridegård, som i det här skedet av sitt liv ännu inte hade slagit igenom som författare. (Men att han har ambitioner åt det hållet antyds i en scen, där några statare har hittat hans anteckningsbok på ett höloft och sen har roligt åt det en av dem läser upp för de andra.)

Men i stort sett talar alla, med små variationer, ungefär likadant: Lars´ far (Adolf Jahr) och mor (Elsa Widborg), Inga (Eva Dahlbeck), trädgårdsmästarpraktikanten som Lars har en av sina erotiska historier med, kusken och hans hustru, Andersson (Artur Rolén), en annan statare, Lars medfånge, spelad av Gustaf Lövås, barnavårdsmannen (Sif Ruud) och så vidare. Missförstå mig inte – det är inget fel på deras rollprestationer. Men jag som är uppvuxen i en proletär miljö på landet vet att människor på den tiden talade sin lokala dialekt, och att man av de flestas tal förstod att de bara hade mycket elementär utbildning.

Jag har redan tidigare berättat att det, mer i förbigående, antyds att Lars Hårds håg står till att skriva. Den som känner till Jan Fridegård vet ju också, att det som fick hans Lars Hård att lämna för hans klass normala jobb och missköta andra (i filmen röjning av fälld skog) hade den här bakgrunden, men eftersom detta är så oklart infogat i filmens handling, framstår han inte bara i de slitande statarnas ögon utan också hos oss som ser filmen lite som en smitare, vilket ytterligare understryks av hans olika kvinnoaffärer, som tenderar att ta över handlingen i stället för den proletära utvecklingshistoria som är en intressantare (röd) tråd i Fridegårds epos. I filmens slut fastnar han i och för sig till slut för en av byns flickor, Eva (Nine-Christine Jönsson), men varför förblir en smula obegripligt. Begripligare är då de känslor och den besinning kontakten med hans dödssjuka mor väcker hos honom, när han återvänder hem efter fängelsetidens slut.

Høyre nästan lika stort som Arbeiderpartiet

I en färsk opinionsundersökning, utförd av Norfakta för tidningarna Nationen och Klassekampen, är det ledande regeringspartiet Høyre nästan lika stort som Arbeiderpartiet, som ju nu är i opposition. Høyre ökar med 1,1 procentenheter till 29,5 procent, medan Arbeiderpartiet minskar med 1,9 och landar på 30,8.

Om man jämför med valresultatet, ligger Høyre 2,7 procentenheter över detta, medan Arbeiderpartiets resultat är identiskt med resultatet i valet.

Høyres regeringspartner Fremskrittspartiet ökar också, men med mer blygsamma 0,3 procentenheter, och hamnar då på 15,3 procent.

De båda mittenpartier, som stöder den nya borgerliga regeringen men själva står utanför den, står i princip stilla. Liberala Venstre får oförändrat 4,8 procent, medan Kristelig Folkeparti ökar med 0,1 procentenheter till 5,1 procent.

Också Senterpartiet, som tillhörde den förlorande regeringskoalitionen, får oförändrat resultat, 4,8 procent.

Sosialistisk Venstreparti, som även det fanns med i den förra regeringen, ökar med 0,8 procentenheter till 4,5 procent.

Yttervänsterpartiet Røtt backar med 0,2 procentenheter till 1,1 procent.

Och uppstickaren Miljøpartiet De Grønne, som i valet generellt hamnade under spärrgränsen men på grund av ett bättre resultat i Oslo ändå fick ett mandat där, får 2,8 procent (+ 0,1).

En farsdagshyllning som värmde hjärtat

Jag har blivit gratulerad på Fars dag av både barnen – även Anna vars biologiska far jag inte är – och deras mor.

I går när jag kom hem från Reginateatern stod det en vas med blommor på diskbänken, och vattnet i den var fortfarande varmt – Matti, som hade ställt den där, hade tyvärr just gett sig i väg; han visste ju inte var vi var och när vi skulle komma hem.

Men ännu mer än blommorna gladde mig det mejl han också skickade till mig.

Min blygsel förhindrar mig att citera det ordagrant, men andemeningen var i alla fall, att han av sin egen pappa hade lärt sig att det är självklart att en pappa ska ta lika stort ansvar som mamman för de genensamma barnen. Och så fick jag på fars dag ett tack för att han själv från början har funnit det självklart att leka och gosa med sin egen lilla Ella, också stanna hemma när hon är sjuk och inte kan gå på dagis.

Det stod mer av det här slaget i mejlet.

Jag blev alldeles varm om hjärtat.

Och Fars dag kändes verkligen inte som en pliktskyldig gest.

