Bilderbok utan text

21 mars 2018 0:01 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Det första jag kommer att tänka på, när jag börjar läsa Rotraut Susanne BernersDen flygande hatten” (En bok för alla, 2018) är att hatten, som man ser redan på omslaget, påminner om den Jan Lööfs Felix bar när han fortfarande hette Alf. Längre in i handlingen stjäls hatten av en apa, något som för tankarna till ”Mössor till salu” av rysk-amerikanskan Esphyr Slobodkina – fast i den var det apor som var mösstjuvar.

Det här berättar jag bara som orientering – några påverkansförbindelser mellan de här böckerna och tyskan Rotraut Susanne Berner finns knappast. Hennes bok utgavs i Sverige av Alfabeta 2002. Originalet utkom också 2002 och hette ”Der fliegende Hut”, men här förvillar oss det svenska förlaget genom att ange dess holländska titel – varför är helt obegripligt, eftersom en av den här bokens egenheter är att den saknar text.

”Den flygande hatten” är alltså en ren bildberättelse, vilket inte är helt oproblematiskt. Jag är själv kapabel att återge handlingen bilduppslag för bilduppslag, och eftersom bilderna är vältecknade och tydliga, skulle jag ha ganska lätt att berätta innehållet för ett barn. Men alla har inte den där berättarförmågan, och barn vill dessutom höra samma berättelse flera gånger och då precis som förra gången. Lite förvillande är det också att den där hatten som blåser i väg och landar på ganska olika slag av användare, även djur, tar god tid på sig för att återvända till sin ägare – under tiden hinner det bli alla tänkbara årstider.

Men lycka till med läsningen – den kan också ses som en utmaning.

Levande och rolig tack vare bilderna

19 mars 2018 22:52 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Det som Anna Dunér i ord berättar i ”Emilia på gymnastik”, nytgiven av En bok för alla, 2018, i original på Bonnier Carlsen, 2006) är något för många förskolebarn välbekant och ordinärt, att delta i gymnastik. Barnen, bland dem Emilia, får hoppa och skutta och balansera.

Men det som gör den här bokenså rolig är är Kirsten Raagaards fantasieggande och levande bilder av vad Emilia i sin fantasivärld upplever: De romerska ringarna räddar henne över floden med de läskiga krokodilerna. Hon hoppar från sten till sten i ett vilt hav. Hon räddar ett dinosaurieägg och kastar många påsar med guld till mamma på andra sidan floden.

På slutet vilar hon ut på en luftmadrass, som för henne längre och längre ut till sjöss.

Man får hoppas att de unga lyssnarna inte tar efter just det.

Kärlek över gränserna

18 mars 2018 23:17 | Barnkultur, Politik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare skrivit om två barnböcker om Grodan, skrivna av Max Velthuijs – se ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Max Velthuijs (1923-2000) var, som man förstår av namnet, holländare, men hans svenska förlag, Berghs, envisas med att i översättningarna ange de engelska titlarna som original, vilket de med all sannolikhet är för Gun-Britt Sundströms för övrigt utmärkta översättningar. Det senare gäller också för hennes översättning 1989 av Velthuijs första bok i den här serien, på svenska kallad ”Grodan och kärleken”. Samma fel finns för övrigt i En bok för alla-upplagan från 2018. Men boken, som kom ut 1989, hette i original ”Kikker is verliebt” (1989).

Den var den allra första i en ganska lång serie om Grodan och hans vänner, och redan i den hittade Velthuijs den ton som har tilltalat barn också i andra länder, bland dem Sverige. ”Grodan och kärleken” kan med framgång läsas för relativt små barn. Bilderna är enkla och tydliga och läs-handlingen begriplig. Grodan i den här historien kommer till slut på vad det är som får hans hjärta att slå snabbare och lockar honom att skratta och gråta på samma gång.

Till slut kommer han på det: Han har blivit kär, i en anka.

Men som i en rad andra första kärlekar vågar han inte säga det till Ankan. Så han börjar anonymt uppvakta henne, först med en teckning med ett hjärta på, sen med en fin blombukett.

