Melodikrysset nummer 32 2018

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Men några knepigheter innehöll det ändå.

Edvin Adolphson var ju på sin tid välkänd genom en rad filmer. Han sjöng också, men just hans inspelning från 1953 av ”Snatterpinnarnas paradmarsch” vet jag inte om jag någonsin har hört.

Jag har genom åren lyssnat på praktiskt taget alla melodifestivaler, men Karl Martindals ”Love Turns Water Into Wine” från 2004 gjorde helt uppenbart inget djupare avtryck i mitt melodiminne.

Men redan dagens första dubbelfråga gjorde mig förbannad.

Inte så att någon av de båda frågorna var svår. ”Yellow Rose of Texas” gav färgen gul, och själv minns jag den svenska versionen ”Min gula ros i Texas”, från 1955 med Cacka Israelsson. Och nog hörde jag att den andra låten var flamenco. Men varför placerades de här två frågorna tillsammans?

Den andra dubbelfrågan var åtminstone väldigt krystad.

Här skulle ”Ålefeskarn’s vals” (ursprungligen med Kjell Kraghe 1975) ge svarsordet ål, medan ”The Donkey Serenade” (mycket populär i Mario Lanzas inspelning från 1950) skulle ge oss svarsordet åsna. Ganska långsökt med en fisk och ett djur som förbindelselänk, men i de här fallen är ju Eldeman hal som en ål oh envis som en åsna.

Dessutom har Eldeman pippi på att återanvända samma artister och låtar. I dag fick vi åter igen höra ”My Way” (i franskt original ”Comme d’habitude”) där den engelskspråkig texten, signerad Paul Anka 1968, inte är en översättning av det franska originalet.

Vi kan ju fortsätta på det djurspår som finns i den här dubbelfrågan.

Den nyligen bortgångne Stefan Demert var upphovsman till ”Balladen om den kaxiga myran” (1970), som alltså handlar om en myra.

Och ”Rosa pantern” och poliskommissarie Clouseaux figurerar i en rad filmer från 1960- och 1970-talen. (Det finns senare filmer också, men dem har jag inte sett.) I dag hörde vi ”The Pink Panther Theme” med Spotnicks.

Det här krysset rymde för övrigt ytterligare en film, ”Picassos äventyr” (1978) med bland andra Lena Nyman, som sjöng ljudillustrationen.

Min hemstad åtminstone vintertid är Uppsala, och särskilt den stadsdel som kallas Gamla Uppsala rymmer många minnen från asatiden. Jag vet inte om det var det här som inspirerade Ulf Peder Olrog att 1945 skriva sin ganska roliga ”Schottis på Valhall”, som ju handlar om asar.

Jag har ända sen 1956 gång på gång besökt vårt grannland Norge, också köpt mängder av skivor där, till exempel med Alf Prøysen. Men jag har faktiskt inte en enda skiva med den norska gruppen A-ha (eller Aha som de måste stavas i dagens kryss) och det beror inte på att jag ogillar deras musik. Det har bara inte blivit av att köpa det här, till exempel ”Take On Me” från 1985.

Som före detta nordisk sekreterare på de svenska Socialdemokraternas partikansli har jag rest mycket även i Danmark och då också köpt många danska skivor i olika musikgenrer. Och nästan självklart har vi i vår skivsamling också Carl Nielsens fina ”Dimman lättar” från 1920, den som i dag skulle ge oss kyssordet dimma.

Och så återstår bara ett svar att redovisa. Den vi hör är Robyn, och det vi hör är en låt från 2018, ”Missing U”.

* * *

Själv är jag tillbaka efter resan till Gästrikland och Dalarna, men dottern, Kerstin.ska börja jobba igen efter semestern, så hon och barnen, Viggo och Klara, har åkt hem till Uppsala igen.

Missing U!

Ett par dagars sändningsuppehåll

Så här års bor Birgitta och jag i sommarhuset i Öregrund. Vi lämnar ogärna Öregrund mer än för läkarbesök i Uppsala men återvänder hit så snart vi kan. Men vi får förstås besök av barn och barnbarn, tidigare i sommar Matti med sin familj, Karin och deras småflickor Ella och Sofia, just nu Kerstin och hennes Viggo och Klara.