En eftermiddag med Monica Zetterlund

Monica Zetterlund är åter ett hett namn. Nyligen såg vi filmen om henne med Edda Magnason i rollen som Monica, och jag har också lyssnat på CDn med musiken ur filmen – recensioner av båda finns ovan under Kulturspegeln, Film respektive Musik. Och i farsdagspresent från Birgitta fick jag Klas Gustasfsons Monica Zetterlund-biografi, ”Enkel, vacker, öm”.

I går var det dags för mer Monica Zetterlund: På Regina-teatern i Uppsala gavs ”Zetterlund i våra hjärtan”, en föreställning med Lina Bergvall, sång, Maria Kvist, piano och sång, och Linus Kåse, saxofon.

De båda sångerskorna sjöng växelvis och ibland i samma låt. Linus Kåse sjöng också med i någon enstaka sång men spelade mest sax, vilket passade utmärkt, eftersom så många av låtarna i grunden är jazzlåtar eller av Monica Z gjordes med drag av jazz. Och Maria Kvist visade sig vara inte bara en utmärkt ackompanjatör utan också en pianist som passade för att göra såna här låtar.

Flera av de låtar som sjöngs och spelades härrörde från Monicas samarbete med pianisten Bill Evans, till exempel ”Monicas vals” (med text av Beppe Wolgers), ursprungligen ”Walz for Debbie”, ”Once Upon a Summertime” (ursprungligen fransk, ”La valse de lilas”, signerad Michel Legrand), ”Come Rain or Come Shine” (Johnny Mercer-Harold Arlen) och, tror jag, något mer som jag inte hann anteckna.

Beppe Wolgers är redan nämnd som textmakare, så jag fortsätter på den linjen: ”Katten Felix” (med musik av Georg Riedel) och ”Sakta vi gå genom stan” (urprungligen ”Walkin’ My Baby Back Home” av Fred E Ahlert och Roy Turk).

Därifrån är inte steget långt till Povel Ramel: ”Underbart är kort” och ”Den sista jäntan”.

Men många har inte klart för sig att det är Stikkan Andersson som har gjort den svenska texten till ”Gröna små äpplen”, ursprungligen ”Little Green Apples” av Bobby Russell.

Andra tror förmodligen att det är Jan Johansson som har skrivit ”Visa från Utanmyra”, men det är en svensk folkmelodi.

Monica Zetterlund var ju i grunden jazzsångerska, och en som försåg henne med material var Lars Färnlöf. I det här programmet ingick ”Farfars vals” och så ”Att angöra en brygga”, vilket senare för oss vidare till Hasses & Tages film med samma namn.

Det här paret använde också Monica på scen, och ur deras material fick vi höra både ”Men tiden går” (Herman Hupfelds ”As Time Goes By”) och den underbara och sorgliga och politiska ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Gloria Sklerovs och Henry Lloyds ”Where Did They Go?”).

Över huvud taget hade Monica Z också en känsla för det sorgsna i tillvaron. Ytterligare ett exempel från söndagens scenshow är Olle Adolphsons ”Trubbel”.

Men programmet avslutades med en gungigare och muntrare låt, Hasses och Tages ”Bedårande sommarvals”, i original av Toots Thielemans kallad ”Bluesette”. Fast här saknade jag förstås Toots’ munspel.

Det uppstår bestående vänskapsband också mellan människor i den politiska sfären

Birgitta har ju bland annat varit minister för energi och miljö, och till det bestående roliga från den delen av hennes liv hör ett umgänge med några av hennes tjänstemän, flera av dem i rollen som statssekreterare, från den tiden. Både tiden och nya uppgifter har sedan skilt dem åt, men de brukar ändå träffas och äta middag tillsammans minst en gång per år. Och då bjuds också deras äkta hälfter med.

En av dessa statssekreterare, Rolf Annerberg, senare bland annat närmaste medarbetare åt Margot Wallström i Bryssel, har en hustru, Monica, som också arbetade på departementet, så dem har jag känt mycket länge. Eftersom jag då och då var med på Birgittas resor i Norden och Baltikum, områden som jag hade många egna värdefulla känningar i, och det hände att inte bara Rolf utan också Monica var med på ministerns utlandsbesök, blev jag bekant med båda, och eftersom vi trivdes i varandras sällskap, angjorde paret Annerberg med barn också ibland under sin semester hamnen i Öregrund.

Också Kjell Jansson, även han statssekreterare, och hans hustru Ulla Svedjelid har vi träffat privat, som par. Ulla har en konstnärlig ådra, och vi har faktiskt ramat in ett par av hennes teckningar och hängt upp den i sommarhuset.

Ingemar Skogö och hans hustru Ingrid träffade vi senast på en sådan här departementsanknuten middag, som avhölls på Västerås slott – Ingemar har till helt nyligen varit landshövding i Västerås, ett exempel bland flera på att även den sittande regeringen har sett utomordentliga kvaliteter hos formellt opolitiska tjänstemän men med tydliga socialdemokratiska värderingar.