Själv kan han inte sova på nätterna. Gråter gör han också.

Till slut kommer han på det gamla knepet att göra något som kan tänkas imponera på Ankan. Han börjar träna höjdhopp och lyckas allt bättre – till slut hoppar han högre än någon annan i världen.

Tyvärr slutar det illa. Han faller handlöst i marken.

Men då kommer Ankan för att hjälpa honom, och när Ankan sen tar honom med hem till sig, lossnar det för honom, och han förklarar sin kärlek för henne.

Och alltsedan den dagen har de älskat varandra innerligt.

De sista raderna har udden riktad mot den växande skaran av rasister:

En groda och en anka…
Grön och vit.
Kärleken känner inga gränser.

Melodikrysset nummer 11 2018

17 mars 2018 14:10 | Film, Media, Musik, Ur dagboken, Varia | 7 kommentarer

I går kväll var Birgitta och jag på föreningen Veteranernas 20-årsfest med god middag och ett tillbakablickande anförande av Hans Alsén. Honom lärde jag känna en gång i världen när han var det socialdemokratiska partidistriktets ombudsman – senare har han bland annat varit kommunalråd och landshövding här i Uppsala, även ordförande för KF, Kooperativa Förbundet. Vi fick också sjunga, ackompanjerade av Erik Lundberg. Vi sjöng tillsammans bland annat tre arbetarrörelsesånger, som jag hade med i mina båda sångböcker ”Joe Hills sånger” (1969) och ”Upp till kamp” (1970): Joe Hills ”Luffaren”, ”Till seger” och Beppe Wolgers´ och Olle Adolphsons ”Mitt eget land”.

Varför jag nämner det här just här? Jo, Erik hade under kvällens lopp frågelekar med oss: Vi skulle känna igen låtar ur bland annat schlagerrepertoaren med hjälp av sådant som intro eller refräng, spelade av honom.

Om jag sen ska hitta någon övergång från det nämnda (s)-veteranjubileet till dagens melodikryss, hittar jag i krysset bara en enda och en ganska perifer länk: Gunhild Carling, som vi i dag hörde i ”Rockin´On the Rainbow” (tror jag den heter), spelade en gång vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

Ganska mycket i dagens kryss var hämtat ur sådant som jag mycket sällan har kommit i kontakt med.

Det började redan med första frågan. Jag känner förstås till ”Ghostbusters” men har aldrig sett den.

Dame Edna” har jag sett något lite med, men det var för länge sedan.

Och Benny Hill har jag inget som helst förhållande till.

Ozzy Osbourne hade sonen på skiva i sin grönaste ungdom, men ”Changes” har jag nog aldrig hört och dottern Kelly hade jag inte ens hört talas om.

Jag vet inte ens om jag någon gång tidigare har hört gatuorgel.

Nä, det går mycket lättare, när frågorna ligger i schlager- eller den mer hitbetonade popmusiksfären.

Alltså minns jag ”Arrividerci Roma”, den som skulle leda oss till Rom (jag har varit där) och floden den ligger vid, Tibern.

I den andra staden som förekom i krysset, ”Stockholm” – citationstecknen finns där för att en låt av Orup också kallas så – har jag till och med haft min arbetsplats i årtionden.

Geografisk anknytning har också ”Flicka från Backafall”, en vacker gammal sång med text av Gabriel Jönsson och musik av Gunnar Turesson. I texten talas det om ”att få vandra bland Backafalls malvor, allt medan månen går vakt över Ven”.

”Morgon efter regn” fick vi i dag höra med Loa Falkman, men som Anders Eldeman sa, är den en visa av Evert Taube:

Morgon efter regn

Text och musik: Evert Taube (publicerad i ”Sjösalaboken)” (1942)

Så saligen tyst efter nattens regn!
Hur ljuvligt att få vakna i stugans frid och hägn!
När solen rann upp kom en regnsval ström
av skogens friska dofter. Jag väcktes ur min dröm.
Jag drömde om älvor som badade tysta,
kyssta av stjärnbelysta, skimrande svall
från ett ljudlöst vällande vatenfall.

