Trettondagsafton i Musikens hus

7 januari 2018 18:02 | Musik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

I serien med abonnemangskonserter med Uppsala kammarorkester ingår en mer festbetonad på trettondagsafton. Musiken är mer uppsluppen, i årets fall också med mer inslag av populärmusik, dock fortfarande av klass. Scenbelysning och en del andra detaljer i årets upplaga underströk karaktären av fest.

Min egen musiksmak är ganska varierad, så jag har inget att invända mot den här uppläggningen, och kammarmusikerna, med Nils-Erik Sparf som konsertmästare och Christoffer Nobin som gästdirigent, verkade ha roligt när de fick visa sina talanger på områden andra än de för dem vanliga.

Dessutom medverkade Trio XLennart Simonsson, Per V Johansson och Joakim Ekberg – som jag tidigare har hört till exempel tillsammans med OD. Jag uppskattade främst deras snabba och rytmiska spel i Jerome KernsYou Could’nt Be Cuter”.

Eftersom programmet var uppbyggt kring sångsolisterna – jag återkommer strax till dem – fick kammarorkestern, för kvällen i stort format, främst backa upp dessa, men publiken bjöds också på en del instrumentala ouvertyrer (till exempel till Wolfgang Amadeus MozartsFigaros bröllop”) och även Hans Christian LumbyesChampagnegalopp” och en mycket bra version av ”Mambo” ur Leonard BernsteinsWest Side Story”.

Men kvällen var främst de två kvinnliga sångsolisternas: Elin Rombo, sopran, och Ann Sofie von Otter, mezzosopran, båda utöver att vara smakfullt festklädda mycket skickliga som sångerskor.

Under hela första delen före paus av den här trettonaftonsföreställningen växlade de i verk ur den klassiska repertoaren. De gjorde alltsammans utmärkt, men det tog ändå ända mot slutet före pausen innan jag kom i riktig feststämning. När de båda sångsolisterna tillsammans sjöng den vackra ”Barcarolle” ur ”Hoffmanns äventyr” av Jaques Offenbach, smälte jag. Men redan dess förinnan hade jag börjat mjukna upp, till exempel när Elin Rombo sjöng Giacomo PuccinisChi il bel sogno di Doretta”.

Efter pausen fick konsertkvällen en mer nutida inriktning – första numret var ”Min astrakan” av Benny Andersson och ur ”Kristina från Duvemåla”, som följdes av Léo FerrésElle tourne… la terre”, fast i Lars Forssells svenska version, ”Snurra min jord” – Elin Rombo respektive Anne Sofie von Otter sjöng, och framför allt den senare övertygade mig om att de här klassiskt skolade sångerskorna också kunde sjunga sådant som vi normalt inte kopplar till dem. Och snart övertygade mig också Elin Rombo om att även hon kan, till exempel när hon sjöng ”I Feel Pretty” ur Leonard BernsteinsWest Side Story”. Rombo glänste också i ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”, främst känd genom Marilyn Monroe i ”Gentlemen Prefer Blondes” (1953).

Och sen avslutades konserten med ABBA-klassikern ”Happy New Year, briljant sjungen av båda sångsolisterna.

Som fick så mycket applåder att de kom in igen och sjöng mer, bland annat mer av Benny Andersson: ”Thank You For the Music”.

Och det säger också jag.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^