Nu kommer Kerstin och hennes barn att få ha huset, fullt av barndomsminnen, för sig själva ett par dar. Birgitta och jag har i 80-årspresent av hennes yngste bror Ragnar och hans fru Gunnel (som för övrigt bodde hos oss i Uppsala under sin studietid) fått en utflykt i deras bil till Gästrikland och Dalarna.

Vi ska besöka Wijs trädgård i Ockelbo och så den folkhögskolemiljö i Västerberg, där Birgittas och Ragges föräldrar arbetade och familjen bodde. Sen åker vi vidare till Dalarna för besök på Carl Larsson-gården för att se utställningen ”Japanskt möter svenskt”, och så ska vi också besöka Stabergs barockträdgård.

Men på fredag är vi tillbaka i Öregrund, och jag ska då komma i kapp med sommarprogrammen igen.

Sommar i P1 med Rebecka Scheja och Fiona Fitzpatrick

Dagens ”Sommar” gjordes av två unga damer, Rebecka Scheja, 29, och Fiona FitzPatrick, 32. Jag känner till deras fäder, Staffan Scheja respektive Greg FitzPatrick, mycket bättre – den förste som pianist, den andre som proggmusiker – men också de båda döttrarna har kommit att ägna sig åt musik fast av ett helt annat slag, som artister, producenter och låtskrivare. När jag googlar på deras namn, hittar jag också ytterligare uppgifter om Fitzpatrick: Hon har varit juniormästare i klättring och vice ordförande i SECO, Sveriges elevers centralorganisation.

Exakt hur de här två kom i kontakt med varann och började samarbeta vet jag inte, men de har kommit att bli ett samarbetspar i nöjes- och sen skivvärlden. De arbetade till att börja med som discjockeys men började sen också producera egen musik, elektronisk pop. Vad jag har förstått, bland annat av deras gemensamma sommarprogram, är att de delar värderingar, livssyn och politisk grundsyn. Det senare betyder i deras fall att de är socialister. Det är jag också, demokratisk socialist, men det hindrar inte att jag tycker att det inte finns något rimligt försvar för att Fiona vid ett offentligt framträdande relativt nyligen bar en tröja med hammaren och skäran på bröstet.

Men kanske gör de sånt här främst för att chockera och få uppmärksamhet. Jag är själv republikan men har i en av de roller jag har haft i livet haft ganska mycket kontakt med kungahuset och då aldrig känt mig frestad att demonstrera. Rebecka och Fiona var vid ett tillfälle inbjudna till polarprisutdelningen och hamnade då relativt nära kungen samt frestades då att kasta brödsmulor på honom, vilket ledde till att de visades ut av SÄPO.

Nu innebär det här inte att de generellt har dåligt omdöme. När de av ett amerikanskt skivbolag inbjöds att medverka på en video och det visade sig att de då skulle vara klädda i BH och trosor samt inte heller offentligt fick lufta avvikande åsikter, kom de fram till att de själva ville ha full kontroll över det de gjorde.

Och eftersom de också själva hade erfarenheter av kladdande och kåta män, kände de befrielse, ja entusiasm över Me too-kampanjen när den kom. Kvinnor ska varken behöva oroa sig för att de är för tjocka eller smala. Det ska heller inte vara så att framgångsrika män backas upp i samhället, medan de mycket få kvinnor som lyckas blir ifrågasatta. Fiona säger: Jag är feminist så det skriker!

I övrigt skildrar de sitt turnéliv, allt ifrån Las Vegas till Emmaboda, och livar upp sin reseberättelse med att berätta om den gången då bilen havererade. De delar också ut en del goda råd, sådant som att äta regelbundet, vara stylade och snygga på bild, vårda vänrelationer och att läsa på, sätta sig in i sakfrågor.

De spelar en mängd musik på skiva, låtar, artister och band som jag inte kan just någonting om.

Det senare gäller också deras egen ”Clara”.

Men de öppnar med Lena Ph och ”Dansa i neon”. Och så får vi höra ”Strawberry Fields Forever”, fast inte med The Beatles utan med The Candy Flip. Märk att candy flip ursprungligen var beteckningen på illegala droger som extasy och LSD.

