Mer av femtiotalsnostalgi än av spänning

Peter Schildt, som har regisserat filmen ”Inte flera mord!” (2013), är född 1951, samma år som Maria Langs deckaroriginal ”Inte flera mord!” kom ut, så han kan knappast ha egna minnen av den tid han skildrar.

Schildt har ändå gjort delvis lyckade försök att skildra det tidiga femtiotalet genom val av till exempel kläder, bilar och detaljer i möbleringen; också det myckna rökandet är typiskt för den här epoken.

Men borgarhemmen i Maria Langs Skoga (Nora) var nog i allmänhet inte så här stora och lyxiga. Att under tidigt femtiotal ha en så stor och lyxig swimmingpool som man ser i filmen var nog också ganska ovanligt. Och framför allt tror jag inte, fastän det naturligtvis också då fanns människor som blev alkoholister, att folk i den här utsträckningen ständigt drack alkohol – motboken avskaffades först 1955.

Jag tycker inte heller att Schildt tillräckligt har framhävt de klassiska bildningsideal – ibland naturligtvis kulturfernissa – som präglade de samhällsskikt Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991) här skildrade. Och i boken är en av huvudpersonerna, Puck, dotter till en egyptolog (vars katt mycket riktigt heter Thotmes III) – klassisk bildning i form av litterära citat är en del av den sociala klassbestämningen. (Fast till Schildts försvar kan möjligen anföras att många i en nutida filmpublik inte ens skulle förstå att det som uttalades var litterära citat.)

Detaljerna i filmens kriminalintrig kommer jag kanske att återkomma till när jag har läst om nyutgåvan av Maria Langs deckaroriginal, men jag kan väl här konstatera, att det rör sig om en klassisk pusseldeckare.

Det nygifta paret Puck (Tuva Novotny) och Einar Bure (Linus Wahlgren) åker, tillsammans med Pucks far, professor i egyptologi och ägare till Thotmes III, på semester till Einars gamla hemstad. Men när det börjar inträffa mord i Skoga – ett förbundet sådant, lagt i filmens upptakt, äger dock rum i Storstockholm – dyker de här langdeckarnas hjälte, kommissarie Christer Wijk (Ola Rapace) upp.

Puck hjälper gärna Christer Wijk att kolla olika trådändar – de är många – i den här historien, och det är mer än tydligt att hon, trots att hon alltså är nygift, är betuttad i detektiven. Denne glider omkring i Skogas trädgårdar och andra miljöer och ser ofta, allt medan han tänder sin pipa, ut att begrunda sanningshalten i de svar han får. När något särskilt är värt att begrunda – och det inträffar ofta – får man se närbilder på Christer och/eller Puck med tänkande min.

Särskilt pricksäkra karaktärer i filmen är annars de nyfikna och påflugna tanterna Olivia (Stina Ekblad) och Livia (Ylva Ekblad).

Våldsamt spännande är verkligen inte ”Inte flera mord!”, men för den som gillar femtiotalsnostalgi och pusseldeckare är den här filmen ändå sebar.

Ingen ny vind i seglen för Norges rödgröna

Den partibarometer, som har publicerats i norska Vårt Land, visar inga tecken på att opinionsvinden skulle ha svängt efter stortingsvalet.

Det enda parti i den förra rödgröna regeringen som ökar något är Senterpartiet. SP går fram med blygsamma 0,3 procentenheter och får då 5,3 procent.

Fortsatt illa ser det ut för Sosialistisk Venstreparti, som med – 0,6 hamnar på 3,4 procent och därmed hamnar under spärrgränsen. Med ett sådant valresultat skulle SV bara ha fått ett enda mandat, vunnet i en enskild valkrets.

Arbeiderpartiet kan trösta sig med att det enligt den här undersökningen fortsatt är landets största parti, men AP backar med 1,2 procentenheter och får i den här undersökningen 31,7 procent.

Det ledande regeringspartiet Høyre ökar däremot med 1,1 procentenheter och landar på 28,0 procent.

Också dess koalitionspartner, det populistiska Fremskrittspartiet håller ställningarna – + 0,1 – och får i den här mätningen 15,2 procent.

Regeringens samarbetspartners i Stortinget stärker även de sina positioner: Kristelig Folkeparti ökar med 0,4 procentenheter och får då 5,3 procent. Liberala Venstre ökar med mer blygsamma 0,2 procentenheter och hamnar därmed på 5,7 procent.

Miljøpartiet De Grønne minskar i den här undersökningen med 0,7 procentenheter och får då 3,2 procent, vilket dock fortfarande är högre än valresultatet, 2,8 procent, som dock var bättre i Oslo, där partiet tog ett mandat i Stortingsvalet.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,2 procentenheter och landar på 1,3 procent.

Brott utan straff

Woody Allen’s (manus och regi) ”Små och stora brott” (”Crimes and Misdemeanors”, 1989) lär ha hämtat inspiration från ”Brott och straff”, men har knappast mer än, i viss utsträckning, den moraliska problematiken gemensamt med Fjodor Dostojevskijs klassiska verk. Likväl är Woody Allens film ett engagerande drama med drag av både thriller och komedi. Den här filmen innehåller repliker som får mig att skratta högt framför TVn.

