Sommar i P1 med Anna Hedenmo

8 augusti 2018 0:47 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Anna Hedenmo är en mycket rutinerad journalist, känd av väldigt många genom medverkan och programledarskap i till exempel ”Rapport”, ”Aktuellt”, ”Min sanning” och ”Agenda”. Numera är hon ocksaå ordförande i Publicistklubben.

Som nästan alla i hennes ställning har hon blivit ifrågasatt för vissa jobb, men vem blir inte det?

Det fanns naturligtvis ett och annat i hennes ”Sommar” i P1 i dag, som man kan sätta frågetecken för, men själv tyckte jag att hon lite för lätt gled över det personliga. Det kan man förstås göra, men då ska man vara konsekvent när man själv uppträder i intervjuarens roll. I hennes fall skulle det ha inneburit att hon inte kunde ha ställt de riktigt brännande och svåra frågor hon ställde till Henning Mankell i en TV-intervju. Mankell försökte få henne att avstå från djupt personliga frågor, till exempel hans förhållande till en son som han efter en skilsmässa egentligen inte personligen hade träffat. Till slut fick hon Mankell att medge att han hade svårt att kommunicera med barn – hon hade vunnit Mankells förtroende.

Hon såg också problem med Me too-kampanjen, som hon först tyckte var befriande: hade själv upplevt skillnader i moral och beteende under sitt liv och yrkesliv och tyckte att livet hade blivit lättare för kvinnor. Och ett problem med kampanjer är att alla springer åt samma håll.

Hon är själv i den åldern att hon har vuxit upp under den sexuella revolutionen, berättar om en sommarresa hon och en väninna, båda ganska unga tonåringar, gjorde till Portugal, där de träffade killar som det verkade bli också något bestående med och drack drycker som nog inte var lämpliga för tjejer i deras ålder. Men det sprack förstås, utan att det blev några djupare sår.

Senare har hon också skilt sig från den man hon har två döttrar med.

Fast allt det här är skildrat i en kåserande ton, ganska långt från den självbekännelse hon tvingade Mankell till.

Hon är även – av mer begripliga skäl – försiktig med att redovisa egna politiska värderingar, men vi får en antydan om att pappan, som så småningom också skildes från hennes mamma, nog var socialdemokrat, i vart fall att klasstillhörighet inte är något man bara tvättar av sig.

Hon driver vidare tesen att människor försöker prångla ut en förskönad och idylliserad bild av sig själva och sina liv. Det finns en fullständigt falsk bild av hennes mamma styrandes pappans motorbåt. Trots att mamma avskydde den här båten ler hon på fotot. Och av farmor och farfar finns ett svartvitt foto från 1929, där de poserar tillsammans med två kristallvaser trots att det lilla de ägde inte var något att yvas över.

Som journalist har hon mött politiker, som, också de, har försökt styra bilden av dem själva.

Hon berättar om en intervju hon och Mats Knutsson gjorde med Anna Kindberg-Batra medan hon fortfarande var moderatledare. Kindberg-Batra gjorde sitt bästa för att inte svara på frågan hur Moderaterna vid en kommande regeringsbildning skulle ställa sig till någon form av sakpolitisk överenskommelse med Sverigedemokraterna, och Batra förnekade till slut att något sådant var aktuellt. Fast sedan ändrades ju det här ställningstagandet.

Det hon berättar om Stefan Löfven är inte ett lika tydligt exempel, men jag tror nog att de flesta väljare föredrar att partier i valrörelser står för sin egen ideologi och sakpolitik, dock – när valresultatet väl föreligger – begriper att man då söker kompromissöverenskommelser med partier som står ens eget rimligt nära.

Jag gillar också Anna Hedenmos skivval, både i sig och för att de valda skivorna ofta passar just där de spelas: Duke Ellington och John Coltrane i Ellingtons ”In a Sentimental Mood”, Paul Simon och Art Garfunkel i ”America”, ”Staying Alive” med Be Gees, ”800 grader” med Ebba Grön, ”Wild Is the Wind” med David Bowie, ”Love On Top” med Beyoncé, ”Both Sides Now” med Joni Mitchell, ”I Can Buy You” med Nina Persson och A Camp, ”The Chain” med Fleetwood Mac och ”The Good Life” med Marie Fredriksson.

Och tack för att de spelade skivorna och artisterna presenterades.

2 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Ska SVT ge sommarprogram åt sina egna
    medarbetare ? Varför inte Per Gudmundsson
    SvD i stället ? Wolodarski har gjort ett
    sommarprogram, men till höger om W verkar
    vara ett förgiftat område på SVT.

    Comment by Anders Nilsson — 2018 08 08 18:48 #

  2. Till Anders Nilsson: Nu görs ju ”Sommar” inte av SvT, där Anna Hedenmo arbetar, utan av P1 i Sveriges Radio.

    För övrigt representerar sommarpratarna inget annat än sig själva.

    Comment by Enn Kokk — 2018 08 08 23:37 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^