Det doftar från mossa och ormbunksrot,
Jungfru Mariae blomma hon doftar mild och god.
Den doften bär löften – jag minns dem nu:
dig endast skall jag älska, och du skall bli min fru.
Hur fjärran den tiden – och likväl hur nära!
kära min vän kom låt oss lyssna en stund…
Ut från småbarnens rum smyger, tyst, John Blund.

Mer fart är det i r att redovisa: ”Da Doo Ron Ron”, som The Chrystals hade en hit med 1965.

Och så går vi mål med Tove Lo och ”Don’t Ask, Don’t Tell”. Fast då skulle det ju inte bli något mer melodikryssande.

* * *

Fast det gjorde vi ändå inte. Jag hade glömt att redovisa, vem som skrev ”Oh, vilken härlig dag”. Ted Gärdestad förstås.

Att jag fick en del strul berodde på att jag hade missat att krysset skulle börja tidigare den här lördagen och sen gjorde snabba anteckningar på olika papper och av lite olika längd. Jo, jag vet att Eldeman hade förvarnat, men jag är ett vanedjur.

Torsten Nilsson på tunnelbanan

15 mars 2018 15:23 | Politikerhistorier | 3 kommentarer

Min gamla journalistvän (förr ledarskribent i Västerbottens Folkblad) medverkar numera då och då på Namn och Nytt i Dagens Nyheter; han framträder där som ”f d Junselebo”.

I dagens DN (15 mars 2018) återberättar han en historia, som han har hört förre kommunikationsministern (1945–1951), försvarsministern (1951–1957), socialministern (1957–1962) och utrikesministern (1962–1971) samt riksdagsledamoten (1941–1976) Torsten Nilsson berätta:

Torsten N satt på tunnelbanan – det var på den tiden en utrikesminister kunde göra det – och fann sig snart ordentligt betittad av en något beskänkt herre på ett säte intill. Efter ett tag kunde mannen inte hålla sig längre:

– Det var f-n vad du var lik Torsten Nilsson…

Då for den lede i mig, berättade Torsten Nilsson, så han svarade:

– Ja, det är faktiskt min bror.

Svaret kom direkt:

– Skryter du också, din jävel!

Bra, Ardalan Shekarabi – men egentligen borde du och partiet gå ännu längre

14 mars 2018 18:06 | Media, Politik | 1 kommentar

Jag har träffat Ardalan Shekarabi under förhållandevis lång tid med början när han var ordförande i SSU-distriktet här i Uppsala län. Numera är han tillbaka i regionen, bor i Knivsta och är ordförande i vårt partidistrikt.

Vi är inte överens i alla politiska frågor – han är till exempel EU-supporter, medan jag själv mycket aktivt arbetade mot svenskt EU-medlemskap och fortfarande är EU-skeptiker.

Men vi har också gemensamma nämnare, till exempel i det att vi båda kom hit som flyktingar, jag från andra världskrigets Estland, han från ayatollornas Iran.

Det visar sig att vi också har en likartad syn på religionens roll i samhället: tro ska inte prägla samhällelig verksamhet, till exempel skola, utan vara en privatsak.

I min barndom tillhörde jag en kristet präglad miljö, lutheransk och, även om vår familj alltså kom från Estland, snarlik den svenska. Som alla andra barn på 1940-talet, när jag började i svensk skola, läste jag kristendomskunskap i skolan, lärde mig psalmer utantill och sjöng dem tillsammans med de andra i klassrummet. Också jag har i skolfrukostmatsalen mässat ”Godegudvälsignamatenamen”. Jag har till och med konfirmerats, men eftersom jag med växande ålder också allt mer började fundera över det rimliga i det ena och andra, kom jag redan i tidiga tonår fram till att den enda hållning jag för min del kunde stå för var ateism.

Jag är inte av den sorten som av taktiska eller andra skäl döljer mina egna åsikter, så min kristendomslärare under läroverstiden, han som gav mig det A jag har i ämnet i mitt studentbetyg, var väl medveten om att jag inte var troende. 1956, när jag gick i andra ring, var jag inledare i en debatt om de obligatoriska morgonbönernas vara eller inte vara (jag stod alltså på den sist nämnda sidan), och publiciteten i lokalpressen om den här bataljen gjorde mina åsikter kända bland alla, inte minst i Läroverket.