Länge består ”Små och stora brott” av två åtskilda handlingar, en om en vänstrande ögonspecialist, Judah Rosenthal (Martin Landau), som hamnar i ett ohållbart läge, när älskarinnan, Dolores Paley (Anjelica Huston) börjar ställa krav på att han ska berätta för och skiljas från sin hustru Miriam (Claire Bloom), en om en sturig, konstnärlig men ekonomiskt misslyckad, dokumentärfilmare, Cliff Stern (Woody Allen), gift med Wendy (Joanna Gleeson) men förälskad i Halley Reed (Mia Farrow), medproducent till den film Cliff motvilligt, för brödpengar, gör åt sin svåger Lester (Alan Alda). Som framgår redan av detta är det här en mycket stjärnspäckad film, dessutom välspelad.

När älskarinnan hotar att avslöja allt för hustrun, inklusive att Judah har handskats äventyrligt med hustruns pengar – Judah lyckas dock fördröja avslöjandet genom att bränna upp ett brev från Dolores till Miriam – blir Rosenthal desperat. Dels för han samtal med en rabbin – vi rör oss, som väl också namnen antyder, i New Yorks judiska miljö. Dels talar han med sin bror Jack (Jerry Orbach) om det dilemma han befinner sig i, vilket leder till att Jack – som själv behöver pengar – hyr en gangster, som skjuter Dolores.

Judah hamnar nu i moralisk vånda men är också fast besluten att se till att polisen inte ska kunna knyta det ännu inte av polisen upptäckta mordoffret till honom. Så han tar sig nattetid till Dolores’ lägenhet och plockar där bort alla spår – föremål så väl som fingeravtryck – som skulle kunna leda polisen till honom. Och detta lyckas: när polisen kontaktar honom efter att ha hittat hans namn i Dolores’ almanacka, förklarar han det här med att hon var hans patient. Minnena av den mördade lyckas han sedan gradvis förtränga, och i samtalen med rabbinen undviker han också att ställa de moraliska frågorna allt det här väcker på sin spets.

I den andra, parallella filmstoryn, förstår vi att Cliffs äktenskap med Wendy inte längre innehåller något sexliv. Cliff söker sig allt mer till Halley, som han börjar träffa också utanför filmtagningarna. Han förklarar sin kärlek till henne, lyckas även kyssa henne, men hon håller honom tillbaka. Avgörandet skjuts upp eftersom hon av Lester får ett flera månader långt filmuppdrag i London.

Under den tiden går det mesta åt helvete för Cliff. Lester ger honom sparken från filmuppdraget, vilket kanske inte är helt förvånande mot bakgrund av att Cliff självsvåldigt har förlöjligat Lester i en del av den film han har hunnit göra. Samtidigt går det filmprojekt Cliff för egen del håller på med åt fanders: Huvudpersonen i den dokumentär han håller på med begår självmord.

Cliff får också klart för sig att hans hustru vill skiljas – hon har träffat en annan. Men av sociala skäl går de i alla fall tillsammans på bröllop.

Där möter Cliff, till sin häpnad och bestörtning, Halley, hemkommen från London, tillsammans med Lester – de är nu uppenbarligen ett par. Halley bekräftar detta för Cliff, berättar också om den regelbundna uppvaktning med blombuketter hon under londonvistelsen utsattes för av Lester.

Den som ska gifta sig är dottern till rabbi Ben, bror till Wendy. Rabbin är också patient till Judah, som därför också är på bröllopet. På det här sättet sammanförs till slut huvudkaraktärerna i de parallella handlingarna, Cliff och Judah.

Det sker i ett sidoutrymme dit den nu djupt deprimerade Cliff har dragit sig tillbaka. Judah däremot ser det fortsatta livet an med glädje och tillförsikt, detta särskilt som det mord han har anstiftat anses ha begåtts av en lösdrivare som hade brutit sig in hos Dolores. I samtalet mellan dem förvandlas det han har varit med om till ett tänkbart filmscenario, något för Cliff att kanske bita i.

En som också bör krediteras för den här i många avseenden fina filmen är fotografen, Sven Nykvist. Honom hittade Woody Allen i filmer signerade Ingmar Bergman, även han en av Allens förebilder.

Melodikrysset nummer 48

Nej, det var inte Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach som vållade mig huvudbry under dagens melodikrysslösande.

Men det här krysset innehöll annan musik som jag inte är så förtrogen med.

Dansbandsmusik är ju till exempel, som mina läsare vet, inte riktigt min grej, men med lite ledbokstäver listade jag i alla fall ut att det var Arvingarna som sjöng ”Ta mig tillbaka nu”.

Eric Saade känner jag förstås till via Melodifestivalen, men inte skulle jag störta i väg till skivaffären för att köpa ”Coming Home”.

