I det här fallet var lärarinnan en bättre människa än prästen

Ester Lindins ”Tänk om jag gifter mig med prästen” (1940) var fortfarande under andra delen av 1940-talet och första delen av 1950-talet en mycket läst roman, vilket säkert hade att göra med att den utmanade tabun i den tidens samhälle. Den utmanar tidens sexualmoral och svartmålar just på det området både en präst och en frikyrkopastor, inte för att de har utomäktenskapliga samlag utan för att de flyr sitt ansvar, när kvinnorna de ligger med blir med barn – i det senare fallet löser kvinnan i fråga problemet genom att göra sig kvitt barnet.

Året därpå, 1941, gjorde Ivar Johansson (1889-1962) en film med samma namn av boken. Med tanke på hur välgjord och sevärd filmversionen blev och med tanke på att Johansson med början redan under stumfilmsepoken och slut först mot slutet av 1950-talet var en känd och kreativ filmregissör, är det faktiskt märkligt att hans filmer i dag är så pass lite kända. Ambitionen med den här artikeln är inte att allmänt lyfta fram intressanta filmer han har gjort, men jag vill ändå notera att han i flera av sina filmer, bland dem ”Tänk om jag gifter mig med prästen”, utmanade sin tids sexuella hyckleri och slogs för kvinnors rätt att själva bestämma över sitt könsliv.

Redan från början, i den kvinnliga huvudrollsinnehavarens, Eva Örns (Viveca Lindfors) barndomshem, skildrar Johansson ett av tidens stora problem, trångboddheten. I en liten, liten våning bor Eva tillsammans med föräldrar och syskon, i hennes eget fall i väntan på att hon som nyutexaminerad lärarinna ska få sitt första jobb.

Och till slut får hon äntligen napp, erbjuds en lärarinnetjänst i en liten, dock inte gudsförgäten håla på landet, där man både vaktar den av religionen påbjudna moralen och håller hårt på slantarna när det kommer till att hålla skolan och lärarinnebostaden i någorlunda skick.

Den nya lärarinnan vinner inte bara barnens hjärtan – det finns också män i bygden som slår sina lovar kring den unga och vackra skolfröken. Och hon kontrar med att så där lagom spela med, detta för att få nödvändigt stöd för reparationer och annat nödvändigt. I ett fall, handelsmannen Albert Sundström (spelad av Nils Lundell) går hon så långt att hon följer med honom på en resa in till stan med dans och övernattning på hotell – men när han sen iförd en obeskrivligt anskrämlig pyjamas dyker upp i hennes rum, blir han blåst på konfekten. Den här delen av filmen känns lite Åsa Nisse-aktig, men i slutet av filmen får diversehandlaren revansch genom att ställa sig på rätt sida.

Filmens manlige huvudrollsinnehavare är kyrkoherden Ingvar Hagson, spelad av Georg Rydeberg. Lärarinnan närmar sig prästen för att få stöd för det hon vill ha gjort med skolan och sin egen bostad, men prästen visar sig sen bli intresserad inte bara av det utan av henne själv, och så går det som det stundom gör: Hon blir förälskad i honom, och eftersom även präster är män, hamnar de snart i säng med varann. Det här görs befriande oporrigt av Lindfors och Rydeberg, som på den tiden även i verkliga livet var ett par.

Men för att göra en lång historia kort: Eva blir med barn, men när hon berättar detta för Ingvar i avsikt att de även officiellt ska bli man och hustru, backar prästen som, tydligen på grund av en havererad kärlekshistoria i unga år, inte vill gifta sig. Han går till och med till biskopen och avsäger sig sin tjänst som präst.

Här delar sig tragedin i två historier: Helga Persson på Mon, mycket fint spelad av Gudrun Brost, väntar också barn, och i hennes fall är det väckelsepredikanten broder Johannes (Torsten Bergström) som har sått inte bara andlig säd. Och eftersom han är likadan som den redan omtalade prästen, måste hon agera själv. Hon försöker klara sig genom att ta livet av barnet, men sen kommer påföljderna i form av en polis.

Eva är modigare och mer självständig, och det visar sig också att hon under sin tid som lärarinna inte bara har vunnit barnens utan också föräldrarnas/ortsbornas hjärtan. Så när skräddarmästaren, till lika klockaren och organisten Pettersson (Arthur Natorp), som redan tidigare har gått till storms mot att hans son i skolan har fått låna den ogudaktiga sagosamlingen ”Tusen och en natt”, går till häftigt anfall mot lärarinnan och hennes brist på moral, får han mothugg – en av de närvarande påminner till och med om att Pettersson är far till en av traktens två oäkta barn, vilket han bemöter med att det där var innan han blev frälst – och det visar sig att flertalet gärna ser att deras lärarinna kommer tillbaka.

Vilket hon också gör efter en nödvändig paus för föräldraledighet.

Så hon återvänder till sin skola och sin lärarinnegärning, nu tillsammans med det barn hon har fött. Men hur kommer skolbarnen att reagera?

Ingen fara. De älskar sin fröken lika mycket som förr.

Sammanfattningsvis: ”Tänk om jag gifter mig med prästen” är inget litterärt mästerverk, men i Ivar Johanssons filmversion blev den bättre, i många avseenden en mycket sevärd historia.