Den ende jag personligen inte kände tidigare (före de här kompismiddagarna) var Håkan Heden, och därav följer att jag inte heller kände hans hustru, Kerstin.

Fast vid just den här middagen kom jag att prata mycket med Kerstin tvärs över bordet. Jag var för övrigt helt omgiven av trevliga damer: bredvid mig satt Ulla Svedjelid, och vid bordsändan satt värdinnan, min gamla reskompis Monica Annerberg. Vi hade mycket roligt vid vår bordsända – dock steg ljudnivån under middagens lopp ibland till något som gjorde det svårt att höra vad som sas tvärs över bordet.

Mot slutet av middagen klingade jag, eftersom jag satt bredvid värdinnan, i ett glas och tackade för maten, den goda grytan med bland annat långkokt vildsvin och så – särskilt roligt för mig – estnisk korv, inköpt i Tallinn.

Men eftersom samtalet runt bordet bland annat hade rört en legendarisk departementsresa till Färöarna, legendarisk främst för att nästan alla blev sjösjuka under resan dit ombord på ett fartyg från Smyril Line, kryddade jag mitt tacktal med en historia, som jag hade snappat upp under en egen resa till Färöarna:

Två kompisar hade besökt Färöarna, och den ene av dem – men inte den andre – hade fått lunnefågel, även kallad havspapegoja, till middag.

Han som inte hade fått någon lunnefågel frågade nyfiket sin reskamrat:

– Hur smakade det då?

– Det smakade väl som all annan papegoja.

Fast sen skyndade jag mig förstås att säga, att den här historien inte var tänkt att vara någon recension av kvällens middag.

Melodikrysset nummer 45 2013

Dagens melodikryss hörde kanske inte till de svårare, men det började svårt med en normalt lätt igenkänd melodi. Nanne Grönvalls ”Avundsjuk” misshandlades svårt i en karaokeversion.

Det övriga i mitt fall svåra handlade om skivor så nya, att jag inte har hunnit höra dem.

Men att det var Peter Jöback som sjöng ”Annars vore jag inte jag” var ju helt uppenbart.

Även Björn Skifs stämma kände jag igen, och fastän jag inte har sett Spök från 1982, letade jag mig fram dit.

”Colors”, titelspåret på nya CDn med samma namn med Laleh (Pourkarim) kände jag dock igen – den måste jag ha hört någonstans.

Till det svårare i dag hörde faktiskt ”En gång för alla” med Nina och Kim, med efternamnen Ilhammar respektive Kärnfalk. Den hamnade på sjunde plats i deltävlingen i Karlstad i Melodifestivalen 2004. Varför måste vi minnas den?

Nu har jag faktiskt tittat på en av omgångarna i ”Så mycket bättre”, så jag vet att Ebbot Lundberg medverkar där. I dag hörde vi honom sjunga ”Fri som en vind”, ursprungligen mer känd med en annan av deltagarna, Lill Lindfors.

Sen var det bara låtar och frågor kvar, lämpliga för gamla stötar som jag.

Av Carl Michael Bellman, som dock levde före min tid, har jag allt han gjorde på skiva, till exempel dagens ljudillustration i Sven Bertil Taubes tappning, ”Nå skruva fiolen”, Fredmans epistel numero 2.

Och då kan vi väl ta farsan Taube också, Evert: I dag fick vi höra hans ”Calle Schewens vals” från 1932, den där det doftar av nyslaget hö. Kolla själva ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Karl Gerhard har jag sett på scen och har det mesta av på skiva. Så visst minns jag hans presentation av sig själv: ”Tack ska ni du ha, Karl Gerhard heter jag”.

Owe Thörnqvist har jag rent av träffat ett antal gånger – liksom min hustru är han så kallad hedersupplänning. I den sång vi hörde med honom i dag, ”Rumba i Engelska parken” förde han oss till en för oss uppsalabor välkänd miljö, belägen bakom universitetsbiblioteket Carolina.

Välkända trakter för en barnboksälskare som jag är också Astrid Lindgrens Bullerbyn. I dag fick vi höra ”Falukorvsvisan”, tonsatt av Georg Riedel och ett musikaliskt inslag i filmen ”Alla vi barn i Bullerbyn”.

Det var nästan bara svenskt i dagens kryss (även om Riedel och Laleh ursprungligen kommer från andra länder), men ett riktigt markant undantag förekom det ändå: Vi hörde ”Born In the USA”, i dag visserligen inte framförd av men ändå skriven av Bruce Springsteen. Jag har allt också av honom på skiva.