Ardalan Shekarabis erfarenheter av könssegregering redan under förskoletiden är naturligtvis ännu mer groteska: I ayatollornas Iran fick han själv uppleva hur pojkar och flickor bokstavligen kom att åtskiljas med hjälp av en mur, som byggdes rätt igenom förskolan!

När han senare kom till Sverige och fick gå i svensk skola, upplevde han det som en lisa, inte bara att slippa sådant utan också att i skolan möta andra elever från ibland ganska olika hem, vare sig vi talar om klassbakgrund eller om bildning.

Den här enhetsskolan – för att använda ett ord som egentligen hör samman med skolreformen på 1950-talet – är i dag åter hotad: Rubriken på Ardalan Shekarabis mycket uppmärksammade debattartikel i Aftonbladet här om dan (du kan hitta den på nätet) är ”Jag ser religiöst förtryck igen – i svenska skolan”. Religiös segregering och könssegregering bör enligt Shekarabis och socialdemokratiska partiets mening stävjas i sin linda.

Det plus en i dagens skola vida större fara, klassmässig segregering, något som Shekarabi inte tar upp, borde ges framträdande plats i debatten inför höstens val.

Och det är väl risken för att få en debatt också om den klassmässiga segregeringen som får till exempel Dagens Nyheter och Jan Björklund att ta ställning mot Ardalan Shekarabis egentligen ganska beskedliga och rimliga krav.

Om Elsa Grave i Lyrikvännen

13 mars 2018 20:50 | Media, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare skrivit om Elsa Graves (1918-2003) poesi: mitt möte i mitten av 1950-talet med hennes tidiga lyrik och om hennes samlade diktning i Ingvar Holms urvalsvolym från 2004, ”Dikter”. Texten finns tillgänglig ovan under Kulturspegeln och dessutom på Google – googla på hennes namn.

Med anledning av att Norstedts nu till 100-årsdagen av Elsa Graves födelse nyutger hennes prosaverk, dramatik och dikter, i det sist nämnda fallet ett drygt 400-sidigt urval ur sammanlagt 19 diktsamlingar, ägnas en mycket stor del av Lyrikvännen nummer 1 2018 åt Graves poesi.

Annelie Brändström Öhman inleder med en essä, betitlad ”Androgyna Dämona Gravida-Grave” och präglad av att artikelförfattaren är professor inte bara i litteraturvetenskap utan också i genusvetenskap.

En av dagens mest prisade poeter, Agnes Lidbeck (jag har tidigare skrivit om henne), bidrar med ett fiktivt samtal med den döda Grave, ”Elsa och Agnes – ett kammarspel”.

Själv har jag ändå haft mest utbyte av att läsa Agnes Gerners närläsning av Graves poesi, ”I navelsträngens trassel”.

Jag har i samband med den här tidskriftsläsningen läst om stora delar av urvalsvolymen från 2004 och har då framför allt slagits av i vilken påfallande stor utsträckning Elsa Graves dikter har havsmotiv, och vi talar då inte om poetiska vyer över vatten utan om möten med de groteska varelser som lever under vattenytan.

Men under omläsningens gång slår det mig också att jag, när jag tidigare har skrivit om Graves poesi, aldrig har återgett hennes kanske mest citerade dikt, ursprungligen publicerad i samlingen ”Bortförklaring” (1948):

Svinborstnatt

Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian.
suggan snarkar i sin dröm
dröm av dubbelhakor, galtabetar
surnad mjölk och här och där
ett brunt potatisskal,
djupast ner i drömmar glider
strömmar utav blåmjölk
där en flik av grädden ännu döljer
svarta liket av en fluga.

