När mamman växte i anden och blev stark

2 mars 2018 18:25 | Barnkultur | Inga kommentarer

När jag 2017 i ett bokpaket från En bok för alla får ”Den andra mamman” med text och bilder av Viveka Sjögren och som vanligt kollar när och på vilket förlag boken först gavs ut, ser jag, att den kom 2007 på Kabusa förlag.

Kabusa var ett litet förlag med ambitiös utgivning, och att jag skriver i imperfektum beror på att jag har läst att förlaget dess värre har gått i konkurs.

”Den andra mamman” är en till både form och innehåll udda barnbok, en karaktäristik som inte är menad som kritik. Redan de agerande i den här historien är intressanta som exempel på det utanförskap som präglar livet för en ganska stor andel av dem som i dag bor i Sverige. Varifrån familjen i den här historien – en mamma och två barn – kommer får vi inte veta, men mammans huckle och ovilja att försöka tala bristfällig svenska markerar tydligt deras utanförskap.

Döttrarna klarar sig bättre i sin nya svenska omgivning; de går i skolan. Ändå uppstår det kommunikationsproblem, när skolan ska ha utflykt till havet, till en badstrand. Varken mamman eller hennes flickor har någonsin varit på en badstrand, och ingen av dem vet egentligen hur man tar sig till den här stranden, dit också mamman vill följa med. Så lite på gehör hittar de en busslinje som kanske går åt rätt håll. Mamman skickar fram äldsta flickan för att fråga chauffören, och hon frågar då om bussen går till havet, håller också fast vid ändamålet när chauffören testar olika tänkbara mål.

Nå, det verkar lösa sig – lillasyster Nina får plötsligt syn på havet, och de kliver av.

På vägen mot havet korsar de en hage med en väldig tjur som går där på bete. Barnen flyr för sitt liv, men av mamman har det plötsligt blivit en djärv tjurfäktare som möter tjuren med en färggrann sjal.

Sen följer de en stig ner till stranden, en väldig och folktom strand med ett ännu väldigare hav att skåda ut över. Ingen annan syns till, men de stannar hela dagen där på den fantastiska stranden.

När de kommer upp på vägen och hittar en busshållplats, hoppas de först att det ska komma en buss, men det gör det inte. De hittar en bortkastad eller tappad busstidtabell men kan inte tolka den. Och till slut tar mamman åter ner dem på stranden.

På stranden bygger mamman ett sovtält och tänder en eld. Nina är trött och vill höra en saga. Då tar mamman fram den hittade busstidtabellen och låtsas läsa en saga, en om en liten flicka som älskade att flyga med drakar.

Nästa morgon då det har börjat blåsa lite, gör mamma en drake av en sjal och får den att flyga!

Och när de sen får syn på en kvinna som promenerar med sin hund, firar mammans nyvunna mod och självkänsla en triumf: Hon skickar inte äldsta dottern utan går själv till den strandpromenerande kvinnan för att fråga om vägen.

En spökhistoria

2 mars 2018 16:29 | Barnkultur | Inga kommentarer

Då och då hittar man en barnboksförfattare som man tidigare inte har läst men som är värd att hitta nya läsare eller kanske snarare nya åhörare. Jacques Duquennoy är ett exempel, och den bok jag nu har läst heter ”Spökoperationen”, En bok för alla, 2017 (översättning Annika Lundeberg och Birgitta Fransson, Bonnier Carlsen, 2004, i franskt original ”Opération Fantôme”, 1998).

Det här är en mycket rolig historia, inte alls hemsk, och den går utmärkt väl att läsa för ganska små förskolebarn.

Många av de åkommor och olyckor spöket Henri råkar ut för är väl kända för de unga åhörarna och deras jämnåriga kamrater, och alltsammans tacklas med en stor portion humor. Vårt spöke får först mässlingen, sen gulsot, och så får han en gren i huvudet och bryter strax därefter armen.

Men sen händer något som är mycket ovanligt bland spöken: Han somnar mitt i natten, och hans spökkompisar kan inte väcka honom. Så de tar honom till spöksjukhuset och han undersöks där av spökdoktorn Bobo.

Och där blir Henri opererad av Bobo, men lugn – det ser inte ett dugg farligt ut. Mycket mer intressant än Henris öppnade mage är det som doktor Bobo hittar där. Han fiskar upp en väckarklocka utan visare och letar sen upp de försvunna visarna nere i magen och sätter tillbaka dem på klockan. Klockan ska vara där – det är den som reglerar Henris dygnsrytm.

Henris mage sys ihop, och efter en stund kommer beviset på att operationen har lyckats: Väckarklockan ringer, och Henri vaknar pigg och glad.

Fast sen visar det sig att den där klockan ibland ringer vid helt olämpliga tillfällen.

Vad ska man ha en potta till?

2 mars 2018 13:39 | Barnkultur | Inga kommentarer

Catarina Kruusval är en barnboksförfattare – hon gör både bild och text – som jag också tidigare har läst och skrivit uppskattande om. Till de böcker jag har berömt hör ”Lilla Tulla vill inte” – se ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

En bok för alla har nu (2017) gett ut en ny upplaga av ”Lilla Tulla får en potta” (ursprungligen utgiven 2001 av Eriksson & Lindgren). Det är en härlig bilderbok för de allra yngsta, de som just håller på att tränas i att använda potta i stället för att kissa och bajsa i blöjan.

Nu är ju barn ofta ganska vanebundna. Så när Tullas mamma visar dottern den fina nya potta hon har köpt och berättar vad den ska användas till, blir svaret ”Tulla behöver blöja!”. Och så prövar hon ett antal alternativa användningsområden för den: pall, torn, dockhus. Hon sätter också pottan på huvudet och säger ”Tullas fina hatt”.

Men mamma är listig: köper en liten leksakspotta åt Tullas docka. Och nu blir Tulla intresserad. När dockan nu sitter på sin lilla potta, vill ju Tulla göra likadant. Och sen sitter de där på var sin potta, och det går bra, säger lilla Tulla till sin mamma.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^