Norge: Arbeiderpartiet under 20 procent

Arbeiderpartiets nedtur fortsätter. I den senaste mätningen är partiet nere på ett stöd under 20 procent.

Men vi börjar som vanlig med resultatet i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Nu kommer regeringen att breddas genom att också liberala Venstre går in i den. Men ska den här regeringen få igenom sina förslag, måste också det andra mittenparti, Kristelig Folkeparti, som man hittills har förhandlat med, stödja regeringsförslaget i fråga. Kristelig Folkeparti kan nu, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, avgöra vilken politik Norge ska föra. Men KrF är djupt splittrat: En del av det vill pressa den borgerliga regeringen till eftergifter, medan andra kan tänka sig att göra som Senterpartiet, samarbeta vänsterut.

I de fyra senaste opinionsmätningarna är Høyre med god marginal Norges största parti.

Kantar TNS’ undersökning för TV 2 gjordes 3-9 januari och publicerades den 11 januari. I mätningen tillfrågades 968 personer, av vilka 80,6 procent kunde ange partisympati:

Høyre 30,5 procent (+ 3,9 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,8 procent (+- 0)
Venstre 4,3 procent (+- 0)
Kristelig Folkeparti 4,5 procent (+ 0,4)
Senterpartiet 10,5 procent (+ 1,2)
Arbeiderpartiet 19,4 procent (- 6,6)
Sosialistisk Venstreparti 8,6 procent (+ 1,7)
Rødt 3,0 procent (+ 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 2,6 procent (- 0,9)

Den 12 januari publicerades ytterligare en opinionsundersökning, gjord 8-10 januari av Respons Analyse för Aftenpostenn, Bergens Tidende och Adresseavisen. I den har 1.000 personer intervjuats, av vilka 810 har kunnat ange partisympati:

Høyre 27,3 procent (+ 2,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 15,5 procent (+ 1,2)
Venstre 4,1 procent (- 0,4)
Kristelig Folkeparti 4,1 procent (- 1,4)
Senterpartiet 10,7 procent (- 0,8)
Arbeiderpartiet 23,1 procent (- 2,5)
Sosialistisk Venstreparti 7,7 procent (+ 0,4)
Rødt 2,7 procent (- 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (+- 0)

Enligt den här mätningen har Arbeiderpartiet inte gått tillbaka lika mycket, men även här är stödet för partiet mycket lågt.

Arbeiderpartiet har ändå anledning att känna oro. Enligt en artikel i partiet närstående Dagsavisen har Sosialistisk Venstreparti ökat sitt medlemstal med 23 procent, och även Rødt ökar sitt medlemstal.

Ísland: Liberal samling i kommunalvalet?

I det senaste alltingsvalet fick vänsterliberala Björt framtíð (Ljus framtid) bara 1,22 procent (- 5,94) och 0 mandat (- 4). I de opinionsmätningar som har gjorts därefter har partiet inte lyckats komma tillbaka, detta trots att förre ordföranden Ottarr Proppé har avgått och ersatts av Björt Ólafsdóttir. Ganska många som har haft kommunala uppdrag för Ljus framtid tvekar nu om att fortsätta ha politiska uppdrag.

Minsta parti i Alltinget blev då Viðreisn (Renässans), en EU-vänlig utbrytning ur Självständighetspartiet. Renässans fick 6,69 procent (- 3,79), 4 mandat (- 3). Också Renässans har efter valet, där man fick 6,69 procent (- 3,79) och 4 mandat (- 3), bytt partiledare: Þorgerður Katrín Gunnarsdóttir har ersatt partigrundaren Benedikt Jóhannesson.

En sak som har lagts den förre partiledaren till last är att han har försummat att förse Renässans med ett kommunalt handlingsprogram. Ljus framtid har däremot både en kommunal agenda och representation i ett antal kommuner (Reykjavík, Kópavogur, Hafnafjörður, Akureyri, Akranes, Arborg och Gardabær).

Det här lockat folk i båda de här liberala partierna att lyfta frågan om samarbete, och utsikter finns att inför kommunalvalet i vår kunna konstruera gemensamma listor i till exempel Reykjavík, Hafnafjörður, Kópavogur, Akureyri och Reykjanesbær.

Men vilka som ska stå först och på övriga tänkbart valbara platser är långt ifrån klart – till oklarheten bidrar också att flera av Ljus framtids företrädare tvekar om det meningsfulla i att kandidera.