Svinborstnatt,
och suggans långa öron
röjer med en viftning luftens
stilla kamp med den skära stanken
och den mjuka lösa lukten.
Utanför står naten blå
som en lagårdskarl i nya, blåa kläder.
Svinborstnatt
och denna ljusrött feta värme
fylld av flämtningar ur runda näsor,
rörliga är dessa näsor,
sökande och trevande,
ofta finner de en möglig skula
mitt i strida blåmjölkströmmen,
djupt på botten ligger alltid
drunknad någon rutten godbit.

Svinborstnatt, o,
på blåmjölksdrömmen flyter
kanske något gulvitt svinborst,
slukas kanske utav samma svin
som tappat borstet,
sätter sig i svinets hals –

Svinborstnatt
och kvalmig lukt i stian,
suggan sover i sin vrå,
drömmer tunna blåmjölksdrömmar,
varma som buljong –
kanske ligger djupt på botten
någon drunknad gammal godbit?

En gammal murvel blir hedersmedlem i sitt fackförbund

12 mars 2018 22:54 | Media, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har skrivit under nästan hela mitt liv. Det började redan under folkskoletiden, då jag gjorde tidningar i ett exemplar, som jag lät mina kompisar läsa. Under samma period skrev jag en tre skrivböcker lång deckare, som min lärare läste utdrag ur för klassen. Och under realskoletiden skrev jag mina första insändare och fick dem publicerade.

Skribent på allvar blev jag vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal, när jag hade börjat plugga i Uppsala och ganska snart övertalades att bli ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Jag skrev debattartiklar och fick dem publicerade i Arbetarbladet, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet – snart skrev jag också recensioner och annat på samma tidningars kultursidor. Lite senare kom jag att bli vikarierande ledarskribent i Örebro-Kuriren och, då och då, i Folkbladet Östgöten. Men jag har också publicerat ströartiklar i till exempel min gamla hemstad Sundsvalls s-tidning Dagbladet, syndikalistiska Arbetaren, DN Kultur och en rad fackförbundstidningar inom LO-familjen.

I nio år var jag chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om det gamla partiorganet till ett mellanting mellan politisk tidskrift och gamla Folket i Bild, alltså med noveller av kända författare, illustrerade av skickliga tecknare, vidare bokrecensioner, serier och allmänreportage. Den här djuptryckta tidskriften, som utkom var fjortonde dag, hade runt 140.000 betalande prenumeranter, av vilka en växande skara inte värvades med hjälp av de socialdemokratiska partiorganisationerna. Mina ofta elaka men mycket uddiga politiska kommentarer, publicerade under vinjetten Korta meningar, citerades på ledarsidor oberoende av dessas egen partifärg.

Jag upphörde ju inte att skriva heller därefter, när jag av Bo Toresson hade värvats att biträda partisekreteraren (s) i dennes kansli. Men mitt tyngsta och mest uppmärksammade skrivuppdrag fick jag i själva slutet av min politiska karriär: att skriva en rapport om kartläggningen, delvis utförd av enskilt värvade socialdemokrater, av politiska extremister, framför allt kommunister. Jag fick helt fria händer, och partiets VU fick del av mina slutsatser först när boken, ”VItBok” (2002) var klar. Dess förinnan hade jag haft ett par föredragningar för den statliga Säkerhetstjänstkommissionen, som för övrigt också fick låna intervjuljudband av mig.

För att backa en smula: Vår dotter Kerstin läste under min AiP-tid alltid mina ledarsideskåserier under vinjetten Det händer…, från början kanske för att mina kåserier där ofta handlade om vår privata familjesfär, och hon gillade inte alls att jag lämnade chefredaktörskapet och kom att syssla med andra saker.

Så när jag 2002 gick i pension fick hon en idé:

– Pappa, du måste börja blogga!

Dator hade jag ju, och jag hade redan för länge sen lärt mig använda en i mitt gamla jobb. Så hon gav mig bloggutrymme på hennes egen domän, och jag fick lära mig grunderna i det här för mig nya mediet av henne och hennes dåvarande man.

Och på den vägen är det.