Sting har jag däremot på skiva – men inte ”Hadaway” som vi hörde i dag.

Pojkband, till exempel Boyzone, finns inte i mina skivhyllor. Däremot lyssnar jag ibland på musik av Andrew Lloyd Webber. Fast ”No Matter What” ur musikalen ”Whistle Down the Wind” var jag tidigare inte bekant med.

The Who har jag förstås hört tidigare, men deras rockopera ”Tommy”, ur vilken vi i dag hörde ”Pinnball Wizard” (tror jag det var), har jag aldrig hört.

Mer slängd är jag då på barnvisor. Sådana spelades ganska mycket här hemma när våra egna barn var små, och till exempel Alice Tegnérs visor har jag senare köpt också åt mig själv på CD. Så självfallet känner jag igen ”Bä, bä vita lamm” och vet att den produkt som där efterfrågas är ull. Och för att ta också den andra delen av den här dubbelfrågan: Jag börjar genast nynna med i ”En sockerbagare här bor i staden” och vet genast att han/hon ju huserar i ett bageri. Det vore bra skämmigt om jag inte visste, eftersom vår dotter arbetar i ett bageri.

Orphei Drängar, OD, som vi i dag hörde i ”Hej dunkom”, är bekanta för mig inte bara för att jag är uppsalabo. Min hustru är så kallad moster i den här manskören, och vi brukar regelbundet gå på deras framträdanden och även slottsmiddagar.

Också ”Hönan Agda” är mig välbekant, eftersom jag har allt (åtminstone på svenska) av och med Cornelis Vreeswijk. Både jag och min hustru hade kontakt med honom medan han levde: Hustrun valturnerade tillsammans med honom, och jag engagerade honom en gång i världen, när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), som medlem i en valvisejury.

När det gäller ”Jopp hej-di” undrar jag om inte Anders Eldeman i dag serverade en slamkrypare med ledtråden käck visa som sjungs av personer som visar sig vara – vadå? Jo, redo, antar jag, om det handlar om scouter. Det knepiga med den här sortens äldre folkrörelsesånger är att de ofta användes inom olika folkrörelser, och jag vet att den till exempel i en textvariant användes inom IOGT-NTO. Den här visan tog jag med i min egen arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp” (1970), eftersom den var obligatorisk i många upplagor av ”Tidens sångbok”. Melodin är en tysk studentvisa, men den svenska text som socialdemokraten Bror Ejve (1897-1962), redaktör på Tidens förlag och bland annat VD i Folkrörelsernas konstfrämjande, skrev var en relativt fri tolkning av en tysk originaltext, skriven av publicisten/journalisten och socialdemokraten Max Kegel (1850-1902).

Låt oss stämma upp en sång,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
lagom vacker, lagom lång.
Jopp hej-di, hej-da.
Om hur gode borgare
oss med sina brillor se.

Refräng
Jopp hej-di, hej-di, hej-da.
Jopp hej-di, jopp hej-da.
Jopp hej-di, hej-di, hej-da,
Jopp hej-di, hej-da!

När vi i fabriken gå.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
När vi plöja eller så,
Jopp hej-di, hej-da.
alltid när vi knoga brått
gillas vi i rikligt mått.

Jopp hej-di…

Gäller det betala skatt,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
tar man också mot oss glatt.
Jopp hej-di, hej-da.
Vi blir lika präktiga
som de stora mäktiga.

Jopp hej-di…

Men om vi i samlad hop,
Jopp hej-di, jopp hej-da!
höja några klagorop,
Jopp hej-di, hej-da.
blåser strax en annan vind,
man blir både döv och blind.

Jopp hej-di…

Därför ökom nu vårt lag.
Jopp hej-di, jopp hej-da!
Så vårt tramp en vacker dag
Jopp hej-di, hej-da,
borgarns ro så grundligt stör
att han både ser och hör.

Jopp hej-di…

Amerikanska ”Red River Valley” blev i svensk version ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den här sången har jag också hört på inuit, på kongress med mina grönländska partivänner, Siumut. Jag har tidigare återgett den grönländska texten här på bloggen.

En annan gammal goding är ”Barndomshemmet”, som börjar med textraden ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Själv förknippar jag den främst med Harry Brandelius’ insjungning från 1959, men den sjöngs in redan 1919 av Ernst Rolf och året därpå av Jussi Björling.

Kvar att redovisa då är ”Sommar’n som aldrig säger nej”, som vi en gång i världen hörde i Melodifestivalen och sen i Eurovision Song Contest med Claes af Geijerstam och Göran Fristorp. Musiken skrevs av Carl-Axel och Monica Dominique, som jag har träffat bland annat i Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och den mycket omdiskuterade texten av författaren Lars Forssell. Första gången jag träffade Lars Forssell var när han under mitt ordförandeår i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala medverkade i vår recentiorsafton på temat ”Att protestera i Sverige”. Senare fick jag hans tillstånd att publicera hans svenska tolkning av Leo Ferrés ”De fattigas piano” i min redan nämnda sångbok ”Upp till kamp!”. Och jag har därefter träffat honom också i samband med arrangemang i regi av Svenska Akademien och Riksdagen.