Lyckas det här, kan samarbetet å andra sidan leda till att Ísland får ett samlat socialliberalt alternativ, läs parti.

Norge: Arbeiderpartiet i fritt fall

Arbeiderpartiet har avsatt den för sextrakasserier anklagade Trond Giske från posten som vice partiordförande, och Giske har också sent omsider backat från den variant han själv försökte etablera, att han efter en tids sjukskrivning skulle komma tillbaka. Partiets hantering av fallet Giske verkar dock inte ha imponerat på väljarna, och i den senaste opinionsmätningen befinner sig Arbeideiderpartiet i något som närmast kan karaktäriseras som fritt fall.

Men vi börjar som vanlig med resultatet i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Försök har dock gjorts att bredda regeringen genom att i den ta in också de två mittenpartier, som regeringen har förhandlat med för att få majoritet i Stortinget för viktiga frågor som statsbudgeten. Av dessa partier har liberala Venstre sagt ja (och har därför tappat en del av sina väljare), medan Kristelig Folkeparti har sagt nej. Det här betyder att Kristelig Folkeparti, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, kan avgöra vilken politik Norge ska föra.

I de två senaste opinionsmätningarna är Høyre med god marginal Norges största parti.

Norfaktas undersökning för Nationen och Klassekampen gjordes 2-3 januari och publicerades den 6 januari. I mätningen tillfrågades 1.000 personer:

Høyre 29,1 procent (+ 1,6 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,5 procent (+ 0,9)
Venstre 4,7 procent (+- 0)
Kristelig Folkeparti 3,3 procent (- 0,4)
Senterpartiet 10,3 procent (+ 0,1)
Arbeiderpartiet 24,2 procent (- 2,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,7 procent (- 1,3)
Rødt 3,1 procent (+ 1,0)
Miljøpartiet De Grønne 3,8 procent (+ 0,5)

Norstats undersökning för Norsk Riksringkasting genomfördes 2-8 januari och publicerades den 9 januari. 971 personer tillfrågades.

Høyre 28,7 procent (+ 1,9 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,9 procent (+ 0,2)
Venstre 3,5 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 4,6 procent (+- 0)
Senterpartiet 12,2 procent (+ 1,0)
Arbeiderpartiet 20,1 procent (- 5,7)
Sosialistisk Venstreparti 8,3 procent (+ 1,2)
Rødt 2,9 procent (+ 1,2)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (- 0,2)

* * *

Oslo avviker i flera avseenden politiskt från opinionsläget i landet i stort, men det kan vara intressant att se hur partisympatierna fördelar sig i den norska huvudstaden. Det finns ingen undersökning som fångar in de allra senaste opinionsförändringarna med anledning av Giske-affären. Men den 7-13 december gjorde Respons Analyse en undersökning där, beställd av partierna Høyre och Venstre – undersökningen omfattade 801 oslobor och publicerades den 15 december:

Høyre 35,4 procent (+ 3,3 procentenheter jämfört med – OBS – resultatet i förra kommunvalet)
Fremskrittspartiet 6,8 procent (+ 0,8)
Venstre 6,3 procent (- 0,6)
Kristelig Folkeparti 1,7 procent (- 0,7)
Senterpartiet 1,3 procent (+ 0,7)
Arbeiderpartiet 23,8 procent (- 8,2)
Sosialistisk Venstreparti 9,5 procent (+ 4,1)
Rødt 7,0 procent (+ 2,0)
Miljøpartiet De Grønne 7,2 procent (- 0,9)

Høyre är traditionellt mycket stort i Oslo, medan Fremskrittspartiet är ett förhållandevis litet parti. Kristelig Folkeparti är mycket litet i Oslo, medan liberala Venstre där ofta är större än i andra delar av landet, och det bonde- och landsbygdspräglade Senterpartiet är ett mycket litet parti i huvudstaden.

Det andra stora partiet, Arbeiderpartiet, har tappat påfallande mycket i stöd, och här verkar väljarna i stället ha gått till vänsteralternativen Sosialistisk Venstreparti och Rødt.

Även Miljøpartiet De Grønne är större i Oslo än i övriga landet men backar i den här mätningen.

