Kring ett årsskifte

2 januari 2018 16:31 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vi är fortfarande i Öregrund men sitter mest inomhus. Det enda som tvingar oss ut är de dagliga promenaderna till Coop för att handla mat och dagens tidningar, inte bara Aftonbladet utan också de tre morgontidningar vi prenumererar på men inte har ställt om över vårt tillfälliga vinterbesök i sommarhuset. Men personalen på vårt förträffliga Coop är inte bara hjälpsam utan tar sig också tid att föra personliga samtal med oss, frågar hur det står till med oss.

Dagarna går rasande fort, inte bara för att de är så korta. Läsning, nätet och TV lockar mer än att gå ut i duggregnet – dessutom är en del av gången ner mot grinden livsfarligt hal på grund av smältvatten som har blivit blankis.

Inne är det varmt och skönt, och det råder en stämning av vinterhelg. Som vanligt turas vi om att ha ansvar för maten. På nyårsafton dukar Birgitta fram hummer, och på nyårsdagen bjuder jag på en delikatessbricka från Coops chark: olika slags fina skink- och korvskivor, smakrik ost, små bitar av melon, druvor och ytterligare annat.

På nyårsafton ser vi förstås ”Grevinnan och betjänten” – dess förinnan har jag i mörkret och ishalkan placerat ut och tänt marschaller runt vår lantliga boning – och senare bland annat ”Hotel Sacher”. Och så avslutar vi kvällen och börjar nästa dag med först ”Tolvslaget på Skansen”, sen klangen i radio av klockorna i Sveriges alla domkyrkor. Nej, ingen av oss är det minsta religiös, men det här är en fundamental del av det här landets kultur och historia.

Det har blivit mycket TV under nyårshelgen. Fredagskvällen tillbringade vi tillsammans med TV2: först ”På spåret”, sen ”Fröken Frimans krig” och sist ”Anna Karenina”. På lördagskvällen blev det alltså ”Hotell Sacher”, och det slog mig att det finns en brygga mellan tre av programmen. ”Fröken Frimans krig”, ”Anna Karenina” och ”Hotel Sacher” behandlar alla på lite olika sätt den förfärliga behandling kvinnor fortfarande utsattes för, inte bara av männen utan också av andra kvinnor, som tyckte att de kvinnor som bröt mönstret och utmanade det sociala trycket skulle rätta in sig i ledet.

Det här är tänkvärt än i dag då vi åter tvingas diskutera mäns sexuella övergrepp mot kvinnor.

Men naturligtvis har vi sett också andra typer av program.

Ett exempel är nyårsdagens ”The Povel Ramel story”. Povel Ramel blev en favorit redan när jag var mycket ung och på verandan i Juniskär tillsammans med kusin Kreete hörde honom på stenkakor, spelade på vevgrammofon. Sen såg jag Povel Ramel live på en av hans tältturnéer, på läroverksplan i Sundsvall, och jag har senare sett honom live (också tillsammans med sonen Mikael, bland annat på Reginateatern i Uppsala; Mikaels dotter Mikaela har jag sett på Uppsala stadsteater. Povel var ett musikaliskt geni, också med förmåga att roa publiken. Det finns heller ingen av hans många medagerande genom åren som jag inte har ett personligt förhållande till; några av dem har jag också sett på scen.

Hustrun såg hela nyårskonserten från Wien, men jag anslöt först när utsändningen fortsatt med en konsert med den norska radioorkestern KORK plus, som violinsolist, Mari Poll, en blott trettioårig virtuos på sitt instrument. Det man spelade var Béla Bartóks andra violinkonsert. Jag blev nyfiken på Mari Poll, kanske också för att hon är estniska, men då främst för att jag inte kände till henne.

Så jag googlade på henne, och utöver elementära saker som att hon är från Tallinn där hon också startade sin musikutbildning som hon sen fullbordade i London samt att hon har en bror som också är musiker hittade jag mängder av intressanta saker: Hon har gjort framträdanden i rader av europeiska huvudstäder och även i New York. Hon har redan gett ut en mängd skivor där hon är solist.

Lilla Estlands musikliv har haft och har fortfarande en fantastisk klass, och jag tänker då inte bara på landets enastående körliv. Estland har frambragt en hel rad skickliga dirigenter; en av dem, nu död – Eri Klas – har jag också lärt känna personligen. (Han har varit hemma hos oss, och Birgitta och jag har på Estonias scen hyllat honom när han fyllde jämnt. Vi har estniska skivor med den fantastiska ensemblen Hortus Musicus, som har spelat in musik från 800- till 1500-talet. Och vi har en stor samling skivor med musik av den fortfarande levande kompositören Arvo Pärt, känd och spelad över hela världen, vilket gör att många av skivorna har gjorts av välkända orkestrar i olika länder.

Detta mest som en bakgrund till min lycka över att det estniska musiklivet fortfarande producerar stjärnor.

* * *

Medan jag har skrivit klart den här texten, har det mörknat.

Några stjärnor kan jag inte se på himlen.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^