Melodikrysset nummer 13 2018

31 mars 2018 14:59 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Eftersom jag ju har råkat ut för en olycka, som jag fortfarande har känningar av, passar det väl bra att dagens melodikryss var nummer 13 i ordningen.

Som en förstärkning av olyckan kom dessutom att den kaffepanna jag gjorde en viktig del av frukosten i kokade över.

Med Sonja Aldén frågar jag: Vad är meningen med livet?”.

Ja, inte tror jag svaret finns i Cindy Laupers ”Girls Just Wanna Have Fun”. Inte tror jag heller att det är så enkelt som i Barbies svenska version: ”En vän är alltid en vän”. Men den hjälp och det stöd jag har fått av hustrun och av sonen och hans familj har gjort det påtagligt lättare att klara mitt aktuella tillstånd.

Fast inte tror jag att det är så enkelt som Lena Ph påstod i Melodifestivalen 1986: ”Kärleken är evig”. Men om båda anstränger sig, kan relationer bli riktigt långvariga!

Och inte heller det är alltid så lätt. Då gäller det att med Py Bäckman fråga: ”Vad gör vi med vårt liv?”. Py Bäckman har jag alltid gillat, både som artist och för att hon öppet har visat både vad hon känner och står för. När Olof Palme skändligt mördades och skulle begravas på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag dagligen sneddade över på väg till och från jobbet, såg jag där bland de många kransarna en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Vid en minneshögtid, senare, på Norra Latins gård, spelade Nationalteaterns rockorkester, där en av de tongivande var Ulf Dageby. Bland de låtar Dageby har gjort finns ”En dag på sjön”. Jag har också Lill Lindfors på skiva, men eftersom jag inte har följt ”Så mycket bättre”, visste jag inte att även hon har sjungit in den här Dageby-låten.

Och för att fortsätta på okunskapslinjen: Michael Jackson är en artist jag inte har en enda skiva med. Inte med Vangelis heller, men hans namn hjälpte mig att komma på vem vi skulle förknippa med ”Billie Jean”.

Från Melodifestivalen 2009 – det sökta svaret är siffran nio – minns jag Emilia med ”Big Big World”, en ganska jazzpräglad låt som gick till final. Hon kallade sig som artist Emilia men hade på den tiden efternamnet Rydberg. Eldeman kallade, om jag antecknade rätt, låten för ”You’re My World”, och då måste jag ju kolla på nätet, och om jag har fattat rätt, är det samma låt som har bytt namn. Det har Emilia också gjort: Hennes efternamn är numera Mitiku. Tycker Eldeman att man ska veta allt det här?

Lite lurigt var det också att ha två frågor efter varann, som båda hade samma svarsord – men ändå inte.

Först fick vi höra ”You’re the Inspiration” med gruppen Chicago.

Därefter hörde vi låten ”Chicago”, i dag i en version spelad av Ove Lind & co men mer känd i Frank Sinatras insjungning.

Danny Kaye är en annan amerikan, som jag har sett i stort sett alla filmer han har gjort. En av dem har knytning till Danmark, ”Wonderful Copenhagen”. Men det var inte landets huvudstad Eldeman frågade om utan om var huvudpersonen, H C Andersen, var född. Jo, i Odense på Fyn. Och jo, jag har varit både där och i København. På den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare reste jag som en skottspole mellan länderna.

Django Reinhardt har jag alltid gillat, så också ”Rose Room”. Om han levde i dag, skulle han väl, eftersom han var zigenare, inte bli insläppt i Danmark.

När jag själv mot slutet av andra världskriget kom till Sverige som flykting från Estland, välkomnades vi av de flesta svenskarna, och snart började jag i svensk skola. En av de sånger jag då lärde mig sjunga – vi hade som sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943 – var ”Kungens lilla piga” av Anna-Lisa Frykman. Jag kan inte bara melodin utan minns också delar av texten.

Detsamma gäller en annan låt, i grunden en barnvisa men också insjungen av artister som man inte primärt förknippar med den genren: ”Per Olsson hade en bonnagård”, i engelskspråkigt original ”Old Mac Donald Had a Farm”.

På den tiden fanns det fortfarande kvar mängder av småjordbruk med djurhållning. I min barndom gick jag varje kväll och hämtade mjölk hos någon med kor och lagård och på strandängarna nedanför huset i Juniskär där vi bodde betade det kor, så det var nästan oundvikligt att man då och då, när man gick barfota, trampade i koskit. Då gick man ner till stranden och tvättade foten.