Sommar i P1 med Anna Hedenmo

Anna Hedenmo är en mycket rutinerad journalist, känd av väldigt många genom medverkan och programledarskap i till exempel ”Rapport”, ”Aktuellt”, ”Min sanning” och ”Agenda”. Numera är hon ocksaå ordförande i Publicistklubben.

Som nästan alla i hennes ställning har hon blivit ifrågasatt för vissa jobb, men vem blir inte det?

Det fanns naturligtvis ett och annat i hennes ”Sommar” i P1 i dag, som man kan sätta frågetecken för, men själv tyckte jag att hon lite för lätt gled över det personliga. Det kan man förstås göra, men då ska man vara konsekvent när man själv uppträder i intervjuarens roll. I hennes fall skulle det ha inneburit att hon inte kunde ha ställt de riktigt brännande och svåra frågor hon ställde till Henning Mankell i en TV-intervju. Mankell försökte få henne att avstå från djupt personliga frågor, till exempel hans förhållande till en son som han efter en skilsmässa egentligen inte personligen hade träffat. Till slut fick hon Mankell att medge att han hade svårt att kommunicera med barn – hon hade vunnit Mankells förtroende.

Hon såg också problem med Me too-kampanjen, som hon först tyckte var befriande: hade själv upplevt skillnader i moral och beteende under sitt liv och yrkesliv och tyckte att livet hade blivit lättare för kvinnor. Och ett problem med kampanjer är att alla springer åt samma håll.

Hon är själv i den åldern att hon har vuxit upp under den sexuella revolutionen, berättar om en sommarresa hon och en väninna, båda ganska unga tonåringar, gjorde till Portugal, där de träffade killar som det verkade bli också något bestående med och drack drycker som nog inte var lämpliga för tjejer i deras ålder. Men det sprack förstås, utan att det blev några djupare sår.

Senare har hon också skilt sig från den man hon har två döttrar med.

Fast allt det här är skildrat i en kåserande ton, ganska långt från den självbekännelse hon tvingade Mankell till.

Hon är även – av mer begripliga skäl – försiktig med att redovisa egna politiska värderingar, men vi får en antydan om att pappan, som så småningom också skildes från hennes mamma, nog var socialdemokrat, i vart fall att klasstillhörighet inte är något man bara tvättar av sig.

Hon driver vidare tesen att människor försöker prångla ut en förskönad och idylliserad bild av sig själva och sina liv. Det finns en fullständigt falsk bild av hennes mamma styrandes pappans motorbåt. Trots att mamma avskydde den här båten ler hon på fotot. Och av farmor och farfar finns ett svartvitt foto från 1929, där de poserar tillsammans med två kristallvaser trots att det lilla de ägde inte var något att yvas över.

Som journalist har hon mött politiker, som, också de, har försökt styra bilden av dem själva.

Hon berättar om en intervju hon och Mats Knutsson gjorde med Anna Kindberg-Batra medan hon fortfarande var moderatledare. Kindberg-Batra gjorde sitt bästa för att inte svara på frågan hur Moderaterna vid en kommande regeringsbildning skulle ställa sig till någon form av sakpolitisk överenskommelse med Sverigedemokraterna, och Batra förnekade till slut att något sådant var aktuellt. Fast sedan ändrades ju det här ställningstagandet.

Det hon berättar om Stefan Löfven är inte ett lika tydligt exempel, men jag tror nog att de flesta väljare föredrar att partier i valrörelser står för sin egen ideologi och sakpolitik, dock – när valresultatet väl föreligger – begriper att man då söker kompromissöverenskommelser med partier som står ens eget rimligt nära.

Jag gillar också Anna Hedenmos skivval, både i sig och för att de valda skivorna ofta passar just där de spelas: Duke Ellington och John Coltrane i Ellingtons ”In a Sentimental Mood”, Paul Simon och Art Garfunkel i ”America”, ”Staying Alive” med Be Gees, ”800 grader” med Ebba Grön, ”Wild Is the Wind” med David Bowie, ”Love On Top” med Beyoncé, ”Both Sides Now” med Joni Mitchell, ”I Can Buy You” med Nina Persson och A Camp, ”The Chain” med Fleetwood Mac och ”The Good Life” med Marie Fredriksson.

Och tack för att de spelade skivorna och artisterna presenterades.