I det här fallet var lärarinnan en bättre människa än prästen

Ester Lindins ”Tänk om jag gifter mig med prästen” (1940) var fortfarande under andra delen av 1940-talet och första delen av 1950-talet en mycket läst roman, vilket säkert hade att göra med att den utmanade tabun i den tidens samhälle. Den utmanar tidens sexualmoral och svartmålar just på det området både en präst och en frikyrkopastor, inte för att de har utomäktenskapliga samlag utan för att de flyr sitt ansvar, när kvinnorna de ligger med blir med barn – i det senare fallet löser kvinnan i fråga problemet genom att göra sig kvitt barnet.

Året därpå, 1941, gjorde Ivar Johansson (1889-1962) en film med samma namn av boken. Med tanke på hur välgjord och sevärd filmversionen blev och med tanke på att Johansson med början redan under stumfilmsepoken och slut först mot slutet av 1950-talet var en känd och kreativ filmregissör, är det faktiskt märkligt att hans filmer i dag är så pass lite kända. Ambitionen med den här artikeln är inte att allmänt lyfta fram intressanta filmer han har gjort, men jag vill ändå notera att han i flera av sina filmer, bland dem ”Tänk om jag gifter mig med prästen”, utmanade sin tids sexuella hyckleri och slogs för kvinnors rätt att själva bestämma över sitt könsliv.

Redan från början, i den kvinnliga huvudrollsinnehavarens, Eva Örns (Viveca Lindfors) barndomshem, skildrar Johansson ett av tidens stora problem, trångboddheten. I en liten, liten våning bor Eva tillsammans med föräldrar och syskon, i hennes eget fall i väntan på att hon som nyutexaminerad lärarinna ska få sitt första jobb.

Och till slut får hon äntligen napp, erbjuds en lärarinnetjänst i en liten, dock inte gudsförgäten håla på landet, där man både vaktar den av religionen påbjudna moralen och håller hårt på slantarna när det kommer till att hålla skolan och lärarinnebostaden i någorlunda skick.

Den nya lärarinnan vinner inte bara barnens hjärtan – det finns också män i bygden som slår sina lovar kring den unga och vackra skolfröken. Och hon kontrar med att så där lagom spela med, detta för att få nödvändigt stöd för reparationer och annat nödvändigt. I ett fall, handelsmannen Albert Sundström (spelad av Nils Lundell) går hon så långt att hon följer med honom på en resa in till stan med dans och övernattning på hotell – men när han sen iförd en obeskrivligt anskrämlig pyjamas dyker upp i hennes rum, blir han blåst på konfekten. Den här delen av filmen känns lite Åsa Nisse-aktig, men i slutet av filmen får diversehandlaren revansch genom att ställa sig på rätt sida.

Filmens manlige huvudrollsinnehavare är kyrkoherden Ingvar Hagson, spelad av Georg Rydeberg. Lärarinnan närmar sig prästen för att få stöd för det hon vill ha gjort med skolan och sin egen bostad, men prästen visar sig sen bli intresserad inte bara av det utan av henne själv, och så går det som det stundom gör: Hon blir förälskad i honom, och eftersom även präster är män, hamnar de snart i säng med varann. Det här görs befriande oporrigt av Lindfors och Rydeberg, som på den tiden även i verkliga livet var ett par.

Men för att göra en lång historia kort: Eva blir med barn, men när hon berättar detta för Ingvar i avsikt att de även officiellt ska bli man och hustru, backar prästen som, tydligen på grund av en havererad kärlekshistoria i unga år, inte vill gifta sig. Han går till och med till biskopen och avsäger sig sin tjänst som präst.

Här delar sig tragedin i två historier: Helga Persson på Mon, mycket fint spelad av Gudrun Brost, väntar också barn, och i hennes fall är det väckelsepredikanten broder Johannes (Torsten Bergström) som har sått inte bara andlig säd. Och eftersom han är likadan som den redan omtalade prästen, måste hon agera själv. Hon försöker klara sig genom att ta livet av barnet, men sen kommer påföljderna i form av en polis.

Eva är modigare och mer självständig, och det visar sig också att hon under sin tid som lärarinna inte bara har vunnit barnens utan också föräldrarnas/ortsbornas hjärtan. Så när skräddarmästaren, till lika klockaren och organisten Pettersson (Arthur Natorp), som redan tidigare har gått till storms mot att hans son i skolan har fått låna den ogudaktiga sagosamlingen ”Tusen och en natt”, går till häftigt anfall mot lärarinnan och hennes brist på moral, får han mothugg – en av de närvarande påminner till och med om att Pettersson är far till en av traktens två oäkta barn, vilket han bemöter med att det där var innan han blev frälst – och det visar sig att flertalet gärna ser att deras lärarinna kommer tillbaka.