Svårt att jämföra estniska lokalval med svenska

Jag har tidigare rapporterat om det för Socialdemokraterna – Sotsiaaldemokraatlik erakond – usla resultatet i kommunalvalet i Estlands huvudstad Tallinn.

Partileden, Sven Mikser, erkänner oförbehållsamt det här misslyckandet och ger också i en artikel i tidningen Järva Teataja, återgiven på SDEs hemsida, en plausibel förklaring. Socialdemokraternas valkampanj i huvudstaden var lågmäld och ”ickeagressiv” och drunknade i den valbatalj som blev något av en fight mellan det fosterländska och socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) och det mycket ryssdominerade Keskerakond (Centerpartiet). Och eftersom ryssarna utgör en så stor andel av huvudstadens befolkning, fick då Centern egen majoritet i fullmäktige.

IRL utklassade å andra sidan resten av partierna. Dess toppkandidat Eerik-Niiles Kross blev mitt i valrörelsen på inte helt klara grunden av Ryssland efterlyst via Interpol, vilket säkert bidrog till att ryssarna i Tallinn slöt leden – men det här ledde samtidigt till att Kross’ parti, IRL, landets mest estnationalistiska parti, fick vind i seglen.

IRL gjorde ett lysande valresultat praktiskt taget över hela landet, och från att ha varit landets fjärde största parti, länge ett påtagligt mindre parti än de tre stora i Riigikogu (Riksdagen), seglade det nu i kommunvalet i större delen av landet upp på platsen som största parti, alltså på många håll större än de nämnda två partierna plus det ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet), ett maktparti med nyliberala drag. Till det senare partiets nedgång bidrog också egna tabbar.

Fast till Socialdemokraternas misslyckande i Tallinn bidrog nog också att partiet där inte har haft tillräckligt lyskraftiga ryska kandidater. Att SDE kan lyckas väl också bland ryska väljare är partiets goda resultat i Narva och övriga nordöstra Estland exempel på. I de här mycket ryssdominerade områdena har SDE en partiorganisation med många ryssar, och där gjorde till exempel den unge ryske partistyrelseledamoten Jevgeni Ossinovski en ingtensiv och på många sätt lysande valkampanj.

Karaktären på valrörelsen gjorde också att det gick påtagligt bättre för IRL och påtagligt sämre för SDE i universitetsstaden Tartu, men Miksers artikel om valresultatet ger samtidigt exempel på att Socialdemokraterna på många håll i landet i det här valet hamnade på andra plats (ibland rent av första plats) bland partierna; vi talar här om valresultat på en bit över 20 procent. Mikser nämner själv resultat i Järvamaa län, beläget i mellersta Estland och sålunda mest bebott av ester, vilket är viktigt i det här sammanhanget. I Paide som är beläget där ökade man från en till fem ledamöter, och i Türi fick man åtta platser. I båda dessa fall ligger man på andra plats bland partierna.

I Järvamaa har partiets andel av de avgivna rösterna ökat från 5,9 procent i förra valet till nu 23,1 procent. De här siffrorna måste emellertid ses i sitt rätta perspektiv.

När Estland återvann sin självständighet, återskapade man av historiska och sentimentala skäl den självstyrelsestruktur som hade funnits i landet före sovjetockupationen. Alltså består detta lilla land av 14 län (maakond), i sin tur indelade i 30 städer (linn) och 185 landskommuner (vald). Tallinn är här enastående stort, och så finns det i Estland ytterligare ett par större städer, men flertalet landskommuner är mycket små.

Det säger sig självt att det har tagit tid att bygga till exempel en socialdemokratisk partiorganisation, som någorlunda täcker landet. På många småorter finns det fortfarande ingen sådan organisation, och där florerar också lokala ”opolitiska” listor i valen – sådana listor finns för övrigt fortfarande också i de större städerna, där partiväsendet har fått fäste.

Ett perspektiv på detta ger siffror som Mikser presenterar: 2009 valdes 170 socialdemokrater in i de här kommunala församlingarna, vilket ska jämföras med 344 i årets val. Sett över hela landet har SDE ökat sin andel av väljarna från 7,5 procent i valet för fyra år sedan till nu 12,5 procent.

Som sagt, partiet har vita fläckar i sin organisation, men på flera håll har man nu gjort mycket bra resultat, vilket har lett till plats i lokala kommunstyrelser i koalition med olika partier.

Dock torde det förbli svårt för partisystemet att slå igenom med full kraft så länge de här mycket små kommunerna består. I ett svenskt perspektiv är de estniska länen i den storlek som vi förknippar med kommuner. Det av mig inledningsvis nämnda Järvamaa har till exempel sammanlagt drygt 33.000 invånare men är indelat i en stad och elva landskommuner.