Åldern tar ut sin rätt

Jag känner mig ständigt trött. Åldern tar ut sin rätt.

I dag åkte jag ner på stan, gick äntligen på bokrean på Lundeq – men praktiskt taget alla de böcker jag hade prickat för i reakatalogen var slutsålda. Det blev bara fyra böcker. Så få reaböcker har jag aldrig köpt tidigare i mitt liv.

Vi har börjat packa inför den stora säsongflytten till sommarhuset i Öregrund. Birgitta har beställt stadsbud. Jag har ju fortfarande några dar på mig, men vi har också annat på programmet och varje del av packningen känns tung.

Sätter jag mig i min TV-fåtölj och läser dagens tidningar somnar jag ofelbart. Somnar gör jag också framför varje nyhetsprogram.

Till alla mina medicinska tillkortakommanden kommer nu också en sämre syn, som gör det jobbigare att sitta framför datorn, att läsa och själv skriva rätt. Det som förr gick så fort tar nu en evinnerlig tid.

En sak håller mig ännu vid liv. I julklapp från sonen, Matti, fick jag en tredagarsresa i bil till min barndoms och ungdoms trakter: till Juniskär, den ort där vår familj slog sig ner efter ankomsten till Sverige och dit jag och mina bröder så länge de levde åkte för att hälsa på pappa och mamma och vår hyresvärd Kjell Nordin samt även till min gamla skolstad, Sundsvall. Jag ska förstås också besöka kyrkogården med mina föräldrars, min bror Mattis (och snart även Mikkos) grav samt vår hyresvärd Kjells och hans bröders grav.

I höstas bjöd mig Birgitta på något liknande: Vi tillbringade en vecka i mitt barndomsland, Estland – bodde i Tallinn men gjorde också en utflykt till mitt barndomshem, Tabani, i den lilla byn Juminda på en halvö ut i Finska viken. Också då la jag blommor på mina farföräldrars och morföräldrars gravar på kyrkogården i Leesi.

Bilderbok utan text

Det första jag kommer att tänka på, när jag börjar läsa Rotraut Susanne Berners ”Den flygande hatten” (En bok för alla, 2018) är att hatten, som man ser redan på omslaget, påminner om den Jan Lööfs Felix bar när han fortfarande hette Alf. Längre in i handlingen stjäls hatten av en apa, något som för tankarna till ”Mössor till salu” av rysk-amerikanskan Esphyr Slobodkina – fast i den var det apor som var mösstjuvar.

Det här berättar jag bara som orientering – några påverkansförbindelser mellan de här böckerna och tyskan Rotraut Susanne Berner finns knappast. Hennes bok utgavs i Sverige av Alfabeta 2002. Originalet utkom också 2002 och hette ”Der fliegende Hut”, men här förvillar oss det svenska förlaget genom att ange dess holländska titel – varför är helt obegripligt, eftersom en av den här bokens egenheter är att den saknar text.

”Den flygande hatten” är alltså en ren bildberättelse, vilket inte är helt oproblematiskt. Jag är själv kapabel att återge handlingen bilduppslag för bilduppslag, och eftersom bilderna är vältecknade och tydliga, skulle jag ha ganska lätt att berätta innehållet för ett barn. Men alla har inte den där berättarförmågan, och barn vill dessutom höra samma berättelse flera gånger och då precis som förra gången. Lite förvillande är det också att den där hatten som blåser i väg och landar på ganska olika slag av användare, även djur, tar god tid på sig för att återvända till sin ägare – under tiden hinner det bli alla tänkbara årstider.

Men lycka till med läsningen – den kan också ses som en utmaning.