Vilket hon också gör efter en nödvändig paus för föräldraledighet.

Så hon återvänder till sin skola och sin lärarinnegärning, nu tillsammans med det barn hon har fött. Men hur kommer skolbarnen att reagera?

Ingen fara. De älskar sin fröken lika mycket som förr.

Sammanfattningsvis: ”Tänk om jag gifter mig med prästen” är inget litterärt mästerverk, men i Ivar Johanssons filmversion blev den bättre, i många avseenden en mycket sevärd historia.

Bra med fler serier i Aftonbladet, men det går att göra mycket mera

Karl-Erik Lindkvist vidarebef0rdrade, när jag skrev om serierna i Aftonbladet, ett hoppingivande meddelande från Mikael Tegebjer på Bulls: Aftonbladet skulle fortsätta att i Kryssbladet införa ett helt uppslag med serier och skämtteckningar, och det skedde mycket riktigt på trettondagen.

Får detta en fortsättning blir Aftonbladet när det gäller serier mycket bättre, inget tvivel om den saken. Men jag ser problem även med den här modellen, även om flera av serierna plus ”Bizarro” är värda kontinuerlig publicering.

Att få ihop två sidor serier med gemensamt tema – jul, nyår och vinter (trettonhelg) – går ju, men bortsett från påsk och några helgdagar till går det inte att hitta givna temata för två helsidor serier.

Och i övrigt finns det ju inget givet skäl för att publicera just de valda serierna, så då ställs man inför det vanliga urvalsproblemet, att försöka hitta serier som passar olika åldrar och smaker och täcker olika seriegenrer, i det senare fallet alltså inte bara humorserier utan också till exempel äventyrsserier i olika genrer och publicerade som fortsättningsserier.

I det här fallet måste tidningen ha en egen serieälskande ansvarig, någon som kan och själv gillar olika seriegenrer och mixar serier från olika syndikat, kanske rent av vågar beställa egna, helt unika serier.

Trettondagsafton i Musikens hus

I serien med abonnemangskonserter med Uppsala kammarorkester ingår en mer festbetonad på trettondagsafton. Musiken är mer uppsluppen, i årets fall också med mer inslag av populärmusik, dock fortfarande av klass. Scenbelysning och en del andra detaljer i årets upplaga underströk karaktären av fest.

Min egen musiksmak är ganska varierad, så jag har inget att invända mot den här uppläggningen, och kammarmusikerna, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och Christoffer Nobin som gästdirigent, verkade ha roligt när de fick visa sina talanger på områden andra än de för dem vanliga.

Dessutom medverkade Trio X – Lennart Simonsson, Per V Johansson och Joakim Ekberg – som jag tidigare har hört till exempel tillsammans med OD. Jag uppskattade främst deras snabba och rytmiska spel i Jerome Kerns ”You Could’nt Be Cuter”.

Eftersom programmet var uppbyggt kring sångsolisterna – jag återkommer strax till dem – fick kammarorkestern, för kvällen i stort format, främst backa upp dessa, men publiken bjöds också på en del instrumentala ouvertyrer (till exempel till Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop”) och även Hans Christian Lumbyes ”Champagnegalopp” och en mycket bra version av ”Mambo” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story”.

Men kvällen var främst de två kvinnliga sångsolisternas: Elin Rombo, sopran, och Ann Sofie von Otter, mezzosopran, båda utöver att vara smakfullt festklädda mycket skickliga som sångerskor.

Under hela första delen före paus av den här trettonaftonsföreställningen växlade de i verk ur den klassiska repertoaren. De gjorde alltsammans utmärkt, men det tog ändå ända mot slutet före pausen innan jag kom i riktig feststämning. När de båda sångsolisterna tillsammans sjöng den vackra ”Barcarolle” ur ”Hoffmanns äventyr” av Jaques Offenbach, smälte jag. Men redan dess förinnan hade jag börjat mjukna upp, till exempel när Elin Rombo sjöng Giacomo Puccinis ”Chi il bel sogno di Doretta”.