Finland: Centerns uppåtgående och Socialdemokraternas nedåtgående trend fortsätter

Yle har presenterat en opinionsmätning gjord av Taloustutkimus, där man kan se samma tendenser som i undersökningen inför EU-valet nästa år.

Också här är Centern, Suomen Keskusta, klar etta med 24,1 procent och på uppåtgående (+ 0,9 procentenheter).

Tvåa ligger Samlingspartiet, Kansallinen Kokooumus, med 18,3 procent.

På tredje plats kommer även här Perussuomalaiset, Sannfinländarna, med 17,2 procent.

Det här populistpartiet är alltså större än Socialdemokraterna, Sosialidemokraattinen Puolue, som backar med 1,5 procentenheter och landar på 15,4 procent.

Gröna Förbundet, Vihreä Liitto, ökar med 0,6 procentenheter till 9,0 procent.

Vänsterförbundet, Vasemistoliitto, får 7,4 procent (- 0,2).

Svenska Folkpartiet landar på 4,1 procent (+ 0,2).

Och Kristdemokraterna, Kristillisdemokraatit, samlar 3,2 procent (- 0,3).

Det finns säkert flera förklaringar till Socialdemokraternas svaga läge – partiet har tidigare varit ett av de tre stora partierna och växlat med Centern och Samlingspartiet om att vara störst.

En förklaring till de finländska Socialdemokraternas nedgång kan vara partiets uppslutning bakom EU-projektet. Här har Centern företrätt en mer problematiserande hållning, och framför allt Sannfinländarna är ett EU-negativt parti.

Nu tror jag inte ens att just den frågan har varit den främst avgörande för Socialdemokraternas minskade stöd – men den har bidragit.

Socialdemokraternas nedgång är helt uppenbart till en icke oväsentlig del en effekt av att partiet har tappat en viss typ av arbetarväljare till Sannfinländarna: människor utan kvalificerad yrkesutbildning och med större risk för arbetslöshet. Den här proletära gruppen nås i Finland liksom i övriga Norden i dag inte längre av någon massorganiserad och ideologispridande socialdemokrati, och många som hör hemma i den söker nu enkla lösningar, som skulle kunna tänkas göra deras tillvaro mer trygg. Här finns grunden för främlingsfientlighet: flyktingar och invandrare ses främst som hot mot de egna jobben och bostäderna. I Finland har Sannfinländarna knutit näven även mot ”tvångssvenskan” i skolan.

Med det här vill jag generellt inte sätta rasist- eller högerextremiststämpel på Sannfinländarnas väljare.

Samma reaktionsmönster finns för övrigt också i de övriga nordiska länderna – vilket å andra sidan inte betyder, att populistpartierna där skulle vara identiska. I både Danmark och Norge startade de här partierna som missnöjespartier på högerkanten, men i dag finns det arbetarväljare, inte så få med tidigare bakgrund i socialdemokratin, som röstar på de här partierna, detta eftersom de ibland tar sig an missnöjesfrågor som rör de här väljarnas levnadsvillkor. Under valrörelsen nyligen i Norge läste jag en tidningsintervju med en lågavlönad ensamstående mamma, som såg framför sig en ljusare framtid med Fremskrittspartiet i stället för Arbeiderpartiet vid rodret. Vad bryr sig en människa i hennes situation om sparandet åt framtida generationer i Oljefonden, om bara hon själv och hennes ungar kan få det lite bättre?

Sverigedemokraterna har mycket mer utpräglat sin bakgrund i nationell extremism, även om de i dag gör sitt yttersta för att i allt utom en mer omlindad invandrar- och flyktingfientlighet tona ner detta. Men deras relativt höga opinionstal vittnar om att de, liksom populistpartierna i Finland, Danmark och Norge, i dag även attraherar människor inom traditionell arbetarklass. Mina partivänner på många håll i Skåne kan säkert verifiera det här.

Det här hör hemma inom ämnesområdet Socialdemokratins tillkortakommanden.

Fast varför Socialdemokratin envisas med att reducera sin potential till en tävling, tillsammans med flertalet andra partier, om medelklassens gunst är dock ett ämne som fordrar ett eget utrymme.

Men vart har Anna Hagberg tagit vägen?

På Namn och Nytt i Dagens Nyheter pågår ett meningsutbyte om vilka som är landets bästa korsordsmakare.

Dagens avsnitt i den här diskussionen har rubriken ”Glöm inte den kluriga Anna Hagberg!”. Lars Erik Persson i Umeå utnämner henne till sin favoritkorsordskonstruktör (26 bokstäver) och ger ett par exempel på kluriga nycklar.

Själv fattade jag tycke för hennes kryss på den tiden då hon medverkade i Aftonbladet Kryss & Quiz, och jag har också här på bloggen beklagat att hon försvann därifrån. Dock har Aftonbladet i nyhetstidningen en gång i veckan publicerat helsideskryss, signerade Anna Hagberg.