Sommar i P1 med Björn Jakobson

Redaktionen för ”Sommar” i P1 tycks ha något slags kvoteringssystem för urvalet av dem som får göra sommarprogram: några från idottsvärlden, några företagare och så vidare. Och så får det inte bli politisk snedbalans, allra minst ett valår.

I dag gjordes ”Sommar” av en man som kommer från företagsvärlden, Björn Jakobson. Han har, tillsammans med svägerskan Elsa Jakobson, med stor ekonomisk framgång drivit Babybjörn, ett företag med bärselar och andra babyprodukter som försäljningsobjekt. Men han har andra intressen också. En del av sina vinstpengar – han är nu 83 år – har han använt till att tillsammans med hustrun, Lillemor, starta och driva Artipelag, ett arkitektritat kulturhus vid Baggensfjärden på Värmdö, ett center för konst och musik.

Jakobson börjar med att teckna sin bakgrund. Han minns hur det var när andra världskriget bröt ut och minns också finska krigsbarn, placerade i Sörmland, tecknar även bilder av farfar som var poliskommissarie i Stockholm och pappa som hade en bredare utbildning men först vid 50 års ålder skaffade sig sin första radio med skivspelare.

Det här illustrerar sonen med Vasaloppet och Barnens brevlåda med den legendariske Sven Jerring, i det senare fallet med uppspelning av ett inslag. Det konkretiserar berättelsen om hans liv, men på minussidan finns att det samtidigt blir lite för detaljerat.

Hur som helst känns det skönt att han inte skönmålar sitt eget liv. Han talar öppet om sina svårigheter i skolan, bland annat sin ordblindhet, och nämner från sin senare karriär även sådant som floppar och konkurshot. Helt uppenbart var han ganska duktig på att ragga kunder, även om det ibland, som i fallet NK, krävdes både list och uthållighet för att nå framgång.

Jag uppskattade också hans historier om några kända personer ur kulturlivet, Sven Bertil Taube och hans pappa Evert samt Olle Adolphson. Han lärde själv känna dem i unga år, så det här är inga hörsägner eller andras historier.

Det för oss osökt över till den musik han spelade i programmet. Till det han spelar hör nämligen Olle Adolphson med ”Den fjortonde april” – han och Olle gick i samma skola – och så Sven Bertil Taube med pappa Everts ”Sommarnatt”. Jo, han träffade själv även familjen Taube.

Björn Jakobsson är några år äldre än jag, men vi har vuxit upp med och lyssnat inte bara på de nämnda, jag till och med live, men också i övrigt spelar han artister som är välkända för människor i vår ålder: Povel Ramels ”The gräsänkling blues” (som Björns pappa tyckte var moraliskt tvivelaktig), ”Sakta vi gå genom stan” med Monica Zetterlund och Frank Sinatra med ”New York, New York”. Frank Sinatra förekommer sen en gång till, med ”Mack the Knife”, vilket förvånar mig lite – det finns nämligen en mycket bättre version med Louis Armstrong. Men Armstrong får också sitt – vi hör honom tillsammans med Ella Fitzgerald i ”Dream a Little Dream”.

Och han är inte rädd för att blanda genrer. Bland det han spelar finns både Elvis Presley (”Are You Lonesome Tonight”) och ”Ora stammi a sentir… non la sospiri” ur Giacomo Puccinis ”Tosca”. Till de klassiska stycken han spelar hör också ”Våren” ur Antonio Vivaldis ”Årstiderna” och ”Ombra mai fu” ur Georg Friedrich Händels ”Xerxes”, här med Malena Ernman. Det hedrar Jakobson att han inte nämnde att ett par av de här inspelningarna är konsertupptagningar från hans Artipelag.

Jag vill slutligen tacka< dagens sommarpratare för att han redovisade varje musikstycke han spelade. Inte för att jag själv behövde det. Men det finns ju många< andra Sommar-lyssnare, som inte har mina och Björn Jakobsons kunskaper om den musik han spelade.

Sommar i P1 med Cajsa von Zeipel

Jag kände inte till Cajsa von Zeipel som konstnär (inte i övrigt heller), så inför dagens ”Sommar” försökte jag hitta uppgifter om henne och såg på nätet bilder av hennes skulpturer, skickligt gjorda men med anmärkningsvärda egenskaper för att föreställa människor.