Efter pausen fick konsertkvällen en mer nutida inriktning – första numret var ”Min astrakan” av Benny Andersson och ur ”Kristina från Duvemåla”, som följdes av Léo Ferrés ”Elle tourne… la terre”, fast i Lars Forssells svenska version, ”Snurra min jord” – Elin Rombo respektive Anne Sofie von Otter sjöng, och framför allt den senare övertygade mig om att de här klassiskt skolade sångerskorna också kunde sjunga sådant som vi normalt inte kopplar till dem. Och snart övertygade mig också Elin Rombo om att även hon kan, till exempel när hon sjöng ”I Feel Pretty” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story”. Rombo glänste också i ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”, främst känd genom Marilyn Monroe i ”Gentlemen Prefer Blondes” (1953).

Och sen avslutades konserten med ABBA-klassikern ”Happy New Year, briljant sjungen av båda sångsolisterna.

Som fick så mycket applåder att de kom in igen och sjöng mer, bland annat mer av Benny Andersson: ”Thank You For the Music”.

Och det säger också jag.

Melodikrysset nummer 1 2018

Vi kom hem sent i går kväll, var först på trettonaftonskonsert i Musikens hus i Uppsala och var sen hembjudna till Käthe Elmgren, en gammal god vän till Birgitta (och även mig) från arkatiden – på Nykterhetsvännernas studenthem, populärt kallat Arken, bodde under det tidiga sextiotalet, då jag lärde känna dem, också Birgittas första man, Bengt, och hans nuvarande fru, Inger, och Birgittas och Bengts dotter Anna är född under tiden där. Alla de nämnda plus Annas musicerande dotter Amanda var med både under konserten och måltiden hemma hos Käthe efteråt, och nu verkar det som om vårt lilla privata konsertsällskap under resten av året också kommer att få Käthe som medlem.

Käthe brukar läsa min blogg, bland annat mina lördagskåserier om Melodikrysset, och det är faktiskt inte ovanligt att folk jag träffar här i Uppsala, kända så väl som okända, när de ser mig pratar melodikryss med mig. Och nu när jag kom tillbaka från nyårsvistelsen i vårt sommarhus i Öregrund, hittade jag i högen med post ett mycket vänligt vykort från en kvinna på en helt annan ort i Sverige, som ville tacka mig för det jag skriver om melodikryssen, och hon skrev faktiskt, att hon för egen del inte vet hur man på min blogg skriver kommentarer till det jag skriver där. Det finns en väldig övertro på människors förmåga att hantera nutida tekniker, allt från datorer till bankomater. Min paroll är: exkludera inte de många som inte är så bra på modern teknik från viktiga samhällsfunktioner! Det är av solidaritet med de här (många!) människorna jag själv till exempel vägrar att ha bankkort och envisas med att betala allt kontant.

Den enda brygga jag hittar mellan trettondagsaftonskonserten och dagens melodikryss är Trio X. Trio X medverkade i går kväll, men deras anknytning till dagens kryss är mera vagt: Jag har hört Trio X också vid ODs konserter fast inte just i det OD-nummer vi hörde i dag, ”What Shall We Do With a Drunken Sailor”, för övrigt en sång som vi fick sjunga på engelskalektionerna i realskolan i Sundsvall under det tidiga femtitalet.

Allsång sjöng jag och jämnåriga kompisar också på den på den tiden öppna verandan till det hus vi bodde i i Juniskär, och då kunde det hända, att vi för full hals sjöng ”Axel Öman” (egentligen ”Skepp som mötas”). Den skrevs av Waldemar Dahlquist och Fred Winter, men det visste vi förstås inte då. Och filmen ”På kryss med Albertina” (1938), där den var med, hade vi heller inte sett.

De två övriga filmer som förekom, i en dubbelfråga i dagens kryss, fanns inte på den tiden. ”Mary Poppins”, med musik av bland andra bröderna Sherman, kom 1964. Och ”Unchained Melody” härstammar från ”Ghost” från 1990.

Dagens sista ljudillustration härstammar också från en film, ”Det våras för Hitler” (”Springtime For Hitler”, 1968) med Mel Brooks.

Från scenernas värld var musiken ur Giuseppe Verdis ”Aida” hämtad. Den skrevs 1870, men Helmut Lotti, som vi hörde i dag, är ju en man från betydligt senare tid.

Klassisk musik förekom ytterligare en gång i dagens kryss: Vi fick höra ”Månskenssonaten”, skriven 1801 av Ludwig van Beethoven. Och månsken upplever man ju under nätter för att följa Eldemans korsordslogik.