Jag kan ju ha varit slarvig eller blind, men jag minns mig nu inte ha sett till kryss, signerade Anna Hagberg, i Aftonbladet på flera veckor.

Har jag rätt, vill jag veta varför. Är hon tjänstledig av någon anledning? Eller är hon, hemska tanke, portad i AB, och varför i så fall?

Politisk musik på svenska

Jag har rimligen en av det här landets största samlingar av politisk musik på skiva. Jag har samlat på skivor i den här genren – allt från kampsånger till politisk cabaret och visor med udd – sedan sextiotalet, också gett ut ett par egna sångböcker i genren, ”Joe Hills sånger” (Prisma 1969) och ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma 1970).

Genom åren har jag då ock då ombetts att vid föreningsmöten medverka med program om och med politisk musik. Ska man spela ett representativt urval på det tema man har valt, måste man då ha minst en timme till sitt förfogande.

Under senare tid är det några PRO-föreningar här i Uppsala som har bett mig göra sådana här program. I dag har jag åter gjort ett sådant här program, den här gången för PRO Kungsängen-Salabackar.

Det brukar vara mycket folk på de här mötena, och mötet i dag var inget undantag. Jag vet av erfarenhet att det bland folk i de övre åldrarna fortfarande finns många som inte klarar att lyssna på sång till exempel på engelska, så därför hade jag valt att bara spela politisk musik på svenska. Därmed är ändå inte alla problem ur världen: en del människor i den här åldern har nedsatt hörsel, och det gör det ju också svårare för dem att uppfatta till exempel Mikael Wiehes skånskpåverkade sång.

Ändå tror jag att det inte är helt ovanligt att just människor i de här åldrarna ibland funderar över vad de har åstadkommit med sina liv, ett tema som finns i Wiehes ”Förändringen”, som jag spelade i dag.

Jag började för övrigt också lite sorgligt, med Hasses och Tages ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, i Monica Zetterlunds fina insjungning, vilket gav mig möjlighet att även knyta an till den aktuella biofilmen om Monica Z.

Cornelis Vreeswijk har gjort en mycket fin svensk version av Tim Hardin’s ”If I Were a Carpenter”, ”Om jag vore arbetslös”. Den finns i en bra insjungning med Plura Jonsson & Eldkvarn plus Sara Isaksson.

Och så gav jag ett exempel på att även countrymusik kan vara politisk: Jag spelade ”Vår tids arbetarsång” med och med svensk text av Thorstein Bergman. Till ursprunget är den här låten amerikansk, ”Working Man Blues” skriven av Merle Haggard.

Visste ni att Sally i TV, det vill säga Maria Lundqvist, också har gjort politisk musik? Jag spelade hennes insjungning av Margareta Garpes, Suzanne Ostens och Gunnar Edanders ”Befrielsen är nära” från 1974.

Och har ni hört Olof Palme som rapartist? Nåja, Latin Kings har försett hans ”Fördomar”, ett radioanförande från 1965 om invandrarna, med bakgrundsmusik.

En vass låt om vår invandrarpolitik, ”Trevligt att se dig”, skrev Allan Edwall redan 1979. Både han och Palme skulle ha behövts i dagens Sverige!

Sen fortsatte jag ännu mer offensivt på det här temat: spelade Mikael Wiehes försvenskning av Woody Guthrie’s ”This Land Is Your Land”, ”Det här är ditt land”. ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Feven, Petter och Peps Persson får rummet att gunga i den här kärleksförklaringen till fosterlandet – fosterlandet kan ju också famna nytillkomna som behöver värmen i dess famn.

Ett par låtar som jag gärna hade velat spela fick utgå i dag, detta eftersom PROs lokal inte hade någon skivspelare, bara CD-spelare: ”Maskin nr 2”, en rolig och medryckande skildring i reggaetakt av arbetsliv. Och så Jacob Brantings fina försvenskning i min gamla sångbok ”Upp till kamp!” av Pete Seegers och Lee Hays’ ”The Hammer Song” eller ”If I Had a Hammer”, på svenska kallad ”Släggan”. Den finns insjungen av Björn Arahb på den dubbel-LP jag var med och redigerade till Socialdemokraternas 90-årsjubileum 1979, ”Till seger. Röster och sånger i arbetarörelsen”, med Gunnar Sträng som sammanbindande berättare. Att den här skivan inte har återutgetts som CD är nästan kriminellt!

Jag avslutade mitt program traditionellt och ändå inte traditionellt. Jag spelade nämligen ”Internationalen”, vars text skrevs 1871 och som tonsattes 1888 för att sedan bli den internationella arbetarrörelsens främsta kampsång. I det här fallet gjordes den på en CD med Ani DiFranco och Utah Phillips, två amerikanska artister, dock utan sång – jag hade ju lovat dagens publik att bara spela låtar på svenska. Men det här är en högst hörvärd och särpräglad instrumentalversion. Så här har ni nog aldrig hört ”Internationalen” spelas, förutsatt förstås att ni inte har den här skivan, ”Fellow Workers” från 1999.