Eftersom jag inte visste något om henne, begrep jag heller inte varför hon hade fått uppdraget att göra ”Sommar”, och det dröjde innan det gick upp ett ljus. Rätt länge lyssnade jag, lätt frustrerad, och försökte hitta åtminstone något som kunde ha fått sommarredaktionen att välja just henne.

Programmet innehöll lite om hennes uppväxt i Göteborg, om uppackningen från pappan och om åren på Konsthögskolan.

Först efter det att hon har ringt pappa för att berätta att hon är kär, går det upp ett ljus för mig: Hon har valt en annan kvinna till partner.

Jag är inte av den sorten som blir chockad över ett lesbiskt förhållande, men i det här fallet känns det egendomligt, att vi som lyssnar egentligen inte får veta något om vad som drog de här två till varann – det kan ju knappast ha varit den amerikanska kulturen, en sfär där de båda berörda nu är verksamma under större delen av arbetsåret.

Viktigare, gissar jag, för den här alliansen är det faktum att den konstnärligt verksamma Cajsa von Zeipel där har hittat en likasinnad i Sofia Mörner, som är fotograf och gallerist.

Lite senare nätsökning leder mig vidare till något måhända ovidkommande men ändå intressant: Sofia är dotter till Antonia Ax:son Johnson. Fast hon är inte involverad i styrningen av familjeföretaget, och jag vet inte ens om mamman var med under det bröllop Cajsa och Sofia just har genomgått.

Att de för sin formella förening valde Stockholm, hade förstås med Pride att göra. Men de här två ska tillbaka till New York, där livet bjuder på ömsom vin, ömsom vatten:

Ibland är man rik, ibland fattig.
Ibland jobbar man jättemycket, ibland inte alls.
Ibland är man i skogen, ibland på Manhattan.

Sammanfattar Cajsa von Zeipel.

Det här sommarprogrammet griper inte tag i mig, och det gäller också den musik von Zeipel har valt att spela.

Hennes skivval säger mig spontant nästan ingenting, och den riktigt stora skandalen är att det hon spelar inte finns tillgängligt ens på någon skivlista, publicerad under ”Sommar”. Expressen har dock publicerat en lista, som innehåller en låt med en artist jag gillar, ”Gensarets sjö” med Kjell Höglund, och om det är sant, måste jag ha nickat till just när den spelades.

Men annars tror jag inte att jag har hört något sommarprogram den här säsongen, så renons på musik som jag över huvud taget känner till.

Och alltsammans har ju inte som bakgrund att von Zeipel genomgående bara spelar låtar som den här: ”My Neck My Back (Lick It)” med Khia.

Sommar i P1 med Petra Mede

Petra Mede har jag, med uppskattning, sett som programledare i TV för Guldbaggegalan, Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, och naturligtvis känner jag också till den ryggskada som tvingade henne bort från karriären som dansare.

Nu spelade det här inte någon roll i det ”Sommar” hon i dag gjorde i P1. Möjligen finns det ett samband mellan den aversion hon under sin skoltid kände mot bollsporter och det som senare hände med hennes rygg, men annars handlade hennes sommarprogram i huvudsak om sådant som hände under hennes unga år på 1970- och 1980-talen – hon är nu 48 år.

Bland det hon berättar om sitt unga jag finns vittnesbörd om att hon då hade åsikter, som jag absolut inte delar, sådant som – rätta mig, om jag minns fel! – stark tro på Gud och därmed sammanhängande politisk uppfattning (hon såg det som något självklart att i ett skolval rösta på KD, i nödfall på FP, och kunde för sitt liv inte begripa att någon hade röstat på (S) – och sen hade hon också en affisch mot löntagarfonder i sitt rum.

Nu fick vi ju aldrig veta var Medes politiska sympatier ligger i dag, och hon är i sin fulla rätt att inte berätta det för oss lyssnare.

Vida mer allvarlig är det förhållningssätt hon har till både politiska och andra val och skälet till att hon inte vill ta ställning: Hon säger sig behöva skygglappar för att inte få panik.

Alltså använder hon sitt ”Sommar” till att ge oss lyssnare ett bitvis småputtrigt – avsnittet om segling är ganska kul – kåseri om hur det kan gå när hon ställs inför uppgifter och aktiviteter som hon inte behärskar.

