En gammal murvel blir hedersmedlem i sitt fackförbund

Jag har skrivit under nästan hela mitt liv. Det började redan under folkskoletiden, då jag gjorde tidningar i ett exemplar, som jag lät mina kompisar läsa. Under samma period skrev jag en tre skrivböcker lång deckare, som min lärare läste utdrag ur för klassen. Och under realskoletiden skrev jag mina första insändare och fick dem publicerade.

Skribent på allvar blev jag vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal, när jag hade börjat plugga i Uppsala och ganska snart övertalades att bli ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Jag skrev debattartiklar och fick dem publicerade i Arbetarbladet, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet – snart skrev jag också recensioner och annat på samma tidningars kultursidor. Lite senare kom jag att bli vikarierande ledarskribent i Örebro-Kuriren och, då och då, i Folkbladet Östgöten. Men jag har också publicerat ströartiklar i till exempel min gamla hemstad Sundsvalls s-tidning Dagbladet, syndikalistiska Arbetaren, DN Kultur och en rad fackförbundstidningar inom LO-familjen.

I nio år var jag chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om det gamla partiorganet till ett mellanting mellan politisk tidskrift och gamla Folket i Bild, alltså med noveller av kända författare, illustrerade av skickliga tecknare, vidare bokrecensioner, serier och allmänreportage. Den här djuptryckta tidskriften, som utkom var fjortonde dag, hade runt 140.000 betalande prenumeranter, av vilka en växande skara inte värvades med hjälp av de socialdemokratiska partiorganisationerna. Mina ofta elaka men mycket uddiga politiska kommentarer, publicerade under vinjetten Korta meningar, citerades på ledarsidor oberoende av dessas egen partifärg.

Jag upphörde ju inte att skriva heller därefter, när jag av Bo Toresson hade värvats att biträda partisekreteraren (s) i dennes kansli. Men mitt tyngsta och mest uppmärksammade skrivuppdrag fick jag i själva slutet av min politiska karriär: att skriva en rapport om kartläggningen, delvis utförd av enskilt värvade socialdemokrater, av politiska extremister, framför allt kommunister. Jag fick helt fria händer, och partiets VU fick del av mina slutsatser först när boken, ”VItBok” (2002) var klar. Dess förinnan hade jag haft ett par föredragningar för den statliga Säkerhetstjänstkommissionen, som för övrigt också fick låna intervjuljudband av mig.

För att backa en smula: Vår dotter Kerstin läste under min AiP-tid alltid mina ledarsideskåserier under vinjetten Det händer…, från början kanske för att mina kåserier där ofta handlade om vår privata familjesfär, och hon gillade inte alls att jag lämnade chefredaktörskapet och kom att syssla med andra saker.

Så när jag 2002 gick i pension fick hon en idé:

– Pappa, du måste börja blogga!

Dator hade jag ju, och jag hade redan för länge sen lärt mig använda en i mitt gamla jobb. Så hon gav mig bloggutrymme på hennes egen domän, och jag fick lära mig grunderna i det här för mig nya mediet av henne och hennes dåvarande man.

Och på den vägen är det.

Den här redogörelsen föranleds av att jag här om dan från Journalistförbundet fick ett brev, enligt vilket jag under resten av mitt liv inte behöver betala medlemsavgift till förbundet men får ha kvar mitt medlemskap och dessutom fackorganet Journalisten. Jag har nämligen varit medlem i 50 år, med start 1968, det år då jag anställdes som pressekreterare hos Socialdemokraterna.

Jag har aldrig ens övervägt att lämna mitt gamla fackförbund – en skrivarsjäl kommer jag att vara livet ut. Pensionärsavgiften till förbundet är också låg.

Men jag tackar för den vänliga gesten!

Konsert präglad av internationella kvinnodagen

Torsdagens konsert i Musikens hus här i Uppsala präglades helt uppenbart av internationella kvinnodagen. Dirigenten, Cathrine Winnes, och den prisbelönta violinsolisten, Guro Kleven Hagen, är båda från Norge, men de är också kvinnor. Och de verk som spelades före paus var båda skrivna av kvinnor: ”Symphonic Suite for Strings” av Marion Bauer och ”Konsert för violin och orkester” av Amanda Maier-Röntgen.

Marion Bauer (1882-1955), amerikanska som i omgångar också studerade i Europa, är väl knappast särskilt välkänd här i Sverige, och jag gissar att också orkestern måste lära sig en del nya saker när de övade in ”Symphonic Suite for Strings” (1940). Den tragiska tonen i det här verket kan som bakgrund ha det som då drabbade judarna i Europa – Bauer kom själv från en till USA utvandrad judisk familj.

Jag skulle tro att såväl ”Konsert för violin och orkester” (1875) som dess skapare, Amanda Maier-Röntgen (1853-1894), är minst lika okända här i Sverige, detta trots att kompositören i det här fallet var svenska. Musiken i det här verket kan sägas vara romantisk, men det som finns bevarat av det är utsökt komponerat.

Amanda Maier-Röntgen turnerade också i Norge, vilket torde vara en av förklaringarna till att den här konsertkvällens norska dirigent och den av henne utvalda violinsolisten valde att spela kompositörens/violinistens alltså bara delvis bevarade verk.

Med Amanda Maier-Röntgen har Felix Mendelssohn (1809-1847) gemensamt att de båda dog i ganska unga år. Däremot är Mendelssohns musik fortfarande allmänt känd och erkänd. Det senare gäller också hans italienska symfoni, Symfoni nummer 4” (1833) – att den kallas den italienska har att göra med dess tillkomsthistoria. Det här verket är, trots kompositörens självtvivel, väl värt att lyssna på.