Vad händer med Socialistisk Folkeparti efter genomklappningen i valet?

Grundaren av danska Socialistisk Folkeparti, Aksel Larsen, hade ett förflutet som kommunist, men det parti han grundade var vänstersocialistiskt. Genom åren har det sedan, med större eller mindre lycka, framträtt som ett radikalt alternativ till det gamla danska arbetarepariet, Socialdemokratiet.

SF har tidigare agerat som ett ibland oppositionellt stödparti åt S-ledda regeringar, men först 2011 gick partiet formellt med i en S-ledd koalitionsregering (i vilken också ingår socialliberala Radikale Venstre). 2012 fick SF en ny partiledare, Anette Vilhelmsen, men det var alltså inte hon som förde in SF i den koalitionsregering Danmark styrs av.

Utanför regeringen hittar man på vänstersidan ytterligare ett parti, Enhedslisten, som ofta fungerar som parlamentariskt stöd åt regeringen men också då och då profilerar sig genom att högljutt ställa krav på regeringen. Det här partiet är en märklig konstruktion, eftersom det saknar partiledare i normal mening och är en valkoalition bestående av Venstresocialisterne, Danmarks Kommunistiske Parti och det trotskistiska Socialistisk Arbejderparti. I dansk politik fyller det också funktionen av miljöparti – dess fullständiga namn är Enhedslisten – De Rød-Grønne. Och inte nog med det: det här partiet har också profilerat sig starkt som ett feministiskt parti.

Medan Socialistisk Folkeparti i egenskap av regeringsparti har tvingats till eller ålagt sig den återhållsamhet som denna roll kräver, har Enhedslisten nått opinionsmässiga framgångar, som man för relativt kort tid sen knappast kunde förutspå. Och de här framgångarna har man nått främst på bekostnad av SF. I det danska kommunalvalet nyligen gjorde Enhedslisten, framför allt i flera av de stora städerna, ett kanonval, medan luften formligen gick ur SF. SF gjorde sitt stora tapp till Enhedslisten, men eftersom det tidigare nederlagstippade Socialdemokratiet faktiskt lyckades över förväntan, skulle det inte förvåna mig, om många tidigare SF-röstande den här gången röstade S.

Det intressanta är att man i höstens stortingsval i Norge kunde se ett liknande mönster. Socialistisk Venstreparti, som har samregerat med Arbeiderpartiet och Senterpartiet, blev också det ganska kantstött i det här valet. SV, som har profilerat sig som ett röd-grönt parti, förlorade främst i Oslo helt uppenbart röster till den nya utmanaren Miljøpartiet De Grønne. Och min gissning är att SV också förlorade röster till det ledande, socialdemokratiska Arbeiderpartiet, vars nedgång under den framvältrande högervågen annars kunde ha blivit mer märkbar.

I både det danska och i det norska fallet är min hypotes, att vänstersocialistiska partier i regeringsställning lätt kan tappa vinden i seglen, alltså en gissning, men det skulle inte förvåna mig, om valforskare snart kan bekräfta den.

I den SF närstående danska tidningen Information har jag efter SFs genomklappning i det danska kommunalvalet läst debattartiklar, av vilka det framgår att SFs partiledare Anette Vilhelmsen nu ligger ganska risigt till – som hennes efterträdare utpekas partiets vice ordförande, den återvalda borgmästaren i Lejre, Mette Touborg.

Ett partiledarbyte kan naturligtvis ge ett parti i trångmål ny luft under vingarna. Men kanske är huvudproblemet för ett parti av SFs karaktär snarare regeringsansvaret.

Häxan och lejonet

Den upplaga jag själv äger av C S (Clive Staples) Lewis’ (1898-1961) bokserie om Narnia, sammanlagt sju böcker, köpte jag 1999, men jag hade då för länge sen både köpt den till och läst den för våra barn. Jag har också i TV sett en tidigare filmatisering av den här serien än den Disney-producerade version som närmast föranleder den här texten.

”Häxan och lejonet”, egentligen den andra boken i serien om Narnia, gavs ut på svenska 1959, i översättning av Birgitta Hammar; bokförlaget var, när jag skaffade den, Bonnier Carlsen. Illustrationerna, av Pauline Baynes, härrör från C S Lewis’ engelska original ”The Lion, The Witch and The Wardrobe”, utgivet 1950.

Walt Disney Pictures gjorde år 2005 den filmversion, som i dag är den vanligaste, ”Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet”, i engelskspråkigt original – brittisk/amerikansk/nyzeeländsk – ”The Chronicles of Narnia: the Lion, the Witch and the Wardrobe”. Regi: Andrew Adamson.

Ni som känner till min rationalistiska och icke-religiösa livsinställning skulle kanske inte i förstone tro att jag har något till övers för en värld befolkad av fauner, häxor och talande lejon, men jag har inga problem med saga och fantasy, särskilt som de moralproblem som tas upp i den här berättelsen är nog så reella.