Kanske har det att göra med hennes gamla vurm för dans, men hennes musikval är intressantare än sommarpratet. Hon öppnar med bland andra Natalie Cole, och sen följer Édith Piaf (Mede har läst och kan franska), Whitney Houston (”I Wanna Dance With Somebody”), Charles Aznavour (mer franska), Toni Holgersson och Anna Maria Espinosa, Jussi Björling (”Till havs”), Marvin Gaye, Marta Gomez (”Cielito Lindo”) och Black Mombazo & Paul Simon (”Homeless”).

Ändå har jag här inte nämnt allt hon spelade.

Fast värre är att hon inte nämnde en enda låt eller artist i sitt program. Så här får man helt enkelt inte göra, när man gör ett radioprogram som i så hög grad lever också på valet av musik.

Melodikrysset nummer 31 2018

I dag fick vi faktiskt ett melodikryss utan dubbelfrågor där de ingående delarna inte har något logiskt samband med varann. Tack, herr Eldeman!

Däremot fick vi en trippelfråga, där de ingående svarsorden bildade en filmtitel, ”Mordet på Orientexpressen”, som bygger på en klassisk deckare med samma titel av Agatha Christie.

Den har filmats tidigare, men i dag utgick Eldeman från den senaste versionen, och ur den hade Eldeman hämtat ytterligare en ljudillustration. Frågan här var, vem som sjöng. Jo, Michelle Pfeiffer.

En variant av dubbelfråga men med gemensamt svar förekom dock. Dels spelades ”When I’m Sixty-four” med The Beatles. Dels spelades ”One!” ur ”The Chorus Line”. Som man kan se innehåller de båda titlarna ett tal.

Därmed är vi redan inne på frågor med anknytning till film- och scenvärlden, men det kom mer sådant.

Jag har själv inga egentliga minnen av ”Beverly Hills”, men jag vet att den här serien har sänts i svensk TV.

”Dr. Snuggles” har jag däremot sett i TV tillsammans med barnen när de var små.

”Det regnar kor” kunde man ju också tro var gjord för barn, men den gotländska gruppen Smaklösa hade gjort en svensk variant av ”It’s Raining Men” med The Weather Girls.

Någonstans där uppe utspelar sig också ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som jag minns med Karl Gerhard. Fast i dag fick vi höra en finsk version med Matti Jurva.

Strax före den hörde vi ”The Humming” med Enya. Så det var hygglig spridning i tid, vilket väl också ytterligare en låt vittnar om:

”Säg mitt namn” med Eva Dahlgren.

Ytterligare ett exempel på spridning i tid och rum är ”(Mr. Paganini) You’ll Have To Swing It” med Mills Brothers. Just den här låten minns jag inte, men jag minns tydligt Mills Brothers från efterkrigstidens ångradio.

Min egen favoritlåt i dag var dock av senare datum, ”Oh boy” med Peps Persson. Honom har jag många skivor med i mina skivhyllor.

I dag har jag försökt vara kort – jag ska snart lyssna på dagens sommarpratare.

Sommar i P1 med Magnus Carlson

För egen del kom jag först i kontakt med Magnus Carlson, 50 år i dag (grattis!), när han spelade tillsammans med Stefan Sundström. Sedan bildade han indierockgruppen Weeping Willows, som jag också har hört men inte följt på samma intensiva sätt. Hans senare band, Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet, har jag inte alls lyssnat på. Min dotter och min son hörde honom och Weeping Willows i Parksnäckan i Uppsala den 10 juli, och de tyckte att han var mycket bra.

Magnus Carlson har även medverkat i några mycket kända svenska filmer.

Magnus Carlson fyller alltså 50 i dag men tycker det är mycket viktigare att mobilisera människor för att bevara ett hållbart liv här på jorden.

Det senare är temat för hans ”Sommar” i dag, men eftersom han inte är någon katastrofprofet, resonerar han sakligt och prövande om vad vi kan och borde göra för att avvärja en möjlig katastrof, som bland annat skulle kunna göra delar av den här planeten, främst i Afrika, obeboeliga. Sommarens värmechocker i Spanien och Portugal kanske är tecken på vad som med full kraft kan drabba stora delar av planeten.