Således After Dark för att upprätta ytterligare en brygga. Den här gruppen fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Ända till Eurovision Song Contest tog sig bröderna Olsen från Danmark 2000 med ”Smuk som et stjerneskud”. Men när de sen deltog i Eurovision Song Contest hette de plötsligt Olsen Brothers och vann med ”Fly On the Wings of Love”.

Vår egen Carola är också känd från melodifestivalsammanhang. Dessutom hoppas hon att efter döden få vingar och komma ända upp till himmelen. Hennes ”You Bring Out the Best in Me” förefaller dock inte vara riktad till just Gud. Den här låten kom 1983, tre alltså.

Nä, det är inte allt i populärmusikgenren som tilltalar just mig. Jag gillar för all del kryddor men inte Spice Girls, inte heller deras ”Wannabe” från 1996.

Lotta Engberg har heller aldrig hört till mina personliga favoriter, men hennes version av ”Tennessee Waltz” var riktigt hygglig. Den här låten har fått ett långt liv – den skrevs redan 1946. Men den bästa versionen gjordes 1964, av Alma Cogan.

Och så avslutar vi med en annan favorit genom åren, Evert Taube. Han skrev sin ”En söndagsmorgon bittida” redan 1923.

Det är inte tillkomståret som avgör om en låt blir dålig eller bra.

Norge: Giske på väg ut ur Arbeiderpartiets ledning

Trond Giske är av allt att döma på väg att förlora alla maktpositioner av betydelse. Sextrakasseribeskyllningarna mot honom från en rad kvinnor har redan fått honom att sjukskriva sig de närmaste månaderna, men hans egna formuleringar om att han sedan, när han har fått tid att bemöta anklagelserna, skulle komma tillbaka har effektivt dementerats av den övriga partiledningen. På sentralstyremötet i partiet dagen efter nyårshelgen var han inte med, och där hällde den andra viceordföranden i partiet, Hadia Taijik, ytterligare bensin på elden genom att referera de anklagelser mot Giske som en rad kvinnliga partimedlemmar har skickat till henne.

Stormen mot Giske har inte avtagit. Nu reses också krav om att han ska fråntas uppdraget som finanspolitisk talesman i Stortinget.

Partiordföranden, Jonas Gahr Støre, har tvingats till en svår balansgång. Han är tvingad att agera, och har också agerat, mot en politiker i partiets topp. Men naturligtvis är publiciteten kring en av partiets ledande politiker mycket negativ också för Arbeiderpartiet, som har gjort avsevärda ansträngningar för att komma ur en opinionsmässig svacka.

Här är också Giskes ställning som gammal EU-motståndare och vänsterman ett problem. En del människor i den här falangen i partiet har också åtminstone halvstöttat Giske: Kan det här vara en komplott för att få bort en vänsterman och EU-motståndare? De här arbeiderpartianhängarna skulle ju kunna tänkas skaka av sig sin känsla av obehag genom att byta parti och då sannolikt till Sosialistisk Venstreparti.

För egen del kan jag, trots att jag själv är vänstersocialdemokrat och gammal EU-motståndare, inte finna annat än att den norska partiledningen har agerat rätt – svinaktigt beteende mot kvinnor kan aldrig försvaras.

Det är nu, i rådande läge, synd om Giskes sambo och barn, och jag har aldrig hört till den grupp som förordar offentliga hängningar androm till varnagel. Och naturligtvis hade det varit bättre om kloka och normala människor tidigare hade haft modet att ha allvarliga samtal med Giske om hans beteende.

Men nu återstod inte de alternativen. Loppet är kört för Giske, och det måste ske något slags under för att han ska kunna komma tillbaka.

Kring ett årsskifte

Vi är fortfarande i Öregrund men sitter mest inomhus. Det enda som tvingar oss ut är de dagliga promenaderna till Coop för att handla mat och dagens tidningar, inte bara Aftonbladet utan också de tre morgontidningar vi prenumererar på men inte har ställt om över vårt tillfälliga vinterbesök i sommarhuset. Men personalen på vårt förträffliga Coop är inte bara hjälpsam utan tar sig också tid att föra personliga samtal med oss, frågar hur det står till med oss.