Annars börjar den här historien nog så realistiskt: Vi befinner oss i London under andra världskrigets flygbombningar. Syskonen Pevensies pappa är inkallad, och till slut väljer mamman i familjen att evakuera barnen, i storleksordning från yngst till äldst, Lucy (Georgie Henley), Edmund (Skandar Keynes), Susan (Anna Popplewell) och Peter (William Moseley) ut på det inte lika bombhotade landet. De åker, ensamma, utan vuxeneskort, per tåg till resmålet, där de hämtas med häst och vagn.

De får bo i ett stort gammalt hus, ägt av en avlägsen släkting, professor och i enlighet med tidens myt om professorer ganska frånvarande. Fast det visar sig senare att han faktiskt känner till den hemliga port till en annan värld och tid det här gamla huset rymmer.

För syskonen finns inte så mycket meningsfullt att göra, så de fördriver tiden med att leka kurragömma. Det gamla huset är som gjort för kurragömma – där finns korridorer och prång och skåp att gömma sig i. Den allra yngsta i syskonskaran, Lucy, gömmer sig vid ett tillfälle i en garderob, och när hon tar sig längre in bland kläderna i den, öppnar den sig plötsligt mot en skog i en ny och okänd värld, en vintervärld. I den stöter hon av en slump ihop med en varelse som inte ser ut som hon själv, en faun.

Efter en inledande fas av avvaktande tystnad börjar de här två tala med varann, och faunen, som heter Tumnus (James McAvoy) bjuder rent av Lucy med hem till sin håla på en kopp te. Och med hjälp av Tumnus får så Lucy reda på att hon har hamnat i landet Narnia och att den ständiga vintern där beror på att landet nu i över hundra år har styrts av den vita häxan Jadis.

Medan Lucy dricker sitt varma te, spelar faunen flöjt för henne, en musik som förtrollar henne och får henne att somna.

När Lucy sedan vaknar bekänner Tumnus, att han hade haft för avsikt att följa den vita häxans påbud och alltså först hade tänkt lämna över Lucy till henne men att han sedan hade ångrat sig. I stället för han nu Lucy tillbaka till utgångspunkten, gången som leder ut ur Narnia och in i garderoben.

Det märkliga är att tiden har stått still i den vanliga världen, medan allt det här hände, och syskonen tror förstås inte på Lucy, när hon berättar, vad hon har varit med om.

Men Lucy ger sig inte: En kommande natt smyger Lucy tillbaka till garderoben genom vilken man kommer till landet Narnia.

Fast den här gången smyger hennes bror Edmund efter henne och tar sig också – fast efter Lucy – genom garderoben och hamnar, till sin stora häpnad, i det vintriga Narnia.

Här möter han nu, inte Lucy, men den vita häxan (Tilda Swinton) i en släde. Eftersom hon, till en början i motsats till sin kusk, anslår en vänskaplig ton, avslöjar Edmund, att han letar efter sin syster, som redan har varit i Narnia en gång tidigare. Edmund bjuds på förtrollande konfekt och varm choklad och inviteras att tillsammans med sina syskon besöka den vita drottningen, i själva verket alltså en häxa, i hennes slott. Vad hon inte berättar för Edmund är att det finns en gammal spådom om att fyra intränglingar, barn av Adam och Eva, är de enda som kan hota hennes välde och därför måste förgöras.

Men den här gången – för att senare kunna fånga alla barnen Pevensie – låter hon Edmund löpa och återförenas med Lucy. Tillsammans tar de sig hem igen genom garderobspassagen.

Tredje besöket i Narnia börjar med att syskonen under lek i trädgården råkar panga ett fönster, och när de springer in för att gömma sig hamnar de förstås i det där garderobskåpet. Den här gången kommer de alltså alla fyra till Narnia.

Lucy för dem hem till sin vän Tumnus, men de finner hans fina hem ligga i spillror. På en lapp kan de läsa att Tumnus har hämtats av hemliga polisen, anklagad för högförräderi.

Men i den här märkliga skogen finns djur som kan tala, bland annat ett bäverpar, till vars underjordiska lya de får följa med. Här får de veta att det i Narnia finns en gammal profetia om att landet ska räddas ur den vita häxans grepp av fyra människobarn, också om den mytiske lejonkungen Aslan, som tillsammans med barnen ska rädda Narnia.

Under tiden har Edmund försvunnit och blivit tillfångatagen. När han utanför den vita häxans ispalats ser Tumnus förstenad och sedan i mötet med den vita häxan, drottningen av isslottet, får erfara att hon inte alls är så där snäll som hon först verkade i hans ögon, börjar han äntligen komma till besinning.

De övriga syskonen jagas av isdrottningens/häxans vargar. Men under deras flykt undan förföljarna börjar det hända märkliga saker. Trots den oändliga vintern i Narnia har där aldrig under den här långa perioden firats någon jul. Julen representeras också här, ganska traditionellt för vår egen del av världen, av en jultomte med julklappar, sådant som de senare kommer att få nytta av: Lucy får en flaska trolldryck som kan hela, Susan en pilbåge och pilar och Peter ett svärd.

