Bra, Ardalan Shekarabi – men egentligen borde du och partiet gå ännu längre

Jag har träffat Ardalan Shekarabi under förhållandevis lång tid med början när han var ordförande i SSU-distriktet här i Uppsala län. Numera är han tillbaka i regionen, bor i Knivsta och är ordförande i vårt partidistrikt.

Vi är inte överens i alla politiska frågor – han är till exempel EU-supporter, medan jag själv mycket aktivt arbetade mot svenskt EU-medlemskap och fortfarande är EU-skeptiker.

Men vi har också gemensamma nämnare, till exempel i det att vi båda kom hit som flyktingar, jag från andra världskrigets Estland, han från ayatollornas Iran.

Det visar sig att vi också har en likartad syn på religionens roll i samhället: tro ska inte prägla samhällelig verksamhet, till exempel skola, utan vara en privatsak.

I min barndom tillhörde jag en kristet präglad miljö, lutheransk och, även om vår familj alltså kom från Estland, snarlik den svenska. Som alla andra barn på 1940-talet, när jag började i svensk skola, läste jag kristendomskunskap i skolan, lärde mig psalmer utantill och sjöng dem tillsammans med de andra i klassrummet. Också jag har i skolfrukostmatsalen mässat ”Godegudvälsignamatenamen”. Jag har till och med konfirmerats, men eftersom jag med växande ålder också allt mer började fundera över det rimliga i det ena och andra, kom jag redan i tidiga tonår fram till att den enda hållning jag för min del kunde stå för var ateism.

Jag är inte av den sorten som av taktiska eller andra skäl döljer mina egna åsikter, så min kristendomslärare under läroverstiden, han som gav mig det A jag har i ämnet i mitt studentbetyg, var väl medveten om att jag inte var troende. 1956, när jag gick i andra ring, var jag inledare i en debatt om de obligatoriska morgonbönernas vara eller inte vara (jag stod alltså på den sist nämnda sidan), och publiciteten i lokalpressen om den här bataljen gjorde mina åsikter kända bland alla, inte minst i Läroverket.

Ardalan Shekarabis erfarenheter av könssegregering redan under förskoletiden är naturligtvis ännu mer groteska: I ayatollornas Iran fick han själv uppleva hur pojkar och flickor bokstavligen kom att åtskiljas med hjälp av en mur, som byggdes rätt igenom förskolan!

När han senare kom till Sverige och fick gå i svensk skola, upplevde han det som en lisa, inte bara att slippa sådant utan också att i skolan möta andra elever från ibland ganska olika hem, vare sig vi talar om klassbakgrund eller om bildning.

Den här enhetsskolan – för att använda ett ord som egentligen hör samman med skolreformen på 1950-talet – är i dag åter hotad: Rubriken på Ardalan Shekarabis mycket uppmärksammade debattartikel i Aftonbladet här om dan (du kan hitta den på nätet) är ”Jag ser religiöst förtryck igen – i svenska skolan”. Religiös segregering och könssegregering bör enligt Shekarabis och socialdemokratiska partiets mening stävjas i sin linda.

Det plus en i dagens skola vida större fara, klassmässig segregering, något som Shekarabi inte tar upp, borde ges framträdande plats i debatten inför höstens val.

Och det är väl risken för att få en debatt också om den klassmässiga segregeringen som får till exempel Dagens Nyheter och Jan Björklund att ta ställning mot Ardalan Shekarabis egentligen ganska beskedliga och rimliga krav.