En mycket hörvärd orkester – men de spelade Richard Strauss

26 mars 2018 15:33 | Mat & dryck, Musik | Kommentering avstängd

I abonnemangsserien på Uppsala konsert och kongress ingick i fredags ett gästspel av Kungliga hovkapellet under ledning av Alexander Soddy. Förr, när Birgitta och jag båda jobbade i Stockholm, var vi ofta på Operan, men där såg man ju inte själv Hovkapellet.

Vid det här gästspelet i Uppsala fyllde de bokstavligen scenen – enligt vad jag hörde var de så många (115 musiker) att riktigt alla faktiskt ändå inte fick plats där – men det här är lysande musiker, och även jag applåderade dem stående, när konserten var slut.

Ändå hade jag problem, inte med dem utan med valet av musik. Allt de spelade var nämligen komponerat av Richard Strauss (1864-1949), och hans musik har aldrig fångat just mig – i vår faktiskt mycket stora privata skivsamling finns inte något komponerat av honom.

Nå, jag försöker ändå alltid utvidga mina musikaliska domäner.

Alltså lyssnade jag uppmärksamt på det inledande verket, ”Till Eulenspiegels lustige Streiche” från 1895 och fann det åtminstone intressant.

Hermann Hesses böcker finns i en av våra många bokhyllor, och av Joseph von Eichendorff har vi åtminstone en gammal Tidens klassiker-volym. Jag har läst tyska i realskolan och i gymnasiet, så jag behövde inte nödvändigtvis också de översättningar till svenska som fanns i programmet av deras tre respektive en dikter. Verkligen inget ont sagt heller om kvällens sångsolist, sopranen Agneta Eichenholz, men Richard Srauss’ tonsättningar 1948 av de klassiska dikterna tilltalade mig inte.

Efter pausen spelades Richard Strauss’ ”Eine Alpensinfonie” (En alpsymfoni, komponerad 1911-1915). I konsertprogrammet knyts det här verket ihop med nietscheanism och den självövervinnelse som bergsbestigning sägs ge, men mina problem med det här verket har mer med Strauss’ tonspråk att göra. Jag berörs förvisso av det furiösa parti där det förekommer åska och storm, men som helhet är jag inte särskilt förtjust heller av det här verket.

* * *

Vårt vanliga konserthusgäng var, på grund av den ändrade speldagen, lite mindre, så i den inledande middagen, den här gången på Lucullus, deltog utöver jag och Birgitta också Bengt och Inger och så småningom även Anna. För egen del valde jag att äta pepparbiff med grönpepparsås.

Barnbarnen gör livet lättare att leva

26 mars 2018 0:15 | Barnkultur, Deckare, Konst & museum, Mat & dryck, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I dag blev Klara tonåring, men vi i familjen blev bjudna på födelsedagskalas redan i går.

Både Klara och hennes lite äldre bror Viggo känner vi nog bäst av våra barnbarn, detta inte bara för att de ända sedan de föddes har bott i samma stadsdel som vi. När deras föräldrar, Bo och vår dotter Kerstin, hade skilt sig, flyttade Kerstin för ganska lång tid hem till oss igen, och så kom också Viggo och Klara att varannan vecka bo hemma hos oss, alltså hos sin mamma. Och eftersom Kerstin, som är bagare, har mycket tidiga morgnar, åtog vi oss att väcka barnen, se till att de fick frukost och kom i väg till skolan.

Numera har Kerstin köpt en lägenhet i vår stadsdel och barnen är alltså båda i tonåren, men även om vi inte längre träffas lika ofta, stöter vi ju på varann då och då utan att det har att göra med besök. Fast det är ändå alltid lika roligt, när vi får anledning att träffas, på familjekalas, jul och annat sådant. Vid gårdagens familjekalas talade Klara längtansfullt om att i sommar hälsa på oss i vårt sommarhus i Öregrund – säkert är det minnen av sommarveckor där och av hela Öregrund som lockar. Så välkomna, Klara och Viggo och Kerstin!

Fast nu var det alltså Klaras födelsedag, hennes inträde i tonåren. Av Birgitta fick hon presentkort till en affär som säljer naturnära produkter, av mig pengar att köpa kläder för efter egen smak, något mycket viktigt i hennes ålder. Av mig fick hon dessutom sitt livs första vuxendeckare (av P D James) plus en trycksak med anknytning till Helga Henschen, som hon ju känner till från tiden hemma hos oss – vi har många Helga-konstverk, jag till och med en personligt dedikerad födelsedagshyllning, på väggarna. Dessutom hade jag köpt en fin vårbukett i vår lokala blomsterhandel.

Kerstin bjöd på födelsedagstraktering, en fräsch och god buffé, och sen en egenkreerad tårta och egenbakade kakor – hennes diabetikerpappa fick jordgubbar och sockerfri glass.

Med på det här familjekalaset var också Kerstins bror Matti, hans fru Karin och deras småflickor Ella och Sofia.

Ella är jag kompis med sen länge, och den här gången fick jag hjälp av henne med att räcka över mina presenter till Klara.

Vi träffar ju inte Matti och hans familj, som bor i Stockholm, lika ofta som vi träffar Kerstin och hennes barn, och minstingen, Sofia, höll sig när Matti och hans familj hälsade på förr helst till pappa eller mamma, men i somras lossnade det. Sonen med familj hyrde hus på Gräsö under en vecka, och då hälsade vi förstås på hos varann. När Matti, efter det att jag och Birgitta hade varit hos dem på Gräsö skulle skjutsa hem oss i bil, ville lilla Sofia följa med i bilen och satt i barnstol i framsätet. På vägen hem till oss förklarade Matti att jag var hans pappa och Birgitta hans mamma, och jag såg hur Sofia betraktade oss noga och med intresse, och vid avlämnandet av oss i vårt eget hus, fick vi var sin stor och varm kram av henne.

Den här gången visade hon tydligt att hon inte hade glömt. Under efterpratet vid Klaras fest kom den lilla flickan till mig, som satt längst bort vid bordet i vardagsrummet. I näven bar hon en bok, en av Gunilla Bergströms tidiga böcker om Alfons Åberg – i boken finns en dedikation från mig till Matti, och förmodligen har Matti vid läsning för Sofia antingen läst upp det jag hade skrivit eller nämnt att han själv fick den när han var liten av sin pappa, kanske också att pappa, alltså farfar, då läste böcker för honom. Och nu vill alltså lilla Sofia också höra farfar läsa den för henne.

Jag frågar om hon vill sitta på stolen bredvid eller i mitt knä, och hon väljer utan tvekan at sitta i min famn när jag läser för henne.

Jag blir alldeles varm om hjärtat, och så läser vi då om Alfons Åberg.

Livsmodet kommer tillbaka, tyvärr inte den fysiska förmågan.

Viggo följer med mig och Birgitta för att visa oss den kortaste vägen till busshållplatsen. Jag är trött som en maratonlöpare när vi till slut kommer fram till busshållplatsen. Det är ett helvete att bli gammal.

Men livet innehåller också en del som gör att man trots allt vill fortsätta leva.