Och under tiden börjar det hända andra märkliga saker: Isen, över vilken de har flytt, bryts upp så att de förföljande vargarna inte kan nå dem. Och snön smälter. Vintern går över i vår. Peter räddar sina systrar, och när de når fram till Aslan – det är förstås hans återkomst som åstadkommer förändringen i naturen – blir han av Aslan dubbad till riddare.

Några av Aslans krigare lyckas också befria Edmund, och under hans möte med syskonen och Aslan undfår han den nåd, som är en del av C S Lewis’ kristet färgade tankevärld.

Häxan/isdrottningen är förstås rasande och samlar en väldig här för att slå ner Aslan och hans trogna. Men först kräver hon Edmund, förrädaren som enligt gammal sed i Narnia tillhör henne, tillbaka.

Aslan gör då något överraskande, han överlämnar sig själv i hennes våld mot att hon släpper Edmund, åter igen en religiöst färgad offerrit. Och häxan accepterar, låtsas åtminstone därmed skona de andra. Vi får alltså se Aslan föras till ett stenaltare och till synes låta sig dödas för en annans synder. Lucy och Susan blir nattliga vittnen till vad de tror är Aslans död.

Under tiden ställer sig Peter och Edmund i spetsen för Aslans här för att utkämpa slutstriden mot häxan och hennes monsterhär. Här förekommer i filmen masscener, som är mäktiga men ändå inte så monstruösa att de skulle kunna skrämma en yngre filmpublik från vettet. Den av Peter och Edmund ledda lejonsidan tvingas också till reträtt.

Men räddningen är nära. När solen går upp, rämnar stenaltaret där Aslan ligger, och han vaknar likt en Kristus till liv igen.

Lucy och Susan får rida på Aslans rygg, och Aslan ingriper i den pågående striden just när Häxan och hennes bestarmé ser ut att ha vunnit. Häxan har, kanske dödligt, sårat Edmund, och även Peter ser ut att duka under – men just då anländer Aslan och slår ner häxan.

Nu kommer Lucys hälsobringande vätska, den hon har fått i present av jultomten, till användning. Med hjälp av den vaknar både Edmund och de övriga fallna till liv igen.

Aslan väcker alla varelsen, som den onda isdrottningen har förvandlat till stenstoder, till liv igen: Han blåser sin ande – Guds ande – i dem, och bland dem som vaknar till ett pånyttfött liv finns faunen Tumnus.

Aslan viger dem sedan till konung/drottning över var sin del av Narnia, medan han själv drar sig tillbaka.

Vi hinner till och med se de här fyra barnen åldras i sina nya monarkiska roller.

Men en dag, när de är ute och rider tillsammans i den skog där det här äventyret började, minns de plötsligt ingången till Narnia, genom vilken de en gång i världen anlände, och går genom den åt andra hållet. I det ögonblicket är de unga igen.

Och professorn som de bor hos finns åter där, med deras boll i händerna och faktiskt inte alls arg på dem. Även han känner till Narnia.

Lars Løkke Rasmussen mer skadad än Venstre

Allmänborgerliga Venstres relativt måttliga framgångar i kommunalvalet i Danmark nyligen har säkert en stor del av sin grund i partiledaren Lars Løkke Rasmussens klantigheter.

I en opinionsundersökning gjord av Magafon svarar 27 procent av de tillfrågade, att viceordföranden Kristian Jensen vore en bättre ordförande för V än vad Løkke Rasmussen är. Den sittande ordföranden får stöd av 25 procent av de tillfrågade.

Dock verkar de svårigheter för partiet Venstre som märktes i valet inte vara bestående: Medan partiet i en mätning, gjord 22-24 oktober, var nere i 25,5, är stödet för partiet den 18-20 november 29,3 procent.

Det verkar vara främst högerpopulistiska Dansk Folkeparti som får betala för den här uppgången. Partiet var 22-24 oktober uppe i hela 18,9 procent men är nu åter nere på 15,9.

För Konservative Folkeparti syns ingen ljusning: 4,1 och 3,9.

Och Liberal Alliance backar nu åter efter en uppgång i förra mätningen: 6,2, 4,6.

Socialdemokratiet, som i förra mätningen fick 21,7 procent, går nu upp till 22,2 procent, vilket mot bakgrund av partiets förstaplats i kommunalvalet – ett faktiskt resultat, ingen opinionsmätning – nyligen ändå förefaller lågt, om man jämför med Venstres aktuella siffra.

Enhedslisten får i de här båda mätningarna 9,7 procent respektive 10,2, medan man samtidigt kan registrera Socialistisk Folkepartis nedgång men ändå inte i form av en tydligt vikande kurva: 4,5 respektive 5,5.

Radikale Venstre hamnar här på 8,4 respektive 7,0 procent.

Observera att indexet för 18-20 november ligger mitt över kommunalvalet den 19 november, då ju danskarna röstade på ett delvis annat sätt.