Den här redogörelsen föranleds av att jag här om dan från Journalistförbundet fick ett brev, enligt vilket jag under resten av mitt liv inte behöver betala medlemsavgift till förbundet men får ha kvar mitt medlemskap och dessutom fackorganet Journalisten. Jag har nämligen varit medlem i 50 år, med start 1968, det år då jag anställdes som pressekreterare hos Socialdemokraterna.

Jag har aldrig ens övervägt att lämna mitt gamla fackförbund – en skrivarsjäl kommer jag att vara livet ut. Pensionärsavgiften till förbundet är också låg.

Men jag tackar för den vänliga gesten!

Konsert präglad av internationella kvinnodagen

12 mars 2018 18:11 | Musik | Kommentering avstängd

Torsdagens konsert i Musikens hus här i Uppsala präglades helt uppenbart av internationella kvinnodagen. Dirigenten, Cathrine Winnes, och den prisbelönta violinsolisten, Guro Kleven Hagen, är båda från Norge, men de är också kvinnor. Och de verk som spelades före paus var båda skrivna av kvinnor: ”Symphonic Suite for Strings” av Marion Bauer och ”Konsert för violin och orkester” av Amanda Maier-Röntgen.

Marion Bauer (1882-1955), amerikanska som i omgångar också studerade i Europa, är väl knappast särskilt välkänd här i Sverige, och jag gissar att också orkestern måste lära sig en del nya saker när de övade in ”Symphonic Suite for Strings” (1940). Den tragiska tonen i det här verket kan som bakgrund ha det som då drabbade judarna i Europa – Bauer kom själv från en till USA utvandrad judisk familj.

Jag skulle tro att såväl ”Konsert för violin och orkester” (1875) som dess skapare, Amanda Maier-Röntgen (1853-1894), är minst lika okända här i Sverige, detta trots att kompositören i det här fallet var svenska. Musiken i det här verket kan sägas vara romantisk, men det som finns bevarat av det är utsökt komponerat.

Amanda Maier-Röntgen turnerade också i Norge, vilket torde vara en av förklaringarna till att den här konsertkvällens norska dirigent och den av henne utvalda violinsolisten valde att spela kompositörens/violinistens alltså bara delvis bevarade verk.

Med Amanda Maier-Röntgen har Felix Mendelssohn (1809-1847) gemensamt att de båda dog i ganska unga år. Däremot är Mendelssohns musik fortfarande allmänt känd och erkänd. Det senare gäller också hans italienska symfoni, Symfoni nummer 4” (1833) – att den kallas den italienska har att göra med dess tillkomsthistoria. Det här verket är, trots kompositörens självtvivel, väl värt att lyssna på.

Rätt låt vann, men inte blir den någon schlager

11 mars 2018 23:36 | Media, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jo, jag fullföljde mitt melodifestivaltittande och såg också finalen. Och inte blev jag gladare för det.

Jag sa, redan när jag tillsammans med hustrun satte mig framför TVn, att Benjamin Ingrosso med all säkerhet kommer att vinna och att jag tyckte att hans ”Dance You Off” var bättre än övriga bidrag. Dessutom omgärdades framträdandet av en proffsigt gjord scenshow.

Övriga låtars – de flesta av dem usla – inbördes placering lämnar jag därhän, och dessutom förstår jag inte varför de har fått den placering de har fått. Att Felix Sandman med ”Every Single Day” kom tvåa är till exempel helt obegripligt för mig. Men det var väl andra faktorer än melodin och texten, i de här fallen ofta resultat av bort emot ett halvt dussin kreatörers mödor, som avgjorde. För att komma ihåg de enskilda tävlande låtarna krävdes då också sådant som kläder i lite olika färger, dansare plus rök- och ljuseffekter.

I motsats till forna tiders schlager med text och refräng som omedelbart fastnade mellan öronen, kan det som framfördes i den här finalen bara leva vidare på DVD eller genom att göras åtkomligt via TV.

Nå, det här är ett fritt land, och för mig får människor ha vilken smak de än har.

Men kan inte TV också anordna en tävling, där man konkurrerar med melodi och text och sångarens/sångerskans förmåga att sjunga, alltså sådant som har utsikter att fastna i just lyssnarnas musikminne?

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^