Melodikrysset nummer 1 2018

6 januari 2018 13:57 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vi kom hem sent i går kväll, var först på trettonaftonskonsert i Musikens hus i Uppsala och var sen hembjudna till Käthe Elmgren, en gammal god vän till Birgitta (och även mig) från arkatiden – på Nykterhetsvännernas studenthem, populärt kallat Arken, bodde under det tidiga sextiotalet, då jag lärde känna dem, också Birgittas första man, Bengt, och hans nuvarande fru, Inger, och Birgittas och Bengts dotter Anna är född under tiden där. Alla de nämnda plus Annas musicerande dotter Amanda var med både under konserten och måltiden hemma hos Käthe efteråt, och nu verkar det som om vårt lilla privata konsertsällskap under resten av året också kommer att få Käthe som medlem.

Käthe brukar läsa min blogg, bland annat mina lördagskåserier om Melodikrysset, och det är faktiskt inte ovanligt att folk jag träffar här i Uppsala, kända så väl som okända, när de ser mig pratar melodikryss med mig. Och nu när jag kom tillbaka från nyårsvistelsen i vårt sommarhus i Öregrund, hittade jag i högen med post ett mycket vänligt vykort från en kvinna på en helt annan ort i Sverige, som ville tacka mig för det jag skriver om melodikryssen, och hon skrev faktiskt, att hon för egen del inte vet hur man på min blogg skriver kommentarer till det jag skriver där. Det finns en väldig övertro på människors förmåga att hantera nutida tekniker, allt från datorer till bankomater. Min paroll är: exkludera inte de många som inte är så bra på modern teknik från viktiga samhällsfunktioner! Det är av solidaritet med de här (många!) människorna jag själv till exempel vägrar att ha bankkort och envisas med att betala allt kontant.

Den enda brygga jag hittar mellan trettondagsaftonskonserten och dagens melodikryss är Trio X. Trio X medverkade i går kväll, men deras anknytning till dagens kryss är mera vagt: Jag har hört Trio X också vid ODs konserter fast inte just i det OD-nummer vi hörde i dag, ”What Shall We Do With a Drunken Sailor”, för övrigt en sång som vi fick sjunga på engelskalektionerna i realskolan i Sundsvall under det tidiga femtitalet.

Allsång sjöng jag och jämnåriga kompisar också på den på den tiden öppna verandan till det hus vi bodde i i Juniskär, och då kunde det hända, att vi för full hals sjöng ”Axel Öman” (egentligen ”Skepp som mötas”). Den skrevs av Waldemar Dahlquist och Fred Winter, men det visste vi förstås inte då. Och filmen ”På kryss med Albertina” (1938), där den var med, hade vi heller inte sett.

De två övriga filmer som förekom, i en dubbelfråga i dagens kryss, fanns inte på den tiden. ”Mary Poppins”, med musik av bland andra bröderna Sherman, kom 1964. Och ”Unchained Melody” härstammar från ”Ghost” från 1990.

Dagens sista ljudillustration härstammar också från en film, ”Det våras för Hitler” (”Springtime For Hitler”, 1968) med Mel Brooks.

Från scenernas värld var musiken ur Giuseppe Verdis ”Aida” hämtad. Den skrevs 1870, men Helmut Lotti, som vi hörde i dag, är ju en man från betydligt senare tid.

Klassisk musik förekom ytterligare en gång i dagens kryss: Vi fick höra ”Månskenssonaten”, skriven 1801 av Ludwig van Beethoven. Och månsken upplever man ju under nätter för att följa Eldemans korsordslogik.

Således After Dark för att upprätta ytterligare en brygga. Den här gruppen fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Ända till Eurovision Song Contest tog sig bröderna Olsen från Danmark 2000 med ”Smuk som et stjerneskud”. Men när de sen deltog i Eurovision Song Contest hette de plötsligt Olsen Brothers och vann med ”Fly On the Wings of Love”.

Vår egen Carola är också känd från melodifestivalsammanhang. Dessutom hoppas hon att efter döden få vingar och komma ända upp till himmelen. Hennes ”You Bring Out the Best in Me” förefaller dock inte vara riktad till just Gud. Den här låten kom 1983, tre alltså.

Nä, det är inte allt i populärmusikgenren som tilltalar just mig. Jag gillar för all del kryddor men inte Spice Girls, inte heller deras ”Wannabe” från 1996.

Lotta Engberg har heller aldrig hört till mina personliga favoriter, men hennes version av ”Tennessee Waltz” var riktigt hygglig. Den här låten har fått ett långt liv – den skrevs redan 1946. Men den bästa versionen gjordes 1964, av Alma Cogan.

Och så avslutar vi med en annan favorit genom åren, Evert Taube. Han skrev sin ”En söndagsmorgon bittida” redan 1923.

Det är inte tillkomståret som avgör om en låt blir dålig eller bra.