Till sin hjälp för att resonera om vad som kan hända tar han andra, som inte heller de är kända som domedagsprofeter: Elin Roos, Pär Holmgren, Anders Wijkman, Johan Rockström med flera. Med dem för han prövande samtal om skogsbränder, köttätande, användning av plast till förpackningar och annat, flygtrafik och flygbränslen, avfall, Östersjöns tillstånd och vad och hur mycket man kan fiska där samt binas roll som pollinerare och det hot utplåningen av blomsterrika hagmarker utgör för dessa små flygfän, vilket i sin tur hotar jordbruket och fruktträden.

Och alldeles lätt att få oss människor att förstå allt det här är det inte. Hjärnforskarna vittnar om att våra hjärnor, i mycket lika grottmänniskornas, söker snabb belöning och ser små risker för att vi skulle bli bestraffade.

Magnus Carlsons låtval börjar med ”If I Can Dream” med Elvis Presley och har sedan samma gröna tema som den muntliga delen av programmet: ”The Landscape Is Changing” med Depeche Mode, ”Hot Barbecue” med George Benson, ”Fake Plastic Trees” med Radiohead, ”A Visit To a Sad Planet” med Leonard Nimoy, ”Don’t Go Near the Water” med Johnny Cash, ”Mercy, Mercy Me” med Marvin Gaye, ”Changes” med David Bowie och så som avslutning Evert Taubes ”Änglamark” med sonen Sven-Bertil Taube.

Min enda invändning mot det här sommarprogrammet var att det åter igen var ett i raden, där lyssnarna inte upplystes om vad Magnus Carlsson spelade.

Men nu har ni alltså, här, fått en fullständig skivlista.

Sommar i P1 med Adam Taal (Adam Tensta)

Jag har själv familjeband till Rinkeby och har också relativt många gånger besökt Tensta. Jag känner till Adam Tensta men visste inte att han egentligen heter Adam Taal. Kanske har detta att göra med att hiphop och soul inte är mina förstaval när det gäller musik.

Hur som helst betyder detta, att han i ”Sommar” i dag spelade ganska mycket musik, som jag inte kan särskilt mycket om, vilket inte är liktydigt med att jag ogillar den här musiken. Men han spelade också sådant som jag både känner till och gillar: Ted Gärdestad med ”Come Give Me Love” och framför allt den mycket fina ”Himlen är oskyldigt blå”, ”Got ’til It’s Gone” med Janet Jackson, Fugees med ”Killing Me Softly” och Georg Philip Telemanns ”Svit i C-dur”.

Vad gäller det talade innehållet var det här sommarprogrammet ganska avvikande. Utgångspunkten är att Adams mamma Kattis dör i cancer och att sonen då slås av hur lite han egentligen vet om sin mamma trots att det är hos henne han, efter det att hon och hans pappa har gått skilda vägar, har vuxit upp. Och bland det första han då upptäcker är att hon faktiskt har varit gift fyra gånger, inte tre som han hade trott.

Själv är han afrikanskt mörkhyad, ett arv efter pappa, medan hans bror Samir är mer ljushyad, och han beslutar sig för att genomföra sitt ”Sommar” som en serie samtal med honom och en rad andra släktingar och vänner.

Idén kan synas vara intressant, men de här samtalen ger förvånansvärt lite information om vad som egentligen drev modern och fick henne att göra det ena eller det andra. Mamman var förvisso en social person, men hon var obenägen att lämna ut sig själv (något som Adams bror Samir hävdar utmärker även Adam). Mammas syster, Adams moster Anita berättar om Kattis’ barndom och ungdom utan att bilden blir tydligare, och det är nog facit också för samtalen med mammas kompisar Minella och Titti. För Adams brors kompis Fransisco gav samtalen med Kattis trygghet och blev en frizon, men så mycket mer fick Adam inte veta om sin mamma heller av honom.

Det viktigaste vi får veta om mamman är att hon handfast och praktiskt ställde upp för sonen när han behövde det för att slå igenom som artist, att hon älskade att tala i telefon och att hon synbarligen inte var rädd för döden.

Däremot lyckas Adam aldrig få någon förklaring till att mamman alltid, så många gånger, fastnade för fel män.