Dagarna går rasande fort, inte bara för att de är så korta. Läsning, nätet och TV lockar mer än att gå ut i duggregnet – dessutom är en del av gången ner mot grinden livsfarligt hal på grund av smältvatten som har blivit blankis.

Inne är det varmt och skönt, och det råder en stämning av vinterhelg. Som vanligt turas vi om att ha ansvar för maten. På nyårsafton dukar Birgitta fram hummer, och på nyårsdagen bjuder jag på en delikatessbricka från Coops chark: olika slags fina skink- och korvskivor, smakrik ost, små bitar av melon, druvor och ytterligare annat.

På nyårsafton ser vi förstås ”Grevinnan och betjänten” – dess förinnan har jag i mörkret och ishalkan placerat ut och tänt marschaller runt vår lantliga boning – och senare bland annat ”Hotel Sacher”. Och så avslutar vi kvällen och börjar nästa dag med först ”Tolvslaget på Skansen”, sen klangen i radio av klockorna i Sveriges alla domkyrkor. Nej, ingen av oss är det minsta religiös, men det här är en fundamental del av det här landets kultur och historia.

Det har blivit mycket TV under nyårshelgen. Fredagskvällen tillbringade vi tillsammans med TV2: först ”På spåret”, sen ”Fröken Frimans krig” och sist ”Anna Karenina”. På lördagskvällen blev det alltså ”Hotell Sacher”, och det slog mig att det finns en brygga mellan tre av programmen. ”Fröken Frimans krig”, ”Anna Karenina” och ”Hotel Sacher” behandlar alla på lite olika sätt den förfärliga behandling kvinnor fortfarande utsattes för, inte bara av männen utan också av andra kvinnor, som tyckte att de kvinnor som bröt mönstret och utmanade det sociala trycket skulle rätta in sig i ledet.

Det här är tänkvärt än i dag då vi åter tvingas diskutera mäns sexuella övergrepp mot kvinnor.

Men naturligtvis har vi sett också andra typer av program.

Ett exempel är nyårsdagens ”The Povel Ramel story”. Povel Ramel blev en favorit redan när jag var mycket ung och på verandan i Juniskär tillsammans med kusin Kreete hörde honom på stenkakor, spelade på vevgrammofon. Sen såg jag Povel Ramel live på en av hans tältturnéer, på läroverksplan i Sundsvall, och jag har senare sett honom live (också tillsammans med sonen Mikael, bland annat på Reginateatern i Uppsala; Mikaels dotter Mikaela har jag sett på Uppsala stadsteater. Povel var ett musikaliskt geni, också med förmåga att roa publiken. Det finns heller ingen av hans många medagerande genom åren som jag inte har ett personligt förhållande till; några av dem har jag också sett på scen.

Hustrun såg hela nyårskonserten från Wien, men jag anslöt först när utsändningen fortsatt med en konsert med den norska radioorkestern KORK plus, som violinsolist, Mari Poll, en blott trettioårig virtuos på sitt instrument. Det man spelade var Béla Bartóks andra violinkonsert. Jag blev nyfiken på Mari Poll, kanske också för att hon är estniska, men då främst för att jag inte kände till henne.

Så jag googlade på henne, och utöver elementära saker som att hon är från Tallinn där hon också startade sin musikutbildning som hon sen fullbordade i London samt att hon har en bror som också är musiker hittade jag mängder av intressanta saker: Hon har gjort framträdanden i rader av europeiska huvudstäder och även i New York. Hon har redan gett ut en mängd skivor där hon är solist.

Lilla Estlands musikliv har haft och har fortfarande en fantastisk klass, och jag tänker då inte bara på landets enastående körliv. Estland har frambragt en hel rad skickliga dirigenter; en av dem, nu död – Eri Klas – har jag också lärt känna personligen. (Han har varit hemma hos oss, och Birgitta och jag har på Estonias scen hyllat honom när han fyllde jämnt. Vi har estniska skivor med den fantastiska ensemblen Hortus Musicus, som har spelat in musik från 800- till 1500-talet. Och vi har en stor samling skivor med musik av den fortfarande levande kompositören Arvo Pärt, känd och spelad över hela världen, vilket gör att många av skivorna har gjorts av välkända orkestrar i olika länder.

Detta mest som en bakgrund till min lycka över att det estniska musiklivet fortfarande producerar stjärnor.

* * *

Medan jag har skrivit klart den här texten, har det mörknat.

Några stjärnor kan jag inte se på himlen.